Den här romanen blev, fast jag ska erkänna att jag var aningen skeptisk redan från början, något av en besvikelse. Handlingen, som kretsar kring en åldrad butler som tänker tillbaka på sitt liv och kanske också på det som kunde ha varit, är allt för återhållsamt berättat för min smak. Språket och även själva uppbyggnaden är så stramt hållna att det blir alldeles för kallt och stelt berättat. Allt som sker görs liksom på avstånd så att man inte riktigt berörs av det. På grund av detta blir historien aldrig riktigt engagerande, och till skillnad från den briljanta "Never let me go" tar den sig inte in under huden på samma sätt, något som i mitt tycke skiljer en ok roman från en riktigt lysande.
Blir dock sugen på att se filmen med samma namn med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna, för jag kan tänka mig att två så bra skådespelare kan ge mer liv åt historien och istället för det kalla intryck som boken ger, ge huvudpersonerna mer kött och blod än vad som kan anas när man läser historien.
torsdag 9 juni 2011
Dödssynden, eller Huckelberry Finn del 2
Då kan bloggens minst aktiva medlemm äntligen bidra till något igen. Av någon underlig anledning är jag inne i en period då det antagligen är svårt att läsa ut böcker eller så finns de inte att få tag på. Vilket också gör dem svåra att läsa ut.
En bok har jag dock lyckats knapra mig igenom. To Kill A Mockingbird. Eller Dödssynden som den heter på svenska. En bok jag velat läsa i några år, det som gjorde att jag tack och lov fick arlset ur var den fina framsidan. Måste säga att Albert Bonnier klassiker verkligen lyckats med nyutgåvornas framsidor. Kanske läste jag och Sofia samma utgåva. Visst var det framsidan som lockade dig också?
Dödssynden, är som ni säkert vet ett stycke barndomsskildring berättade av Jean Louise Finch, aka Scout. Hon och hennes bror växer upp i Maycomb, urtypen för sömniga Amerikanska hålor. Hennes pappa, Atticus Finch är advokat och har ett för tiden väldigt liberalt sätt att uppfostra sina barn. Scout och hennes storebror är väl som de flesta barn. De hittar på hyss, går i skolan och om sommaren umgås de med Dill, ett sommarbarn från Norra USA. Det enda jag visste innan jag började läsa Dödssynden var att den handlade om en orädd vit advokat som försvarar en svart man. Sanningen å säga är jag lite besviken då förstadiet till sagda rättegång knappt nämns. Bokens röda tråd blir istället familjen Radley och deras hus. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig om att det var ett barns berättelse, när boken utspelar sig är Scout 7-9 år, så det är naturligt att den är berättelsen upplevs som hoppig och pratig. Scout gör även klart vid flera tillfällen att Atticus normalt sett knappt pratar om sina fall. För Scout är det mer naturligt att fokusera på äventyren kring familjen Radleys hus. De utgör till en början en större del av hennes värld än rättegången. Under läsningen tog jag fasta på invånarnas tankar och beteende. Och på sina håll hur annorlunda Dill som kom från storstan agerade. Hur främmande deras språkbruk var om man jämför med idag. Hur de tyckte att det var naturligt att behandla människor olika beroende på deras hudfärg. Att även Atticus som ohämmat beskrivs som bokens hjälte gör likadant. Fast hans tankar och agerande antar jag kan kallas för positiv särbehandling. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig själv att berättelsen inte utspelade sig på 1800-talet, trots att allt från barnens lekar till Maycomb befolkningens tankar känns som hämtade ur Huckelberry Finn. Därför blev det en shock för mig när bokens sista del börjar diskutera Hitler. Jag håller med om att berättelsen var seg, men tankeställaren jag fick när jag läste den var värd det. Trots att jag vetat det sedan länge var den insikten ändå en shock för mig. Jag tror inte att människorna i Maycombvar mer rasistiska än de övriga städerna i södra Amerika under den tiden. Det var depression och alla såg ner på de Svarta, även de svarta själva. Samtidigt som stridsvagnarna rullade i Europa och folk skickades till läger. Skeenden i en inte allt för avlägsen tid. Socut och hennes familj lämnar jag därhän, mina tankar efter Dödssynden kretsar kring minne och tid.
