Den det blev

Ni har under ett antal veckor fått reda på vilka författare som fallit på målsnöret och snöpligt fråntagits chansen till återupprättelse. Ni har fått reda på vilka det inte blev, men nu äntligen ska ni få reda vem som fick sin andra chans, personen som fått äran att representera Alex junitema från år 2013.

Det är ingen mindre än Simon R. Green. Jag har läst första delen i hans serie om the Nightside, och man kan säga att jag inte blev direkt imponerad. Far from it!

Fånig intrig, halvtaskigt genomförande, men en cool idé och en huvudperson jag inte kan låta bli att gilla. Det är receptet för en andra chans. Det är dags för ett återbesök på de skumma gatorna i Nightside. John Taylor och jag har en dejt. Om den blir lyckad kan det dröja innan vi ses igen, för det är lätt att förlora sig i Nattsidan. En del av dess lockelse. Och fördärv.

Inlägget kunde ha slutat där, i väntan på min kommande dom och tillika recensionen. Men det här är Nattsidan trots allt. Sedan när slutade saker och ting där som de skulle.

Vår andra dejt hade klart mer potential än vår första, även om jag har svårt att se att det skulle bli mer än en kortvarig sommarromans. Dejten slutade dock på ett ganska snöpligt sätt på en busshållplats i Linköping klockan åtta på morgonen. Fråga mig inte hur vi hamnade där.

Känner jag John rätt är den troligaste förklaringen att han retat upp fel person och var tvungen att sticka (host host dumpad host). Som sagt, han hade säkert en bra anledning att plötsligt försvinna. En anledning som på intet sätt kan sägas vara kopplad till mig.

Men nog om det. Sist jag såg honom befann han sig i en besvärlig situation där han tillsammans med sina vapendragare The Sinner, Pretty Poison och Madman skulle göra ett besök hos Leviathan. Det man behöver veta om Leviathan är att han inte får besök. I alla fall inga frivilliga. Besök hos Leviathan har nämligen en tendens att sluta illa. Illa som i smärtsamt, blodigt och förbannat jävla katastrofalt.

Stöter jag ihop med John igen finns risk för att också det mötet får ett förbannat jävla katastrofalt slut. För John. Han kommer att få lära sig den hårda vägen att Leviathan är en baggis i jämförelse med en försmådd kvinnas vrede.

To be continued?

Stina

Ett svenskt Sunnydale

Fick tips från en jobbkompis om att Engelsforstriologin kanske kunde vara något för mig, så de första två delarna läste jag för ca 1,5 år sedan. I och med Alex tema blev det sedan dags att ta itu med den sista boken i serien.

Så mycket uppmärksamhet som de här ungdomsböckerna fått tror jag knappast att de behöver en närmare beskrivning. Handlingen utspelar sig i den fiktiva bruksorten Engelsfors. Sju högstadieungdomar utvecklar samtidigt magiska förmågor. Så småningom får de veta att de är häxor. De är de utvalda. De enda som kan hindra världen från att gå under.

Just med tanke på att serien fått en sådan enorm genomslagskraft trodde jag att, ja att det skulle vara bättre helt enkelt. Inte för att det är dåligt, men det är verkligen inget speciellt. Det är en triologi spännande, hyfsat välskrivna ungdomsböcker. Jag kan visst förstå lockelsen och varför det attraherar så många. Det är böcker man slukar och tematiskt ligger det helt rätt i tiden. Men nyskapande och originellt? Nja, där kan jag inte hålla med riktigt.

Jag älskar tv-serien Buffy och vampyrerna. Jag vet att en av författarna till böckerna, Mats Strandberg, gör det också. Även om jag inte vetat det står det ganska klart vart en stor del av inspirationen hämtats ifrån. Till och med slutet är skrämmande likt i mitt tycke.Tyvärr vinner inte böckerna på en jämförelse.

