Nobelpristagarduell 1 - Hemingway vs Morrison aka Giganternas kamp

Herregud, vilken början på det här Nobelpristagaräventyret! Sofia gav mig huvudbry av den trevligare sorten i den här första nerviga duellen, för det här är bra. Riktigt, riktigt bra dessutom. Men det är två diametralt olika verk och att jämföra dem är inte lätt. Men nu är det gjort i varje fall, en vinnare är utsedd.

Ernest Hemingways ödesmättade men samtidigt ganska ytliga kärlekshistoria Edens Lustgård mot Toni Morrisons avgrundsmörka verklighetssaga Älskade. Nu är det en tid sedan jag läste dem då detta var månadens tema i februari 2013 så jag har haft god tid på mig att stöta och blöta det hela. Det är som redan sagts inget självklart val och jag har velat än hit och än dit och än ner i diket.

Jag hade vissa invändningar mot Hemingways historia men samtidigt föll jag som en fura för Catherine, David och deras dekadenta liv. Det är något med stämningen, med de starka drinkarna och deras små egenheter. Jag dras ohjälpligt in i deras undergångsvirvel och vill bara stanna kvar.

Efter genomläsningen lutade jag dock åt att ge Morrison segern då hennes Älskade har klart mer substans än Edens lustgård och dessutom träffade som ett slag i magen. Det gick inte att värja sig mot den här kvinnan, Sethe, som uthärdat det omöjliga och som är helt kompromisslös i sin kärlek. Som älskar för mycket men inte ser något alternativ.

Efter en tid funderade jag istället på att låta det bli jämnt lopp för att jag helt enkelt tyckte om båda romanerna så himla mycket. Men så passerade tiden och Catherine och David gav mig ingen ro. De har stannat kvar och pockat på min uppmärksamhet medan Sethe däremot har bleknat något.

Sammanfattningsvis kan man därför säga att Hemingway med minsta möjliga marginal vunnit på walkover. En knapp seger således, men ändå en seger. Grattis Papa Hemingway!

Låt oss avsluta med ett av mina favoritstycken från romanen:

- Remember, everything is right until it’s wrong. You’ll know when it’s wrong.
- You think so?
- I’m quite sure. If you don’t it doesn’t matter. Nothing will matter then.

Ställningen är alltså följande: Kvinnorna VS Männen 0-1

Stina

Numbers and questions

Tänk på ett tal av John Verdon beskrevs har legat högt på bästsäljarlistor i hela tjugo länder enligt baksidestexten. Den beskrivis som både fantastisk och fängslande och visst är den välskriven men knappast fantastisk. Ramhistorien är ganska originell och inledningsvis tror jag mig ha hittat en smart deckare med rätta nagelbitarkvaliten. Tyvärr lyckas romanen inte leva upp till mina förväntningar efter den så lovande inledningen och slutet bjuder på ett rejält antiklimax. Hatar sugiga slut. Hatar även skrikiga grannar. Och fula barn. Men det hör inte hit.

Vi får följa den pensionerade New York-polisen Dave Gurney som finner sig indragen i ett lika märkligt som fascinerande fall efter att ha kontaktats av en gammal klasskamrat. Denne har fått ett mystiskt handskrivet brev:

Tror du på Ödet? Det gör jag, eftersom jag aldrig trodde att jag skulle få se dig igen – och sedan, en vacker dag, så var du där. Och jag mindes alltihop. Hur du låter, hur du rör dig, men framförallt hur du tänker. Om någon bad dig tänka på ett tal, skulle jag veta vilket tal du tänkte på.

Du tror mig inte? Jag ska bevisa det. Tänk på vilket tal som helst upp till tusen – det första tal du kommer att tänka på. Se det framför dig. Strax ska du få se hur väl jag känner till dina hemligheter.

Öppna nu det lilla kuvertet.

Och i det lilla kuvertet finns, förstås, exakt det tal som klasskamraten tänkte på. Därefter följer ytterligare meddelanden skrivna i en allt hotfullare ton.

Vid sidan av jakten på den iskalle psykopaten får vi följa Dave i hans vardag och relationer. Hans äktenskap befinner sig i kris och makan driver honom slentrianmässigt och till synes utstuderat till vansinne.

Hur ska det gå? Ska Dave och hans skarpa hjärna lyckas knäcka nöten innan det är försent? Ska äktenskapet hålla? Så många frågor...

Vill ni veta svaren?

Ni behöver inte säga det, jag vet vad ni tänker.

Stina

Nu är det vår!

Äntligen känns det som att våren börjar komma. Jag och de två illbattingarna tillbringade hela 3 timmar ute i solen efter att jag hämtat Aaron från dagis och det var så skönt med solsken och lite ljummare väder. Tänkte fira detta med lite musik, och vad känns mer sommar än Håkan? Så håll till godo!

