Hittade den här boken på Adlibris bokrea. Kan den vara något?
lördag 12 februari 2011
fredag 11 februari 2011
Thornfield, i all hast.
Titta vad jag hittade på Myrorna för några dagar sedan. Charlotte Brontes 'klassiker' Jane Eyre, i serietidnings format! Perfekt om man har bråttom eller föga intresse för Jane Eye. Eller om man som mig tycker att det räcker med Jasper Ffordes bakom kulisserna repotage. Undrar om den håller som tentalitteratur också?
torsdag 10 februari 2011
Tvillingfrossa
Jupp, som rubriken antyder har jag inlett februari med frossande i lite härlig tvillinglitteratur. Fyra har blivit lästa hittills, och en femte påbörjad och efter det har jag ytterligare tre underbara böcker kvar. Samtliga är fynd sedan i vintras och äntligen börjar man kunna urskilja att min bokhög krympt något. Nu är det bara omkring 20 stackars oälskade böcker kvar (som samtliga började hopa sig kring början av förra året stackarna).
Här kommer i alla fall en liten minrecension för var och en av de utlästa tvillingböckerna.
Den första är en gammal favorit, nämligen Tvillingarna nr 3: Spökhuset. Den var en sann njutning att läsa om, och det är bara att konstatera att de första böckerna i serien håller en långt högre klass än de senare. I denna bok har en ny flicka börjat i tvillingarnas klass, Nora, och genast blir hon utfryst av Jessica och de andra enhörningarna eftersom hon bor hos sin farmor som sägs vara häxa. Uppfriskande med en bok där Jessica och enhörningarna är så elaka (inga onödiga moralkakor här inte), vilket man tydligen tonat ner i senare böcker. Det känns uppfriskande på något sätt. Kort sagt är det här en bra skriven ungdomsbok. Den är rolig, välskriven och med en inte allt för otrolig story.
En stark kontrast till denna höjdarbok är tyvärr "Tvillingarna nr 75: Romeo och två Julior" som inte alls kan mäta sig med en förra boken. Som namnet antyder blir det i denna bok konkurrens om vem som ska få spela Julia i skolans uppsättning av "Rome och Julia". Självklart vill Jessica ha huvudrollen och hon övar som besatt natt och dag. Men det visar sig självklart att Lila också är ute efter samma roll, och även Elisabeth har oanade teaterdrömmar..... Boken är väl helt ok, men innehåller som alla senare tvillingböcker onödiga överdrifter. Den är dock relativt välskriven och det är ju alltid kul när Jessica och Lila tävlar om att ta plats i rampljuset.
Sen blev det dags att stifta bekantskap med en tvillingserie jag tidigare inte läst (Jesscia och Elisabeth), mest eftersom jag trodde att den skulle vara så urbota dålig. Jag blev därför glatt överraskad när de två böcker jag läste var långt mer välskrivna än många av de senare böckerna i den vanliga serien.
Den första boken i serien heter "I två världar" och den andra boken jag fick tag på är nr 12 i serien: "Skolans enda singel" (som mest handlar om Jessicas kompis Bethel som är kär i Jamal men inte riktigt vill erkänna det ens för sig själv). Tvillingarna har nu hunnit bli 13 år gamla och har just bytt skola. Till skillnad från resten av kompisarna hamnar de på Sweet Valley Junior High, vilket mest känns som ett sätt att kunna introducera nya karaktärer i serien. Böckerna i denna serie skiljer sig från den vanliga i och med att varje kapitel berättas av en viss person, oftast Jessica och Elisabeth men även deras nya vänner.
Jag trodde som sagt att jag inte alls skulle gilla den här nya serien, men både språk- och storymässigt håller den högre nivå än många av böckerna i tvillingserien. Man har även uppdaterat serien så att den känns mer nutida, liksom karaktärerna är mer nyanserade. Jessica och Elisabeth, som i större delen av övriga böcker, framställs som perfekta har här båda fått sina fel och brister, men också mer nyanserade karaktärsdrag. Elisabeth tex. är inte så irriterande självsäker som hon har för vana att vara ibland och erkänner att hon inte gillar att prata inför stora folksamlingar. Jessic aå andra sidan har gjorts mindre ytlig och orkar sig till och med upp vid 5-tiden på morgonen för att träna ihop med en kompis. Ser helt klart fram emot att läsa mer av denna serie i fortsättningen.
Här kommer i alla fall en liten minrecension för var och en av de utlästa tvillingböckerna.
Den första är en gammal favorit, nämligen Tvillingarna nr 3: Spökhuset. Den var en sann njutning att läsa om, och det är bara att konstatera att de första böckerna i serien håller en långt högre klass än de senare. I denna bok har en ny flicka börjat i tvillingarnas klass, Nora, och genast blir hon utfryst av Jessica och de andra enhörningarna eftersom hon bor hos sin farmor som sägs vara häxa. Uppfriskande med en bok där Jessica och enhörningarna är så elaka (inga onödiga moralkakor här inte), vilket man tydligen tonat ner i senare böcker. Det känns uppfriskande på något sätt. Kort sagt är det här en bra skriven ungdomsbok. Den är rolig, välskriven och med en inte allt för otrolig story.
En stark kontrast till denna höjdarbok är tyvärr "Tvillingarna nr 75: Romeo och två Julior" som inte alls kan mäta sig med en förra boken. Som namnet antyder blir det i denna bok konkurrens om vem som ska få spela Julia i skolans uppsättning av "Rome och Julia". Självklart vill Jessica ha huvudrollen och hon övar som besatt natt och dag. Men det visar sig självklart att Lila också är ute efter samma roll, och även Elisabeth har oanade teaterdrömmar..... Boken är väl helt ok, men innehåller som alla senare tvillingböcker onödiga överdrifter. Den är dock relativt välskriven och det är ju alltid kul när Jessica och Lila tävlar om att ta plats i rampljuset.
Sen blev det dags att stifta bekantskap med en tvillingserie jag tidigare inte läst (Jesscia och Elisabeth), mest eftersom jag trodde att den skulle vara så urbota dålig. Jag blev därför glatt överraskad när de två böcker jag läste var långt mer välskrivna än många av de senare böckerna i den vanliga serien.
Den första boken i serien heter "I två världar" och den andra boken jag fick tag på är nr 12 i serien: "Skolans enda singel" (som mest handlar om Jessicas kompis Bethel som är kär i Jamal men inte riktigt vill erkänna det ens för sig själv). Tvillingarna har nu hunnit bli 13 år gamla och har just bytt skola. Till skillnad från resten av kompisarna hamnar de på Sweet Valley Junior High, vilket mest känns som ett sätt att kunna introducera nya karaktärer i serien. Böckerna i denna serie skiljer sig från den vanliga i och med att varje kapitel berättas av en viss person, oftast Jessica och Elisabeth men även deras nya vänner.
