Månadens dikt.

Eftersom jag igår glömde att uppmärksamma världspoesi-dagen som UNESCO instiftade för några år sedan kan det vara en idé att återigen damma av inslaget Månadens dikt. 
Månadens dikt kommer från en, på bloggen, gammal favorit; den finlandssvenska poeten Edith Södergran, vars bildspråk bara fortsätter att fascinera en ju fler av hennes alster än läser. En poet som dessutom är extra aktuell för den här bloggen då jag igår fick ett stipendium för att studera finlandssvensk litteratur i Helsingfors i tre veckor i sommar. Hur kul verkar inte det :)

Hur som helst, här är månadens dikt;

NORDISK VÅR 

Alla mina luftslott ha smultit som snö, 

alla mina drömmar ha runnit som vatten, 

av allt vad jag älskat har jag endast kvar 

en blå himmel och några bleka stjärnor. 

Vinden rör sig sakta mellan träden. 

Tomheten vilar. Vattnet är tyst. 

Den gamla granen står vaken och tänker 

på det vita molnet, han i drömmen kysst. 

                        

Edith Södergran som ung

Södergran och katten Tom

I want a Dyke for president.

Tänka sig, två dikter på samma månad, är inte bloggens vägar outgrundliga? Med tanke på hur det amerikanska presidentvalet gick tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att bloggen uppmärksammar Zoe Leonards verk I want a dyke for president. Ett verk som uppmärksammades allt mer i sociala media ju längre presidentvalskampanjen fortskred. Mestadels i form av artisten Mykki Blancos performance, regisserat av Adinah Dancyger för magasinet Dazed and Confused. Många skulle nog säga att videon är en uppläsning snarare än ett performance, men med tanke på att verket inte bara läses upp utan upplevs hävdar jag ändå att det handlar om performance art. 


Verket skrevs 1992 och uttrycker en ilska som är lika aktuell idag som för 24 år sedan. 

I want a Dyke for president. Performance av; Mykki Blanco;

Everybody knows

I framtiden kommer nog 2016 att bli känt som året då många legendarer dog, världen blev hårdare och mörkret tog ett fastare grepp om tillvaron. Det är sorgligt, ett år när så många välkända personer vandrat vidare. I all sorg måste jag ändå ställa frågan; är 2016 förbannat eller har det alltid varit såhär men vi lägger märke till det först nu för att det drabbar vår kontext? Jag går igenom listor, noterar ålder och dödsorsak. Många välkända människor har dött i år, men en stor del av dem var också gamla, inte för att det gör den kollektiva sorgen lättare att bära, men inte ens legendarer är undantagna åldrandets förfall när kroppen närmar sig 80 år. Är det okänsligt av mig att tänka så? Att försöka distansera mig från vår kollektiva sorg?

Av vikt för vår triangel är dock Leonard Cohen vars bortgång skedde för några dagar sedan. 
Gissningsvis kommer jag om ett tag att lägga upp ett författarporträtt med tankar och liknande kring Cohens poesi och inflytande. Men just nu får det räcka med månadens dikt. Everybody Knows, en dikt som blivit allt mer aktuell ju mörkare och kallare världen blivit. Jag har tagit mig friheten att markera textraden som varit mest synlig på sociala media efter USA:s presidentval. 

Everybody knows

Everybody knows that the dice are loaded

Everybody rolls with their fingers crossed

Everybody knows that the war is over

Everybody knows the good guys lost

Everybody knows the fight was fixed

The poor stay poor, the rich get rich

That's how it goes
Everybody knows

Everybody knows that the boat is leaking

Everybody knows that the captain lied

Everybody got this broken feeling

Like their father or their dog just died

Everybody talking to their pockets

Everybody wants a box of chocolates

And a long stem rose

Everybody knows

Everybody knows that you love me baby

Everybody knows that you really do

Everybody knows that you've been faithful

Ah give or take a night or two

Everybody knows you've been discreet

But there were so many people you just had to meet

Without your clothes

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

And everybody knows that it's now or never

Everybody knows that it's me or you

And everybody knows that you live forever

Ah when you've done a line or two

Everybody knows the deal is rotten

Old Black Joe's still pickin' cotton

For your ribbons and bows

And everybody knows

And everybody knows that the Plague is coming

Everybody knows that it's moving fast

Everybody knows that the naked man and woman

Are just a shining artifact of the past

Everybody knows the scene is dead

But there's gonna be a meter on your bed

That will discloseWhat everybody knows

And everybody knows that you're in trouble

Everybody knows what you've been through

From the bloody cross on top of Calvary

To the beach of Malibu

Everybody knows it's coming apart

Take one last look at this Sacred HeartBefore it blows

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Oh everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Everybody knows