// Sofia

På färder i andra riken – del 1

Winston, Gin Fizz, Alligator Barks, Sursum Corda, Yamaha, Louise, Leon och de andra känner ni förstås redan, men har ni träffat Gimlet och Carl Barks? De har hängt en del med Naja Naja och resten av gänget den senaste tiden, och nu vill de hänga med er. De vill närmare bestämt ta er med på färder i andra riken.

Gimlet

Gimlet har fått sitt namn efter drinken. Det är för att hon kan vara lite sur ibland och har en genomträngande blick. Hon säger att hon gillar äventyr men oftast finner man henne ensam hemma hos sig i det lite förfallna hus där hon bor. Det behöver inte vara en paradox säger Naja Naja, det är ett äventyr att finnas till. Speciellt när man finns till i Gråbo.

Carl Barks

Carl Barks är skäggig och gänglig. Han planerar trafik för en region och har dille på gamla saker. Hans lägenhet är till bredden fylld med LP-skivor, tidningsurklipp och loppisfynd. Ibland ser han lite sliten ut men det låtsas man inte om.





 I den här första färden traskar ni ut ur staden mot lugnare trakter. Villorna glesnar efterhand och trädgårdarna vinner terräng. Solen skiner, varken för skarpt eller för milt. Himlen är blekblå med några kvardröjande vita molnslöjor.

Undan för undan ger villaträdgårdarna vika för odlingar, växthus och koloniträdgårdar. Ni insuper alla ljuvliga dofter från täppor och fält, doften av löv och av tallbar. Det blåser svagt, en varken för ljum eller kylig växlande vind. Den stiger från havet så att ni bäddas in i mjuka virvlar. Ni närmar er skogen och resterna av några förfallna bondgårdar.

Ni viker av på någon av stigarna. De är inte horisontala, de sluttar en aning och ni får väja för stora rötter och kvistar som hotar att fälla er. Luften är behaglig, den jordiga doften av skog flödar sakta genom kroppen när ni andas. Snart hejdar ni er och väljer med omsorg ett träd. Alla är inte lika. Det finns kraftiga hundraåringar och späda ungträd med spridda löv. En del är höga, andra dvärgvuxna och i somliga har åskan slagit ned. Då ni funnit ett varsitt som passar er slår ni er ner bredvid det. Marken kring rötterna är gräsbeklädd, fuktig och mjuk. Ni lutar er mot stammen. Det är varmt och skönt i vårsolen och du ser solen glittra mellan trädstammarna.

Här ser man inte en själ, om man undantar kottarnas bruna fläckar mot myllan. Gjorde man sig lite besvär kanske man kunde spåra upp några sniglar, spindlar och ett rådjur. Vinden kretsar som en osynlig jättefågel. Den dyker frasande in bland löven. När ni lyfter på huvudet ser ni himlens fadda, urvattnade blå mellan trädens grenar.

Det är inte lätt att som Gimlet och Carl Barks färdas i träd. För bäst som ni sitter där och gonar er drabbas ni av något som liknar sömn. Ni domnar. Det börjar i benen och kryper sakta upp i kroppen där det sköljer som ett ljuvligt svalkande vatten och släcker allt brinnande och febrilt. Sedan flyter det ut i armar och händer. Händerna förlorar sin rörelseförmåga, nerverna bedövas. Ni känner bara en märklig skälvning ute i fingerspetsarna, ett slags elström som ger dem liv. Ryggen kutar, axlarna stelnar och nacken styvnar. Det är nu det gäller att vara på sin vakt. Låter du dvalan stiga upp i huvudet för snabbt klappar ögonen ihop och ni slumrar in. Då hamnar ni kanske i en deckarintrig eller i en historia om vargar, men trädens rike når ni inte. Ni får inte sluta ögonen. Ni skall titta rakt fram, fästa blicken på det närmaste trädet, på marken som omringar det. Det är det landskap ni har valt. Ni får inte se på någonting annat, inte rubba ögonen en tum. Det är som ett fotografi, men verkligt, livslevande. Så bär det sakta iväg, du flyter in i det skrovliga trädets stam.

Ni är inte borta på en gång som när ni reser till solen. Det är som om ni försiktigt sjönk tillbaka i en vilstol eller som om ni gled uppför en väldig våg som vaggade er fram och åter. Ni håller ögonen öppna hela tiden. Trädet och marken ni har framför er vidgas, drar sig allt längre bort. Tavlan varar i oändlighet. Ni ser ingenting rörligt mer. Bara några strålar från solen och en diffus vägg av vegetation. Ni är fullkomligt orörliga, utan en gest, utan ett andetag. Det är inte en tanke (kanske inte så ovanligt för er). Det är en ställning, en dans som fångats i en ögonblicksbild. Det är litet som om ni satt på huk på marken med armarna hängande på var sida om kroppen, andades långsamt och betraktade ett träd och ett stycke mark.

