När jag såg att denna bok, förlagan till filmen "Magiska systrar" fanns att låna på Almedalsbiblioteket var jag bara tvungen att slå till. Jag älskar ju filmen, som jag tycker ganska oförtjänt blivit rätt dissad. Ta den för vad den är liksom, en romantisk komedi som är långt bättre än många andra i genren.
Det var därför med ganska höga förväntningar jag satte mig och läste boken, då filmen ju sällan överglänser originalet. Och mycket av filmen känns igen i boken, även om jag tycker att de friheter filmskaparna tagit sig med handlingen faktiskt i princip bara förbättrat den. Filmens fokus på Sally och Gillian, de två systrarna gör att händelseförloppet löper på smidigare än i boken, som även fokuserar på Sallys två barn som hinner komma upp i tonåren medan mostrarna mer lyser med sin frånvaro än vad de gör i filmen. Filmen har även tagit bort en del saker som känns lite småfåniga i boken, samtidigt som en del lagts till för att filmen ska få ett sånt där klassisk romcom-slut.
Men jag gillar nu även boken, även om den inte når upp till filmens charm, som är sådär smågullig i stil med böcker som "Stekta gröna tomater" fast kanske något mer lättsam.
"Flickorna Owens" är helt enkelt en trevlig bekantskap och det är en trevlig mellanbok att gotta ner sig i efter ett nattligt pass på färjan, utan att för den skulle behöva göra sig något större besvär att ta den till sig.
På köpet får man även nödvändiga livsråd som att alltid kasta utspillt salt över vänster axel, plantera rosmarin vid trädgårdsgrinden, plantera rosor och lavendel för att bringa tur och så det bästa rtådet av alla; att förälska sig närhelst man kan!
torsdag 24 juni 2010
måndag 21 juni 2010
Nya bokfynd till ska-läsa-högen:)
Var nere på bibblan trots det trista regniga vädret och lånade Syrenernas tid. Bara för att när jag kommit hem inse att jag missat att låna första delen i triologin, "Min älskade slaktare". Fast Sebbe är söt och ska in och låna den till mig imorgon istället eftersom jag kommer att jobba hela veckan och inte hinner med det själv. Passade också på att låna "Systrarna Owens", boken som är förlagan till filmen "Magiska systrar". Har bara hunnit läsa några sidor i den, men den verkar påminna mycket om filmen (som ju blivit ganska dissad, men som jag tycker är väldigt charmig).
Något som också var fint var att det var utförsäljning av böcker på bibblan så nu har jag kommit hem med ett gäng nya sommarböcker som ska hinnas med att läsas regniga sommardagar som det ju verkar kunna bli en hel del av tyvärr. Blev extra glad att jag hittade "Sommarens ljus" som jag har för mig att Stina talat väldigt bra om. En krona kostade den, så ett riktigt kap var det. Hittade en bok med Gotlandsanknytning också som visst skulle handla om gravplundrare. Samt lite annat smått och gott. En rapport om vilka fina böcker jag hittat kommer lite senare tillsmmans med bild.
Något som också var fint var att det var utförsäljning av böcker på bibblan så nu har jag kommit hem med ett gäng nya sommarböcker som ska hinnas med att läsas regniga sommardagar som det ju verkar kunna bli en hel del av tyvärr. Blev extra glad att jag hittade "Sommarens ljus" som jag har för mig att Stina talat väldigt bra om. En krona kostade den, så ett riktigt kap var det. Hittade en bok med Gotlandsanknytning också som visst skulle handla om gravplundrare. Samt lite annat smått och gott. En rapport om vilka fina böcker jag hittat kommer lite senare tillsmmans med bild.
Stockholmsweekend med kronprinsessbröllop, Gröna Lund och lite läsning
Förutom en massa skoj som att stå i bröllopskortegen, åka karusell på Gröna Lund och dricka ett och annat glas vin hann jag under weekenden också med att läsa ut två böcker. Inga temaböcker den här gången utan ett par som legat i min ska-läsa-hög ett tag.