(Leonard Cohen 1988).

Typiskt också...

Typiskt mig spårade inlägget såklart ur till att handla om något helt annat, och jag glömde dikten ifråga.

                                                                 

Katie Makkai -"Pretty" (2002)

When I was just a little girl, I asked my mother, “What will I be? Will I be pretty? Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich?” Which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception, passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers' hearts in a shrill fluorescent floodlight of worry.

“Will I be wanted? Worthy? Pretty?” But puberty left me this funhouse mirror dryad: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long and pox-marked where the hormones went finger-painting. My poor mother. 

“How could this happen? You'll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist. You sucked your thumb. That's why your teeth look like that! You were hit in the face with a Frisbee when you were 6. Otherwise your nose would have been just fine!

“Don't worry. We'll get it fixed!” She would say, grasping my face, twisting it this way and that, as if it were a cabbage she might buy. 

But this is not about her. Not her fault. She, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable facade. By 16, I was pickled with ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs. Laying in a hospital bed, face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.

Belly gorged on 2 pints of my blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist of my gut like my body screaming at me from the inside out, “What did you let them do to you!”

All the while this never-ending chorus droning on and on, like the IV needle dripping liquid beauty into my blood. “Will I be pretty? Will I be pretty? Like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.”

And now, I have not seen my own face for 10 years. I have not seen my own face in 10 years, but this is not about me. 

This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl 30 stores in 6 malls to find the right cocktail dress, but haven't a clue where to find fulfillment or how wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those 2 pretty syllables.

About men wallowing on bar stools, drearily practicing attraction and everyone who will drift home tonight, crest-fallen because not enough strangers found you suitably fuckable. 

This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.

“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely 'pretty'.”

Pretty svårt att översätta

Vad roligt att ni gillat så många av dikterna, Därför tänkte jag lägga upp en av mina absoluta favoriter. Pretty, av Katie Makkai. En dikt jag delat på Facebook och själv lyssnat på minst en gång i kvartalet sedan jag upptäckte den.

En av många anledningar till att jag föredrar att läsa eller uppleva litteratur på dess originalspråk, i den mån det är möjligt. Även om det idag finns många fantastiska översättare och yrket återigen tas på allvar finns det alltid meningar som förlorar sin betydelse när de översätts, både på grund av språkets gränser men även på grund av dess kulturella betydelse. Vissa människor påstår till och med att översättningen i sig är ett helt nytt verk.och inte en översättning. En idé jag till viss del håller med om, åtminstone när det gäller något så svåröversatt som poesi där direktöversättning sällan är möjlig.
Hur mycket kan vi som läsare begära av översättare som har en deadline att arbeta mot, krav från förlag, läsare med mera. Kan vi förvänta oss att översättaren skall sätta sig in i inte bara ett språk utan även dess kultur? Och går dessa att skilja åt? Många och outvecklade tankar blir det. Förhoppningsvis kommer de att leda fram till ett vettigare inlägg, för hur negativ jag än verkar tycker jag det är bra och viktigt med översättningar. Tänk vad mycket litteratur och annat vi inte hade kunnat ta del av om det inte att för att någon översatt dem. Vill ni läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

http://bookriot.com/2016/03/18/english-language-privilege-on-translation-and-culture/

I'm a woman, phenomely (Månadens dikt, eller varför så rörigt inlägg eller varför kan jag inte formatera texten...)

Månadens dikt är ett försök att rensa upp i våra utkast, där jag har åtminstone fyra inlägg som ligger och skäms. 

