Recension av Dödgrävarens dotter

Märkte som sagt redan från början att detta inte skulle bli en av mina Oates-favoriter. Däremot växte boken på mig och när jag kommit igenom halva blev den riktigt svår att lägga ifrån sig. Hela tiden väntade man sig, precis som i många andra av hennes romaner, att något hemskt skulle hända. Det är något av det jag gillar allra bäst med Oates, att hon är så bra på att bygga upp stämningar liksom att hon skapar den lika mycket med vad hon skriver som med vad hon inte skriver. Dessutom är hennes personbeskrivningar så levande och hennes karaktärer så sammansatta; som Rebbeca (huvudpersonen i boken) som är så stark och så svag på en och samma gång. Sen tyckte jag hon lyckades avsluta boken på ett intressant sätt också och så gillade jag den lilla twisten på slutet, som jag inte ska avslöja här...

Snart dags för nytt tema

Jupp, nu är februari snart slut vilket innebör att det är dags att bestämma nästa månads tema. Hur går det med det Sandra? Kommit på något bra ännu? Maila gärna en boklista och lite info när du bestämt dig.

Har äntligen lyckats avsluta månadens första Oates-bok "Dödgrävarens dotter" och är på goda vägar att läsa ut också månadens bok. Tyvärr har jag bara kommit en liten bit in i "Men tiden går", men får väl avsluta den nästa månad.

Återkommer med en recension av "Dödgrävarens dotter" så fort jag kommit på något vettigt att skriva om den. Förhoppningsvis redan ikväll.

May the force be with you all :)