Jag trodde som sagt att jag inte alls skulle gilla den här nya serien, men både språk- och storymässigt håller den högre nivå än många av böckerna i tvillingserien. Man har även uppdaterat serien så att den känns mer nutida, liksom karaktärerna är mer nyanserade. Jessica och Elisabeth, som i större delen av övriga böcker, framställs som perfekta har här båda fått sina fel och brister, men också mer nyanserade karaktärsdrag. Elisabeth tex. är inte så irriterande självsäker som hon har för vana att vara ibland och erkänner att hon inte gillar att prata inför stora folksamlingar. Jessic aå andra sidan har gjorts mindre ytlig och orkar sig till och med upp vid 5-tiden på morgonen för att träna ihop med en kompis. Ser helt klart fram emot att läsa mer av denna serie i fortsättningen.
Just när jag börjat ge upp hoppet
Äntligen har min reserverade bok "Lunar Park" av Bret Easton Ellis kommit in till biblioteket. Efter att den varit försenad sedan Sandra hade med den under sitt boktema någon gång i vintras trodde jag inte att den någonsin skulle lämnas tillbaka och ärligt talat var jag rätt säker på att man på biblioteket bara hade slarvat bort den och att den inte alls var försenad. Men nu är den alltså här och den passar ju synnerligen bra in att läsa nu när vi har tema skräck under februari. Började på den redan igår kväll eftersom jag passade på att hämta ut den när vi ändå skulle ner till biblioteket för att lyssna på lite poesi i samband med ett Poetry slam. Självklart kommer en redogörelse, förhoppningsvis innan veckan är slut.
Ahh, vilken underbar morgon!
De senaste dagarna har jag orkat mig upp ovanligt tidigt (för att vara mig vill säga)och har varit i full fart redan kl 9 på morgonen. Och idag fick jag äntligen min välförtjänta belöning då Björn Ranelid gästade nyhetsmorgon. Han visade upp lite danskunskaper, pratade ranelidska och var precis lika självsäker som vanligt. Kanske borde fira med att äntligen börja läsa en av hans böcker? Det vore ju sannerligen på tiden med tanke på att det säkert kommer att bli mitt livs läshöjdpunkt, eller ja till och med mitt livs höjdpunkt rent generellt!
onsdag 9 februari 2011
Prosa var en fotbollsplan
Vecka 16
Nu är jag på gång vänner. Sidantalet minskar drastiskt!. Särskilt om man jämför med hur farten varit den senaste tiden, dvs typ 0 km/h. Men nu är bilen i rullning igen. Snart lämnar jag de knaggliga grusvägarna för att speeda loss på the highway. Snart ska Allt vara utläst. Snart, snart...
Den senaste bilmetaforen vill jag för övrigt tillägna min favoritsyster som snart (?) ska börja övningsköra. You go girl! Jag vet att du kommer klara det!!!!!
Vecka 13-16. Det värsta/bästa
2005 Vecka 11 Måndag (s. 403)
Tillkomsthistoria – en känslosvallvåg:
Poesi? Det krossade och passerade hjärtats förmåga att tala i fullständiga meningar. Var så. Då. Den våren 2003. Allt gjorde ont. Poesi hade dödat. Prosa var en fotbollsplan. Jaf hade inga knän. Ordlistan var det enda läsbara. Molekylerna i det samtalade och skrivna. från pärm till pärm. Listade allt okänt. Tänkte det kunde bli användbart när jag löste söndagskryss av Enar Åkered. Började föra journal under det Barthelmska mottot ”Fragment är de enda former jag har förtroende för.” Och så. Nu. Här. På Lyrikvännen. Läser en UKON-text. Den består av alla ord i Svenska Akademiens Ordlista han inte visste vad de betydde. Blir så rörd. Jag var inte ensam, alltså.
Min kommentar: Behövs det nån?
34 sidor lästa sedan sist.
Är nu på sidan 434, dvs 194 sidor kvar.
Stina
Nu är jag på gång vänner. Sidantalet minskar drastiskt!. Särskilt om man jämför med hur farten varit den senaste tiden, dvs typ 0 km/h. Men nu är bilen i rullning igen. Snart lämnar jag de knaggliga grusvägarna för att speeda loss på the highway. Snart ska Allt vara utläst. Snart, snart...
Den senaste bilmetaforen vill jag för övrigt tillägna min favoritsyster som snart (?) ska börja övningsköra. You go girl! Jag vet att du kommer klara det!!!!!
Vecka 13-16. Det värsta/bästa
2005 Vecka 11 Måndag (s. 403)
Tillkomsthistoria – en känslosvallvåg:
Poesi? Det krossade och passerade hjärtats förmåga att tala i fullständiga meningar. Var så. Då. Den våren 2003. Allt gjorde ont. Poesi hade dödat. Prosa var en fotbollsplan. Jaf hade inga knän. Ordlistan var det enda läsbara. Molekylerna i det samtalade och skrivna. från pärm till pärm. Listade allt okänt. Tänkte det kunde bli användbart när jag löste söndagskryss av Enar Åkered. Började föra journal under det Barthelmska mottot ”Fragment är de enda former jag har förtroende för.” Och så. Nu. Här. På Lyrikvännen. Läser en UKON-text. Den består av alla ord i Svenska Akademiens Ordlista han inte visste vad de betydde. Blir så rörd. Jag var inte ensam, alltså.
Min kommentar: Behövs det nån?
34 sidor lästa sedan sist.
Är nu på sidan 434, dvs 194 sidor kvar.
Stina
tisdag 8 februari 2011
Frankie och Johnny
Avsnitt tjugoåtta
– Damerna först, säger Jonas med en chevalersk gest, Charlies får det bli. Och inga tricks nu damen, för det kommer du att få ångra.
Det här kanske inte blir helt fel ändå, tänker Jonas. Några små drinkar är precis vad han behöver efter den här pärsen. Inte för många bara, det är Frankenstein som ska bli packad och inte han själv. Men med Jonas ölsinne kan det förstås inte gå fel. Jonas Bond skulle helt enkelt inte tillåta sig ett sådant misstag. För nu har Jonas på allvar kommit in i hjälterollen han alltid vetat var som gjord för honom. Kalla honom Bond eller Mr Castell, Jonas känner sig som en ny människa. Det är nästan så att allt han gått igenom under kvällen varit värt det om det får honom att känna sig så här bra. Kanske är det inbillning, men som i ett slag är tröttheten som bortblåst. Får han bara fräscha upp sig lite på en toalett kommer han att vara redo för vad som än väntar. Det är vad Jonas tror vill säga. Vi vet ju bättre. Vissa saker kan man inte förbereda sig för.
