Den här lånade jag efter att jag läst ut alla medhavda böcker under sommarsemestern i Karlskrona. Det är ju Fredrik Backman som är författaren så alla som har läst hans blogg vet nog på ett ungefär vad man har att vänta sig; alltså något ganska lättläst med Backmans speciella humor.
Jag älskar ju bloggen i fråga och gillade även hans ”föräldrabok” så jag hade nog ganska höga förhoppningar, som dock inte helt infriades. För visst var det en trevlig och lagom energikrävande bok att läsa under lata sommardagar, men jag hade nog väntat mig lite mer ifrån Backman. Precis som hans tidigare bok så tycker jag att det är i de partier som är lite mer känslosamma som han är som bäst och jag tycker definitivt att han håller sig på rätt sida av gränsen, utan att det blir för klyschigt och fånigt. Men allt som allt skulle jag säga att det var trevligt att stifta Oves bekantskap och jag blir faktiskt sugen på att se filmatiseringen.
//Sofia
lördag 27 augusti 2016
fredag 26 augusti 2016
Det är något som inte stämmer av Martina Haag
Efter att ha läst en recension av denna i en av bloggarna jag följer blev jag tvungen att låna den för att se om jag skulle tycka lika mycket om den som bloggaren ifråga, och visst var den läsvärd, i alla fall delarna som handlade om uppbrottet och tiden därefter. Har ni missat vad denna hypade bok handlar om kan jag bara kort säga att den handlar om att bli övergiven, ja om att bli dumpad efter att ha varit gift i tiotals år och ha flera barn ihop. Om hur den där känslan av att det är något som inte stämmer smyger sig på trots att partnern ihärdigt förnekar att något är fel.
Det är väl även få som har missat att boken kom ut bara några år efter skilsmässan från Erik Haag, och det är ju bara att konstatera att romanen känns väldigt personlig och utlämnande och att den otrogna äkte mannen i romanen gör att Eric Haag hamnar i allt annat än god dager. Något av det mest skitstövelaktiga är väl att den äkta mannen i ett stycke klämmer ut sig att huvudpersonen kan skriva en roliga bok om skilsmässan om hon vill, sådär i underdogperspektiv som hon brukar göra (vilket ju tydligen är lite av Martina Haags kännetecken när hon skriver chic lit). Det känns som något som har hänt och det känns som att Eric Haag förhoppningsvis fick så han teg när boken väl kom ut.
Sen finns det en ramberättelse också om att romanpersonen åker upp till fjällen för att komma undan alltihopa där jag har svårt att riktigt se meningen med det hela, speciellt eftersom det finns lösa trådar som aldrig får någon förklaring och då det hela avslutas så abrupt att det känns som att det blev ont om tid på slutet eller något.
Dock lyckas Martina Haag verkligen illustrera hur ont det gör att bli bedragen och se den andra gå vidare medan man själv fortfarande är kär. Romanen är som ett ett enda stort ångestvrål och är nog en av de bästa romaner om svek och kärlek jag läst när det gäller igenkänning och känslan av att det ju är precis så det är.
//Sofia
Det är väl även få som har missat att boken kom ut bara några år efter skilsmässan från Erik Haag, och det är ju bara att konstatera att romanen känns väldigt personlig och utlämnande och att den otrogna äkte mannen i romanen gör att Eric Haag hamnar i allt annat än god dager. Något av det mest skitstövelaktiga är väl att den äkta mannen i ett stycke klämmer ut sig att huvudpersonen kan skriva en roliga bok om skilsmässan om hon vill, sådär i underdogperspektiv som hon brukar göra (vilket ju tydligen är lite av Martina Haags kännetecken när hon skriver chic lit). Det känns som något som har hänt och det känns som att Eric Haag förhoppningsvis fick så han teg när boken väl kom ut.
Sen finns det en ramberättelse också om att romanpersonen åker upp till fjällen för att komma undan alltihopa där jag har svårt att riktigt se meningen med det hela, speciellt eftersom det finns lösa trådar som aldrig får någon förklaring och då det hela avslutas så abrupt att det känns som att det blev ont om tid på slutet eller något.
Dock lyckas Martina Haag verkligen illustrera hur ont det gör att bli bedragen och se den andra gå vidare medan man själv fortfarande är kär. Romanen är som ett ett enda stort ångestvrål och är nog en av de bästa romaner om svek och kärlek jag läst när det gäller igenkänning och känslan av att det ju är precis så det är.