Den första är skriven av Per Hagman och heter "När oskulder kysser". Stina vann den i en av Boktipsets tävlingar och var snäll nog att låta mig få den. Jag måste medge att jag var en aning skeptisk till boken då jag för några år sedan, innan jag flyttade till Visby, läst en novellsamling av honom (mest tror jag att jag lånade den för att han hetta Hagman i efternamn). Novellerna var alldeles för hårda i tonen för min smak och för inriktade på att beskriva trasiga människor och ämnen som porr, sex och destruktivitet. Att jag skulle gilla "När oskulder kysser" så pass mycket som jag faktiskt gjorde var alltså helt otippat. Men boken var mjukare i tonerna än novellerna jag läst och han skriver på ett väldigt vackert och finstämt sätt om den första kärleken, där de tidigare nämnda favoritämnena finns med (det är ju Per Hagman vi pratar om trots allt) men inte tillåts ta överhanden. Istället är det förhållandet mellan Nelly och Benjamin som skildras och boken igenom lyckas Per Hagman hålla spänningen uppe även om han på slutet i mitt tyckte förstör lite av känslan i boken genom att låta slutet bli för osannolikt och överdramatiskt. Mer om det ska jag inte spoila här eftersom jag tycker att det är en bok som förtjänar att läsas och kanske också älskas en liten smula.
Den andra boken heter "City of Illusions" och är skriven av en av mina favoritförfattare, Ursula K LeGuin. Även denna bok är en gåva från min kära syster. Om den förra boken hade sina styrkor i första delen av boken, ja fram till de sista 100 sidorna, så är denna aningen seg fram till just de 100 sista sidorna. Boken handlar om Falk som efter att ha fått sitt minne utraderat tas om hand av ett skogsfolk. Han skiljer sig från dem, och från planetens övriga befolkning, genom sina gula kattliknande ögon och efter att ha återhämtat sig skickas han iväg till staden Es Tocuh för att återfinna sitt minne. I denna stad sägs lögnarna Shing leva - de främmande tyranner som kom till planeten, förstörde den och kuvade dess folk. Det är när han börjar närma sig denna stad som handlingen tar fart, svänger 180 grader och får läsaren och även Falk själv att inte veta vad man egentligen ska tro. Det känns på många sätt som ett slut Tanith Lee (ännu en favvoförfattare) skulle ha kunnat tänka ut om man ser till hennes romaner "Den elektriska skogen" (på läsa listan i mitt förra tema) och "Flickan som älskade Silver". Och jag gillar det, slutet och den ambivalens Falk känner inför det. Mer ska jag inte förtälja här...
Och idag kanske jag orkar mig ner till biblioteket för att ge triologin "Syrenernas tid" en chans!
Den första är skriven av Per Hagman och heter "När oskulder kysser". Stina vann den i en av Boktipsets tävlingar och var snäll nog att låta mig få den. Jag måste medge att jag var en aning skeptisk till boken då jag för några år sedan, innan jag flyttade till Visby, läst en novellsamling av honom (mest tror jag att jag lånade den för att han hetta Hagman i efternamn). Novellerna var alldeles för hårda i tonen för min smak och för inriktade på att beskriva trasiga människor och ämnen som porr, sex och destruktivitet. Att jag skulle gilla "När oskulder kysser" så pass mycket som jag faktiskt gjorde var alltså helt otippat. Men boken var mjukare i tonerna än novellerna jag läst och han skriver på ett väldigt vackert och finstämt sätt om den första kärleken, där de tidigare nämnda favoritämnena finns med (det är ju Per Hagman vi pratar om trots allt) men inte tillåts ta överhanden. Istället är det förhållandet mellan Nelly och Benjamin som skildras och boken igenom lyckas Per Hagman hålla spänningen uppe även om han på slutet i mitt tyckte förstör lite av känslan i boken genom att låta slutet bli för osannolikt och överdramatiskt. Mer om det ska jag inte spoila här eftersom jag tycker att det är en bok som förtjänar att läsas och kanske också älskas en liten smula.