– Frankie lilla, säger Jonas skälmskt. Dina handleder ser lite spända ut. Ska vi ta av repen och se om det känns lite bättre?
Kvinnan ser lättad ut och nickar energiskt med huvudet.
– Tack snälla Castell, tack så mycket. Du ska inte behöva ångra dig den här gången. Jag ska göra allt rätt, det svär jag på.
Helt självmant, knappt utan att Jonas förstått vad som hänt, har hon lyft upp hans hand och kysst ringen en tredje gång. Hå hå ja ja, tänker Jonas för sig själv. Kvinnan måste bergis tro att den här Mr Castell är lite koko. Att han får nåt slags kick av att tvinga sina undersåtar att gång på gång kyssa den satans ringen. Han har svårt att hålla sig för skratt. Ingen skulle tro honom om han berättade det här där hemma.
Jonas ordnar till anletsdragen bäst han kan och klappar kvinnan på axeln.
– Bra så Frankie, du börjar lära dig.
Om kvinnan reagerar på sitt nya smeknamn Frankie visar hon det inte. Men hon kanske börjar vänja sig vid Mr Castells små nycker och finner det bäst att inte ifrågasätta.
– Så Frankie, säger Jonas. Du har väl inget emot att jag kallar dig det vad. Jag tycker bara att det namnet är som gjort för dig.
Han ler förbindligt mot henne, och nickar uppmuntrande för att få henne att svara.
– Jo, hm, det är fint, börjar kvinnan osäkert. Frankie och Johnny va, är det så du menar? Ska vi göra jobbet ihop?
Vad babblar hon om undrar Jonas. Varför drar hon upp Johnny igen? Har hon någon djupt liggande dödslängtan?
– Du ska få träffa Johnny tids nog, säger Jonas lugnande. Men det här jobbet är väl mer av ett enmansjobb, tycker du inte?
– Jo, jag trodde bara… Frankie och Johnny du vet, med Michelle Pfeiffer…, stammar kvinnan fram. Men det är klart att jag fixar det själv, tillägger hon snabbt. En till chans är allt jag ber om.
Nu kämpar kvinnan med gråten igen ser Jonas belåtet. Hon är visst inte alls säker på att Mr Castell ska låta henne slippa undan så lätt. Vad kan hon ha hittat på för att väcka en sådan vrede? Visserligen har hon lyckats väcka Jonas vrede utan någon större ansträngning. Men ändå, inte skulle någon vilja döda henne bara för att hon beter sig som en ragata. Vad hon än gjort fel måste det vara något i hästväg. Kanske snortade hon upp allt knark själv istället för att sälja det vidare. Å andra sidan, skulle väl inte ens en cp-störd åsna vara så dum. Det skulle ju vara självmord om man hade en boss som Mr Castell. Det kanske räckte med hennes vanliga charmfulla sätt och avskräckande yttre för att få honom att tända till. Jonas har aldrig mött någon lika irriterande människa förut. Hon verkar ha talang för det, som någon slags naturlig begåvning. Vissa människor är helt enkelt födda till att irritera sina medmänniskor, suckar Jonas inombords.
– Damerna först, säger Jonas med en chevalersk gest, Charlies får det bli. Och inga tricks nu damen, för det kommer du att få ångra.
Det här kanske inte blir helt fel ändå, tänker Jonas. Några små drinkar är precis vad han behöver efter den här pärsen. Inte för många bara, det är Frankenstein som ska bli packad och inte han själv. Men med Jonas ölsinne kan det förstås inte gå fel. Jonas Bond skulle helt enkelt inte tillåta sig ett sådant misstag. För nu har Jonas på allvar kommit in i hjälterollen han alltid vetat var som gjord för honom. Kalla honom Bond eller Mr Castell, Jonas känner sig som en ny människa. Det är nästan så att allt han gått igenom under kvällen varit värt det om det får honom att känna sig så här bra. Kanske är det inbillning, men som i ett slag är tröttheten som bortblåst. Får han bara fräscha upp sig lite på en toalett kommer han att vara redo för vad som än väntar. Det är vad Jonas tror vill säga. Vi vet ju bättre. Vissa saker kan man inte förbereda sig för.
– Frankie lilla, säger Jonas skälmskt. Dina handleder ser lite spända ut. Ska vi ta av repen och se om det känns lite bättre?
Kvinnan ser lättad ut och nickar energiskt med huvudet.
– Tack snälla Castell, tack så mycket. Du ska inte behöva ångra dig den här gången. Jag ska göra allt rätt, det svär jag på.
Helt självmant, knappt utan att Jonas förstått vad som hänt, har hon lyft upp hans hand och kysst ringen en tredje gång. Hå hå ja ja, tänker Jonas för sig själv. Kvinnan måste bergis tro att den här Mr Castell är lite koko. Att han får nåt slags kick av att tvinga sina undersåtar att gång på gång kyssa den satans ringen. Han har svårt att hålla sig för skratt. Ingen skulle tro honom om han berättade det här där hemma.
Jonas ordnar till anletsdragen bäst han kan och klappar kvinnan på axeln.
– Bra så Frankie, du börjar lära dig.
Om kvinnan reagerar på sitt nya smeknamn Frankie visar hon det inte. Men hon kanske börjar vänja sig vid Mr Castells små nycker och finner det bäst att inte ifrågasätta.
– Så Frankie, säger Jonas. Du har väl inget emot att jag kallar dig det vad. Jag tycker bara att det namnet är som gjort för dig.
Han ler förbindligt mot henne, och nickar uppmuntrande för att få henne att svara.
– Jo, hm, det är fint, börjar kvinnan osäkert. Frankie och Johnny va, är det så du menar? Ska vi göra jobbet ihop?
Vad babblar hon om undrar Jonas. Varför drar hon upp Johnny igen? Har hon någon djupt liggande dödslängtan?
– Du ska få träffa Johnny tids nog, säger Jonas lugnande. Men det här jobbet är väl mer av ett enmansjobb, tycker du inte?
– Jo, jag trodde bara… Frankie och Johnny du vet, med Michelle Pfeiffer…, stammar kvinnan fram. Men det är klart att jag fixar det själv, tillägger hon snabbt. En till chans är allt jag ber om.