//Sofia
torsdag 25 augusti 2016
By nightfall av Michael Cunningham
Den här romanen fick jag mig rekommenderad av min kära syster. Den ska vara inspirerad av ”Döden i Venedig ” (som jag gillade så där) och eftersom jag precis hade läst denna klassiker så var det kul att läsa ”By nightfall” nästan precis efteråt och faktiskt upptäcka likheter i berättelserna som jag nog annars inte skulle ha tänkt på.
Till skillnad från klassikern som jag nästan fick tvinga mig igenom så höll denna roman mig vaken nästan lite för länge några sena sommarnätter – och för att jag ska vara vaken så länge så krävs något jag verkligen gillar. Så tummen upp för denna!
Liksom den förra boken är det en slags besatthet som avhandlas, men där den förra blir besatt av en ung pojke han inte ens bytt ett ord med så blir den 42-årige Peter Harris osunt intresserad av sin frus unge bror Mizzy, eller misstaget som han kallas. Och ett misstag ska det visa sig bli!
Som läsare blir jag liksom huvudpersonen helt uppslukad av händelserna och trots att det är ren idioti att låta sig dras med som vår huvudperson gör så är det även svårt för mig som läsare att klandra honom. Det är ju onekligen något lockande med en huvudperson som är villig att kasta sig ut i den okända utan en tanke på konsekvenserna och det är något med hela situationen som gör att jag mot bättre vetande ändå förstår hur han är villig att kasta bort hela sitt liv för något som knappt ens finns.
Mycket skickligt uppbyggt av Cunningham måste jag säga och jag blir verkligen sugen på att läsa mer av honom. Om ni sett mitt tema för september så vet ni att det kommer att bli just detta också. Dessutom hade jag turen att idag hitta en roman av honom som vårt lokala bibliotek hade gallrat ur. Yay!
//Sofia
Till skillnad från klassikern som jag nästan fick tvinga mig igenom så höll denna roman mig vaken nästan lite för länge några sena sommarnätter – och för att jag ska vara vaken så länge så krävs något jag verkligen gillar. Så tummen upp för denna!
Liksom den förra boken är det en slags besatthet som avhandlas, men där den förra blir besatt av en ung pojke han inte ens bytt ett ord med så blir den 42-årige Peter Harris osunt intresserad av sin frus unge bror Mizzy, eller misstaget som han kallas. Och ett misstag ska det visa sig bli!
Som läsare blir jag liksom huvudpersonen helt uppslukad av händelserna och trots att det är ren idioti att låta sig dras med som vår huvudperson gör så är det även svårt för mig som läsare att klandra honom. Det är ju onekligen något lockande med en huvudperson som är villig att kasta sig ut i den okända utan en tanke på konsekvenserna och det är något med hela situationen som gör att jag mot bättre vetande ändå förstår hur han är villig att kasta bort hela sitt liv för något som knappt ens finns.
Mycket skickligt uppbyggt av Cunningham måste jag säga och jag blir verkligen sugen på att läsa mer av honom. Om ni sett mitt tema för september så vet ni att det kommer att bli just detta också. Dessutom hade jag turen att idag hitta en roman av honom som vårt lokala bibliotek hade gallrat ur. Yay!
//Sofia
onsdag 24 augusti 2016
Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg
Det här är inte direkt min typ av bok, det kan jag säga med en gång. Eftersom min semesterläsning tog slut när jag var på semester i Karlskrona fick jag denna, och fortsättningen, av min kära svärmor då hon köpt dem inför sin semester. De hade dock bara blivit liggande och skulle nog inte bli lästa, så därför fick jag dem med mig när vi åkte hem.
Jag hade väl hoppats på att de skulle vara underhållande för stunden, typ som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvamm” och ”En man som heter Ove”, men ska jag vara ärlig var den inte så mycket underhållande som pinsamt dålig.
Intrigen är att ett gäng pensionärer på ett äldreboende får nog av den undermåliga behandlingen på hemmet rymmer därifrån och för att finansiera detta, samt skänka pengar till bättre behövande som sig själva, slår sig in på den kriminella banan. Man kan alltså konstatera att handlingen känns väldigt inspirerad av just ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” då även denna handlar om en pensionär som lämnar hemmet, blir kriminell och dras in i diverse konstiga händelseförlopp. Men där den förra är charmig, genomtänkt och har med otroliga händelser som faktiskt skulle kunna hända är denna bara fånig, irriterande, helt ogenomtänkt och extremt ologisk. Dessutom kryllar det av logiska luckor handlingen igenom.
