onsdag 14 september 2016

Allt är förbi!


En epok är över. En epok som började en solig dag på Volontärgatan. 295 veckor och 627 sidor senare sitter jag här i min trerummare och känner smaken av frihet. Den smakar coca cola. Ja, ska man vara petig så var allt förbi redan den 22 juni i år, för det var då den blev utläst, men frihetskänslan har inte lämnat mig än.

Sex svåra år är förbi... Öppna skumpan! It´s time to celebrate!






Vecka 295: The very last one!

Det bästa

Det bästa är obviously att min kamp äntligen är över.

Det värsta

Det värsta får tala för sig självt.

2006 Vecka 13 Torsdag (s. 623-624)
Doniphan och Dorothy vill skriva Synthia en lycklig fortsättning:

SPEL & LEK

Kärleksak,
nerdekad:
Playgirl,
blek, spak.
Enter vek
Gameboy:
en tvekan
att bevaka.
Enkel sak.
Lek, sakta.
Kel, smek,
kärleksakt.

”Orden svek, bevaka och krav skulle också passa in”, tillägger Dorothy. ”Inte semantiskt”, säger Doniphan.

Är nu på sidan 628, dvs 0 sidor kvar.

Over and out!

Stina

söndag 11 september 2016

Sol genom aprilskyar


I Hjalmar Söderbergs Aprilviolerna får vi ta del av en kärlekshistoria som börjar, eller kanske den slutar, med en bukett violer och två biljetter till teatern. Barndomsvännerna Stefan och Lena råkas på en soaré. Lilla Lena, Lena, Lena, Lena Hillerström som han kurtiserar henne, kvinnan i hans liv. Visserligen är titeln numera Professorskan Grendel för hon är gift sedan flera år tillbaka, med trollet Grendel. Det hindrar dem förstås inte från att stämma möte i hemlighet. Platsen för träffen är vid de egyptiska samlingarna på Nationalmuseum, några små halvmörka rum djupt nere i källarvåningen, den perfekta platsen för hemliga kärleksmöten.

Det är Hjalmar Söderberg så förstås är det tekniskt fulländat och samtidigt vackert så det förslår. Vissa av formuleringarna vill jag bara spara någonstans och plocka fram vid behov. När jag behöver se solsken och månsken och stjärnljus på en och samma gång och när jag vill se sol genom aprilskyar då plockar jag fram den här lilla pärlan till novell igen.

Stina

Mosbys mossiga memoarer


Mosbys memoarer av Saul Bellow lämnade inget djupare intryck. Såhär en tre månader senare har jag svårt att alls erinra mig vad den handlade om. Titelnovellen minns jag inte alls. Det jag minns är att jag fann samtliga noveller i samlingen trista och rätt poänglösa. De lyfte aldrig. Det är vardagliga historier där inte särskilt mycket händer, men det behöver ju för den delen inte betyda att de är tråkiga, se bara på Alice Munro bara som med lätthet får den gråaste vardag att kännas speciell.

Bellow däremot väckte snarast ett svalt ointresse blandat med lätt irritation då jag störde mig på flertalet av karaktärerna. Jag har svårt att engagera mig i en historia när jag inte tycker om karaktärerna som befolkar den. När historierna i sig dessutom var så pass oengagerande blev det sammantaget något av ett sömnpiller.

Det fanns en höjdpunkt i läsningen, och det var anonym läsares klotter i marginalen. Rätt illa om man betänker att klottret inte var spektakulärt på något vis. Dock roligare än det jämntrista verket i övrigt.



Inte jättekul, men ändå en höjdpunkt...







 Det här var helt enkelt ingenting för mig.

Stina

Bokduell 14: Sigrid Undset vs Knut Hamsun

Detta är den allra sista bokduellen som jag kommer att recensera, den fjortonde i ordningen! Det känns lite sorgligt att mitt långa Nobelpristagar-tema är över, men samtidigt lite skönt att kunna hitta på andra teman nu framöver. Om inte annat kan man ju alltid hoppas på att kommande nobelpristagare i litteratur kommer att bli kvinnliga, och särskilt håller jag tummarna för Atwood. Hon om någon skulle verkligen förtjäna ett nobelpris.