Den andra boken heter "City of Illusions" och är skriven av en av mina favoritförfattare, Ursula K LeGuin. Även denna bok är en gåva från min kära syster. Om den förra boken hade sina styrkor i första delen av boken, ja fram till de sista 100 sidorna, så är denna aningen seg fram till just de 100 sista sidorna. Boken handlar om Falk som efter att ha fått sitt minne utraderat tas om hand av ett skogsfolk. Han skiljer sig från dem, och från planetens övriga befolkning, genom sina gula kattliknande ögon och efter att ha återhämtat sig skickas han iväg till staden Es Tocuh för att återfinna sitt minne. I denna stad sägs lögnarna Shing leva - de främmande tyranner som kom till planeten, förstörde den och kuvade dess folk. Det är när han börjar närma sig denna stad som handlingen tar fart, svänger 180 grader och får läsaren och även Falk själv att inte veta vad man egentligen ska tro. Det känns på många sätt som ett slut Tanith Lee (ännu en favvoförfattare) skulle ha kunnat tänka ut om man ser till hennes romaner "Den elektriska skogen" (på läsa listan i mitt förra tema) och "Flickan som älskade Silver". Och jag gillar det, slutet och den ambivalens Falk känner inför det. Mer ska jag inte förtälja här...
Och idag kanske jag orkar mig ner till biblioteket för att ge triologin "Syrenernas tid" en chans!
torsdag 17 juni 2010
Pappa Pralin - en bok om att älska wienernougat väldigt, väldigt mycket
Satte mig och började läsa "Pappa Pralin" av Anna Jörgensdotter igårkväll och kunde bara inte lägga den ifrån mig. Satt till klockan ett på natten och läste tills den slutligen var utläst och klar. Sorry Sebbe! Så något i boken måste uppenbarligen ha fångat mig! Det är inte ofta jag blir så passa fast i en bok att jag bara inte kan sluta.
Boken handlar om Andrea verkar vara rädd för att bli vuxen och ta ansvar och gör allt för att slippa undan. Hon har ätstörningar och depressioner, knaprar piller och blir intagen på psyket. På psyket möter hon Casper och blir himmlastormande kär och det är främst deras förhållande som skildras i boken.
Under större delen av läsningen störde jag mig på Andrea som det tydligen skulle vara så synd, så synd om. Varför då om jag får fråga? Jag tyckte snarare synd om omgivningen som var tvungen att stå ut med hennes nycker. Ok, om hon haft anledning till att deppa, men som det var nu tyckte hon ju bara synd om sig själv utan att ha någon anledning alls till att göra det. Jag blev faktiskt förbannad över det hela och ville skrika till henne att rycka upp sig och försöka bete sig som den vuxna människa hon ju faktiskt var.
I sina stunder lyckas dock boken fånga upp det här svåra med att vara ung och vara kär och hur skört det kan kännas. För det är det där svåra med att vara kär som skildras i boken, och inte det allt det fina. Det är två sköra människor som finner varandra, blir kära, men inte riktigt funkar tillsammans eftersom båda två är så trasiga inombords. Det är i mötet mellan dessa två som boken ibland glimmrar till och det är när känslorna mellan dem beksrivs som jag i vissa stunder kan nicka igenkännande och känna att precis så är det ju, precis så skört och jobbigt och ändå underbart.
Boken handlar om Andrea verkar vara rädd för att bli vuxen och ta ansvar och gör allt för att slippa undan. Hon har ätstörningar och depressioner, knaprar piller och blir intagen på psyket. På psyket möter hon Casper och blir himmlastormande kär och det är främst deras förhållande som skildras i boken.
Under större delen av läsningen störde jag mig på Andrea som det tydligen skulle vara så synd, så synd om. Varför då om jag får fråga? Jag tyckte snarare synd om omgivningen som var tvungen att stå ut med hennes nycker. Ok, om hon haft anledning till att deppa, men som det var nu tyckte hon ju bara synd om sig själv utan att ha någon anledning alls till att göra det. Jag blev faktiskt förbannad över det hela och ville skrika till henne att rycka upp sig och försöka bete sig som den vuxna människa hon ju faktiskt var.