Maya Angelou dog i maj 2014 och för att vara helt ärlig har jag inte kommit över det än. Visst, jag kände henne inte och hennes bortgång har inte påverkat mitt liv men ändå kan jag ibland känna att världen har blivit tommare, tystare och gråare. 

Som ni ser i originalinlägget, som är kursiverat, hade jag faktiskt ett månadstema på lut. Undrar vad som hände, om jag någonsin lade upp något. Hur som, här följer Maya Angelous dikt Phenmenal woman, både som text och uppläst av Doktor Angelou själv. Dikten publicerades 1995 i en samling med samma namn där även Still I Rise ingår. 

(Lite tidigare än vanligt, för min del, är det dags för månadens tema. Från början var det tänkt att temat för juli förutsägbart nog skulle vara Amerika, så det allt för stora landet i väst firar nationaldag fjärde juli.

Sedan dog Maya Angelou och världen blev en lite mörkare plats. Trots att jag inte kände doktor Angelou personligen känns det rätt att skriva så. Hennes tankar, dikter och författarskap har betytt oerhört mycket för mig och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Doktor Angelou blev 86 år gammal och dog 28:e Maj i år. Aktivt skapande intill döden. Och det är väl en del i det hemska, inte bara har världen förlorat en av tidens största röster, världen förlorade en röst som fortfarande var med och påverkade.)

Phenomenal Woman By Maya Angelou (1995)

Pretty women wonder where my secret lies.
I'm not cute or built to suit a fashion model's size
But when I start to tell them,
They think I'm telling lies.
I say,
It's in the reach of my arms
The span of my hips,
The stride of my step,
The curl of my lips.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

I walk into a room
Just as cool as you please,
And to a man,
The fellows stand or
Fall down on their knees.
Then they swarm around me,
A hive of honey bees.
I say,
It's the fire in my eyes,
And the flash of my teeth,
The swing in my waist,
And the joy in my feet.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Men themselves have wondered
What they see in me.
They try so much
But they can't touch
My inner mystery.
When I try to show them
They say they still can't see.
I say,
It's in the arch of my back,
The sun of my smile,
The ride of my breasts,
The grace of my style.
I'm a woman

Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Now you understand
Just why my head's not bowed.
I don't shout or jump about
Or have to talk real loud.
When you see me passing
It ought to make you proud.
I say,
It's in the click of my heels,
The bend of my hair,
the palm of my hand,
The need of my care,
'Cause I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Book Lover, en hyllning till våra hyllvärmare.

Äntligen var det återigen dags för månadens dikt, och för mig att försöka mig på något nytt. Eller inte så nytt egentligen, halv-nytt. Är det ens ett ord? Ja, hur som helst...för att fira att jag tog modet till mig. Att jag äntligen uppfyller min dröm att bli bibliotekarie ska månadens dikt följa ett tema. Med tanke på att jag inte vet hur många intressanta dikter det finns får vi se hur länge jag kan hålla igång temat, som förutsägbart nog är; Bibliotek och läsande. Visst är jag originell?

Den första dikten är en hyllning till något jag tror vi alla tre håller kärt, nämligen våra älskade och hatade bokberg.
Visst är det så att en ibland köper en bok, trots att en vet att den kommer att bli liggande ett tag, men den kan inte förbli oköpt. En vill äga den, en vill kunna ta ut den ur bokhyllan och klappa på den då och då. Jag har i alla fall gjort mig skyldig till det ett antal gånger. Och kanske än värre, att släpa vissa böcker med mig, flytt efter flytt samtidigt som jag vet att de kommer att förbli outlästa, bara för att det är en trygghet att ha dem med sig. Har ni några sådana böcker?

En av mina är: Sites of memory, sites of mourning, som jag tror jag köpte andra året på Gotland.Ca åtta flyttar senare har jag slutat inbilla mig att den någonsin kommer att bli utläst men ändå känns det fint att ha den med. Eller så är som som vanligt för sentimental för mitt eget bästa...


 

Robert William Service. 16/1-1874 - 11/9-1958

                                                             

Book Lover 

I keep collecting books I know 

I'll never, never read; 

My wife and daughter tell me so, 

And yet I never head. 

