Bokmiddag: Nobelpristagare: Science Fiction: Lessing/Kipling

Tom lägenhet...

Stina har ju numera flyttat ifrån Ulfs lägenhet och har precis i dagarna äntligen fått flytta in tillsammans med Freddie igen i ett trevligt litet raduhus. Men innan hon flyttade var vi självklart tvugna att att ha en liten avskedsfest för lägenheten och det gjordes i samband med en nobelpristagar-middag, nämligen temat från november 2013 där Lessing möte Kipling. Efter att ha läst månadsboken av Lessing rekommenderade jag istället ”En överlevandes minnen” och på denna baserades bokmiddagen. 

Det är en dystopi som handlar om en kvinna som håller sig inne i sin lägenhet och följer världens förvandling från sitt fönster. I alla fall tills den dag som flickan Emily lämnas till henne med orden om att det nu är hon som har ansvaret för flickan. Vi tyckte det kändes synnerligen passande med tanke på att lägenhetn var utplockad och tömt och hoppades självklart på att vi skulle få se lite omkringdragande ungdomsgäng från fönstret, precis som i boken. Tyvärr höll ungdomsgängen sig undan, men stämningen kändes ända helt rätt. Kolla bara in filmen......

 

Till middag blev det passande nog ett hopkok av vad som fortfarande fanns kvar i matväg i skåpen; nämligen spaghetti och en tomatsås bestående av krossad tomat, konserverade champinjoner och soltorkade tomater. Till efterrätt blev det smulpaj med bär. Johan och Katarina joinade också in till middagen, liksom Aaron och Sebbe, så hela gänget var samlat för en gångs skull. Mycket trevligt!

Ett rätt slappt gäng.....

Pasta med tomat och champinjon-sås

Nästan uppäten bärpaj

Och boken? Jo då, vi gillade den skarpt bägge två. Inte minst för att Lessing inte skrev läsaren på näsan, utan själv lät oss fundera ut vad vi egentligen trodde om det som hände.

//Sofia

Mysrysare. Skuggorna av Dewey Ward

Ja, vad kan man säga – ännu en av mina mysrysarfavoriter. Fast i detta fall skulle jag nog inte vilja benämna det som just en favorit, snarare en riktig besvikelse inom denna klassiska genre. Det är en riktigt urfånig historia som ganska mycket saknar logik om den arkeologistuderande Diane som jobbar som au-pair hos paret Donnat i Paris. Hon ska ta hand om deras 2 tonårsbarn och en liten baby, men ta hand om skulle jag nog vilja säga är något av en stark överdrift..... Men tillbaka till det senare.

Vår fåniga historia inleds med att en man, Gerry, förföljer vår hjältinna och dukar upp en otrolig historia om att han gjort det bara för att lära känna en landsmanninna. Han uppger sig att inte kunna ett ord franska, men svänger sig lätt med servitörer och annat löst folk. Men börjar vår unga hjältinna ana oråd för det, å nej inte då... Istället går det iväg och tar en drink, och sen en till, och sen en till... och, Ja ni fattar.... Och jag skojar faktiskt inte. Inför recensionen räknade jag faktiskt drinkarna och fick det till 4 drinkar och ett glas vin. Därefter ska hon hem och presentera främligen för familjen, och då måste de köpa med sig sprit! Väl hemma ”tar hon hand om” bebisen – efter att ha druckit allt det! Och sen fortsätter de med 2 drinkar till! Och det här är flickan som ska ta hand om familjens 10 månaders bebis. Det är nästan så dåligt att det blir roligt. Å andra sidan verkar bebisen mogen för sin ålder då han snällt sitter själv vid sin plats, verkar kunna roa sig själv i timmar utan tillsyn och utan protester tillbringar sina dagar själv i sin lekhage. Vågar jag gissa på att författaren inte hade några egna barn?

Nu har jag inte orkat räkna antal drinkar mer, men jag kan försäkra om att spritfesten fortsätter boken igen. Det är ett under att hon inte tar död på någon av ungarna under vistelsen! Någon som däremot dör, medan han försöker våldta henne dessutom, är pappan i familjen som blir skjuten av en okänd gärningsman. Men istället för att gå till polisen och berätta som vilket som helst normal människa skulle ha gjort gör hon sig av med den sönderrivna klänningen och ljuger för poliserna som senare kommer på besök – Gud nåde att de stackars barnen skulle få reda på vilken förskräcklig pappa de har. Ok, så supa går bra inför barnen, men inte att berätta att deras far är våldtäktsman. Ok, men då finns det i alla fall någon moral i berättelsen.

Resten av boken kretsar kring mordet och hur den stackars Diane ska kunna rentvå sig. Men ärligt, jag bryr mig inte så mycket. Mitt utbyte av romanen var det ständiga drickandet (alkoholist någon?) och det märkliga i att författaren verkade tycka att detta var helt normalt (alkoholist någon?).

Och sen slutklämmen, jag tror jag döööör. Gerry frågar henne när de ska skaffa egna barn (de kommer säkert att bli underbara föräldrar.....not) och Diane tänker följande: ”Diane mindes plötsligt Sorbonne och sina drömmar om en akademisk examen, men hon glömde dem snabbt”. Ja, jag kan även meddela att boken INTE är skriven på 50-talet utan faktiskt så sent som 1971. 