Nu kämpar kvinnan med gråten igen ser Jonas belåtet. Hon är visst inte alls säker på att Mr Castell ska låta henne slippa undan så lätt. Vad kan hon ha hittat på för att väcka en sådan vrede? Visserligen har hon lyckats väcka Jonas vrede utan någon större ansträngning. Men ändå, inte skulle någon vilja döda henne bara för att hon beter sig som en ragata. Vad hon än gjort fel måste det vara något i hästväg. Kanske snortade hon upp allt knark själv istället för att sälja det vidare. Å andra sidan, skulle väl inte ens en cp-störd åsna vara så dum. Det skulle ju vara självmord om man hade en boss som Mr Castell. Det kanske räckte med hennes vanliga charmfulla sätt och avskräckande yttre för att få honom att tända till. Jonas har aldrig mött någon lika irriterande människa förut. Hon verkar ha talang för det, som någon slags naturlig begåvning. Vissa människor är helt enkelt födda till att irritera sina medmänniskor, suckar Jonas inombords.
Dålig humor.
Tänkte skriva annat inlägg men så såg jag att vi modiga själar nått inlägg 300.
Detta måste väl firas? Den akademiska sidan av mig tycker att vi ska fira det med att läsa Kriget Mellan Spara Och Aten.
Den lata studenten som har en tenta att kämpa mot tycker dock att detta räcker:
Detta måste väl firas? Den akademiska sidan av mig tycker att vi ska fira det med att läsa Kriget Mellan Spara Och Aten.
Den lata studenten som har en tenta att kämpa mot tycker dock att detta räcker:
måndag 7 februari 2011
Den ätbara kvinnan eller morötter har också känslor
Nu kommer sent omsider min recension av augusti månadsbok, Den ätbara kvinnan av Margaret Atwood. Jag hade höga förväntningar på den här boken eftersom jag vet hur mycket Sofia älskar den. Med så högt ställda förväntningar kanske det inte är så konstigt att den inte räckte riktigt ända fram. Absolut inte så att jag tyckte den var dålig, tvärtom. Den hamnade ju trots allt rätt högt upp på min Top 10 lista över 2010 års bästa böcker.
Huvudpersonen är den ganska menlösa Marian. Hon vantrivs på sitt arbete, har ett komplicerat förhållande till sin pojkvän och låter sig passivt utnyttjas av omgivningen, inte minst av sin rumskompis Ainsley. Hon strävar efter att vara normal och passa in och om det innebär lite anpassning från hennes sida får det väl vara så. Men efter år av anpassning verkar något inom henne slutligen göra uppror.
Inledningen var helt lysande. Jag älskade scenen där Marian tröttnar på sin pojkvän och på sitt umgänge överhuvudtaget och helt sonika kryper under sängen för att komma undan. Där ligger hon sedan och trycker medan de andra börjar undra vart hon tagit vägen. Det var hysteriskt kul.
Efter denna lovande början tappar sedan berättelsen farten lite. Marians matnoja tar över lite för mycket, det är kul och intressant till en början men sedan känns det som att hela historien drabbas av stiltje. För mig blev det lite av ett antiklimax. Inledningen var helt enkelt så bra att resten av historien inte kommer upp i samma nivå nån gång igen, inte ens på slutet som ändå innehåller en annan höjdarscen (som jag inte ska spoila här). Det som ändå håller berättelsen vid liv hela vägen är den svarta humorn och de udda karaktärer som på olika sätt gör inträde i Marions liv.
Stina
Huvudpersonen är den ganska menlösa Marian. Hon vantrivs på sitt arbete, har ett komplicerat förhållande till sin pojkvän och låter sig passivt utnyttjas av omgivningen, inte minst av sin rumskompis Ainsley. Hon strävar efter att vara normal och passa in och om det innebär lite anpassning från hennes sida får det väl vara så. Men efter år av anpassning verkar något inom henne slutligen göra uppror.
Inledningen var helt lysande. Jag älskade scenen där Marian tröttnar på sin pojkvän och på sitt umgänge överhuvudtaget och helt sonika kryper under sängen för att komma undan. Där ligger hon sedan och trycker medan de andra börjar undra vart hon tagit vägen. Det var hysteriskt kul.
Efter denna lovande början tappar sedan berättelsen farten lite. Marians matnoja tar över lite för mycket, det är kul och intressant till en början men sedan känns det som att hela historien drabbas av stiltje. För mig blev det lite av ett antiklimax. Inledningen var helt enkelt så bra att resten av historien inte kommer upp i samma nivå nån gång igen, inte ens på slutet som ändå innehåller en annan höjdarscen (som jag inte ska spoila här). Det som ändå håller berättelsen vid liv hela vägen är den svarta humorn och de udda karaktärer som på olika sätt gör inträde i Marions liv.
Stina
En sorts skräck
Då var äntligen Begrav mig stående utläst. Egentligen borde jag ha ägnat veckan åt Carmilla, men Isabel Fonsecas bok drog mig till sig som en magnet.
Boken är en redogörelse över Zigenarnas liv, särskilt på Balkan där författarinnan tillbringade fyra år med olika familjer. Vissa delar i boken, där man får inblick i familjernas liv tycker jag är fantastiska, medan andra går mig helt förbi eller till och med känns lite nedlåtande. Vilket jag antar inte alls var hennes mening. Hon ägnar även ett kapitel åt förintelsen, som romerna kallar Uppslukandet, hur Zigenarna av olika myndigheter har blivit lurade då få vill känna till att även Zigenare blev skickade att utrotas. Och hur romerna genom historien dragit det kortaste strået.
Boken är lättläst, jag önskar dock ett utförligt notsystem eller en källförteckning. Det hade varit i författarens eget intresse att på sådant sätt kunna backa upp sina påståenden. Men å andra sidan verkar Begrav mig stående vara en populärkulturell bok. Hon hade dock kunnat lära av journalisten och författaren Heather Pringle och boken mumiekongressen.
Boken ger inga svar vilket är frustrerande. Jag kan inte påstå att jag efter läsningen vet vilka som betecknas som Zigenare. Däremot vet jag mer om olika Zigenska kulturer, vilket var väldigt intressant. Vad jag dock funderar på är författarinnans eget ständiga bruk av ordet Zigenare, som ibland känns gammalmodigt. Begrav mig stående är skriven 1994, det hade varit intressant med en uppdatering om vad som hänt sedan dess. En okej början till inblick i Zigenarnas historia och kultur. Eller så kan man göra som jag, och läsa den mestadels på grund av den underbara titeln.
Boken känns extra aktuell idag då nyheterna berättar om två romska barn som omkommit i en anlagd brand.
Bronsåldersmordet.
Vad tror ni om den här boken? Jag hittade den på bokbörsen.se. Den har ju funnits ute i handeln ett tag. Tänkte att den kunde passa månadens tema, med vålnader och annat läskigt. Annars är det ju alltid trevligt med bilder på skelett och spännbucklor.
Skräcksoundtrack pt:II
Här kommer introt till Noir. Av någon anledning får jag alltid gåshud när jag hör det, kanske beror det på att författaen och kompositören är Yoko Kanno. Och ni vet ju hur mycket hennes musik betyder för mig.