Dessutom stör jag mig på att pensionärerna som ju inte ska vara vanliga pensionärer direkt utan rebelliska och nytänkande är så äckligt könsstereotypa; det är kvinnorna som ska laga mat, duka fram fika, ändra på sig för att männen ska gilla dem och stå ut med männens snedsteg när de flirtar med yngre kvinnor. Jag blir bara trött, både på detta könsstereotypa och faktiskt på allt i boken. Läs den inte är mitt råd vare sig du är pensionär eller inte!
//Sofia
Jag hade väl hoppats på att de skulle vara underhållande för stunden, typ som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvamm” och ”En man som heter Ove”, men ska jag vara ärlig var den inte så mycket underhållande som pinsamt dålig.
Intrigen är att ett gäng pensionärer på ett äldreboende får nog av den undermåliga behandlingen på hemmet rymmer därifrån och för att finansiera detta, samt skänka pengar till bättre behövande som sig själva, slår sig in på den kriminella banan. Man kan alltså konstatera att handlingen känns väldigt inspirerad av just ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” då även denna handlar om en pensionär som lämnar hemmet, blir kriminell och dras in i diverse konstiga händelseförlopp. Men där den förra är charmig, genomtänkt och har med otroliga händelser som faktiskt skulle kunna hända är denna bara fånig, irriterande, helt ogenomtänkt och extremt ologisk. Dessutom kryllar det av logiska luckor handlingen igenom.
Dessutom stör jag mig på att pensionärerna som ju inte ska vara vanliga pensionärer direkt utan rebelliska och nytänkande är så äckligt könsstereotypa; det är kvinnorna som ska laga mat, duka fram fika, ändra på sig för att männen ska gilla dem och stå ut med männens snedsteg när de flirtar med yngre kvinnor. Jag blir bara trött, både på detta könsstereotypa och faktiskt på allt i boken. Läs den inte är mitt råd vare sig du är pensionär eller inte!
//Sofia
Den sommaren
Sofia är i vanlig ordning tidigt ute med presentationen av septembers månadstema. Det är dags för en nystart menar hon nu när hösten är i antågande. Och hösten är inte bara i antågande, den är redan här, det är i varje fall så det har känts här på Gotland de senaste veckorna. Sommaren tog slut bara sådär. Men jag är inte redo för höst, inte än. Så låt oss i varje fall de här sista återstående dagarna i augusti jaga efter sommaren som försvann. Den är ännu så nära att du kan känna värmen av den, och du kan få fatt den om du anstränger dig tillräckligt mycket. Jag lovar.
Månadstemat för augusti är sommaren, men inte vilken sommar som helst, den sommaren. Ni vet vilken jag menar. Sommaren du bar på en vattenmelon, såg en död människa för första gången, drack campari och spelade boule och drack drinkar efter väderlek. Den sommaren du aldrig kommer att glömma.
Månadens bok är Den sommaren av Véronique Olmi. Det är författarinnans nionde roman men bara den andra att översättas till svenska. I hemlandet Frankrike belönades den med ett av Frankrikes främsta pris, Pris Maison de la Presse 2011. Den handlar om en grupp vänner som sedvanligt träffas för att fira nationaldagen och tillbringa några dagars ledighet tillsammans i Normandie. Det brukar vara ett skönt avbrott i vardagen med gemensamma middagar och avslappnat umgänge, men den här sommaren förändras allt i och med att den hemlighetsfulle tonåringen Dimitri gör entré. Dynamiken i gruppen förändras totalt och gammal osämja, oförätter och hemligheter kommer i dagen.
Den sommaren av de kanadensiska kusinerna Jillian och Mariko Tamaki är en grafisk roman som även den har vunnit prestigefulla priser, bland annat Eisner Award och Ignatz Award. Den handlar om sommarlovsvännerna Rose och Windy som tillbringat loven på Awafo Beach så länge de kan minnas. Den här sommaren står de på tröskeln till puberteten och badlivet på sranden byts mot skräckfilmer och sexfunderingar
Månadens bok: Den sommaren av Véronique Olmi, 2016.
Den sommaren av Jillian Tamaki och Mariko Tamaki, 2015.
