Värdshuset Jamaica av Daphne du Maurier

Jag gillar, eller snarare älskar, de övriga böcker jag läst av författarinnan och hade därför ganska höga förväntningar även på denna roman. Döm då om min förvåning när det jag fick inte var högkvalikativ läsning, utan snarare en dussinroman a la Harlequin-formatet. Ja, det var tyvärr som att läsa en föga originell Harlequinroman, bara kanske med aningen högre litterära ambitioner. Handlingen med den unga, vackra och egensinniga romanhjältinnan som får bosätta sig hos sin moster och dennes man när hennes mamma dött hade kunnat platsa i vilken dussinroman som helst. Lägg där till mystiska vagnar som stannar till vid värdshuset på natten, en lokalbefolkning som darrar vid omnämnandet av värdshuset och en mystisk, mansgrisig främling som får hennes hjärta att bulta hårdare så kanske ni själva kan föreställa er resten. Så, nej tummen ner blir det för romanen. Hoppas på att "Parasiterna" av samma författarinna som jag också har liggande här hemma ska vara bättre.

Och missförstå mig inte, jag gillar ju mina mysrysare, tvivelaktiga kioskdeckare och kalla kårar-böcker – men då ska de inte heller utge sig för att vara något annat.

// Sofia

Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Det här är den fristående fortsättningen på Egenmäktigt förfarande, där Ester Nilsson obsessar över skådespelaren Hugo Rask. Den har tidigare varit tema i Boktriangeln om jag inte missminner mig. 5 år senare stöter nu Ester på ännu en skådespelare, den äldre Olof Sten. Man hade ju kunnat tro att hon skulle ha lärt sig något av den olyckliga kärleksaffären med Rask   - men icke! Med liv och lust kastar hon sig in i rollen som älskarinna och förväntar sig att hennes nya kärlek, trots att han hela tiden påpekar motsatsen, kommer att lämna frun för att istället leva med henne.

Som läsare vill man vill bara ruska om henne och få henne att inse att hon beter sig ovanligt korkat och tillåter sig själv att behandlas som en dörrmatta. Och samtidigt vill man klappa lite på henne och säga att det inte är hennes fel (även om det ganska mycket är det). Sen beter sig ju hennes nya kärlek som en skit som bara uppmuntrar henne tillräckligt för att hon inte ska få nog och lämna honom, men annars tar varje tillfälle i akt att trycka ner henne.

Hur som helst kan vi bara konstatera att hon inte har lärt sig något alls av sin tidigare erfarenhet, men att det ändå är ganska underhållande att på nytt följa henne medan hon med alla krafter försöker få livet och den nya kärleken att bete sig som hon tycket att de borde. Är det något jag har att invända mot romanen är det dock att den lite känns som en upprepning av den förra - och liksom de flesta uppföljare når den inte riktigt upp till sin föregångares nivå.

// Sofia

Sången ur det kinesiska rummet av Sam Ghazi

Det här var en av Alex månadsböcker 2015 och en bok jag var väldigt pepp på att läsa då den var lite upp my alley så att säga med sin sci fi  berättelse med lite dystopiska vibbar. Det känns som något jag själv hade kunnat välja som månadsbok faktiskt.

Hur som helst utspelar sig romanen i ett framtida Stockholm, närmare bestämt ett sjukhus där forskaren Simona arbetar. Hon forskar kring diagnostik av cancer och får roboten Cepheus till hjälp. Men snart börjar hon märka att något är fel med Cephues då han inte alltid beter sig som förväntas av honom. Är det fel i programmeringen eller har han börjat göra sina egna val?

Visst låter det som en spännande plot?! Tyvärr faller det, i mitt tycke, ack så platt till marken för det som hade kunnat vara en riktigt bra story fungerar helt enkelt inte. Det som jag gillar mest med romanen är dess dystopiska idéer, som hur Simonas mamma med hjälp av ett inopererat chip hindras från att ta del av offentlig service som förbindelser och annat. Man kan liksom ana hur ännu en intressant story döljer sig bakom vad som bara nämns i förbifarten.

Det som däremot tilltalade mig mindre var de skissartade personporträtten, både av roboten och resten av personerna. Jag känner inget för någon av gestalterna, vilket blir till lite av ett problem då jag är ganska oberörd av vad som kommer att hända med Cepheus.  Dessutom borde väl kanske en robot som börjar tänka själv kunna beskrivas så att man får någon slags känsla för den? Jag får det då inte. Hade jag blivit berörd av Cepheus eller någon annan i boken hade den förmodligen fått ett högre betyg, men som det är nu blir det tummen ner för vad som hade kunnat vara en riktigt bra och nyskapande roman.

//Sofia