Temat för Juli månad var ursprungligen Amerikans diskbänksrealism, med bland annat 'To Kill a Mockingbird' på listan. Då både jag och Sofia redan läst den insåg jag dock att det var dags att tänka om. Dessutom inser även en inbiten realist som jag att det kan bli för mycket av det goda. Istället för att påminna oss om misären i Revolutionary Road kommer här ett tema som förhoppningsvis kan fungera som ett anti till
Den senaste månaden har varit händelserik. För att inte tala om allt som kommer att hända i Juli. Vi flyttar och jobbar och beter oss för det mesta som de vuxna vi är. Men även vuxna kan behöva en paus från verkligheten.
Därför är månadens tema Eskapism.
Månadens bok:
Peter Pan av J.M Barrie.
Vidare läsning:
Trollkarlen från OZ av Frank M Baum.
Alice i Underlandet och Alice I spegelvärlden av Lewis Carroll.
The Amazing Advantures of Kavalier and Clay av Michael Chabon
fredag 8 juli 2011
torsdag 7 juli 2011
Löneförmån
En veckas jobb på färjan har gett följande skörd:
- Ett antal Aftonbladet och Expressen.
- Aftonbladets Söndagsbilaga.
- Veckans Nu.
- Hänt Extra.
- 2 pocketböcker.
Pocketböckerna kanske inte direkt är något jag skulle ha valt själv; en pusseldeckare, Svärmaren av Anna Bovaller och en självbiografisk roman av ”gangsterdrottningen” Birgitta Andersson, Blondie. Deckaren kan nog passa bra en regning dag men den andra vet jag inte. Kanske får den vandra vidare oläst.
Stina
onsdag 6 juli 2011
Sallys favorit är Månadens tips
Sally Bowles ”favoritdrink” Prairie Oyster är i själva verket en återställare, som sägs fungera riktigt bra. Det finns lite olika recept, med och utan alkohol. Här kommet ett recept på en variant med cognac, som kan uteslutas om man vill det.
Ingredienser (1 portion)
4 cl cognac
En klick ketchup, ca 1 msk
Några droppar vinäger
Worchestershiresås, ca 1 msk
1 äggula
2 skvättar tabasco
Cayennepeppar, salt, svartpeppar
Häll ner cognac, några droppar vinäger och en sked Worchestershiresås i ett glas. Tillsätt en sked ketchup och rör om (exempelvis med en reservoarpenna, om du vill följa Sallys exempel). Provsmaka om du törs, och häll sedan över blandningen i ett cocktailglas. Ska det göras så gör det med stil. Lägg försiktig en äggula överst så att den inte går sönder. Stänk över lite tabasco och krydda med cayennepeppar, salt och nymalen svartpeppar. Drick i en enda klunk.
Det kanske inte smakar så dekadent, men det är den jag lovar. Är det gott nog åt Sally Bowles så är det gott nog åt dig med. Jaga baksmällan på flykten med den mytiska Prairie Oystern.
Len me know if it works!
Stina
Man blir liksom aldrig riktigt varm när man sover ensam
”Man blir liksom aldrig riktigt varm när man sover ensam” är en av mina favoritmeningar från Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. På ett sätt tycker jag att den meningen kan sägas sammanfatta hela boken, för kanske hade många av personerna vi får lära känna bara behövt ha någon som värmde dem om natten för att bli lite mindre trasiga.
Nu handlar ju boken förstås om mer än ett antal vilsna personer i 30-talets Berlin. Hitler och nazismen kan anas i bakgrunden och med det allt vad det innebär. Vi vet ju redan utgången och människorna i boken börjar ana det också, vissa (som den judiska familjen Landauer) när det är alltför sent. Men det är inte det politiska läget eller världshändelserna som Isherwood låter ana som stannar i mitt minne. Det är människorna. Det är Fräulein Schröder, familjen Nowak och förstås den oförglömliga Sally Bowles, förevigad på vita duken av Liza Minneli i Cabaret.
Och visst känner man igen Lizas rollkaraktär, den impulsiva och egocentriska nattklubbssångerskan Sally Bowles. Hon är en flyktig och egentligen ganska ytlig bekantskap, ena stunden är hon där och nästa inte, men en bekantskap man kommer ihåg och hoppas på att stöta samman med igen. Hon påminner mig om Holly Golightly från Breakfast på Tiffanys. De är lika flyktiga och tycks båda söka efter något annat, något mer. Efter något som varken män, kläder, pengar eller smycken tycks kunna fylla.
Jag tyckte mycket om boken i varje fall. Isherwoods ögonblicksbilder av Berlin och människorna där känns fortfarande märkligt aktuella, och när boken väl är utläst känns det trist att ta farväl av både dem och av Berlin. Jag hoppas på att få återse dem någon gång någon annanstans.
Men just nu ska jag måla naglarna gröna och ta mig en Prairie Oyster innan jag ger mig ut i sommarnatten.
Men jag säger inte farväl utan på återseende.