En bok har jag dock lyckats knapra mig igenom. To Kill A Mockingbird. Eller Dödssynden som den heter på svenska. En bok jag velat läsa i några år, det som gjorde att jag tack och lov fick arlset ur var den fina framsidan. Måste säga att Albert Bonnier klassiker verkligen lyckats med nyutgåvornas framsidor. Kanske läste jag och Sofia samma utgåva. Visst var det framsidan som lockade dig också?
Dödssynden, är som ni säkert vet ett stycke barndomsskildring berättade av Jean Louise Finch, aka Scout. Hon och hennes bror växer upp i Maycomb, urtypen för sömniga Amerikanska hålor. Hennes pappa, Atticus Finch är advokat och har ett för tiden väldigt liberalt sätt att uppfostra sina barn. Scout och hennes storebror är väl som de flesta barn. De hittar på hyss, går i skolan och om sommaren umgås de med Dill, ett sommarbarn från Norra USA. Det enda jag visste innan jag började läsa Dödssynden var att den handlade om en orädd vit advokat som försvarar en svart man. Sanningen å säga är jag lite besviken då förstadiet till sagda rättegång knappt nämns. Bokens röda tråd blir istället familjen Radley och deras hus. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig om att det var ett barns berättelse, när boken utspelar sig är Scout 7-9 år, så det är naturligt att den är berättelsen upplevs som hoppig och pratig. Scout gör även klart vid flera tillfällen att Atticus normalt sett knappt pratar om sina fall. För Scout är det mer naturligt att fokusera på äventyren kring familjen Radleys hus. De utgör till en början en större del av hennes värld än rättegången. Under läsningen tog jag fasta på invånarnas tankar och beteende. Och på sina håll hur annorlunda Dill som kom från storstan agerade. Hur främmande deras språkbruk var om man jämför med idag. Hur de tyckte att det var naturligt att behandla människor olika beroende på deras hudfärg. Att även Atticus som ohämmat beskrivs som bokens hjälte gör likadant. Fast hans tankar och agerande antar jag kan kallas för positiv särbehandling. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig själv att berättelsen inte utspelade sig på 1800-talet, trots att allt från barnens lekar till Maycomb befolkningens tankar känns som hämtade ur Huckelberry Finn. Därför blev det en shock för mig när bokens sista del börjar diskutera Hitler. Jag håller med om att berättelsen var seg, men tankeställaren jag fick när jag läste den var värd det. Trots att jag vetat det sedan länge var den insikten ändå en shock för mig. Jag tror inte att människorna i Maycombvar mer rasistiska än de övriga städerna i södra Amerika under den tiden. Det var depression och alla såg ner på de Svarta, även de svarta själva. Samtidigt som stridsvagnarna rullade i Europa och folk skickades till läger. Skeenden i en inte allt för avlägsen tid. Socut och hennes familj lämnar jag därhän, mina tankar efter Dödssynden kretsar kring minne och tid.
onsdag 8 juni 2011
The member of the wedding av Carson McCullers
Nej, det här var verkligen ingen höjdare! Handlingen kretsar kring den 12-åriga Frankie som fantiserar om att brodern och dennas fästö efter bröllopet ska ta henne med sig. Bitvis är det fint språk i romanen, men det räcker helt enkelt inte till när handlingen är så långtråkig. Här händer det inte mycket, utan allt bara flyter på utan att man egentligen orkar bry sig. Frankies längtan, både efter samhörighet och att komma bort från staden, känns dessutom på tok för vuxet för en 12-åring, samtidigt som hennes fantasier känns på tok för barnsliga. I mitt tyckte känns det i alla fall inte speciellt trovärdigt.
Den börjar fint dock: It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world.
Den börjar fint dock: It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world.
tisdag 7 juni 2011
Fågeln som vrider upp världen, ännu ett bevis på Murakamis snedvridna kvinnosyn?