I Buffyverse är de olika episoderna självklart handlingsdrivna men Buffy vore inte tillnärmelsevis så bra om det inte också fanns annat. Dialogen är knivskarp och humorn bubblar alltid under ytan. Det är lite av det jag tycker är ett problem med serien. Där finns den spännande handlingen men inte mycket mer än så. Det är mer handling än innehåll om ni förstår vad jag menar, och karaktärerna blir aldrig mer än platta romanfigurer.

Om ni tycker er ana ett visst mått av besvikelse här så har ni helt rätt. Men om ni tar det för vad det är och inte har för stora förväntningar kan jag ändå lova en trevlig läsupplevelse, så jag hoppas att den här recensionen inte är allt för avskräckande.

Eller så sätter ni på valfritt avsnitt av Buffy (inte Beer bad) och får ungefär samma sak fast bättre. Originalet är alltid bäst, så också i detta fall.

Stina

Lyckad laddning

Man måste säga att min uppladdning inför sista delen av Engelsforstriologin visade sig vara ganska så klockren. Jag visste faktiskt inte att romanen tar sin början just på valborgsmässoafton. Kanske var det mina synska förmågor som skymtade fram. Om det funnit en folkets park i Visby hade jag säkert varit både utvald och kallad en blodröd natt.

För såhär i efterhand kan man bara konstatera att alla viktiga ingredienser fanns med i min mycket lyckade laddning: majbrasa, cigaretter (de kom inte med på bild, men fanns där i bakgrunden), alkohol, fjortismentalitet.

 

Stina

Dödssummering

Summan av David Eagleman är en trevlig liten bok med ett något udda tema. Den innehåller helt enkelt fyrtio korta berättelser från livet efter detta.

Berättelsen Summan som namngett samlingen är en personlig favorit. I den får vi veta att vi efter döden får uppleva alla händelserna från vårt liv igen, bara i en annan ordning, ögonblick som har en viss kvalitet sätts ihop med varandra. Man ägnar därför två månader åt att köra nedför gatan, sju månader år att ha sex. Man sover i trettio år utan att öppna ögonen. Man tar all smärta på en gång, alla de tjugosju förtätade timmarna. Fördelen är att resten av livet efter detta är fritt från plågor. Därmed inte sagt att det är roligt hela tiden. Två år ägnas exempelvis åt att ha långtråkigt och femton månader åt att leta efter försvunna saker. Man ägnar nio dagar åt att låtsas förstå vad folk pratar om och kör sedan vilse i fem veckor. Kroppen börjar klia eftersom man inte får duscha förrän det är dags för maratonduschen på tvåhundra dagar.

I annat efterliv får vi reda på att Mary Shelleys Frankenstein är Guds favoritbok. Om nätterna smyger han ut på taket och läser om hur dr Victor Frankenstein luras ut på Arktis isvidder av sitt monster. Han tröstar sig med att alla skapelser måste sluta så: skaparna flyr maktlösa från det de skapat.

Vi upptäcker att döden är en dröm, men inte vår egen. Ni vet när man drömmer, att det alltid finns ett myller av människor där. Man lägger egentligen inte märke till de flesta, men de finns där någonstans i bakgrunden. De är folk i restauranger, på tågvagnar, människor man möter på gatan. De här skådespelarna uppstår inte ur tomma intet i en vrå av din hjärna. De står i bakgrunden och spelar sina roller så att upplevelsen ska kännas verklig för drömmaren. Man är skyldig lika många timmar som man drömde medan men levde. De flesta är förstås usla skådespelare men som tur är verkar drömmaren alltid tro på det som skådespelarna säger. Även om man fått en roll där man inte är lik rollfiguren verkar drömmaren alltid övertygad om att man är den man utger sig för att vara.