I sina stunder lyckas dock boken fånga upp det här svåra med att vara ung och vara kär och hur skört det kan kännas. För det är det där svåra med att vara kär som skildras i boken, och inte det allt det fina. Det är två sköra människor som finner varandra, blir kära, men inte riktigt funkar tillsammans eftersom båda två är så trasiga inombords. Det är i mötet mellan dessa två som boken ibland glimmrar till och det är när känslorna mellan dem beksrivs som jag i vissa stunder kan nicka igenkännande och känna att precis så är det ju, precis så skört och jobbigt och ändå underbart.
tisdag 15 juni 2010
De gyllene häxornas folk - en sämre variant av Mörkrets vänstra hand?
Så, efter att ha tagit mig igenom den bok som egentligen skulle ha varit den tilltänkta under maj månad är jag återigen en aning förbryllad. Det verkar som jag på något sätt inte så mycket förväxlat böckerna med varandra som fått för mig att de bästa delarna i båda böckerna på något sätt varit en bok. Men som Johan skulle ha sagt, Cha Cha!
Så nu sitter jag här och kan inte riktigt säga vilken av böckerna jag egentligen tyckte bäst om. Båda har sina för- och nackdelar. LeGuins styrka i Mörkrets vänstra hand var att hon hade ett väldigt specifikt syfte med sin bok och därigenom en röd tråd i berättandet som löpte från början till slut. Gentle (författaren till De gyllene häxornas folk) å andra sidan saknar denna röda tråd och det blir ett hattande i berättandet som inte är till bokens fördel. Däremot målar hon upp sin utomjordiska värld nästan bättre än LeGuin, som ju ändå är något av en mästare på just detta, och man kan se världen framför sig och den känns verklig utan förbehåll. Hennes sändebud, kvinnan Lynne Christie, är också lättare att identifiera sig med än LeGuins manliga motsvarighet i och med att hon tillåts vara mer motsägelsefull och därigenom mer mänsklig.
I båda böckerna binder slutet ihop berättelserna på ett bra sätt och jag hoppas verkligen att Lynne och planeten Orthe och dess befolkning i uppföljaren jag planerar att införskaffa fortsätter att fängsla på samma sätt som i denna bok,
Så nu sitter jag här och kan inte riktigt säga vilken av böckerna jag egentligen tyckte bäst om. Båda har sina för- och nackdelar. LeGuins styrka i Mörkrets vänstra hand var att hon hade ett väldigt specifikt syfte med sin bok och därigenom en röd tråd i berättandet som löpte från början till slut. Gentle (författaren till De gyllene häxornas folk) å andra sidan saknar denna röda tråd och det blir ett hattande i berättandet som inte är till bokens fördel. Däremot målar hon upp sin utomjordiska värld nästan bättre än LeGuin, som ju ändå är något av en mästare på just detta, och man kan se världen framför sig och den känns verklig utan förbehåll. Hennes sändebud, kvinnan Lynne Christie, är också lättare att identifiera sig med än LeGuins manliga motsvarighet i och med att hon tillåts vara mer motsägelsefull och därigenom mer mänsklig.
I båda böckerna binder slutet ihop berättelserna på ett bra sätt och jag hoppas verkligen att Lynne och planeten Orthe och dess befolkning i uppföljaren jag planerar att införskaffa fortsätter att fängsla på samma sätt som i denna bok,
Sandviksk diskbänksrealism?
En genomläsning av månadens bok, Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter, får mig osökt att tänka på Åtvidabergs och dess forna stolthet Facit. När jag läser om Sandviken och dess miljöer, som ju är en viktig del i handlingen, är det nästan som att se ett äldre Åtvidaberg framför sig. Det är inte utan att jag saknar Åtvid och Paparazzi, kyrgogården och Templet och inte minst alla improviserade Brännvin Special-kvällar i alla fall en liten, liten aning!