"Please make me," says some wistful tome, 

"A wee bit of yourself." 

And so I take my treasure home, 

And tuck it in a shelf. 

And now my very shelves complain; 

They jam and over-spill. 

They say: "Why don't you ease our strain?" 

"some day," I say, "I will." 

So book by book they plead and sigh; 

I pick and dip and scan; 

Then put them back, distrest that I 

Am such a busy man. 

Now, there's my Boswell and my Sterne, 

my Gibbon and Defoe; 

To savour Swift I'll never learn, 

Montaigne I may not know. 

On Bacon I will never sup, 

For Shakespeare I've no time; 

Because I'm busy making up 

These jingly bits of rhyme. 

Chekov is caviare to me, 

While Stendhal makes me snore; 

Poor Proust is not my cup of tea, 

And Balzac is a bore. 

I have their books, I love their names, 

And yet alas! they head, 

With Lawrence, Joyce and Henry James, 

My Roster of Unread. 

I think it would be very well 

If I commit a crime, 

And get put in a prison cell 

And not allowed to rhyme; 

Yet given all these worthy books 

According to my need, 

I now caress with loving looks, 

But never, never read.

Månadens dikt: Standing Tall

I Januari uppmärksammade USA  Martin Luther King Day. Då vi alla vet vem Doktor King var går jag inte in närmare på den fantastiske mannen. Däremot tänkte jag försöka återknyta till honom i februari månads dikt, då februari i USA är Black History Month. En viktig månad, till för att uppmärksamma rasifierade människor, deras liv, historia och gärning i Det Stora Landet I Väst.

Därför kommer här, väldigt förutsägbart, Standing Tall av Jamie Mckenzie. En hyllningsdikt till doktor King, som förutom doktor Kings gärning även tar upp andra viktiga händelser ur den svarta medborgarrättsrörelsen, så som Rosa Parks vägran att sätta sig längst bak i bussen.

Hittade även en uppläsning av poeten själv, som till min egen förvåning, är vit. Kalla mig fördomsfull men när jag tänker på dikter om e svartas medborgarrättsrörelse tänker jag sällan på vita personer. En glad överraskning som påminner mig om att jag måste arbeta med mina fördomar.

In honor of Martin Luther King

                                  Surrounded by luxury, soft cushions and fans

Some kings rule their kingdoms sitting down
But this King stood strong
stood proud
stood tall



When the driver told Rosa
"Move to the back of the bus!"
When the waiter told students
"We don't serve your kind!"
When the Mayor told voters
"Your vote don't count!"
And when the sheriff told marchers
"Get off our streets!"
using fire hoses, police dogs and cattle prods
to move them along
This King stood strong
stood proud
stood tall
Speaking of peace
of love
and children
hand in hand
free at last
free at last



When some yelled for violence
For angry revenge
An eye for an eye
And a tooth for a tooth
He stood his ground
Preaching peace



And when some spit out hate
He stood there smiling
Spreading love
Until it rolled like the sea across the land
Sweeping away Jim Crow
Breaking down the walls
Ringing the bell
Joyfully
For Freedom



Until
Standing on the mountain top
They shot him
Coldly
Hoping to see him fall
Hoping to put him away
To bring him low



But this King
even in death
even today
stands strong
stands proud
stands tall
And we remember

by Jamie McKenzie

Månadens dikt; To The River, by Jessica Paige Wick

Den tredje november hade Humbert & Hugo namnsdag. Namn som bärs av två jobbiga karlar som är aktuella för boktriangeln, Humbert, berättaren och kåtbocken i Nabokovs Lolita. han som inte bara berövar henne barndomen utan även en röst och ett egenvärde som annat än en kuriosa, för alltid dömd att bli misstolkad av omvärlden.