Detta var ännu en av Sandras månadsböcker under april månad, men denna roman som även var Murakamis genombrott i västvärlden var dock inget för mig. För det första hade den kunnat kortas ned med råge, för en bok på 750 sidor kan inte, om det ska funka, till 50% bestå av sådant som lika gärna hade kunnat tas bort. För det andra består den av samma flum som "Kafka på stranden " (som jag ju faltiskt gillade), bara mycket sämre sammansatt. För det tredje ägnar Murakami även delar av denna roman till att fördjupa sig i ämnen som bröder som vill göra no-no-stuff med sina systrar, kvinnor som gärna blir prostituerade och småflickor som inget hellre vill än att få ihop det med den manliga huvudpersonen. Detta sammantaget får mig att tappa tron på Murakami som författare och det känns inte vidare troligt att jag kommer att ge mig i kast med någon annan av hans romaner i första taget. Och då har jag ändå inte tagit upp kvinnan som ringer för att prata sex med den manliga huvudpersonen och som bara måste berätta för honom hur kåt hon är- ännu en underbar bit i pusslet om Murakamis kvinnosyn. Vad är det för övrigt med asiatier och brunnar? Huvudpersonen tar till vana att då och då krypa ned i en torrlagd brunn och jag väntar bara på att Ringu-ungen ska dyka upp och ge honom vad han förtjänar. Något som tyvärr aldrig händer.
En recension kanske borde innehålla något om boken innehåll också kommer jag på nu så här i efterhand. Lite kort kan man konstatera att handlingen kretsar kring att huvudpersonens katt, och sedan fru, spårlöst försvinner. (Inte för att jag kan klandra dem. Om jag var tvungen att stå ut med en så menlös, tråkig och liknöjd person skulle jag krevera. Han var så föga minnesvärd att jag inte ens kan komma på vad det var han hette). Därefter ringer sexkvinnan, småflickor vill ha sex och alla kvinnor är prostituerade och gillar att suga kuk. Jupp, tror att det var handlingen i ett nötskal!
En recension kanske borde innehålla något om boken innehåll också kommer jag på nu så här i efterhand. Lite kort kan man konstatera att handlingen kretsar kring att huvudpersonens katt, och sedan fru, spårlöst försvinner. (Inte för att jag kan klandra dem. Om jag var tvungen att stå ut med en så menlös, tråkig och liknöjd person skulle jag krevera. Han var så föga minnesvärd att jag inte ens kan komma på vad det var han hette). Därefter ringer sexkvinnan, småflickor vill ha sex och alla kvinnor är prostituerade och gillar att suga kuk. Jupp, tror att det var handlingen i ett nötskal!
måndag 6 juni 2011
Tvillinglycka!
Var hemma och firade pappas 60-årsdag förra veckan. Mycket trevligt var det med hotellboende, restaurangbesök och lite kortspelande. Väl hemma passade jag också på att ta en shoppingtur som resulterade i ett gäng tvillingböcker. Bara 5 kronor styck på Myrorna i Linköping. Lycka! Tänkte därför att det kanske var på tiden med lite tvillingböcker-recenserande då en hel del har hunnit läsas sedan förra recensionen.
Vi börjar väl med "Tvillingarna 67. Rockhörningen". Den var ingen höjdare inom tvillingenren, men väl lite småtrevlig att läsa, där Enhörningarna deltar i en musikvideotävling och Lila naturligvis ser till att sno åt sig solot. Problemet är bara att hon inte kan sjunga. Det kan däremot låtskrivaren Johanna som är alldeles för blyg för att själv stå på scenen..... Resten kan ni nog lista ut själva! Det här alltså inget revolutionerande direkt, men trevlig story med rivalitet mellan Lila och Jessica, en looser som tar revanch och annat smått och gott.
Sedan är det dags för "Tvillingarna 40. Eldsvådan". En bok av lite senare datum där alla faktiskt beter sig som helt vanliga sjätteklassare - yay! I denna bok bryter Amy armen i samband med en eldsvåda som gör att familjens hus brinner ned. I väntan på en ny bostad flyttar hon in hos familjen Wakefield. Men snart börjar hon bete sig märkligt; ljuger om vad som hände vid branden och umgås hellre med Jessica och Enhörningarna än med sin bästis Elisabeth. Naturligtvis löser sig allt på slutet, precis som vanligt, men berättelsen fram dit flyter på fint och det här är underhållanade tvillingläsning.
Boken som tar vid därefter är "Tvillingarna 41. Hopptävlingen". Elisabeths älsklingshäst Thunder måste säljas om inte hans ägare Ted vinner nästa hopptävling. Allt ser bra ut tills Ted skadar sig. Den enda som verkar kunna rädda Thunder är Elisabeths nya kompis Lucy som är en skicklig ryttarinna, men av någon anledning verkar hon tveka att ställa upp i tävlingen...... Det här är en riktigt rolig, välskriven tvillingbok skriven med humor och lekfullhet. Den parallella historien med djurhataren Jessica som räddar en säl undan oljeläckagae förhöjer historien ytterligare.
