Upp till kamp!

Klockan är snart sex på morgonen och jag borde sova, eller åtminstone skriva klart mitt allt för långa inlägg om min onödigt komplicerade beslutsprocess när jag gjorde min adventskalender. Istället finner jag mig surfandes bokbloggar och påminns om en bok jag läste för några år sedan när jag bodde på campus. Boken, Att läsa Lolita i Teheran författades av AZar Nafisi, en litteraturprofessor som, när det blev förbjudet att läsa västerländsk litteratur startade en bokcirkel i sitt eget hem. Men innan dess, medan hon fortfarande undervisar på universitetet får hon idén att ställa en bok inför rätta. Boken som hon väljer är The Great Gatsby och syftet med rättegången är att eleverna ska resonera och vara delaktiga. Boken får en åklagare och en försvarsadvokat och rättegången spårar ur. För mycket fokus hamnar på västerländsk kultur och författaren själv, inte lika om verkat, vilket var meningen.
Hur som helst väcktes tanken inom mig och jag har sedan dess funderat på hur experimentet skulle se ut i liten skala.Tanken på att, som åklagare, ställa en bok, eller dess karaktärer inför rätta. Eller att som försvarare försvara detsamma. Vilka åtalspunkter skulle finnas och skulle jag, som inbiten Gatsbyhatare subjektivt kunna försvara Nick Carraway?
Jag antar att själva utformningen av varje rättegång skulle se olika ut beroende på vilken bok eller karaktär som skulle få sig en omgång, samt att konceptet från början är väldigt vagt.
Men vad tror ni?
Vilken bok eller karaktär skulle ni ställa inför rätta och vilka skull åtalspunkterna bli?
Eller skulle ni försvara en bok eller karaktär och i så fall från vad? Kanske Häxan i Snövit eller varför inte Daisy från The Great Gatsby?

Jag laddar upp en bild på inspirationen till inlägget samt bifogar en förvarning om att både boken och rättegångsidén mer och mer känns som ett månadstema.

Det allra heligaste av William Faulkner

Roman från 1931 som säkert var banbrytande och tabu på sin tid, men som inte åldrats helt med värdigheten i behåll. Den känns föråldrad och nästan sensationslysten. Även lite lätt buskis bitvis vilket sannerligen inte förhöjder det hela. Jag anar en lätt snedvriden kvinnosyn som säkert inte var generell för Faulkner utan omfattades av de flesta män i samhället under denna tid.

Kort sagt: Jag är besviken då jag förväntat mig så mycket mer av en författare så hyllad som Faulkner, och även om historien hade berättats på ett mer intresseväckande sätt hade jag haft mycket svårt att bortse från de många fördomar som framskymtar titt som tätt i boken, främst vad gäller kvinnor men även färgade.

Handlingen då?

En 18-årig flicka blir bortförd av några män som gör sitt bästa för att bryta ned henne, fysiskt såväl som psykiskt. Under hennes fångenskap blir en man mördad, och vi får följa en advokat som kämpar för att förhindra att en oskyldig man döms för dådet.

// Sofia

Sorgesång av Siri Hustvedt

Sorgesång är ännu en roman av Siri Hustvedt. Lite kul är att Leo Hertzberg, huvudpersonen i ”Vad jag älskade", gör ett gästspel även i denna roman. Om temat i den förra var olika typer av kärlek kan man säga att temat i detta mer fokuserar på hemligheter och saknad av olika slag, även om även detta är en skildring av olika typer av kärlek.

Huvudperson är den norskättade psykoanalytikern Erik Davidsen och romanen tar sin början när hans far dör och Erik hittar ett kryptiskt brev till fadern från en okänd kvinna. Det mystiska brevet får Erik att börja gå igenom resten av faderns efterlämnade papper för att bättre kunna förstå honom. Dessa brev och anteckningar man får ta del av i boken är faktiskt autentiska brev från Hustvedts släkthistoria.

Samtidigt med detta flyttar en mor och dotter in i samma hus som huvudpersonen. Han förälskar sig i henne, men börjar snart märka att något inte står rätt till i deras liv. Han hittar foton tagna av mor och dotter och det verkar som att någon förföljer dem. Som om inte detta vore nog får hans syster Inga, nybliven änka efter en berömd författare, reda på hemligheter om maken som en påflugen journalist hotar att publicera.

Det är många parallella historier i boken och även många biroller, vilket gör det lite svårt att återberätta, men liksom hennes  andra romaner är den klart läsvärd även om den inte är riktigt lika bra som ”Vad jag älskade”.

// Sofia

”Det blir aldrig riktigt mörkt den här tiden på året. Som om havet suger till sig ljus på dagen och sprider ut det på natten”

Stycket kommer från "Polarsommar" av  Anne Swärd. Den är ännu ett fynd från min blandpåse böcker fyndad som en julklapp till mig själv strax innan jul förra året. Romanen blev nominerad till Augustpriset 2003 och jag förstår verkligen varför. Den handlar om Kristian som återvänder till barndomshemmet för att se efter den labila systern Kaj. Allt utspelas under några loja sommarveckor. Det är bara Kristian och den 22-åriga systern Kaj i huset – men ibland tittar även Lisette, svägerskan som han i hemlighet är förälskad i förbi. Genom boken är det främst Kaj, Kristian, brodern Jens och mamman Ingrid som turas om att berätta (och även bitvis svägerskan Lisette och pappan Jack), och ju mer som kommer fram desto mer framstår det att allt inte är helt som det ska gällande familjens relationer.

Redan i inledningen förstår man att allt inte står rätt till med Kaj, som vid första mötet med brodern har suttit och väntat på honom hela dagen endast iklädd träskor och bikini trots att det varit kallt och till och med först under natten. Man förstår också att Kaj aldrig lämnar hemmet, det längsta hon kommer är ner till stranden.

Redan från de första sidorna vet man alltså vartåt det barkar, man vet att hela den hopplösa situationer förr eller senare kommer att få sin urladdning, frågan är bara hur. Och det är en njutning att ta del av Anne Swärds vackra språk ända till det bittra slutet.

Jag kommer att tänka på böcker som ”Flicka i fönster vid världens kant” och ”Min syster Sophie” vid läsningen då båda dessa handlar om samma typ av komplicerade syskonrelationer och även har ett vackert språk och är böcker som liksom biter sig fast.

Jag rekommenderar den verkligen!

// Sofia

Giganternas möte.

På tal om Sofias månadstema kommer här en bild från Margaret Atwoods besök på bokförlaget Randomhouse. Och, Jepp, det är Margaret Atwood och Alice Munro, på samma bild. Det enda som skulle göra bilden häftigare vore nog om även Joyce Carol Oates var med. Bilden kommer från Margaret Atwoods egen twitter:https://twitter.com/MargaretAtwood