Det andra namnet, Hugo, bärs av den självupptagne Hugo Rask. typexemplet för en vit, medelålders cis-man som mött få motgångar och enligt sig själv har tolkningsföreträde i allt. Som på ett psudo-intellektuellt sätt hanterar sin egentligt dåliga självkänsla genom att omge sig med idel nickedockor. En pompös person som vill bli dyrkad, men aldrig ifrågasatt. Likt en orubblig sten i en flod står han i Stockholms kulturkrets och förväntar sig att vattnet ska rinna runt honom, för Hugo Rask ska inte behöva flytta sig, för alla borde veta att jorden snurrar kring Roy Anderssons axel...

Efter den utläggningen är det dock dags att försöka återknyta till månadens dikt...
För något år sedan läste jag ut Sara Stridsbergs Darling River. En bok och ett författarskap jag önskar att jag kunde älska mer än jag gör. För vem, särskilt inte i vår triangel, vill inte hylla Stridsberg? Dock menar jag inte att boken icke var minnesvärd, för det var den. Ett år efter läsningen dyker fortfarande textfragment upp i minnet. Särskilt pockar den sorgliga, groteska, Lo på att få sin historia ihågkommen. Då inte mycket fakta går att finna, vare sig om dikten eller poeten vet jag inte säkert om Stridsberg läst To The River, men nog skulle en kunna tro att dikten är en del i berättelsen om Lo?

To The River
(for CSE Cooney)

He said come to the river,
the wet, wild water that is black as a mirror
with nothing to show.
He said come to the river,
the dirt-dank river, by the dew-spangled banks
of the murmur and flow.
He said come to the river.
And I came to the river.
I came to the river, with a ribbon in my hair,
with a tune on my tongue,
with a name that he gave,
with my red shoes tied,
with my milk and my bread,
with a stone in my pocket,
with my heart, not my head,
with my knee-socks high,
and my bed unmade.
He said take your red shoes off,
leave your buttons undone.
And he kissed me by the river
until there was blood.
And the river took my ribbon,
which fled the current like a snake.
And the river took my tongue,
and the river took my name.
He took from me the tune I knew;
And the river made my bed.
He said come to the river,
the wet, wild water that is cold as a hand
with no blood to warm.
So I came to the river,
and I stay by the river, by the silt-silked shore,
by the stone that I slipped on,
by the fern-beds so dark,
by the buried red shoe,
by the salt stain I made,
near the road that I left
that leads to my bed.
And I know I am dead but I still cannot rest.
And I'm hideous and hair-thatched
because I must be trash
for him to throw me to the river
like a used cigarette.
Fish have skimmed flesh from my jaw;
they've nibbled with sharp teeth.
My finger-bones lie tangled, far
away from here, my ankle bones
are further still, my smashed hips
are the dirt . . .
He said come to the river
so I stay by the river, by the sopping wet earth,
yes, come to the river, boys,
with no ferns in your hair,
come to the river, please,
and warm my bed. 

by Jessica Paige Wick

Månadens dikt; Kallskänkan.

För ovanlighetens skull kommer här en månadens dikt på svenska.
Poeten i fråga heter Jenny Wrangborg, en poet jag inte hört talas om innan jag bokade biljett att se henne på Pilgatans Bokcafé om en vecka. Kalla mig gärna outbildad men många av Pilgatans gästföeläsare var nyheter för mig, innan jag såg dem. Dock har jag, oinsatt i deras verk, köpt biljetter till nästan alla samtal. Skönt att ha någonting att göra i Umeå, i alla fall en gång i veckan. Och 40 kronor är ett lågt pris att betala för att en gång i veckan få vistas bland folk, inte bara på stan, utan i ett sammanhang.

Jo, månadens dikt var det!

Wrangborg är dock ingen nykomling inom kulturvärlden, hon har vunnit många fina priser. Bland annat Gustaf Frödings stipendium. Och har beskrivits som en av den moderna arbetarlitteraturens viktigaste röster. Och visst osar dikterna av socialism och raseri men även av glädjen i gemenskap.  
Hennes egen hemsida innehåller inte så mycket personlig information så jag vände mig till den allvetande Google som hänvisade mig till den lika allvetande Wikipedia.
På wikipedia kunde jag läsa att Jenny Wrangborg är född 1984 i Kristianstad och till vardags arbetar som kallskänka. Därav namnet på hennes debutsamling; Kallskänkan.