Härnäst kommer "Tvillingarna 42. Drömresan". Den visar sig vara en smårolig historia där Jessica av misstag råkar anmäla familjen till en tävling för att vinna en resa till Frankrike. Problemet är bara att man måste vara intresserad av Frankrike för att få anmäla sig till tävlingen. När familjen går till final övertalar Jessica familjen att spela med, eller hon tror i alla fall att hon gör det.... Kul med humor i en tvillingbok, men tyvärr spårar den helt ut mot slutet. Något av det roligaste var att Jessica i tävlingen förskönade samtliga familjemedlemmar, förutom sin syster Elisabeth som redan var så perfekt att hon inte gick att göras bättre.
Härnäst har det blivit tur för en bok ur serien Sweet Valley High, nämligen nr 28 Hemlig längtan. Boken visade sig vara en riktigt glad överraskning, då jag inte alls kom ihåg att böcker i denna serie som är av ganska sent format fortfarande var så här välskrivna. Den bästa tvillinbok jag läst på ett bra tag, helt klart! Handlingen kretsar kring losern Lynne, som är våldsamt blyg och inte har en enda vän på hela skolan. Hon håller sig mest för sig själv och ägnar sig åt att spela och skriva musik. Så när en musiktävling utlyses om att skriva en låt till skolans band, the Droids, kan hon inte låta bli att skicka in ett bidrag. Fast hon är för blyg att skicka in bidraget i eget namn och låter det bli anonymt. Guy Chesney, som spelar i bandet och som dessutom är hennes hemliga förälskelse, blir helt tagen av låten och kan inte sluta tänka på flickan som skrev den.... Naturligtvis slutar det lyckligt med att Lynne får sin drömkille, blir mer framåt och börjar bry sig mer om sitt utseende (ytligt? nej inte alls, he he). Rolig bihandling också, med att Jessica ordnar en gunggala, där allt kretsar kring några tjejer som ska gunga gungstol för att samla in pengar.
Ytterligare en bok i samma serie är nr 19. Svekfulla planer. Ännu en bok med rolig handling, där Jessica gör sitt bästa för att sätta klorna i Lilas mystiske pojkvän Jake. Trots varningar från omgivningen om att allt inte verkar stå riktigt rätt till med honom gör Jessica sitt yttersta för att vinna hans hjärta. En härlig bok med rappt språk, tillbakablickar på vad som hänt i serien och en välskriven och tydlig historia gör att det blir ett bra betyg!
De tre sista böckerna är från "Jessica och Elisabeth-serien", nämligen nr 17, 18 och 11, "Lämna mig ifred!", "Vem bryr sig?" samt "Strandliv". Ingen av dem någon höjdarläsning direkt. Charmen med tvillinböckerna är ju, visserligen tillsammans med så mycket annat, att man när man sätter sig för att läsa en vet exakt vad man kommer att få. Man kommer att få en avslutad berättelse med tydlig handling, gärna med en moralkaka inbäddad, där allt på slutet knyts ihop snyggt och prydligt. Det verkar man tyvärr ha missat i denna serie av senare snitt, utgiven i början av 2000-talet (och uppdaterad med Internet och annat trendigt). Här finns knappast en sammanhållen handling, snarare en serie händelser som slutar mitt i. Snyggt och prydligt är det inte heller och även om man kan se en antydan till moralkaka i samtliga (som att det är fult att snatta och att det är viktigt att ta skolan på allvar) utvecklar man inte dessa lovande intriger alls. Dissapointment! Till skillnad från de andra serierna är det även jagperspektiv här, där olika personer kommer till tals, men i mitt tycke är det allt för lite fokus på tvillingarna (ja, i en bok kommer faktiskt Elisabeth inte till tals alls). Dessutom känns det ovanligt platt och oavsett vem det är som berättar känns det väldigt likartat och opersonligt. Då jag tidigare blivit positivt överraskad av serien hoppas jag att dessa böcker endast är undantag i en annars bra serie.
I "Lämna mig ifred!" handlar det mest om Lacey som har problem med sin styvmamma och bland annat tar ut frustrationen genom att snatta. Annars är det svårt att få grepp om vad boken egentligen handlar om då den nästan helt saknar ramberättelse samt en tydlig början och slut. Detta är helt klart den sämsta av dessa tre böcker.