Stina
tisdag 23 augusti 2016
The Ice Twins av S.K Tremayne
Jag fick låna denna deckare av min kära syster som lite trevlig sommarläsning – tack så mycket! Jag är ju egentligen inte så mycket för deckare eller thrillers men denna var en trevlig sträckläsare som var välskriven, originell och hela tiden överraskade läsaren och tog nya vändningar som man inte väntade sig.
Handlingen kretsar, precis som titeln antyder, kring två tvillingar. Dock har den ena redan i inledningen avlidit i en tragisk olycka och familjen försöker återhämta sig så gott de kan, bland annat genom att lämna de välkända omgivningarna och flytta ut på en avlägsen skotsk ö.
Snart börjar mamman i familjen dock ifrågasätta vilken av tvillingarna det egentligen är som har dött då den överledande tvillingen efter några månader börjar hävda att hon är den tvilling som dött. Just detta har jag svårt att köpa, för visst borde tvillingarna även om de är identiska ha någon liten detaljs som skiljer dem åt, om inte medfött så kanske ett ärr på knät eller en tand som slagits ut (hej Stina :-P). För att ha behållning av romanen väljer jag dock att bortse från detta och köper motvilligt själva huvudintrigen.
Under historiens gång är det senare mycket som börjar ifrågasättas, vänds och vrids på och inte alls är som det verkat från början. Det är ett smart grepp av författaren att i de olika kapitlen låta mamman och pappan föra berättelsen framåt, för trots att de är med om samma saker har de olika saker att berätta om det hela, olika perspektiv och olika sätt att se på det hela. Sen måste jag säga att jag tycker att det är bra med en författare som inte säger för mycket utan i alla fall på det stora hela lyckas väldigt bra med att framföra berättandet av denna spöklika deckare utan att det blir för mycket. Kort sagt en stor tummen upp!
//Sofia
Handlingen kretsar, precis som titeln antyder, kring två tvillingar. Dock har den ena redan i inledningen avlidit i en tragisk olycka och familjen försöker återhämta sig så gott de kan, bland annat genom att lämna de välkända omgivningarna och flytta ut på en avlägsen skotsk ö.
Snart börjar mamman i familjen dock ifrågasätta vilken av tvillingarna det egentligen är som har dött då den överledande tvillingen efter några månader börjar hävda att hon är den tvilling som dött. Just detta har jag svårt att köpa, för visst borde tvillingarna även om de är identiska ha någon liten detaljs som skiljer dem åt, om inte medfött så kanske ett ärr på knät eller en tand som slagits ut (hej Stina :-P). För att ha behållning av romanen väljer jag dock att bortse från detta och köper motvilligt själva huvudintrigen.
Under historiens gång är det senare mycket som börjar ifrågasättas, vänds och vrids på och inte alls är som det verkat från början. Det är ett smart grepp av författaren att i de olika kapitlen låta mamman och pappan föra berättelsen framåt, för trots att de är med om samma saker har de olika saker att berätta om det hela, olika perspektiv och olika sätt att se på det hela. Sen måste jag säga att jag tycker att det är bra med en författare som inte säger för mycket utan i alla fall på det stora hela lyckas väldigt bra med att framföra berättandet av denna spöklika deckare utan att det blir för mycket. Kort sagt en stor tummen upp!
//Sofia
måndag 22 augusti 2016
En tid för mirakel av Karen Thompson Walker
Det här är ännu en dystopi jag hittade genom rekommendation på Internet – och denna gång förstår jag verkligen varför man sätter denna på sin topp-tre-lista över favoritdystopier. För att vara en dystopi sticker den verkligen ut och liknar inte direkt något jag tidigare läst i genren, lite som ”På stranden” gjorde när jag läste den för några år sedan. Den senare stack ut för sin lågmälda skildring av vad man egentligen skulle göra när världens undergång blir till verklighet. Lite på samma sak är det med denna. Det är att få ta del av världens undergång genom 11-åriga Julia som gör romanen minnesvärd. Hon är ett barn och världens eventuella undergång blir i hennes värld något att tampas med tillsammans med saker som den första spirande kärleken, problem med bästa vännen och oron när föräldrarna inte längre verkar komma överens.