Hela er kropp utom huvudet har domnat bort. Däruppe i trädets krona hör ni ett lustigt stilla sorl, ett oavbrutet bisurr. När vinden drar fram känner ni hur fingrarna darrar, men resten av kroppen känner ingenting, den är fast, den släpper inte igenom. Speciellt axlarna är stadiga. Nu bär de upp en överväldigande börda som svajar för varje vindkast. Ett berg av frukter och blad, en håruppsättning som gungar på ert huvud. Inne i kroppen har alla neråtriktade flöden hejdats, alla sväljningar och absorberingar. Ni känner knappt av er kropp, den är tunn och smal som en luftström, vätskorna rinner nerifrån upp och ni suger (yes you do) till er allt ur jorden. Det är bara er hud som är hård som ett harnesk. Innandömet är mjukt och flytande, fuktigt, ljumt och lent, det är en droppsten som omärkligt spirar uppåt.

Nu bor ni inne i trädet och sänker era långa rötter ner i jorden. Det är för rötternas skull ni inte kan röra er. De klänger sig fast med sina klor, de har trevat sig djupt ner i jorden. Det har sin tjusning att dricka vatten såhär: ni upptar det utan brådska genom porerna i era fötter och det stiger genom hemliga ådror inne i buken. När det blåser dallrar de som propellerblad i miniatyr. Ljuset och värmen stöter hela tiden till dem, rutschar utför grenarna och strålar samman i nacken. Ni kan inte föreställa er den värmen, ifall ni inte är ett träd. Det är ett varmt regn som vällustigt sköljer nerför er kropp och på vägen möter svalkan från underjorden.

Ni står där fastnaglade i jorden. Ni har ingen lust att vandra vidare, ni är inte nyfikna på det som ligger längre bort. Ni är tillfreds med ert stycke mark. Finns timmarna ännu till? Nej, ingenting sådant existerar längre. Vind, sol och djupens fuktiga jordär de enda tankar ni har. Er hud er härjad av rynkor. Ni har inga ögon att utforska rymden med. Ni ser med bladens och barrens små celler. De är era känselspröt, de sonderar rummet och slukar ljuset.

Ni är inte ensamma. Ni omges av andra träd. Ni vet att de står där bredvid er, andra träd ni inte får tala till, som ni aldrig kommer att möta. Ni skall koncentera hela er energi på att hålla er upprätta. Sakta spänner ni ut ringarna i er kropp, år efter år. När ni väl är träd lever ni i harmoni med jorden. Det är som om ni var en del av den och allt den är med om, värme, köld och regn, upplever ni på samma sätt.

Den första färden. Trädfärden.

Gimlet och Carl Barks

Efterlysning

Ops, missade visst att det inte blev någon bild av mig i Hannah-utstyrsel. Har för mig att vi tog en, så om du har det får du gärna uppdatera Bokmiddags-inlägget eller bara lägga upp bilden på bloggen, Stina. Om inte har världen verkligen missat något ;-).
// Sofia

Bokmiddag: Lena Dunhams Not that kind of girl

I mitten av mars träffades tjejerna, jag och Stina, för bokmiddag hemma hos Stina med just tjejtema – det hade nämligen blivit dags för boktemat som Stina hade juli 2015 där Lena Dunhams bok ”Not hat kind of girl” var månadens bok. Ronja fick stanna hemma och jag fick en Ronja-fri kväll för första gången sedan hon föddes. Inget ont om Ronja - men yay! Författaren till boken är förövrigt skaparen av tv-serien ”Girls” och därför passade vi på att se första avsnittet av serien under bokmiddagen. Till tilltugg bjöds det på chips, solroskärnor, oliver och ölkorv tillsammans med varsitt glas rosé, och framför tv:n blev det lite lyxigare scones med smak av choklad och apelsin och till det whiskey-marmelad och ost. Mycket gott!

Chokladscones och te. Mums!

För en ”Girls-noob” som mig var det roligt att se första avsnittet då jag tidigare inte sett något alls av serien. Som uppladdning inför kvällen hade vi dessutom gjort ett test för att se vilken av tjejerna vi skulle bli. Det visade sig att jag var en Hannah och Stina en Jessa. Jag kan kanske inte hålla med om att jag riktigt känns som en Hannah, men som Stina uttryckte det – ven är väl jag att ifrågasätta ett random test på nätet ;-). För att göra det hela roligare försökte vi oss till middagen att klä oss som den tjej vi blivit, och efter lite googlande kändes det som att jag hade någorlunda koll på Hannahs klädstil.

Stina som Jessa

Om boken hade vi lite skilda åsikter. Stina gillade den och konstaterade att den skulle ta sig in på hennes topp 10 lista för 2015, medan jag blev en aning besviken och antagligen hade för höga förväntningar på boken. Hur som helst var det en trevlig kväll och jag skulle verkligen inte ha något emot att spana in lite fler avsnitt av serien - om inte annat för att se om jag kan se några likheter mellan mig och Hannah.....

Sofia som Hannah

Men på den här bilden känns hon lite mer i karaktär...

// Sofia