"Vem bryr sig?" handlar även den om Lacey, vars mamma är på besök för första gången på 2 år. Kompisarna blir bekymrade då hon verkar lova mer än vad hon kan hålla till sin dotter och naturligtvis slutar det med att hon blir sårad. Ingen höjdare denna heller, men bättre än den förra i alla fall.
Så är det "Strandliv" till slut, som tack och lov är lite mer sammanhållen än de övriga två. Här handlar det om surfarkillen Blue som Elisabeth blir vän med när hon går med i skolans volleybollag. Han bor tillsammans med sin bor sedan deras föräldrar dött och har inte speciellt många regler att hålla sig till. Han håller mest på med surfing och låter skolan komma i andra hand. Det perfekta livet, i alla fall tills han får höra talas om att socialen ska komma på besök för att se hur deras liv fungerar..... Återigen är det här en berättelse som inte på långa vägar är lika välskriven som Tvillingarna/Sweet Valley High-böckerna. Lite trist att man inte ägnat lite mer tid på en mer välbearbetad berättelse.
Vi börjar väl med "Tvillingarna 67. Rockhörningen". Den var ingen höjdare inom tvillingenren, men väl lite småtrevlig att läsa, där Enhörningarna deltar i en musikvideotävling och Lila naturligvis ser till att sno åt sig solot. Problemet är bara att hon inte kan sjunga. Det kan däremot låtskrivaren Johanna som är alldeles för blyg för att själv stå på scenen..... Resten kan ni nog lista ut själva! Det här alltså inget revolutionerande direkt, men trevlig story med rivalitet mellan Lila och Jessica, en looser som tar revanch och annat smått och gott.
Sedan är det dags för "Tvillingarna 40. Eldsvådan". En bok av lite senare datum där alla faktiskt beter sig som helt vanliga sjätteklassare - yay! I denna bok bryter Amy armen i samband med en eldsvåda som gör att familjens hus brinner ned. I väntan på en ny bostad flyttar hon in hos familjen Wakefield. Men snart börjar hon bete sig märkligt; ljuger om vad som hände vid branden och umgås hellre med Jessica och Enhörningarna än med sin bästis Elisabeth. Naturligtvis löser sig allt på slutet, precis som vanligt, men berättelsen fram dit flyter på fint och det här är underhållanade tvillingläsning.
Boken som tar vid därefter är "Tvillingarna 41. Hopptävlingen". Elisabeths älsklingshäst Thunder måste säljas om inte hans ägare Ted vinner nästa hopptävling. Allt ser bra ut tills Ted skadar sig. Den enda som verkar kunna rädda Thunder är Elisabeths nya kompis Lucy som är en skicklig ryttarinna, men av någon anledning verkar hon tveka att ställa upp i tävlingen...... Det här är en riktigt rolig, välskriven tvillingbok skriven med humor och lekfullhet. Den parallella historien med djurhataren Jessica som räddar en säl undan oljeläckagae förhöjer historien ytterligare.
Härnäst kommer "Tvillingarna 42. Drömresan". Den visar sig vara en smårolig historia där Jessica av misstag råkar anmäla familjen till en tävling för att vinna en resa till Frankrike. Problemet är bara att man måste vara intresserad av Frankrike för att få anmäla sig till tävlingen. När familjen går till final övertalar Jessica familjen att spela med, eller hon tror i alla fall att hon gör det.... Kul med humor i en tvillingbok, men tyvärr spårar den helt ut mot slutet. Något av det roligaste var att Jessica i tävlingen förskönade samtliga familjemedlemmar, förutom sin syster Elisabeth som redan var så perfekt att hon inte gick att göras bättre.
Härnäst har det blivit tur för en bok ur serien Sweet Valley High, nämligen nr 28 Hemlig längtan. Boken visade sig vara en riktigt glad överraskning, då jag inte alls kom ihåg att böcker i denna serie som är av ganska sent format fortfarande var så här välskrivna. Den bästa tvillinbok jag läst på ett bra tag, helt klart! Handlingen kretsar kring losern Lynne, som är våldsamt blyg och inte har en enda vän på hela skolan. Hon håller sig mest för sig själv och ägnar sig åt att spela och skriva musik. Så när en musiktävling utlyses om att skriva en låt till skolans band, the Droids, kan hon inte låta bli att skicka in ett bidrag. Fast hon är för blyg att skicka in bidraget i eget namn och låter det bli anonymt. Guy Chesney, som spelar i bandet och som dessutom är hennes hemliga förälskelse, blir helt tagen av låten och kan inte sluta tänka på flickan som skrev den.... Naturligtvis slutar det lyckligt med att Lynne får sin drömkille, blir mer framåt och börjar bry sig mer om sitt utseende (ytligt? nej inte alls, he he). Rolig bihandling också, med att Jessica ordnar en gunggala, där allt kretsar kring några tjejer som ska gunga gungstol för att samla in pengar.