Men ja, för att återgå till världens undergång – i denna dystopi kommer den (kanske) att ske genom att jordens rotation förändras vilket leder till att dagar och nätter bara blir längre och längre. Detta ställer inte bara till problem i vardagen utan även växtligheten och djur påverkas. Genom Julias ögon får vi ta del av detta från de allra första minuternas förskjutning till dess att nätter och dagar aldrig verkar vilja ta slut och det är just historiens finstämdhet som gör att jag verkligen, verkligen gillar den. Vad som hade kunnat bli en ganska banal historia blir en verkligt minnesvärd dystopi och faktiskt en av de bästa jag läst i genren.
//Sofia
Men ja, för att återgå till världens undergång – i denna dystopi kommer den (kanske) att ske genom att jordens rotation förändras vilket leder till att dagar och nätter bara blir längre och längre. Detta ställer inte bara till problem i vardagen utan även växtligheten och djur påverkas. Genom Julias ögon får vi ta del av detta från de allra första minuternas förskjutning till dess att nätter och dagar aldrig verkar vilja ta slut och det är just historiens finstämdhet som gör att jag verkligen, verkligen gillar den. Vad som hade kunnat bli en ganska banal historia blir en verkligt minnesvärd dystopi och faktiskt en av de bästa jag läst i genren.
//Sofia
söndag 21 augusti 2016
Märkliga dagar: Boktemat för september 2016
Nu när mitt långa Nobelpristagar-tema är slut (det sträckte sig från februari 2013 till juni 2016) har jag haft svårt att komma på tema för september. Då hösten är i antågande, det kanske börjar bli dags för en nystart och framför allt då det är min allra sista föräldralediga månad tänkte jag mig ett tema om förändring.
I tre olika böcker ska vi få följa med till främmande världar och jag ska förhoppningsvis få något annat att tänka på än att det snart är dags att börja jobba igen.
Månadens bok är "Märkliga dagar" av Michael Cunningham. Det är egentligen inte en roman utan snarare tre stycken kortromaner eller längre noveller. Alla tre berättelser utspelar sig i New York, men den ena utspelar sig i dåtid, den andra i efterdyningarna av 11 september 2001 och den sista utspelar sig 150 år in i framtiden. Gemensamt för dem alla är att Walt Whitman på något sätt förekommer i handlingen.
Om man hinner får man även ta sig an följande böcker:
Stone Mattress av Margareth Atwood
Det här är en samling bestående av 9 olika berättelser långt ifrån det vardagliga livet. Det är noveller befolkade av vampyrer, avhuggna händer och spöken. Känner jag Atwood rätt har hon gjort något helt eget av en ganska uttjatad genre, säkerligen kryddat med hennes underfundiga humor. Bara titlarna på novellerna gör mig sugen på att läsa dem, som t.ex. "The Dead Hand Loves You" och "The Freeze-Dried Groom".
Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Det här är första delen i en triologi och den har blivit så lovprisad när jag kollat runt efter bra dystopier att jag kände mig tvungen att sätta upp den på min ska-läsa-lista. Grundidén är att en smitta sprider sig efter att ett militärexperiment gått fel. Jag kan dock redan nu berätta att det här är en tjock sak på över 900 sidor.....
Hoppas att ni är lika pepp på förändring och märkligheter som jag är nu när hösten är i antågande! Samtliga böcker ska dessutom finnas tillgängliga i alla fall på mitt lokala bibliotek så alla borde gå att få tag på rätt lätt.
// Sofia
I tre olika böcker ska vi få följa med till främmande världar och jag ska förhoppningsvis få något annat att tänka på än att det snart är dags att börja jobba igen.
Månadens bok är "Märkliga dagar" av Michael Cunningham. Det är egentligen inte en roman utan snarare tre stycken kortromaner eller längre noveller. Alla tre berättelser utspelar sig i New York, men den ena utspelar sig i dåtid, den andra i efterdyningarna av 11 september 2001 och den sista utspelar sig 150 år in i framtiden. Gemensamt för dem alla är att Walt Whitman på något sätt förekommer i handlingen.
Om man hinner får man även ta sig an följande böcker:
Stone Mattress av Margareth Atwood
Det här är en samling bestående av 9 olika berättelser långt ifrån det vardagliga livet. Det är noveller befolkade av vampyrer, avhuggna händer och spöken. Känner jag Atwood rätt har hon gjort något helt eget av en ganska uttjatad genre, säkerligen kryddat med hennes underfundiga humor. Bara titlarna på novellerna gör mig sugen på att läsa dem, som t.ex. "The Dead Hand Loves You" och "The Freeze-Dried Groom".
Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Det här är första delen i en triologi och den har blivit så lovprisad när jag kollat runt efter bra dystopier att jag kände mig tvungen att sätta upp den på min ska-läsa-lista. Grundidén är att en smitta sprider sig efter att ett militärexperiment gått fel. Jag kan dock redan nu berätta att det här är en tjock sak på över 900 sidor.....
Hoppas att ni är lika pepp på förändring och märkligheter som jag är nu när hösten är i antågande! Samtliga böcker ska dessutom finnas tillgängliga i alla fall på mitt lokala bibliotek så alla borde gå att få tag på rätt lätt.
 |
| Och utan någon egentlig anledning: Vårt kök - lovade ju att fotobomba er :) |
// Sofia
Stjärnklart av Lars Wilderäng
Ja, var ska man börja? Det här var inte direkt en av de bästa dystopier jag läst, snarare tvärtom. Och då har jag läst en hel del dystopier, som ni mina kära Boktrianglare säkert är medvetna om. Om jag fattat det rätt är det här första delen i en triologi men jag kan väl säga så mycket som att det är högst tvivelaktigt om jag kommer att läsa fortsättningen. Möjligtvis om jag skulle befinna mig på semester och valet skulle vara att pilla mig i naveln eller att läsa den tvivelaktiga fortsättningen, möjligtvis då skulle jag ge andra delen en chans. Sorry, Lars Wilderäng, men det här var ju så inte bra!
Liksom de övriga dystopier jag läste under semestern så hittade jag denna genom att folk fått lista sina bästa dystopier – och det var många som hade med denna. Att folk har så dålig smak, he he. Dessutom verkar den av recensionerna att döma faktiskt fått bra kritik. Jag fattar det verkligen inte. Har folk inte högre krav på boken eftersom det är en dystopi?
Ja ja, jag kan ju kanske börja med att redogöra för det lilla som boken faktiskt hade som talade för den. För det första måste jag ge tummen upp för en dystopi som utspelar sig i Sverige, det är man ju inte direkt bortskämd med. Fast läs då mycket hellre den dystopiska ”Flod” som utklassar denna å det grövsta och även den utspelar sig i Sverige. Sen tycker jag väl att temat är lite roligt – vad som skulle hända i Sverige om elektriciteten slutade fungera och vi blev tvungna att klara oss utan teknik. Det är en intressant tanke, men det finns säkert dystopier som tar upp detta tema på ett betydligt intressantare sätt.
Men nu över till de mindre bra delarna med roman, d.v.s typ allt. Man kan väl börja med att konstatera att det märks (på ett dåligt sätt) att det är en man som är författaren till romanen då han har vissa problem med att på ett övertygande sätt gestalta de kvinnliga karaktärerna. Till hans heder (inte) kan jag dock nämna att han löser detta problem på ett (icke) kreativt sätt genom att ta död på 90 % av det kvinnliga romangalleriet. Han verkar främst ha ett horn till sidan till den kvinnliga politikern som inte verkar fatta att man inte ska dricka flodvatten som man inte kokar....... Som om det inte vore nog med att han hej vilt tar död på de kvinnliga gestalterna, så dessutom verkar en av de få överlevande kvinnorna vara svagsint. Hon får nämligen reda på varför elektriciteten slutar fungera och börjar som en galning babbla på stan om att elektroderna eller nanoniterna anfaller, eller vad det nu var för något (har inte orkat komma ihåg). Har för mig att hon ska vara forskare av något slag, men hon verkar inte inse att detta kan kännas lätt mentalt rubbat. Glömde jag förresten nämna att hon är gravid. Detta är troligen ingen slump då författaren verkar tycka att det är en av få saker som kvinnorna i historien kan bidra med. Övriga överlevande kvinnor placerar han i köket där de lagar mat till de manliga karaktärerna (OBS: Inget skämt!!!).
Efter detta kan vi övergå till att det inte bara är de kvinnliga karaktärerna som inte känns helt verkliga. För jag tycker faktiskt att ingen av karaktärerna känns som människor av kött och blod, utan snarare känns ganska platta och endimensionella. Det är nog en av de större anledningarna till att jag tycker att det här var en ganska tråkig bok att läsa, för berörs man inte av personernas öden så berörs man ju inte heller så mycket om vad som händer med dem och historien i övrigt.
