Den sommaren av Jillian och Mariko Tamaki

Det här är inte en vanlig roman, utan en serieroman. Den var också Stinas andra temabok under hennes augusti-tema när hon inte riktigt ville att sommaren skulle ta slut.

Det är två systrar som skrivit boken om jag minns hennes beskrivning rätt och det verkar vara ett mycket lyckat samarbete då det är väldigt vackra bilder boken igenom som låter oss följa den ändå ganska mörka historien på ett lättsamt sätt genom de två unga flickorna Rose och Windy. Som alla andra deras somrar spenderas även denna på Awago Beach – men i år blir det inte som vanligt. Medan Roses föräldrar fördriver tiden med att bråka eller ignorera varandra börjar flickorna bli intresserade av annat än lekar på stranden, äta godis och att se på mangaserier. De iakttar, ja nästan spionerar på, tonåringarna i byn, börjar se på läskiga skräckfilmer och börjar så smått intressera sig för pojkar och det här med att växa upp.

Historien är som sagt väldigt fint berättad och väldigt finstämd för att vara en historia som riktar sig till tonåringar. Författarna låter historien ta sin tid, både i bilder och text och man rusar inte fram utan låter historien lite lojt rulla upp sig, precis som en sådan där lång varm sommar gör när man fortfarande går i skolan och har all tid i världen. Det blir med andra ord ett högt betyg för denna vackra bok och den får mig att önska att sommaren inte tagit slut riktigt ännu.

// Sofia

Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström

Av min tidigare recension om ”Århundradets kärlekssaga” så vet ni om ni kommer ihåg recensionen att denna inte helt föll mig i smaken och det gjorde kanske inte helt oväntat inte heller denna fast av helt andra anledningar än den förra. Av titeln att döma har ju Witt-Brattström inspirerats av Tikkanens verk, vilket hon också framhåller i inledningen, men böckerna skiljer sig verkligen åt, även om också denna är en uppgörelse mellan två makar som inte längre har helt positiva känslor gentemot varandra. Nu har jag ingen koll alls på Ebba Witt-Brattström, men jag gissar på att även detta verk är delvis baserat på hennes eget (tidigare?) äktenskap.

Tyvärr tycker jag att det bitvis blir lite tjatigt och upprepande att läsa om makarnas gräl, olika åsikter och beskyllningar och det blir inte mindre engagerande av att det känns ja för att vara ärlig aningen elitistiskt och snobbigt i hur hon i texterna har citat ur olika kända romaner, sånger, epos och annat. Dessutom inte bara på svenska utan tyska, franska, latin. Och nej, jag kan inte läsa något av dessa språk och när jag i slutet av boken märker att det faktiskt finns en översättning av fraserna så ger det mig inte så särdeles mycket då boken ju redan är utläst......

//Sofia

Bokmiddag: Alice Munro vs Saul Bellow

 I mitten av september passade jag och Stina på att ha bokmiddag för ett av mina nobelpristagar-teman, nämligen temat från november 2013 då vi läste noveller av Alice Munro och Saul Bellow. Eftersom vi inte kom ihåg riktigt vilken av Munros novellsamlingar vi läste (har tittat efter nu och det var ”Kärlek, vänskap, hat”) valde vi att ha bokmiddag på novellen ”Dulce”, en av Stinas favoritnoveller av Munro. För er som inte vet så är dulce en tvivelaktig delikatess som enligt novellen ska falla få i smaken. Dulce är alltså en slags tång som man blötlägger och sedan mumsar i sig. Och både Stina och jag kan gå i god för att det verkligen är en speciell smak, som ehhhh, kanske inte föll oss helt på läppen. Stina har lovat att vi ska prova på att äta den friterad en annan gång och hoppas på att den smakat bättre då.

Dulce - en tveksam delikatess

Tveksam Stina intar tveksam delikatess

Mmmmmmm Dulce - ett måste för finsmakaren

Tack och och hade vi lite vodka att skölja ned eländet med och innan vi avnjöt dulcen hade vi ätit oss mätta på Stinas delikata svamp-crepes. De var i  alla fall riktiga tiopoängare.

Stinas grymt goda crepes tillsammans med koken själv

Eftersom vi inte riktigt kom ihåg vilken novellsamling det gällde pratade vi mest om ”Dulce”-novellen som vi båda gillade och enades om att Munro sannerligen är en mästare på noveller. Och javisst jag, vi tyckte att miljön för middagen kändes väldigt nedtonat Munrosk:t – för visst kan ni se framför er, i en novell av Munro, hur två systrar crachar lägenheten den ena är blomvakt till för att avnjuta lite dulce, dricka lite vodka och sedan bege sig hemåt lagom mätta och lagom berusade precis som någon karaktär i en av författarens noveller.

Någons lägenhet, men vems???

// Sofia