Ytterligare en bok i samma serie är nr 19. Svekfulla planer. Ännu en bok med rolig handling, där Jessica gör sitt bästa för att sätta klorna i Lilas mystiske pojkvän Jake. Trots varningar från omgivningen om att allt inte verkar stå riktigt rätt till med honom gör Jessica sitt yttersta för att vinna hans hjärta. En härlig bok med rappt språk, tillbakablickar på vad som hänt i serien och en välskriven och tydlig historia gör att det blir ett bra betyg!
De tre sista böckerna är från "Jessica och Elisabeth-serien", nämligen nr 17, 18 och 11, "Lämna mig ifred!", "Vem bryr sig?" samt "Strandliv". Ingen av dem någon höjdarläsning direkt. Charmen med tvillinböckerna är ju, visserligen tillsammans med så mycket annat, att man när man sätter sig för att läsa en vet exakt vad man kommer att få. Man kommer att få en avslutad berättelse med tydlig handling, gärna med en moralkaka inbäddad, där allt på slutet knyts ihop snyggt och prydligt. Det verkar man tyvärr ha missat i denna serie av senare snitt, utgiven i början av 2000-talet (och uppdaterad med Internet och annat trendigt). Här finns knappast en sammanhållen handling, snarare en serie händelser som slutar mitt i. Snyggt och prydligt är det inte heller och även om man kan se en antydan till moralkaka i samtliga (som att det är fult att snatta och att det är viktigt att ta skolan på allvar) utvecklar man inte dessa lovande intriger alls. Dissapointment! Till skillnad från de andra serierna är det även jagperspektiv här, där olika personer kommer till tals, men i mitt tycke är det allt för lite fokus på tvillingarna (ja, i en bok kommer faktiskt Elisabeth inte till tals alls). Dessutom känns det ovanligt platt och oavsett vem det är som berättar känns det väldigt likartat och opersonligt. Då jag tidigare blivit positivt överraskad av serien hoppas jag att dessa böcker endast är undantag i en annars bra serie.
I "Lämna mig ifred!" handlar det mest om Lacey som har problem med sin styvmamma och bland annat tar ut frustrationen genom att snatta. Annars är det svårt att få grepp om vad boken egentligen handlar om då den nästan helt saknar ramberättelse samt en tydlig början och slut. Detta är helt klart den sämsta av dessa tre böcker.
"Vem bryr sig?" handlar även den om Lacey, vars mamma är på besök för första gången på 2 år. Kompisarna blir bekymrade då hon verkar lova mer än vad hon kan hålla till sin dotter och naturligtvis slutar det med att hon blir sårad. Ingen höjdare denna heller, men bättre än den förra i alla fall.
Så är det "Strandliv" till slut, som tack och lov är lite mer sammanhållen än de övriga två. Här handlar det om surfarkillen Blue som Elisabeth blir vän med när hon går med i skolans volleybollag. Han bor tillsammans med sin bor sedan deras föräldrar dött och har inte speciellt många regler att hålla sig till. Han håller mest på med surfing och låter skolan komma i andra hand. Det perfekta livet, i alla fall tills han får höra talas om att socialen ska komma på besök för att se hur deras liv fungerar..... Återigen är det här en berättelse som inte på långa vägar är lika välskriven som Tvillingarna/Sweet Valley High-böckerna. Lite trist att man inte ägnat lite mer tid på en mer välbearbetad berättelse.
Något av ett leende
"Något av ett leende" av Francoise Sagan påminner både stil- och storymässigt om debutromanen "Bonjour tristesse". Dock är detta, i mitt tycke, till denna romans nackdel då den på grund av detta nästan känns som en lite tristare variant av den förra. Den är ändå läsvärd och hade jag inte läst "Bonjour tristesse" innan hade nog betyget blivit högre. Handlingen kretsar kring en ung flicka som inleder en kärleksaffär med en gift man.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)