Till sist så måste jag också säga att jag tycker att anledningen till civilisationens förfall känns ganska fånig. Lite i stil med hur människor flockade för att komma undan anfall i en annan fånig bok, om du vet vilken jag menar Stina? Och då vet du att det är MYCKET fånigt!
Det var väl i stora drag dessa tre faktorer som främst gjorde att jag inte hade mycket till övers för romanen, även om det fanns lite småsaker jag också störde mig på. Dock känner jag att jag redan lagt alldeles för mycket tid på att recensera en ganska dålig roman, så det får nog räcka nu. Blev ni sugna på att läsa romanen (eftersom jag ju sålde in den så bra....) så måste ni posta vad ni tyckte om den. Det kan ju inte bara vara jag som inte tyckte det här var bra!
//Sofia
Liksom de övriga dystopier jag läste under semestern så hittade jag denna genom att folk fått lista sina bästa dystopier – och det var många som hade med denna. Att folk har så dålig smak, he he. Dessutom verkar den av recensionerna att döma faktiskt fått bra kritik. Jag fattar det verkligen inte. Har folk inte högre krav på boken eftersom det är en dystopi?
Ja ja, jag kan ju kanske börja med att redogöra för det lilla som boken faktiskt hade som talade för den. För det första måste jag ge tummen upp för en dystopi som utspelar sig i Sverige, det är man ju inte direkt bortskämd med. Fast läs då mycket hellre den dystopiska ”Flod” som utklassar denna å det grövsta och även den utspelar sig i Sverige. Sen tycker jag väl att temat är lite roligt – vad som skulle hända i Sverige om elektriciteten slutade fungera och vi blev tvungna att klara oss utan teknik. Det är en intressant tanke, men det finns säkert dystopier som tar upp detta tema på ett betydligt intressantare sätt.
Men nu över till de mindre bra delarna med roman, d.v.s typ allt. Man kan väl börja med att konstatera att det märks (på ett dåligt sätt) att det är en man som är författaren till romanen då han har vissa problem med att på ett övertygande sätt gestalta de kvinnliga karaktärerna. Till hans heder (inte) kan jag dock nämna att han löser detta problem på ett (icke) kreativt sätt genom att ta död på 90 % av det kvinnliga romangalleriet. Han verkar främst ha ett horn till sidan till den kvinnliga politikern som inte verkar fatta att man inte ska dricka flodvatten som man inte kokar....... Som om det inte vore nog med att han hej vilt tar död på de kvinnliga gestalterna, så dessutom verkar en av de få överlevande kvinnorna vara svagsint. Hon får nämligen reda på varför elektriciteten slutar fungera och börjar som en galning babbla på stan om att elektroderna eller nanoniterna anfaller, eller vad det nu var för något (har inte orkat komma ihåg). Har för mig att hon ska vara forskare av något slag, men hon verkar inte inse att detta kan kännas lätt mentalt rubbat. Glömde jag förresten nämna att hon är gravid. Detta är troligen ingen slump då författaren verkar tycka att det är en av få saker som kvinnorna i historien kan bidra med. Övriga överlevande kvinnor placerar han i köket där de lagar mat till de manliga karaktärerna (OBS: Inget skämt!!!).
Efter detta kan vi övergå till att det inte bara är de kvinnliga karaktärerna som inte känns helt verkliga. För jag tycker faktiskt att ingen av karaktärerna känns som människor av kött och blod, utan snarare känns ganska platta och endimensionella. Det är nog en av de större anledningarna till att jag tycker att det här var en ganska tråkig bok att läsa, för berörs man inte av personernas öden så berörs man ju inte heller så mycket om vad som händer med dem och historien i övrigt.
Till sist så måste jag också säga att jag tycker att anledningen till civilisationens förfall känns ganska fånig. Lite i stil med hur människor flockade för att komma undan anfall i en annan fånig bok, om du vet vilken jag menar Stina? Och då vet du att det är MYCKET fånigt!
Det var väl i stora drag dessa tre faktorer som främst gjorde att jag inte hade mycket till övers för romanen, även om det fanns lite småsaker jag också störde mig på. Dock känner jag att jag redan lagt alldeles för mycket tid på att recensera en ganska dålig roman, så det får nog räcka nu. Blev ni sugna på att läsa romanen (eftersom jag ju sålde in den så bra....) så måste ni posta vad ni tyckte om den. Det kan ju inte bara vara jag som inte tyckte det här var bra!
//Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)