Men för att återgå till Sandviken. Bergets döttrar handlar om en syskonskara på tre systrar och två bröder men med tonvikt på de tre döttrarnas öden. Vi får följa dem och deras familjer under 20 år, mellan åren 1938-58. Bilden som målas upp är av ett Sverige där jämnställdheten var ett ännu inte uppkommet påfund, där en kvinnas högsta önskan skulle vara att finna en make och där dagens strävan efter märkeskläder och tillfällig berömmelse var något som låg långt borta från medvetandet.
Emilia, den yngsta av systrarna och drömmaren i syskonskaran är den som är roligast att få följa där hon går genom livet utan att riktigt göra som en kvinna ska. Sofia däremot (väldigt snyggt namn förresten!) stadgar sig en smula motvilligt liksom så många andra och liksom den tredje systern Karin blir hon snart gravid.
Något som är ett genomgående tema (?) i boken är att alla män (med något undantag) framställs som chauvinistiska svin. Knullar de inte runt så beter de som som skitstövlar mot sina flickvänner och fruar och här är romantiken inte röda rosor och tända ljus utan fåniga förljugna kärleksbrev.
Min invändning mot boken är dess realism. Som någon sa på en filmföreläsning jag var på en gång gällande just genren diskbänksrealism; "Vill jag se (eller i detta fall i och för sig läsa) verkligheten behöver jag inte bänka mig framför tvn, det räcker att titta ut genom köksfönstret". Nu kan detta bli en aning problematiskt med tanke på att 50-talet är några decennier bort, men detta är nog ändå i deppigaste laget för mig. Jag vill ha mer fantasi i det jag läser och inte svenskt småstadsliv. Och skulle jag någon gång känna det behovet igen så ligger Åtvid och väntar på mig med löften om turer kring Bysjön, nattliga vandringar kring Templet och allt annat som pågick i Åtvid som gjorde stället till något annat än en plats för diskbänksrealism och dräggiga volvigraggare.
Men för att återgå till Sandviken. Bergets döttrar handlar om en syskonskara på tre systrar och två bröder men med tonvikt på de tre döttrarnas öden. Vi får följa dem och deras familjer under 20 år, mellan åren 1938-58. Bilden som målas upp är av ett Sverige där jämnställdheten var ett ännu inte uppkommet påfund, där en kvinnas högsta önskan skulle vara att finna en make och där dagens strävan efter märkeskläder och tillfällig berömmelse var något som låg långt borta från medvetandet.
Emilia, den yngsta av systrarna och drömmaren i syskonskaran är den som är roligast att få följa där hon går genom livet utan att riktigt göra som en kvinna ska. Sofia däremot (väldigt snyggt namn förresten!) stadgar sig en smula motvilligt liksom så många andra och liksom den tredje systern Karin blir hon snart gravid.
Något som är ett genomgående tema (?) i boken är att alla män (med något undantag) framställs som chauvinistiska svin. Knullar de inte runt så beter de som som skitstövlar mot sina flickvänner och fruar och här är romantiken inte röda rosor och tända ljus utan fåniga förljugna kärleksbrev.
Min invändning mot boken är dess realism. Som någon sa på en filmföreläsning jag var på en gång gällande just genren diskbänksrealism; "Vill jag se (eller i detta fall i och för sig läsa) verkligheten behöver jag inte bänka mig framför tvn, det räcker att titta ut genom köksfönstret". Nu kan detta bli en aning problematiskt med tanke på att 50-talet är några decennier bort, men detta är nog ändå i deppigaste laget för mig. Jag vill ha mer fantasi i det jag läser och inte svenskt småstadsliv. Och skulle jag någon gång känna det behovet igen så ligger Åtvid och väntar på mig med löften om turer kring Bysjön, nattliga vandringar kring Templet och allt annat som pågick i Åtvid som gjorde stället till något annat än en plats för diskbänksrealism och dräggiga volvigraggare.
lördag 12 juni 2010
Ansiktslös
Sofia och jag har pratat om att börja publicera vår sedan många år pågående historia Ansiktslös här på bloggen. När vi sedan publicerar det senaste avsnittet här kan vi få kritik och förslag på vad som kan vänta Jonas framöver. Ja Jonas är alltså berättelsens huvudkaraktär, och jag tycker att det är på tiden att Sandra får möta vår Jonas.