Passar den som soundtrack till Februari?
Passar den som soundtrack till Februari?
Bättre en vålnad i handen än tio i skogen. Eller?
En hjärtformad ask handlar om Jude, en framgångsrik rockstjärna som dragit sig tillbaka på sin gård efter det att gruppen splittrats. Där lever han tillsammans med Georgia, den senaste i raden av unga flickvänner. Han har råd att göra och köpa vad han vill, och när han en dag ser en vålnad till salu på internet är han inte sen slå till. Den är tänkt att bli ett tillskott i hans samling av ockulta föremål, en roande kuriositet. Den levereras till honom i en hjärtformad ask, och snart blir han varse exakt hur roande det är att ha en vålnad i huset. Den var lätt att få tag på men är inte lika lätt att bli av med.
Jag gillade idén med den här boken, men tyvärr inte utförandet. Hill är en skicklig historieberättare. Han kan skriva, har ett fint flyt i språket och verkar genuint gilla sina karaktärer men han lyckas inte tygla berättelsen trots en lite halvlovande början. Snart går det krypande obehaget överstyr och på slutet blir det totalt pocko locko. Med detta i åtanke är det inte svårt att lista ut att Joe Hill är son till Stephen King, för det påminner mycket om Kings berättarstil. Det skulle kunna vara en berättelse av honom även om Hill känns något mer nedtonad, bara inte tillräckligt. Man önskar att han haft någon som redigerat honom och fått in hans berättelse på rätt spår men antagligen är det precis såhär han vill ha det.
Det är bara inte vad jag velat ha eller önskat. Men vem bryr sig? Inte Joe Hill i alla fall. Han skrattar säkert hela vägen till banken. Men då ska han veta att jag bara gav tio kronor för den här boken. På Åhléns. På rea. Så det sista skrattet går till mig. In your face, Joe Hill, IN YOUR FACE!
Stina
Jag gillade idén med den här boken, men tyvärr inte utförandet. Hill är en skicklig historieberättare. Han kan skriva, har ett fint flyt i språket och verkar genuint gilla sina karaktärer men han lyckas inte tygla berättelsen trots en lite halvlovande början. Snart går det krypande obehaget överstyr och på slutet blir det totalt pocko locko. Med detta i åtanke är det inte svårt att lista ut att Joe Hill är son till Stephen King, för det påminner mycket om Kings berättarstil. Det skulle kunna vara en berättelse av honom även om Hill känns något mer nedtonad, bara inte tillräckligt. Man önskar att han haft någon som redigerat honom och fått in hans berättelse på rätt spår men antagligen är det precis såhär han vill ha det.
Det är bara inte vad jag velat ha eller önskat. Men vem bryr sig? Inte Joe Hill i alla fall. Han skrattar säkert hela vägen till banken. Men då ska han veta att jag bara gav tio kronor för den här boken. På Åhléns. På rea. Så det sista skrattet går till mig. In your face, Joe Hill, IN YOUR FACE!
Stina
Who´s bored by Virginia Wolf? I am!
Jag måste säga att medlemskapet i den här exklusiva föreningen (dvs vår bokklubb) gör under för min allmänbildning och min strävan att bli en bättre människa. Jag har fått ta del av ett flertal pulitzerprisvinnares verk, nått andliga insikter samt nu även läst min första Virginia Wolf. Allt detta främst tack vare Sandra. Det sistnämna är dock Sofias förtjänst. Tack Sofia! (eller nåt).
En milstolpe alltså. Min första Virginia Wolf. Kanske också min sista, för den här romanen ger ingen mersmak direkt. Orlando känns lite som en jobbig bekant man inte vill träffa men som man inte riktigt blir av med. En självupptagen, tråkig, talanglös gnällspik som lyckas nästla sig in i ens liv om och om igen, i flera hundra år. Man kan bli galen för mindre.
Virginias språk är dessutom så utbroderat och överdekorerat att det blir en plåga att läsa. På grund av det hade jag svårt att läsa mer än korta stycken i taget. Det fanns inget där som höll mitt intresse uppe. Det var boring, snoring and oh so smoddering för att ta till en gammal klysha. Man eller kvinna, det spelade ingen roll. För min del hade Orlando lika gärna kunnat förvandlas till en åsna, till ett bord, you name it, det hade inte blivit mer spännande för det.
Den enda person jag tyckte var intressant överhuvudtaget var Sasha, som Orlando förälskar sig i och blir bedragen av som ung man i bokens början. Medan Orlando var trist och obegåvad var Sasha livlig och intelligent. Hade hon inte försvunnit så snabbt kanske jag hade fått någon slags behållning av romanen. Jag förstår dock hennes hastiga avresa, om jag varit hon hade jag också stuckit så snabbt som bara möjligt. Jag är förvånad att hon orkade stanna kvar i mer än ett par sidor. Själv hade jag dragit i inledningen.
Om jag aldrig mer skulle behöva umgås med Orlando igen så är det ändå för kort tid.
Stina
En milstolpe alltså. Min första Virginia Wolf. Kanske också min sista, för den här romanen ger ingen mersmak direkt. Orlando känns lite som en jobbig bekant man inte vill träffa men som man inte riktigt blir av med. En självupptagen, tråkig, talanglös gnällspik som lyckas nästla sig in i ens liv om och om igen, i flera hundra år. Man kan bli galen för mindre.
Virginias språk är dessutom så utbroderat och överdekorerat att det blir en plåga att läsa. På grund av det hade jag svårt att läsa mer än korta stycken i taget. Det fanns inget där som höll mitt intresse uppe. Det var boring, snoring and oh so smoddering för att ta till en gammal klysha. Man eller kvinna, det spelade ingen roll. För min del hade Orlando lika gärna kunnat förvandlas till en åsna, till ett bord, you name it, det hade inte blivit mer spännande för det.
Den enda person jag tyckte var intressant överhuvudtaget var Sasha, som Orlando förälskar sig i och blir bedragen av som ung man i bokens början. Medan Orlando var trist och obegåvad var Sasha livlig och intelligent. Hade hon inte försvunnit så snabbt kanske jag hade fått någon slags behållning av romanen. Jag förstår dock hennes hastiga avresa, om jag varit hon hade jag också stuckit så snabbt som bara möjligt. Jag är förvånad att hon orkade stanna kvar i mer än ett par sidor. Själv hade jag dragit i inledningen.
Om jag aldrig mer skulle behöva umgås med Orlando igen så är det ändå för kort tid.