Stina
Nu handlar ju boken förstås om mer än ett antal vilsna personer i 30-talets Berlin. Hitler och nazismen kan anas i bakgrunden och med det allt vad det innebär. Vi vet ju redan utgången och människorna i boken börjar ana det också, vissa (som den judiska familjen Landauer) när det är alltför sent. Men det är inte det politiska läget eller världshändelserna som Isherwood låter ana som stannar i mitt minne. Det är människorna. Det är Fräulein Schröder, familjen Nowak och förstås den oförglömliga Sally Bowles, förevigad på vita duken av Liza Minneli i Cabaret.
Och visst känner man igen Lizas rollkaraktär, den impulsiva och egocentriska nattklubbssångerskan Sally Bowles. Hon är en flyktig och egentligen ganska ytlig bekantskap, ena stunden är hon där och nästa inte, men en bekantskap man kommer ihåg och hoppas på att stöta samman med igen. Hon påminner mig om Holly Golightly från Breakfast på Tiffanys. De är lika flyktiga och tycks båda söka efter något annat, något mer. Efter något som varken män, kläder, pengar eller smycken tycks kunna fylla.
Jag tyckte mycket om boken i varje fall. Isherwoods ögonblicksbilder av Berlin och människorna där känns fortfarande märkligt aktuella, och när boken väl är utläst känns det trist att ta farväl av både dem och av Berlin. Jag hoppas på att få återse dem någon gång någon annanstans.
Men just nu ska jag måla naglarna gröna och ta mig en Prairie Oyster innan jag ger mig ut i sommarnatten.
Men jag säger inte farväl utan på återseende.
Stina
tisdag 5 juli 2011
Vägen
Mina förväntningar på Vägen var både höga och låga på en och samma gång. Låga eftersom jag absolut inte trodde att det skulle vara en bok för mig (för pretto, för dyster, för, ja för trist helt enkelt..). Höga för att, ja, en Pulitzerprisvinnare måste väl ändå ha något att komma med liksom. Trots mina dubier hade jag ändå velat läsa den ett bra tag, bara för att liksom.
Vägen handlar om en man och hans son som är på väg någonstans, vart är oklart. Världen omkring dem är förändrad efter något slags katastrof. De är hungriga, de fryser och de tiger större delen av tiden. Det är således inte dialogen som för berättelsen framåt, då den i de stycken av boken där huvudkaraktärerna faktiskt talar med varandra, som bäst kan beskrivas som knapphändig.
Dialog tycker jag personligen är en av de viktigaste bitarna i en välskriven roman, för det märks så tydligt när det är något där som inte riktigt stämmer. McCarthy vet dock exakt vad han gör. I den här romanen är det nämligen det som inte sägs som är det viktiga. Det är tystnaden mellan de båda, det outtalade som ger boken hela dess prägel. Dialogen är lika karg som landskapet omkring dem, för vad finns egentligen att säga när världen rasat samman och inga ord räcker till.
Ord är för övrigt överflödiga. Det behövs inga ord för att beskriva relationen mellan mannen och hans pojke. De delar något, kanske det sista goda i en rutten värld. Det är också denna relation som är det centrala i boken, för egentligen händer inte så mycket. De vandrar, tiger, stöter på obehagliga människor, fryser och tiger lite till. På något sätt gillar jag det ändå. Jag tycker att det funkar. McCarthy lyckas få det karga språket och det lugna tempot i boken att fungera. Det är ingen thriller eller högtempo berättelse, men det ger den sig heller inte ut för att vara. Det är en historia om en man och hans pojke, och att det även i den sämsta av världar finns något att leva för.
Stina
Vägen handlar om en man och hans son som är på väg någonstans, vart är oklart. Världen omkring dem är förändrad efter något slags katastrof. De är hungriga, de fryser och de tiger större delen av tiden. Det är således inte dialogen som för berättelsen framåt, då den i de stycken av boken där huvudkaraktärerna faktiskt talar med varandra, som bäst kan beskrivas som knapphändig.
Dialog tycker jag personligen är en av de viktigaste bitarna i en välskriven roman, för det märks så tydligt när det är något där som inte riktigt stämmer. McCarthy vet dock exakt vad han gör. I den här romanen är det nämligen det som inte sägs som är det viktiga. Det är tystnaden mellan de båda, det outtalade som ger boken hela dess prägel. Dialogen är lika karg som landskapet omkring dem, för vad finns egentligen att säga när världen rasat samman och inga ord räcker till.
Ord är för övrigt överflödiga. Det behövs inga ord för att beskriva relationen mellan mannen och hans pojke. De delar något, kanske det sista goda i en rutten värld. Det är också denna relation som är det centrala i boken, för egentligen händer inte så mycket. De vandrar, tiger, stöter på obehagliga människor, fryser och tiger lite till. På något sätt gillar jag det ändå. Jag tycker att det funkar. McCarthy lyckas få det karga språket och det lugna tempot i boken att fungera. Det är ingen thriller eller högtempo berättelse, men det ger den sig heller inte ut för att vara. Det är en historia om en man och hans pojke, och att det även i den sämsta av världar finns något att leva för.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)