Berättelsen började ganska oseriöst som ett sätt för mig och Sofia att hålla kontakten medan hon pluggade i Eskilstuna (lite som den här bloggen alltså). Eftersom ingen av oss hade internet var det via gammalt hederligt brevskrivande vi höll kontakten, och via telefon förstås. Men det var breven som var det roligaste, man såg fram emot brevbäraren ankomst varje dag under den här tiden för kanske väntade en hälsning från syrran och en rapportering över Jonas senaste eskapader.
Vi har skrivit vartannat avsnitt alltsedan starten, och Sofia skrev alltså det första eftersom det var hennes idé. Den första meningen valde hon slumvis ut ur boken Svarta speglar av Kristoffer Leandoer (rätta mig om jag minns fel Sofia), och den lyder som följer: ”Jonas vaknade, och för en kort stund visste han inte var han var någonstans”. Även titeln har valts ut slumpvis, också den från Svarta speglar om jag minns rätt.
Det är alltså bakgrunden till hur Jonas kom in i våra liv. De första kapitlen är ganska korta, men efter ett tag blir berättelsen lite mer komplex. Men jag vet inte om du hört talas om Jonas förut Sandra, så en liten presentation kanske är på sin plats.
Vår Jonas är homosexuell och transvestit och jobbar som frisör (kliché någon?). Han trivs med sitt liv och älskar sitt arbete men denna morgon har han en gnagande känsla i magen när han kliver in genom dörren på Salong Chic. Han borde ha lytt sin magkänsla och stannat i sängen denna morgon för det framgår redan i avsnitt två att han av okänd anledning kommer att få vad han förtjänar innan dagen är slut. Exakt varför han förtjänar detta okända straff och vad detta kommer att bestå av återstår ännu att se men det verkar ha någonting med en grönhårig kvinna att göra.
Här kommer de första två kapitlen. Läs och njut!
Del ett
Jonas vaknade, och för en kort stund visste han inte var han var någonstans. Vad är det här för ett hemskt ställe, tänkte Jonas med pipig röst. Ja, jag vet att man inte kan tänka med pipig röst, men om man hade kunnat det så var det precis vad Jonas hade gjort. Tänk bög och du vet precis vad jag menar. För bög är precis vad Jonas är för något.
När han hade lugnat ner sig upptäckte han till sin lättnad att han befann sig i sitt välbekanta rum och ingen annanstans. Puuh, sa Jonas för sig själv. Det var då för väl. Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
Del två
Förmodligen hade han fått panik och gett upp ett skrik som imponerat på vilken kastratsångare som helst. Alternativ två hade varit att dra täcket över huvudet och hoppas på det bästa, vilket inte brukar hjälpa i situationer av den arten. Eller har ni någonsin sett en skräckfilm där de hormonstinna tonåringarna slipper undan mördarens blodiga förskärare genom att ligga gömda i sängen och låtsas att det regnar? Skulle inte tro det….
Personer som Jonas får alltid vad de förtjänar och så också i detta fall. Kanske inte på sekunden, men berättelsen har ju knappt börjat än. Ha lite tålamod bara och se vad som ska ske med Jonas.
Nu vet jag att du redan väntar otåligt på avsnitt nummer tre Sandra, och det kommer jag lovar. Den som väntar på någonting gott..
Stina
Berättelsen började ganska oseriöst som ett sätt för mig och Sofia att hålla kontakten medan hon pluggade i Eskilstuna (lite som den här bloggen alltså). Eftersom ingen av oss hade internet var det via gammalt hederligt brevskrivande vi höll kontakten, och via telefon förstås. Men det var breven som var det roligaste, man såg fram emot brevbäraren ankomst varje dag under den här tiden för kanske väntade en hälsning från syrran och en rapportering över Jonas senaste eskapader.
