We have always lived in the castle

"Jag heter Mary Katherine Blackwood. Jag är 18 år gammal och jag bor tillsammans med min syster Constance. Jag har ofta tänkt att jag med en gnutta tur kunde ha blivit född till varulv, för mitt ringfinger är lika långt som långfingret på bägge händerna, men jag har fått nöja mig med det jag har. jag tycker illa om att tvätta mig, och hundar, och oväsen. Jag tycker om min syster Constance, och Richard Plantagenet, och Amanita phalloido, lömsk flugsvamp. Alla andra i min familj är döda".

Då har det blivit dags att recensera månadens bok, Vårt hem är vårt slott (eller We have always lived in the castle som den heter på engelska) av Shirley Jackson.

Redan när jag lånade boken tyckte jag mig känna igen framsidan (mycket fin!, med en flicka och en katt som sitter vid ett trasigt fönster) och jag har vaga minnen av att ha läst den redan i 11-12-årsåldern. Var lite inne i min älska-katter-fas just då (en fas jag i och för sig kanske delvis kan sägas ha stannat i) och tror att jag lånade boken bara på grund av den fina framsidan. Det var också på grund av denna fas som jag lånade Margaret Atwoods "Kattögon" (och blev förälskad i denna underbara roman redan då) i samma ålder, men det hör ju egentligen inte hit.

I alla fall, för att gå tillbaka till månadens bok, så kommer jag ihåg att jag fascinerades av boken och dess huvudperson, Merricatt, redan då. Och vid omläsningen av boken blir jag även nu inddragen i syskonen Connie och Merricatts märkliga värld. För det är dessa två, tillsammans med farbrodern Julian, som är huvudpersonerna i boken. De är de enda som är kvar i familjen sedan resten en ödesdiger dag blev förgiftade och dog. Redan i inledningen av boken, innan man får reda på vad som egentligen hänt, märker man att allt inte står rätt till i och med att grannarna undviker, hånar och fruktar dem.

Det är främst berätterskan, Merricatt, vi får följa i boken, och det är en säregen värld som målas upp av henne, när man får följa henne i de dagliga bestyren på gården. Redan på de första sidorna står det klart att Connie aldrig lämnar hemmet. Längre än till sitt grönsaksland beger hon sig aldrig. Merricatt i sin tur blir den som får bege sig ut i världen för att skaffa sånt som den lilla familjen behöver och det är också hon som tar på sig att skydda de andra genom att gräva ned föremål som silverpengar, kulor och andra skatter som magiskt beskydd för att hålla dem alla trygga. Hon lever i sin egen lilla fanatsivärld på månen där ett mjukt porlande språk talas, där man sjunger i månljuset och där inga nyfikna grannar finns. Redan något kapitel in i boken märker man dock som läsare att nästan allt som sägs och görs i boken har en djupare innebörd och en enkel fråga som om man vill ha socker i sitt te betyder oftast mer än bara detta.

Hela tiden är man som läsare medveten om vart handlingen leder, men trots detta blir det aldrig tråkigt och känslan i boken leter sig på något sätt in och gör boken svår att lägga ifrån sig. Som det sägs i en av mina favoritfilmer; "A mood that passes through you". Ännu nu, ett antal dagar sedan boken blev utläst, kan jag känna hur stämningen i boken finns kvar. Ett bra betyg!

Katitzi- ett riktigt lågvattenmärke inom barnbokslitteraturen

Vilken tur, tyckte jag när jag fyndade "Katitzi, Rosa och Paul" av Katarina Taikon på bibliotekets utrensning för bara en ynka krona. I denna bok lever Katitzi och hennes två syskon Rosa och Paul för sig själva eftersom styvmamman är så dum mot Katitzi. Mamma måste ha läst hela serien för Stina och mig när vi var i 6-7 årsåldern och vi fullkomligt älskade den.

Om denna Katitzidyrkan har jag nu i efterhand bare en sak att säga: vilken jävla dålig smak jag hade som barn! Barn har tydligen ingen som helst känsla för kvalitet :). Hoppas innerligt att resten av böckerna i serien inte var lika usla som denna. Den var ärligt talat riktigt, riktigt dåligt skriven, med en handling som var tråkig pch osammanhängande och där de olika kapitlen inte alls hängde ihop utan verkade ha fogats samman lite hipp som happ. Katitzi som huvudperson är dessutom jobbig, ouppfostrad och alldeles förfärlig.

En möjlig framtid av Alice Hoffman

Förra året läste jag Hoffmans roman om tre generationer Owens-kvinnor. Främst eftersom jag älskar filmen "Magiska systrar" med Nicole Kidman och Sandra Bullock i huvudrollerna som baserats på hennes bok. Jag blev inte särskilt imponerad när det visade sig att filmen var så mycket bättre och att boken inte alls hade samma charm.

Däremot var den helt ok slappläsning och därför lånade jag vid förra biblioteksbesöket hennes roman "En möjlig framtid". Vad den handlar om. Tre generationers Sparrowkvinnor..... Ja, det mesta är sig likt från förra boken, med tre generationers egensinniga kvinnor som flyr varandras sällskap, återförenas eftersom omständigheterna kräver det och så småningom börjar lära sig att uppskatta varandra sällskap. Och javisst ja, självklart är det magi med i bilden också. I denna roman kommer magin in i kvinnornas liv när de fyller 13 år och varje kvinna har sin speciella magi, som kan vara allt ifrån att kunna springa riktigt snabbt eller att hålla andan under vatten till att drömma andra människors drömmar, alltid känna igen en lögn eller kunna se på människor hur de kommer att dö.

Och boken innehåller samma smågulliga puttenuttighet som den förra vilket gör den till en helt ok mellanbok att klämma om man känner för att läsa något som kräver minsta möjliga ansträngning. Däremot lämnar den inget bestående intryck och det är tveksamt om jag kommer att läsa någon mer roman av Alice Hoffman.

Ett lååååååångt (och trist och föga engagerande) farväl

Spontanlånade denna roman av Claes Hylinger då den stod framme i biblioteket när jag var där sist då jag fångades av det vackra stycket på baksidan- som tyvärr visade sig vara det enda bra i en annars stentrist diskbänksrealistisk skitroman. Inte min stil!

Ramberättlsen kretsar kring en författare som reser till Finland för att skriva en biografi om den finske författaren Tavaststjerna och så träffar han en gift kvinna där och blir kär i henne. Tyvärr är kärlekshistorien så trist, tråkig, grå, smutsig, deprimerande och diskbänksrealistisk att jag fan blir deprimerad av att läsa den. Min redan låga uppfattning om Finland som land har dessutom blivit ännu lägre. Tack för det Hylinger!

För att ni ska slippa göra er besvärt med denna trista roman, som den underbara vän jag är, lägger jag därför ut texten som stod på baksidan så kan ni läsa den och bespara er besväret med att läsa resten av tråkromanen:

"När hon vände ansiktet mot solne, blundade och strök tillbaka håret bakom örat, kunde jag ostört beundra henne. De höga kindknotorna, den smala näsan, de mjuka, energiska dragen...jag kunde inte beskriva henne. Hon påminde mig om de gamla stumfilmsstjärnorna som jag var så förtjust i, Buster Keatons och Chaplins motspelerskor, den sköna Mabel Normand, den söta Edna Purviance eller den oförglömliga Paulette Goddard.... Hon hade samma ansiktsform, observerade jag, som kvinnorna och änglarna på Fra Angelicos fresker - men hon var en svarthårig ängel. i mina tankar gav jag henne namnet Angelica. Hon föll uti mitt tycke. Det rådde jag inte för".