När man dör ställs man inför en panel med Samlare, en art med varelser som utför miljarder experiment i universum. När ett problem de först tyckte var mystiskt är löst förstör de universumet och återanvänder materialet i nästa experiment. Livet på jorden är ett experiment där de försöker lista ut vad som får folk att hålla ihop. Varför fungerar det för vissa men misslyckas för andra? Det är enbart på grund av denna studie som vårt universum existerar. Samlarna har missat sin deadline och överskridit budgeten, men kan inte försmå sig att avsluta vad det påbörjat. De är helt fascinerade och inte ens de mest framstående av dem kan lyckas kvantifiera det.

I själva verket finns det tre dödar. En inträffar när kroppen slutar fungera, en när kroppen sänks i jorden och en någon gång i framtiden när ens namn yttras för sista gången. Så man sitter där i den stora hallen tillsammans med folk från hela världen och dricker te och äter kakor. Man småpratar medan man väntar på att den tredje döden ska inträffa. Tragiskt nog får man oftast lämna stället när ens nära och kära anländer, eftersom de är de enda som kommer ihåg en.

Exemplen ovan är bara ett axplock av mina favoriter. De utgör russinen i kakan så att säga, men det finns många fler som är bra. De flesta av berättelserna är väldigt korta, kanske bara någon sida eller två, men det räcker, de utgör världar i miniatyr. Det är knasigt, roligt, fantasifullt och tankeväckande. En liten pärla helt enkelt. Min enda invändning är att det stundtals blir lite upprepande då några av berättelserna påminner lite väl mycket om varandra. I övrigt är det väldigt trevlig läsning.

Trevlig läsning om döden alltså. Bara en sådan sak. När hände det senast?

Stina

Den det inte blev del 4

Som ni vet så har jag ägnat stor eftertanke åt att välja bok i Alex juni-tema från förra året. Det vill säga temat där vi ska ge en i vårt tycke usel bok en andra chans. Sofia och jag har dock fuskat en aning och bestämt oss för att ge en författare en ny chans eftersom livet helt enkelt är för kort för att genomlida en usel bok två gånger. Dessutom är jag inte mycket för nya chanser. Disappoint me once shame on you, disappoint me - you can´t get disappointed again, eller hur det nu var.

Jag hade egentligen bestämt mig för att ge Virginia Wolf en andra chans då mitt första-, andra-, tredje- och fjärdehandsval inte gick att få tag i på bibblan. Virginias Orlando gick nämligen inte hem hos mig alls som ni kanske minns. Jag hatade huvudpersonen, och historien som egentligen både är intressant och annorlunda drunknade i det ordrika och utbroderade språket. Not my cup of tea helt enkelt. Men det är ju ändå Virginia Wolf, så självklart tycker jag att hon är värd en andra chans.

Men… (spänningen stiger här, inte sant?) så fick jag alltså helt oförhappandes tag på mitt fjärdehandsval på loppis. För en ynka tia. Men det är en helt annan historia som snart kommer att finnas på en blogg nära dig.

Stina

Ingenting kan vara så nära mig och samtidigt så långt bort. Ingen annan kan klistra sig så hårt vid mig och ändå inte finnas där alls. Ingen är så förbjuden som han och samtidigt så tillgänglig.

I Alltings början av Karolina Ramqvist får vi följa Saga och hennes kumpan Pauline. De träffas första dagen på gymnasiet, och det är nu det ska börja. Det är nu man kan göra som man vill. Äntligen. Men deras förhoppningar infrias inte. Ingenting förändras. Ingenting blir bättre. Det är samma trista skit som förut, och att inse att man trodde och hoppades på något annat känns som ett hån.

 Pauline har skaffat sig ett projekt för höstterminen. Han heter Victor Schantz och han är Stockholms vackraste man. Tycker Pauline i alla fall. Saga ställer sig mer tvivlande till påståendet vilket hon självklart inte låter Pauline ana. Hon vill vara vän med Pauline men deras vänskap har inte nått stadiet för total uppriktighet. Tillsammans besöker de caféer och barer där objektet för Paulines trånande kan tänkas dyka upp. De dricker oräkneliga koppar café au lait, fikar, festar och diskuterar, hela tiden med ett spanande öga. Man vet aldrig när han kan dyka upp.