Stina
I underlandet
Avsnitt tjugosju
Nej, Jonas, det är inte över ännu, även om du kanske snart kommer att önska det. Ännu har du många, långa timmar kvar i detta skymningens underland. Och likt Alice som föll ned i kaninhålet kommer du snart att märka att inte heller här är allt vad det från början verkar som, och inte heller här är en person det han först utger sig för att vara. Ännu har natten bara börjat, Jonas. Ännu har du inte hunnit lära känna det underland du kommer att tvingas vistas i, på gott och ont. Ännu har du varken mött Hjärter dam, eller varit på tekalas hos en galen hattmakare. Men allt inom sin tid, Jonas. Allt inom sin tid.
Där han står, i ett stadens betonggetto han aldrig förut varit i närheten av att lära känna, med en bunden kvinna vid sina fötter kan Jonas för första gången på evigheter verkligen känna hur han lever. Han känner hjärtats slag med en intensitet som nästan skrämmer honom, han känner nattens kyla mot sitt ansikte och han känner att ikväll har han makten att vara vem som helst och göra vad som helst. Precis vad som helst! Inatt är han fri. En natt som denna rymmer inga konsekvenser. Han känner det som om natten är innesluten i en slags bubbla som bara väntar på att få brisera, men fram till dess kan han göra vad han vill. Frågan är bara vad han ska hitta på…….
– Och vad ska jag ta mig till med dig?, mumlar han för sig själv med ett ögonkast mot kvinnan.
Helst skulle jag vilja strypa dig med mina bara händer, tänker han med ett illvilligt flin på sina tunna läppar. Men det vore kanske att ta i….en aning i alla fall. Dessutom, fortsätter han tankegången, är det elakare att låta dig leva, en patetisk liten parasit som du.
– Jaha, säger han och sneglar på Frankenstein, som han bestämt sig för att kalla henne. Vad tycker du att vi ska hitta på en kväll som denna då?
Missfostret till kvinna bara glor på honom. Jag sa: - Vad tycker du att vi ska hitta på en kväll som denna då?, upprepar Jonas i en ton som om han talat till en döv och lätt CP-skadad person.
Fortfarande glor hon bara på honom, och slickar sig nervöst om läpparna.
– Ditt missfoster, skriker han. Jag ställde en fråga och jag förväntar mig ett svar på den.
– Jag vet inte. Jag vet inte, skriker Frankenstein tillbaka. Och sen börjar hon gråta igen.
Hon ser ut som en rädd kanin, fångad i en fälla. Inte för att Jonas inte förstår henne. Han förstår mer än väl. Det stackars freaket undrar säkert vad som är på gång. Hon väntar på att han ska tala om vad han vill ha av henne, och för varje stund han dröjer med det kommer hon att undra vad som ska hända med henne. Kommer han att döda henne? Kommer han att låta henne gå? Och hon kommer att bli räddare och räddare. Precis som han vill ha det.
– Nå, jag vill ha ett förslag på någon trevlig sysselsättning och sen får vi se om du kan göra mig nöjd.
Ehhh. Det där lät kanske lite…sexistiskt. Tänk om hon tror att han vill, urk, få henne i säng. Det är det minsta Jonas vill, bara tanken på det får honom att känna sig illamående. Snabbt inflikar han:
– Och inga perversioner om jag får be, missy!
– Jag vet inte vad du vill ha av mig, bölar monstret.
– Tro mig, raring, om du inte vill FÅ något mycket otrevligt av mig så rabblar du snabbt som fan upp något kul vi kan hitta på, du och jag. NU!
– Vi kan gå till Charlies, kväker hon. Vi kan gå till Charlies. Snälla. Snälla. Snälla. Jag lovar att vara snäll och göra vad du vill. Snäääälllla.
– Käften bitch!
Jonas suckar inombords, kan hon då aldrig hålla käften.
– Och vad, om jag får fråga, är det här Charlies för ett ställe?
– Det är en nattklubb. Hon tittar bevekande på honom. Riktigt coolt ställe. Bra musik. Billig sprit. Och det ligger inte långt härifrån.
Hmmm.
Jonas tänker för sig själv om det egentligen vore riktigt smart att bege sig dit, och dessutom med bruden i sällskap. Eller rättare sagt, han vet att det inte vore särskilt smart. För det första, vad skulle han egentligen ha där att göra? Och för det andra, hur skulle han då kunna vara säker på att ha kontroll på bruden? Som det är nu lyckas han nätt och jämt. Och då finns det ändå ingen som kan lägga sig i vad han gör, eller, hemska tanke, avslöja honom som den värnlösa frisör han är. För sanningen att säga är ju det enda någorlunda farliga tillhygge han kan använda en sax, och inte ens en sådan har han använt på annat sätt än som ett jobbredskap. Det var ju visserligen den där gången, då alldeles i början av hans karriär, då han råkade klippa den där lilla snorungen i örat så att blodet bara sprutade. Men det var varken hans fel, eller hans avsikt. Om bara den lilla snorungen hade suttit stilla och låtit honom göra hans jobb hade han idag inte varit en örsnibb kortare. Men förutom den beklagliga lilla incidenten har Jonas sax inte klippt i så mycket mer än just hår.
Innerst inne vet Jonas mycket väl vad han borde göra, och det är INTE att bege sig till Charlies. Visst, han kan fortsätta den här mycket underhållande charaden några timmar till, men då utan vittnen. Fast saken börjar bli den att han inte riktigt vet vad han ska hitta på. Ju mer han säger, desto större chans är det att hon genomskådar honom. Och han har en otäck känsla av att Lady F skulle dra största möjliga nytta av det faktum att Jonas bara är en vanlig dödlig och inte en gangsterboss med makt. Till exempel skulle han inte bli det minsta förvånad om hon sprang till sin riktiga boss och berättade att någon nolla utgett sig för att vara honom. Nej, det skulle sannerligen inte bli det minsta kul. I bästa fall skulle han förmodligen bli ett huvud kortare och i sämsta fall detsamma, men oändligt mycket långsammare. Han skulle kunna dra sig ur nu, om saken inte varit den att han har ett anförande att göra, och ingen aning om vad det ska innehålla. Han ska prata affärer, men vilka affärer är det egentligen Mr Castell håller på med? Förmodligen allt möjligt. Frågan är den vad Frankenstein är inblandad i. Prostution? Nah! Mindre troligt med tanke på hennes hemska yttre. Droger? Troligare. Hon ser definitivt ut som en nergången junkie. Mord? Inte heller det troligaste valet, men det är något med henne……Något han ännu inte riktigt kunnat sätta fingret på.