Ni vet ju att jag är en sucker för arbetarklass litteratur, så Jenny Wrangborgs dikter var en trevlig bekantskap och jag ser fram emot att se henne live sista onsdagen i Oktober.

Månadens dikt, på riktigt.

Som exempel på Edith Södergrans poesi, samt ursäkt för det förra dikt-inlägget, kommer här ytterligare en månadens dikt. En dikt skriven av Edith Södergran, för varför har jag inte intresserat mig för hennes verk tidigare? Vad som verkar vara utmärkande för Södergrans dikter är att de är korta och sparsamma men ändå känslomässiga och med en kläm på slutet som ställer hela dikten på ända. Dikten Det Gamla Huset är hämtad från Södergrans debut, Dikter, från 1916.

Det är en nostalgisk dikt, en dikt som tar upp faran med att vara för nostalgisk och leva på gamla segrar. Men också om svårigheten att gå vidare, att utvecklas i takt med att världen omkring en gör det. Som ni nog förstått ser jag mig själv i den här dikten. Vilket inte allt är positivt, men det ger mig i alla fall konkreta punkter att arbeta med. Att inse att en inte kan räkna gamla segrar, nöja sig och vänta på att självdö. En måste utvecklas för annars finnes det inte mycket kvar annat än bitterheten. 

Det är i alla fall min tolkning. Vad tror ni Södergran vill ha sagt? 

DET GAMLA HUSET.

Hur nya ögon se på gamla tider

likt främlingar som intet hjärta ha ...

Jag längtar bort till mina gamla gravar,

min sorgsna storhet gråter bittra tårar

dem ingen ser.

Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet

bland främlingar som bygga nya städer

på blåa kullar upp till himlens rand,

jag talar sakta med de fångna träden

och tröstar dem ibland.

Hur långsamt tiden tingens väsen tär,

och ljudlöst trampar ödets hårda häl.

Jag måste vänta på den milda döden

som bringar frihet åt min själ! 

Månadens dikt. Eller klagomål, om jag ska vara ärlig.

Edith Södergran är utan tvekan en av Sveriges mest betydande poeter och anses vara en av huvudpersonerna inom den svenska moderna lyriken.
Jag har läst en del av hennes verk tidigare men aldrig riktigt tagit dem till mig. Av någon anledning har jag svårare att relatera till och ta till mig svensk lyrik och lyrik på svenska. Varför det är så vet jag inte. Någon som har en idé?
Den senaste tiden har jag dock gjort en ansträngning med Edith Södergran eftersom jag fullkomligt älskar ett av hennes citat. Eller rättare sagt, hennes inledning i Septemberlyran, som gavs ut 1918.

"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

Är det inte vackert och tänkvärt? Tanken på att våga ta sitt utrymme, på att inte fördumma sig själv bara för att någon eller några ska acceptera en. Ett beteende jag tyvärr finner i mig själv. Som jag dock tänker skylla på den patriarkala kultur vi lever i. Samt den våg av anti-intellektualism som strömmat genom samhället de senaste åren.
Se bara på How I Met Your Mother och avsnitt 5.22, Robots VS Wrestlers där Ted vill gå på en kulturkväll och de andra på evenemanget robots VS Wrestlers, där gästerna på kulturkvällen framställs som underliga och snobbiga och Ted inser vilken idiot han är som intresserar sig för kultur. Vilket räknas som en seger då han i slutet av avsnittet följer med och ser robotar slåss mot brottare.
Eftersom vi ser händelserna ur gängets perspektiv är allt svårt att förstå sig på och som tittare är det meningen att vi ska stå på deras sida, utan att reflektera över varför det är så farligt och töntigt att vara påläst. Det var också där jag tappade intresset för den serien. (För att inte tala om Marshalls ständiga och accepterade slut-shaming).
Jag menar inte att vi inte ska kunna supa oss fulla och göra dumheter, eller att allt vi konsumerar måste ha en baktanke. Ibland är det skönt att slappna av och glo på något dumt på TV. En av mina favoritserier är It's always sunny in Philadelphia, är väl ett typexempel på idioti på TV.