Saga funderar på att göra som Pauline och skaffa sig ett span. För att stå ut. För livet blir tydligen inte roligare än så här. Inte just nu i varje fall. Så förändras hennes uppfattning av Victor. Hon börjar se honom så som Pauline ser honom. Och en kväll ser Victor henne också, eller kanske är han bara ute efter ett knull. Det är Victor som sätter ramarna för relationen, om man ens kan kalla den en sådan, och Saga finner sig i det. Det är förödmjukande men vad kan hon göra? Visst träffar hon andra, men det är Victor hon vill ha. Vad Victor vill ha är mer oklart, men det är inte henne i varje fall.

Jag gillar det här grymt mycket. När jag valde ut den här boken till månadstemat kommer jag ihåg att jag läste en recension där recensenten verkligen inte gillade huvudpersonen. Hon tyckte att Saga var priviligierad och bortskämd och inte insåg hur bra hon hade det. Att hon fick typ allt hon ville, hänga på nattklubbar, jobb på tidning utan att ens ha ansträngt sig osv. Vad gjorde man själv som 16-åring liksom? Man drack folköl på lekplatser och tjuvrökte cigaretter. Och inte klagade man för det, mind you.

Jag var därför lite orolig att Saga skulle vara jobbigt självupptagen och just så bortskämd och ytlig som recensenten fick henne att låta. Men jag håller inte med där. Det är inte så jag uppfattar henne. Om jag inte läst den där recensionen hade jag nog inte ens reflekterat över att man skulle kunna se det så. För jag ser det inte. Självupptagen, visst, men vilken 16-åring är inte det? Jag tycker istället att man känner igen sig, och att man minns hur det var. Det kanske inte var så jävla kul alla gånger.

Och allt det ytliga kring Saga, alla nattklubbar, barer och random ligg, vad är det mer än ett sätt att stå ut. Precis som spaningen på Victor från början mest var en distraktion är det ett sätt att få tiden att gå. Men nu har hon honom. Hon har något med honom i varje fall. Egentligen borde hon veta bättre, eller det jävliga är att hon faktiskt gör det, vet bättre. Men med Victor finns det inga gränser. Det är en ojämnställd och för Saga förnedrande relation. 

Hon kanske ger sken av att ha fått allt hon jag velat, men hon har inte fått Victor Schantz. Inte ens när hon har honom har hon honom. Särskilt inte då. Det låter väldigt deprimerande men jag tycker ändå att slutet är märkligt hoppingivande.

Jag avslutar med att bjuda på några stycken som jag fastnat för:
Han har ingenting som håller honom kvar i Stockholm säger han och det är nog sant. Men jag har inte heller någonting som håller mig kvar, och ändå är jag här.


Allt det här kommer att försvinna förstås och jag vet inte nu vem jag kommer att vara då, när allt det här är borta. Jag skulle nog inte kunna berätta någonting ens om jag ville. Jag minns ingenting av vad det är som händer inne i hans rum. Jag stiger in och stiger ut och därinne är det bara vaakum och blind rörelse, som i en orkan.

Jag undrar om vi alltid kommer att vara ensamma och om jag kommer att lära mig känna så som jag tror att hon känner, att det inte gör något.

Kanske stämmer det som Pauline alltid sagt, att det finns ett hemligt trick som vi inte kan. Vi har alla de här männen men ingen av dem vill välja oss. De vill göra allt med oss, förutom det. Och hur de än ser på oss, håller våra huvuden i sina händer och blickar in i våra ögon som om universums sista sanningar låg där, så vill de ändå inte. Och det är inte nödvändigtvis det att jag vill bli vald av dem – men jag skulle vilja veta varför de inte vill.

Jag blev tvungen att gå in och leta efter den där parfymen som Victor Schantz alltid har. Eller brukade ha i varje fall. Bara för att få känna om den doftar som i drömmen. Bara för att kolla att den är precis som jag minns den när jag tänker på den.


Stina