Han kommer fram till att det bästa han kan göra är att få henne att prata. Ju mer han får ur henne, desto större chans att få veta vad hela den här soppan handlar om. Och nu när han tänker efter, vad är bättre än några drinkar när det gäller att få någon att tala ut? Och med detta inräknar Jonas inte tortyr. Han kanske inte är någon hjälte, men han har definitivt inte sjunkit så lågt. Och dessutom, om han torterade ur henne sanningen skulle hon nog bli en aning misstänksam. Eller?…….Nej, efter en stunds betänkande sansar han sig. Drinkar får det bli. Och Charlies?
Stina
Nej, Jonas, det är inte över ännu, även om du kanske snart kommer att önska det. Ännu har du många, långa timmar kvar i detta skymningens underland. Och likt Alice som föll ned i kaninhålet kommer du snart att märka att inte heller här är allt vad det från början verkar som, och inte heller här är en person det han först utger sig för att vara. Ännu har natten bara börjat, Jonas. Ännu har du inte hunnit lära känna det underland du kommer att tvingas vistas i, på gott och ont. Ännu har du varken mött Hjärter dam, eller varit på tekalas hos en galen hattmakare. Men allt inom sin tid, Jonas. Allt inom sin tid.
Där han står, i ett stadens betonggetto han aldrig förut varit i närheten av att lära känna, med en bunden kvinna vid sina fötter kan Jonas för första gången på evigheter verkligen känna hur han lever. Han känner hjärtats slag med en intensitet som nästan skrämmer honom, han känner nattens kyla mot sitt ansikte och han känner att ikväll har han makten att vara vem som helst och göra vad som helst. Precis vad som helst! Inatt är han fri. En natt som denna rymmer inga konsekvenser. Han känner det som om natten är innesluten i en slags bubbla som bara väntar på att få brisera, men fram till dess kan han göra vad han vill. Frågan är bara vad han ska hitta på…….
– Och vad ska jag ta mig till med dig?, mumlar han för sig själv med ett ögonkast mot kvinnan.
Helst skulle jag vilja strypa dig med mina bara händer, tänker han med ett illvilligt flin på sina tunna läppar. Men det vore kanske att ta i….en aning i alla fall. Dessutom, fortsätter han tankegången, är det elakare att låta dig leva, en patetisk liten parasit som du.
– Jaha, säger han och sneglar på Frankenstein, som han bestämt sig för att kalla henne. Vad tycker du att vi ska hitta på en kväll som denna då?
Missfostret till kvinna bara glor på honom. Jag sa: - Vad tycker du att vi ska hitta på en kväll som denna då?, upprepar Jonas i en ton som om han talat till en döv och lätt CP-skadad person.
Fortfarande glor hon bara på honom, och slickar sig nervöst om läpparna.
– Ditt missfoster, skriker han. Jag ställde en fråga och jag förväntar mig ett svar på den.
– Jag vet inte. Jag vet inte, skriker Frankenstein tillbaka. Och sen börjar hon gråta igen.
Hon ser ut som en rädd kanin, fångad i en fälla. Inte för att Jonas inte förstår henne. Han förstår mer än väl. Det stackars freaket undrar säkert vad som är på gång. Hon väntar på att han ska tala om vad han vill ha av henne, och för varje stund han dröjer med det kommer hon att undra vad som ska hända med henne. Kommer han att döda henne? Kommer han att låta henne gå? Och hon kommer att bli räddare och räddare. Precis som han vill ha det.
– Nå, jag vill ha ett förslag på någon trevlig sysselsättning och sen får vi se om du kan göra mig nöjd.
Ehhh. Det där lät kanske lite…sexistiskt. Tänk om hon tror att han vill, urk, få henne i säng. Det är det minsta Jonas vill, bara tanken på det får honom att känna sig illamående. Snabbt inflikar han:
– Och inga perversioner om jag får be, missy!
– Jag vet inte vad du vill ha av mig, bölar monstret.
– Tro mig, raring, om du inte vill FÅ något mycket otrevligt av mig så rabblar du snabbt som fan upp något kul vi kan hitta på, du och jag. NU!
– Vi kan gå till Charlies, kväker hon. Vi kan gå till Charlies. Snälla. Snälla. Snälla. Jag lovar att vara snäll och göra vad du vill. Snäääälllla.
– Käften bitch!
Jonas suckar inombords, kan hon då aldrig hålla käften.
– Och vad, om jag får fråga, är det här Charlies för ett ställe?
– Det är en nattklubb. Hon tittar bevekande på honom. Riktigt coolt ställe. Bra musik. Billig sprit. Och det ligger inte långt härifrån.
Hmmm.
Jonas tänker för sig själv om det egentligen vore riktigt smart att bege sig dit, och dessutom med bruden i sällskap. Eller rättare sagt, han vet att det inte vore särskilt smart. För det första, vad skulle han egentligen ha där att göra? Och för det andra, hur skulle han då kunna vara säker på att ha kontroll på bruden? Som det är nu lyckas han nätt och jämt. Och då finns det ändå ingen som kan lägga sig i vad han gör, eller, hemska tanke, avslöja honom som den värnlösa frisör han är. För sanningen att säga är ju det enda någorlunda farliga tillhygge han kan använda en sax, och inte ens en sådan har han använt på annat sätt än som ett jobbredskap. Det var ju visserligen den där gången, då alldeles i början av hans karriär, då han råkade klippa den där lilla snorungen i örat så att blodet bara sprutade. Men det var varken hans fel, eller hans avsikt. Om bara den lilla snorungen hade suttit stilla och låtit honom göra hans jobb hade han idag inte varit en örsnibb kortare. Men förutom den beklagliga lilla incidenten har Jonas sax inte klippt i så mycket mer än just hår.
Innerst inne vet Jonas mycket väl vad han borde göra, och det är INTE att bege sig till Charlies. Visst, han kan fortsätta den här mycket underhållande charaden några timmar till, men då utan vittnen. Fast saken börjar bli den att han inte riktigt vet vad han ska hitta på. Ju mer han säger, desto större chans är det att hon genomskådar honom. Och han har en otäck känsla av att Lady F skulle dra största möjliga nytta av det faktum att Jonas bara är en vanlig dödlig och inte en gangsterboss med makt. Till exempel skulle han inte bli det minsta förvånad om hon sprang till sin riktiga boss och berättade att någon nolla utgett sig för att vara honom. Nej, det skulle sannerligen inte bli det minsta kul. I bästa fall skulle han förmodligen bli ett huvud kortare och i sämsta fall detsamma, men oändligt mycket långsammare. Han skulle kunna dra sig ur nu, om saken inte varit den att han har ett anförande att göra, och ingen aning om vad det ska innehålla. Han ska prata affärer, men vilka affärer är det egentligen Mr Castell håller på med? Förmodligen allt möjligt. Frågan är den vad Frankenstein är inblandad i. Prostution? Nah! Mindre troligt med tanke på hennes hemska yttre. Droger? Troligare. Hon ser definitivt ut som en nergången junkie. Mord? Inte heller det troligaste valet, men det är något med henne……Något han ännu inte riktigt kunnat sätta fingret på.