Vi har skrivit vartannat avsnitt alltsedan starten, och Sofia skrev alltså det första eftersom det var hennes idé. Den första meningen valde hon slumvis ut ur boken Svarta speglar av Kristoffer Leandoer (rätta mig om jag minns fel Sofia), och den lyder som följer: ”Jonas vaknade, och för en kort stund visste han inte var han var någonstans”. Även titeln har valts ut slumpvis, också den från Svarta speglar om jag minns rätt.
Det är alltså bakgrunden till hur Jonas kom in i våra liv. De första kapitlen är ganska korta, men efter ett tag blir berättelsen lite mer komplex. Men jag vet inte om du hört talas om Jonas förut Sandra, så en liten presentation kanske är på sin plats.
Vår Jonas är homosexuell och transvestit och jobbar som frisör (kliché någon?). Han trivs med sitt liv och älskar sitt arbete men denna morgon har han en gnagande känsla i magen när han kliver in genom dörren på Salong Chic. Han borde ha lytt sin magkänsla och stannat i sängen denna morgon för det framgår redan i avsnitt två att han av okänd anledning kommer att få vad han förtjänar innan dagen är slut. Exakt varför han förtjänar detta okända straff och vad detta kommer att bestå av återstår ännu att se men det verkar ha någonting med en grönhårig kvinna att göra.
Här kommer de första två kapitlen. Läs och njut!
Del ett
Jonas vaknade, och för en kort stund visste han inte var han var någonstans. Vad är det här för ett hemskt ställe, tänkte Jonas med pipig röst. Ja, jag vet att man inte kan tänka med pipig röst, men om man hade kunnat det så var det precis vad Jonas hade gjort. Tänk bög och du vet precis vad jag menar. För bög är precis vad Jonas är för något.
När han hade lugnat ner sig upptäckte han till sin lättnad att han befann sig i sitt välbekanta rum och ingen annanstans. Puuh, sa Jonas för sig själv. Det var då för väl. Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
Del två
Förmodligen hade han fått panik och gett upp ett skrik som imponerat på vilken kastratsångare som helst. Alternativ två hade varit att dra täcket över huvudet och hoppas på det bästa, vilket inte brukar hjälpa i situationer av den arten. Eller har ni någonsin sett en skräckfilm där de hormonstinna tonåringarna slipper undan mördarens blodiga förskärare genom att ligga gömda i sängen och låtsas att det regnar? Skulle inte tro det….
Personer som Jonas får alltid vad de förtjänar och så också i detta fall. Kanske inte på sekunden, men berättelsen har ju knappt börjat än. Ha lite tålamod bara och se vad som ska ske med Jonas.
Nu vet jag att du redan väntar otåligt på avsnitt nummer tre Sandra, och det kommer jag lovar. Den som väntar på någonting gott..
Stina
Månadens tips
Nu var det länge sedan vi hade ett Månadens tips här på bloggen (har vi haft mer än ett?), inte sant? Men nu kommer ett i alla fall, och ett riktigt bra sådant dessutom, i alla fall om jag får säga det själv.
Det jag vill tipsa om är författaren Neil Gaimans hemsida. Om ni nu missat det förstås. Har ni det så är det värt att checka in.
Han skriver underhållande och roliga inlägg och uppdaterar ofta. Kan ni inte få nog av Neil Gaiman är det ett måste. Men man behöver inte vara värsta Neil Gaiman-fanatikern för att uppskatta hans inlägg. Det funkar alldeles utmärkt ändå. Perfekt om man bara känner sig lite allmänt uttråkad nån kväll och behöver lite förströelse. Nu har han precis skaffat sig en hund också. Ni måste kolla in de gulliga bilderna och läsa bakgrundshistorien, så sött :)
http://journal.neilgaiman.com/
Så, check check?
Stina
Det jag vill tipsa om är författaren Neil Gaimans hemsida. Om ni nu missat det förstås. Har ni det så är det värt att checka in.