Men för att återgå till denna bokduell så är det norskt tema, med Norges nationalskald Knut Hamsun som möter Sigrid Undset som ju mest är känd för sina historiska romaner. Som vanligt tror jag att vi börjar med den kvinnliga författarens roman som denna gång är den första delen i triologin om Kristin Lavransdotter, nämligen "Brudkronan". Jag hade faktiskt inga större förhoppningar på romanen utan förväntade mig en ganska tråkig och föråldrad historisk roman. Därför tog det hela tre omlån innan jag ens öppnade boken. Men vid tredje omlånet tog jag mig äntligen i kragen och började läsa denna klassiker.

De första säg 20-30 sidorna segade jag mig igenom romanen och undrade hur jag egentligen skulle orka att ta mig igenom den visserligen inte särskilt tjocka boken – men sen, sen blev jag helt fast! Efter det tog jag mig igenom den på 3 (sena) kvällar. Och med tanke på sjukdoms- och sömnläget här hemma på sista tiden så är det ett extremt gott betyg.

I några av de senaste böckerna jag har läst, i synnerhet ”Stjärnklart”, men också den betydligt bättre ”Nattens cirkus” så har jag klagat på att jag tycker att personerna känns platta, färglösa och inte helt som verkliga människor. Detta kan jag verkligen inte klaga på när det gäller Kristin Lavransdotter, för utan att egentligen säga så mycket om de personer som befolkar romanen så lyckas Undset lekande lätt få samtliga karaktärer att kännas verkliga, komplexa och med både goda och onda sidor. Hon vet dessutom med sig att bygga upp spänningen och ibland är det svårt att låta bli att tjuvkika för att se hur det ska gå. Tänk att en roman skriven så tidigt som 1920 fortfarande kan hålla så bra fortfarande, och det trots sitt gammaldags språk.

Jag kanske skulle berätta lite kort om handlingen också; även om ni nog känner till handlingen i stora drag. Det är av precis som titeln säger Kristin Lavransdotter som är huvudperson. Vi får följa henne från 7-årsåldern och fram till giftasåldern. Denna del heter ju också just ”Brudkronan”. Precis som är brukligt är det hennes far som i samråd med den tilltänkta brudgummens föräldrar bestämmer hennes make när de båda bara är tonåringar. Hennes far har dock valt en bra make till henne och om det inte vore för att Kristin finner honom lite för rund och glad så skulle hon vara helt nöjd. Men hon finner sig ändå i situationen och har inget emot att gifta sig med sin tilltänkta make – i alla fall tills hon möter den stilige Erland....

Låt oss nu ta en närmare kik på Knut Hamsun och hans "Svält". Man kan väl säga som så att jag hade mina dubier till att välja författaren då han på ren svenska verkade vara en lipsill till skitstövel. Men, men nu kan han ju ändå kanske skriva bra romaner trots detta och inledningen gjorde att jag ändå trodde att jag faktiskt lyckats avsluta Nobelpristagar-eposet ganska starkt.

Så här inleder han nämligen sin roman:
Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnat utan att ha fått märken av den”.

Erkänn att inledningen får dig sugen på att läsa fortsättningen? Jag blev i alla fall intresserad av att ta del av författarens vedermödor i den förunderliga staden och hoppades att de märken han fått skulle vara intressanta att ta del av. Efter detta blev romanen dock en orgie i hur synd det var om författaren och hur hungrig han var och hur lite all hans otur berodde på hans egna dumma handlingar. Kort sagt var resten av handlingen knappast så förunderlig som inledningen hade gjort lovande och jag blev mest irriterad och hoppades att han någon jävla gång faktiskt skulle dö av svält. Sådan tur hade jag dock inte :(. Istället fick jag ledas till döds medan han trakasserade kvinnor, tänkte diverse tråkiga tankar och vandrade omkring som ett miffo i staden. Och jag är ledsen men min recension förmår på inget sätt att redogöra för exakt hur tråkig och usel denna roman var så ni får tro mig på mitt ord när jag ger er rådet att inte läsa den.

Och efter att ha tagit del av dessa recensioner blir ni säkert inte särskilt förvånade att det blir Undset som kniper segern denna gång vilket gör att kvinnorna tar segern med hela 11-3! Det ska bli riktigt spännande att höra hur er poängställning blev när alla månadsböcker väl är utlästa!

// Sofia