Varför har normen blivit att vi, särskilt kvinnor ska fördumma oss själva? Varför är det så fel att visa att vi vet något? Å andra sidan sägs det ju att kunskap är farligt och vad är farligare än en befolkning (eller en kvinna) som tänker och analyserar? Eller en tjejkompis som efter ett tag kan mer eller lika mycket om serievärlden som du?
Hur ska vi annars kunna utvecklas och framför allt, stå ut med varandra? Så läge vi inte ser ner på folk, så länge vi inte stänger våra gränser. Så länge vi inkluderar de som vill medverka och påverka. Men det samma gäller väl det mesta i livet?  

Still I Rise

Innan presentationen av Novembers dikt måste jag erkänna att jag skäms. Men det är ju ingen nyhet, så vad skäms jag över den här gången? Jo, mina vänner, jag skäms över att jag inte upptäckt Maya Angelou tidigare. Visst, jag har växt upp med hennes romaner i bokhyllorna i föräldrahemmet och har sedan några år sedan en kopia av I Know why Caged Birds sing i den egna samlingen.
Men ändå är det inte förrän några månader sedan som jag verkligen börjat Läsa Maya Angelous verk. I synnerhet hennes dikter, vilket är lite löjligt med tanke på hur perfekt hennes författarskap och verk är för mig. Och uppenbarligen för president Clinton, som hade Maya Angelou som poet när han ingick presidentämbetet 1993.
Hur är det för er, finns det någon författare eller poet ni grämer er över att ni inte upptäckt tidigare?

Månadens dikt: Still I rise är en kraftfull dikt som också är Maya Angelous favorit, även en av de dikter hon helst reciterar inför publik. Dikten är hämtad ur samlingen Ans Still I rise, där även Phenomenal Woman ingår.

Still I Rise

You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may tread me in the very dirt
But still, like dust, I'll rise.

Does my sassiness upset you?
Why are you beset with gloom?
'Cause I walk like I've got oil wells
Pumping in my living room.

Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I'll rise.

Did you want to see me broken?
Bowed head and lowered eyes?
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.

Does my haughtiness offend you?
Don't you take it awful hard
'Cause I laugh like I've got gold mines
Diggin' in my own back yard.

You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I'll rise.

Does my sexiness upset you?
Does it come as a surprise
That I dance like I've got diamonds
At the meeting of my thighs?

Out of the huts of history's shame
I rise
Up from a past that's rooted in pain
I rise
I'm a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that's wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise. 

Maya Angelou

Varje människa, en lök.

Efter en tids paus, på grund av en jobbig tid privat, gör den här musketören sitt återtåg till bokbloggarnas värld och detta med det populära inslaget Månadens dikt. 

Som ni säkert vet om, om ni inte göt er under en sten i en grott i ett varmare land, så är det höst. Naturen är ett under av färger och utevistelse resulterar allt som oftast av blöta fötter. Sommarens blommor och bär är ett minne blott och i och med den förlusten  kan tillvaron kännas tristare, gråare och ogästvänligare. Sommarens leende människor har ersatts av murriga figurer med axlarna så höjda över huvudet att var och en ser ut att bära all världens bördor. Men tänk inte bara på hösten med oro, tänk på alla färger, på lyckan över en vacker höstdag när du minst anade det. Och framför allt, tänk på alla grödor, på potatis och polkabetor, på morötter och squash, men framför allt, tänk på löken! Hylla den av de mest symboliska växter vi känner till, för är inte varje människa, varje situation som en lök? Liksom en smärtsam och tårfylld utgrävning uppdagar vi nya lager av händelser, av personlighetsdrag, av kontext. Skulle jag dra liknelserna längre, skulle jag utforma ett manifest, skulle jag påstå att lök är sanning, lök är själva livet. Men det ska jag verkligen inte göra, sanningen å säga var det inte alls meningen att bli högtravande, jag ville bara berätta om min nya vitlökspress och att månadens dikt handlar om lök. Hoppas ni gillar den, jag tyckte att den var tankeväckande. 