Han skriver underhållande och roliga inlägg och uppdaterar ofta. Kan ni inte få nog av Neil Gaiman är det ett måste. Men man behöver inte vara värsta Neil Gaiman-fanatikern för att uppskatta hans inlägg. Det funkar alldeles utmärkt ändå. Perfekt om man bara känner sig lite allmänt uttråkad nån kväll och behöver lite förströelse. Nu har han precis skaffat sig en hund också. Ni måste kolla in de gulliga bilderna och läsa bakgrundshistorien, så sött :)
http://journal.neilgaiman.com/
Så, check check?
Stina
Saknad?
Ni kanske har saknat mig här på bloggen den senaste tiden (självklart har ni det!) men tro inte att jag tappat intresset för vår boktriangel redan. Tvärtom faktiskt, men det har varit en riktigt hektiskt tid med skola och annat. Inte minst har en viss individ från När krävt mycket av min tid (jag nämner inga namn så behöver ingen känna sig utpekad) men snart är jag tillbaka, och det är ett löfte lika mycket som ett hot. Moahahhahhaa!!!!!!!
Men ärligt så har jag inte haft mycket att blogga om på vår bokblogg (vilket det ju faktiskt är även om vissa inlägg av mer andlig karaktär kan få en att undra) eftersom jag helt enkelt inte haft tid att läsa. Eller läst har jag ju i och för sig gjort, men inget annat än litteratur som rör min uppsats om Galgbacken eller den osteologiska analysen av individen från När. Och hur spännande än jag tycker att denna litteratur är så tror jag inte att ni skulle tycka detsamma.
Eller vill ni ha en redogörelse och recension av ”Age markers in the human skeleton” av Mehmet Yasar Iscan så får ni hojta till. Den innehåller bland annat ett spännande kapitel om hur man kan studera åldersförändringar av revbensändar som ledar mot bröstbenet. Hos individer i åldern 20-23 år (fas 2) har ytan fått en V-form, väggarna är tjocka och släta. Hos en individ i 43-55-årsåldern (fas 6) har fördjupningen övergått i en U-form och väggarna är tunna med skarpa kanter. Spännande läsning, inte sant?
Stina
Men ärligt så har jag inte haft mycket att blogga om på vår bokblogg (vilket det ju faktiskt är även om vissa inlägg av mer andlig karaktär kan få en att undra) eftersom jag helt enkelt inte haft tid att läsa. Eller läst har jag ju i och för sig gjort, men inget annat än litteratur som rör min uppsats om Galgbacken eller den osteologiska analysen av individen från När. Och hur spännande än jag tycker att denna litteratur är så tror jag inte att ni skulle tycka detsamma.
Eller vill ni ha en redogörelse och recension av ”Age markers in the human skeleton” av Mehmet Yasar Iscan så får ni hojta till. Den innehåller bland annat ett spännande kapitel om hur man kan studera åldersförändringar av revbensändar som ledar mot bröstbenet. Hos individer i åldern 20-23 år (fas 2) har ytan fått en V-form, väggarna är tjocka och släta. Hos en individ i 43-55-årsåldern (fas 6) har fördjupningen övergått i en U-form och väggarna är tunna med skarpa kanter. Spännande läsning, inte sant?
Stina
Försmak av sommaren
Bara för att jag är så himla snäll så bjuder jag på ett litet smakprov från juli månads boktema redan nu. Närmare bestämt på baksidestexten från en av de böcker jag valt ut (dock inte från månadens bok). Vilken bok det gäller och vad temat är behåller jag dock för mig själv ett litet tag till.. men kanske kan ni ana vad det rör sig om.
Håll till godo!
”Det finns dagar när sommaren är som allra varmast, när luften står stilla, då det är som om naturen och verkligheten håller andan. Dagar då ingenting händer, men då allt förändras”.
Denna bok utspelar sig en sådan dag, närmare bestämt under ett dygn i juli.
Stina
Håll till godo!
”Det finns dagar när sommaren är som allra varmast, när luften står stilla, då det är som om naturen och verkligheten håller andan. Dagar då ingenting händer, men då allt förändras”.
Denna bok utspelar sig en sådan dag, närmare bestämt under ett dygn i juli.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)