//Sofia

Scott Pilgrim & the infinite sadness Vol 3

Det brukar ju sägas att en gång är ingen gån, två gånger är en upprepning och tre gånger är en tradition.
Så här kommer traditionsenligt ett inlägg om Scott Pilgrims äventyr.
När vi senast träffade Scott och gänget var det filmstjärnan Lucas Lee som skulle besegras. I tredje boken måste gänget slåss, inte bara mot Ramonas ex Todd Ingram utan också sitt eget ex Envy Adams.
Det är en lång bok 392 sidor, och det märks. på berättelsens kvalitet. Berättelsen, som trots bokens längd, förutom tillbakablickar, nästan bara utspelar sig under några timmar på en klubb där Sex-bob-omb, Crash & The boys och Clash at Deamonhead har konsert. Vi får, i tillbakablickar, veta hur Envys och Scotts förhållande såg ut i Collage, hur gänget lärde känna varandra och att det säker skulle vara värt att vara vegan, om en belönades med Vegan-powers. Scott hittar en save-point, Wallace fortsätter vara awesome & trummisen i The Clash at Deamonhead visar sig både ha en cybernetisk arm och kunna teleportera.

Angående föregående bok klagade jag på att de odaterade tillbakablickarna gjorde det krångligt att hänga med och en var ofta själv tvungen att lista ut när historien utspelade sig med hjälp av miljön och persongalleriet. Volym 3 använder sig av samma teknik, men tack vare alla tidshopp i tvåan är det inga svårigheter att hänga med i tillbakablickarna.
Då jag läser alla volymer i ett svep är det svårt att minnas i detalj vilken scen som hörde till vilken bok, särskilt eftersom de sista kapitlen i volym två etablerar scenen för volym tre. Samt att större delen av volym tre består av slagsmål i olika konstellationer. Det är en bra volym, den är djup och då ettan och tvåan etablerat karaktärerna kan trean koncentrera sig på att föra handlingen framåt och historien börjar äntligen ta fart. Läsvärd och värd att äga, trots de ibland lite för långa scenerna.

Jag ska försöka läsa ut Vol 4 inatt eller imorgon och blogga om den så fort som möjligt. Efter det måste jag ta en paus från Bryan Lee O'Malleys finurliga värld.
Av flera anledningar, varav den bidragande orsaken är utbrändhet, kommer jag i dagarna att flytta tillbaka till Sandviken. Det har varit ett tufft men nödvändigt beslut, hur mycket jag än tycker om att bo i björkarnas stad kan jag inte rättfärdiga att bo kvar när kroppen ibland slutar fungera pga fysisk/psykisk utmattning. Sammanlagt har jag gått i skolan i nästan 20 år och även fast jag helt klart har behövt det har jag aldrig stannat upp, utvärderat min situation och tagit en paus. Istället har jag kört på, per automatik sökt nya program, kurser och städer, för om sanningen ska fram har jag inte vågat stanna upp. Om jag inte kan identifiera mig som student, vad är jag då? Vem är jag utan det epitetet jag burit under större delen av mitt liv? Min relation till Sandviken är inte enkel, men av någon anledning gör det mig inget att flytta tillbaka, det känns till och okej. Åtminstone tills jag äntligen kommit på vd som är målet på min allt annat än raka väg i livet.
Det blev en väldigt lång utläggning där meningen egentligen var att Sandvikens bibliotek bara har Scott Pilgrim vol 5, så recension på vol 6 är inte att vänta.

Jag är död, men det är inte så farligt

Så inleds "Varma kroppar" av Isaac Marion, som är något så ovanligt som en kärkelshistoria med en zombie i huvudrollen. En zombie som möter Julie och istället för att äta henne blir kär.... Jag gillar idén med att göra något helt nytt av zombigenren, men efter att även ha sett filmen måste jag säga att jag tycker att den är bättre än boken då den har behållit de bättre delarna i boken och känns mer sammanhängande.

R, som zombien kallar sig efter att ha glömt bort sitt namn, stapplar på sedvanligt zombiemaneér omkring i en övergiven flygplats, samtidigt som han faktiskt har förmågan att kunna tänka, göra försök att socialisera med sina medzombies och även utstöta ljud som nästan skulle kunna tas som tal.

Jag tycker boken faller lite på en del tvivelaktiga berättargrepp som helt enkelt känns för lite zombie och ja, för fåniga för att helt igenom fungera. Det är delar som dessa som filmen helt strök ur handlingen, vilket jag förstår.  Till exempel har zombisarna någon slags konstig ceremoni där en manlig zombie och en kvinnli zombie ”vigs” och sedan blit ihopfösta med barnzombies som de förväntas ta hand om och lära hur man äter människor. Nja, säger jag, jag köper det helt enkelt inte! Sedan går ett gäng zombiesar ut på människojakt för att bära hem köttet till sina medzombiesar. Det känns för överlagt för min smak och inte särskilt zombieaktigt.

Annars är det en ganska underhållande historia och man kan ju alltid hoppas att nästa stora grej inom ungdomsgenren ska bli just zombies. Det känns dock kanske inte helt sannolikt.

//Sofia