Monologue for an Onion
by Suji Kwock Kim
I don't mean to make you cry. I mean nothing, but this has not kept you From peeling away my body, layer by layer, The tears clouding your eyes as the table fills With husks, cut flesh, all the debris of pursuit. Poor deluded human: you seek my heart. Hunt all you want. Beneath each skin of mine Lies another skin: I am pure onion--pure union Of outside and in, surface and secret core. Look at you, chopping and weeping. Idiot. Is this the way you go through life, your mind A stopless knife, driven by your fantasy of truth, Of lasting union--slashing away skin after skin From things, ruin and tears your only signs Of progress? Enough is enough. You must not grieve that the world is glimpsed Through veils. How else can it be seen? How will you rip away the veil of the eye, the veil That you are, you who want to grasp the heart Of things, hungry to know where meaning Lies. Taste what you hold in your hands: onion-juice, Yellow peels, my stinging shreds. You are the one In pieces. Whatever you meant to love, in meaning to You changed yourself: you are not who you are, Your soul cut moment to moment by a blade Of fresh desire, the ground sown with abandoned skins. And at your inmost circle, what? A core that is Not one. Poor fool, you are divided at the heart, Lost in its maze of chambers, blood, and love, A heart that will one day beat you to death.

A Brief for the Defense

A Brief for the Defense

Sorrow everywhere. Slaughter everywhere. If babies
are not starving someplace, they are starving
somewhere else. With flies in their nostrils.
But we enjoy our lives because that’s what God wants.
Otherwise the mornings before summer dawn would not
be made so fine. The Bengal tiger would not
be fashioned so miraculously well. The poor women
at the fountain are laughing together between
the suffering they have known and the awfulness
in their future, smiling and laughing while somebody
in the village is very sick. There is laughter
every day in the terrible streets of Calcutta,
and the women laugh in the cages of Bombay.
If we deny our happiness, resist our satisfaction,
we lessen the importance of their deprivation.
We must risk delight. We can do without pleasure,
but not delight. Not enjoyment. We must have
the stubbornness to accept our gladness in the ruthlessfurnace of this world. To make injustice the only
measure of our attention is to praise the Devil.
If the locomotive of the Lord runs us down,
we should give thanks that the end had magnitude.
We must admit there will be music despite everything.
We stand at the prow again of a small ship
anchored late at night in the tiny port
looking over to the sleeping island: the waterfront
is three shuttered cafés and one naked light burning.
To hear the faint sound of oars in the silence as a rowboat
comes slowly out and then goes back is truly worth
all the years of sorrow that are to come.
                                                                      Jack Gilbert

Så, månadens dikt blev av det lite allvarligare och längre slaget. Jag har aldrig läst något av Jack Gilbert, men det var en trevlig bekantskap. För hur mycket tragiskt som än händer i världen, och vi kan säger enas om att världen är full av skit, i synnerhet den här månaden, så måste en få må bra utan dåligt samvete. 

Månadens dikt: Tranströmer!

Egentligen hade jag tänkt att följande dikt skulle vara månadens dikt i Februari, men ni vet hur lätt det är att skjuta upp inlägg. Dikten heter En simmande mörk gestalt och är hämtad ur Den halvfärdiga himlen från 1962. Jag hittade den i min pocketupplaga med samlade Tranströmer dikter 1954 - 1996. Om sanningen ska fram har jag, trots Stinas tappra försök, aldrig läst Tranströmmer. Däremot har jag uppmuntrat andra att läsa honom, samt gett bort diktsamlingar i present till folk. Vete tusan varför jag drog på det, men jag är positivt överraskad. Jag som inte brukar gilla poesi på svenska fann mig ändå dragen till bildspråket och enkelheten i dikten. Den är som ett fragment av en historia, och jag vill veta mer.

Om en för­his­to­risk mål­ning

på en klippa i Sahara:

en sim­mande mörk gestalt

i en gam­mal flod som är ung.

Utan vapen och stra­tegi,

var­ken i vila eller språng

och skild från sin egen skugga:

den gli­der på ström­mens botten.

Hen slogs för at göra sig fri

ur en slum­rande grön bild,

för att äntli­gen nå till stran­den

och bli ett med sin egen skugga.