Han kommer fram till att det bästa han kan göra är att få henne att prata. Ju mer han får ur henne, desto större chans att få veta vad hela den här soppan handlar om. Och nu när han tänker efter, vad är bättre än några drinkar när det gäller att få någon att tala ut? Och med detta inräknar Jonas inte tortyr. Han kanske inte är någon hjälte, men han har definitivt inte sjunkit så lågt. Och dessutom, om han torterade ur henne sanningen skulle hon nog bli en aning misstänksam. Eller?…….Nej, efter en stunds betänkande sansar han sig. Drinkar får det bli. Och Charlies?
Stina
Skräcksoundtrack
Har ni ännu inte kommit i rätt sinnesstämning för februaris skräcktema kanske dessa You tube-klipp kan få er på rätt spår.
Har ni tips på fler bra låtar som ger rysningar är det bara att posta dem på bloggen. Hjälp till att bygga februaris skräcksoundtrack!
Stina
Har ni tips på fler bra låtar som ger rysningar är det bara att posta dem på bloggen. Hjälp till att bygga februaris skräcksoundtrack!
Stina
söndag 6 februari 2011
Bokåret 2010
Jag har följt Sofias exempel och gett mig i kast med att knåpa ihop en liten uppföljning av bokåret 2010. Lite kul är det att sex av mina favoritböcker 2010 är skriva av kvinnor, och bara fyra av män. Ser man däremot på mina bottennoteringar så är resultatet det motsatta. Något oväntat får Stephen King en hög placering på topplistan medan både Shakespeare och Virginia Wolf bidragit till några av mina sämsta läsupplevelser. Vem hade kunnat ana?
Topp 10 (av tidigare olästa böcker)
1. Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (Sofias val)
2. Lolita av Vladimir Nabokov (Sofias val)
3. The body av Stephen King (Mitt val)
4. Den ätbara kvinnan av Margaret Atwood (Sofias val)
5. Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu (Sofias val)
6. Mörkrets vänstra hand av Ursula K. Le Guin (Sofias val)
7. Mumiekonggressen av Heather Pringle (Sandras val)
8. Caipirinha med Döden av Maria Ernestam
9. Tjänstekvinnans berättelse av Margaret Atwood (Sofias val)
10. Mannen på Trinisla av Jerker Virdborg (Mitt val)
Gamla favoriter: I sommarens ljus, Skrattets rike, Sophie.
Som framgår av listan har Sofia lyckats pricka in en hel del böcker i min smak under det gångna året, hela sex stycken faktiskt. Två av böckerna från mina bokteman har också lyckats slå sig in på listan, och en av Sandras böcker. Det var vi som var Mulvaneys, som inledde mitt bokår, lyckades hålla sig i toppen av listan hela året och slår i mitt tycke alla övriga läsupplevelser. Dock kommer inte Lolita långt därefter. Oväntat nog ligger Stephen King med som en av top tre-författarna men The body var faktiskt riktigt bra, om än inte lika bra som filmen.
Bottennoteringar
1. Allt (fast den ännu inte är utläst) av Martina Lowden
2. Dexter in the dark av Jeff Lindsay (Mitt val)
3. Förmiddagsgatan av Ernst Brunner
4. Dearly devoted Dexter av Jeff lindsay (Mitt val)
5. Orlando av Virginia Wolf (Sofias val)
6. Stormen av William Shakespeare (Mitt val)
7. Läppstiftsdjungel av Candace Bushnell
8. Blodläge av Johan Theorin
9. Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter (Sandras val)
10. Do androids dream of electric sheep? (Androidens drömmar) av Philip K. Dick (Mitt val)
Det var faktiskt svårt att komma upp i hela 10 böcker som jag verkligen ogillade. Böckerna på plats 1-6 platsar verkligen på listan, medan de följande fyra inte var fult så usla. Som ni ser är det främst mina egna val jag ångrar såhär i efterhand, men även ni har bidragit med en varsin. Androidens drömmar kommer sist på listan eftersom jag hade så höga förväntningar på den, förväntningar som den verkligen inte lyckades infria.
Stina
Topp 10 (av tidigare olästa böcker)
1. Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (Sofias val)
2. Lolita av Vladimir Nabokov (Sofias val)
3. The body av Stephen King (Mitt val)
4. Den ätbara kvinnan av Margaret Atwood (Sofias val)
5. Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu (Sofias val)
6. Mörkrets vänstra hand av Ursula K. Le Guin (Sofias val)
7. Mumiekonggressen av Heather Pringle (Sandras val)
8. Caipirinha med Döden av Maria Ernestam
9. Tjänstekvinnans berättelse av Margaret Atwood (Sofias val)
10. Mannen på Trinisla av Jerker Virdborg (Mitt val)
Gamla favoriter: I sommarens ljus, Skrattets rike, Sophie.
Som framgår av listan har Sofia lyckats pricka in en hel del böcker i min smak under det gångna året, hela sex stycken faktiskt. Två av böckerna från mina bokteman har också lyckats slå sig in på listan, och en av Sandras böcker. Det var vi som var Mulvaneys, som inledde mitt bokår, lyckades hålla sig i toppen av listan hela året och slår i mitt tycke alla övriga läsupplevelser. Dock kommer inte Lolita långt därefter. Oväntat nog ligger Stephen King med som en av top tre-författarna men The body var faktiskt riktigt bra, om än inte lika bra som filmen.
Bottennoteringar
1. Allt (fast den ännu inte är utläst) av Martina Lowden
2. Dexter in the dark av Jeff Lindsay (Mitt val)
3. Förmiddagsgatan av Ernst Brunner
4. Dearly devoted Dexter av Jeff lindsay (Mitt val)
5. Orlando av Virginia Wolf (Sofias val)
6. Stormen av William Shakespeare (Mitt val)
7. Läppstiftsdjungel av Candace Bushnell
8. Blodläge av Johan Theorin
9. Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter (Sandras val)
10. Do androids dream of electric sheep? (Androidens drömmar) av Philip K. Dick (Mitt val)
Det var faktiskt svårt att komma upp i hela 10 böcker som jag verkligen ogillade. Böckerna på plats 1-6 platsar verkligen på listan, medan de följande fyra inte var fult så usla. Som ni ser är det främst mina egna val jag ångrar såhär i efterhand, men även ni har bidragit med en varsin. Androidens drömmar kommer sist på listan eftersom jag hade så höga förväntningar på den, förväntningar som den verkligen inte lyckades infria.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)