Jag fastnar lätt för boktitlar. Det kanske ni förstått under de år som vi trianglat tillsammans. Jag hade till exempel ingen aning om vad
Frannie och Zooey handlade om, men den fick följa med hem på impuls liksom
Egentligen älskar jag en annan. Det är en urvalsprocess som ibland visar sig lyckosam och ibland inte.
Nu senast fastnade jag för en roman med titeln Vid Grand Central Station där jag satt och grät. Den handlar om en ung kvinna som beskriver sin kärlek till en gift man. Det är en kärlek som riskerar att lämna hennes liv i ruiner, det är hon medveten om men hon har inget val. Utan den älskade skulle livet förlora doft och smak.
På förhand tror jag att det här är något jag verkligen kommer att gilla. Ja inte bara jag förresten, Boktipset tippar att jag kommer att ge den högsta betyg (men det blev bara 2 av 5 stjärnor). Titeln lovar så mycket, så kanske var det oundvikligt att den skulle göra mig besviken. Det är synd, för det är inte bara titeln jag tycker om utan bakgrunden. Elizabeth Smart var en kanadensisk poet, och i den här romanen skildrar hon kärleksrelationen med den engelske poeten George Barker. Det var ett förhållande som kom att bli livsavgörande.
Det är inte lätt att kort sammanfatta deras romans, men jag gör ett försök då jag tycker att verkligheten i det här fallet är bättre än dikten (no pun intended). Elizabeth var intelligent, vacker och viljestark och saknade inte uppvaktning. Men hon visste vad hon ville ha, ingen annan än en stor poet skulle få hennes hjärta. Så visar någon henne en bok med dikter av George. Han är engelsman men befinner sig i Japan samtidigt som ett världskrig står för dörren. Elisabeth bestämmer sig för George innan de ens har träffats, den här mannen talar hennes språk. Hon engagerar sig i en räddningskampanj och skriver brev till över hundra personer för att samla in respengar. Sent omsider berättar George att han är gift och att respengar behövs även till hustrun.
Första mötet blir en besvikelse, inte enbart på grund av hustrun utan för att han utseendemässigt inte lever upp till Elizabeths förväntningar (haha). Men inget av detta avskräcker Elizabeth som tycker att hon hela sitt unga liv väntat på denne provocerande poet. Hon har redan beseglat sitt öde. I romanen beskriver hon det som att hon är besatt av kärleken och saknar valmöjligheter. För henne finns ingen annan.
Stunden på Grand Central Station är tagen ur verkligheten då George inte kom och mötte sin gravida flickvän. Någon mer passion inträffade inte i Elizabeths liv. Bara Barker kom som ett korsdrag då och då mellan hustrun och hans andra muser.
Alla ingredienser finns för att det ska bli riktigt tilltalande: en titel att döda för, starka känslor, förbjuden kärlek, tragedi, verklighetsbakgrund. Men. Jag tycker helt enkelt inte om Elizabeths Smarts språk. Det faller på det. Jag vill tycka om det. Jag anstränger mig för att göra det, men kan inte. Det är för mycket ord, för utbroderat. Jag går vilse i hennes högstämda snårskog av metaforer. Det är en tunn bok men jag känner mig lätt utmattad efter att ha läst bara några sidor.
Det är inte uselt men det är inte för mig. Det finns ett fåtal guldkorn, några stycken där jag viker hundöron för att hitta tillbaka till. Det här stycket är ett sådant: ”
Jag har lärt mig att röka därför att jag behöver någonting att hålla mig fast i. Jag vågar inte vara utan en cigarett i handen. Om jag skulle titta åt andra hållet när domedagen är inne, hur ska jag kunna undvika att bli förvandlad till sten om jag inte kan erinra mig något att göra som för mig tillbaka till det dagliga livets enkelhet och trygghet?”
Annars låter en typisk mening såhär: ”
Men den där väldiga skuggan är mer än min enda måne, mer än min undergång till och med: den är den oskyldigt smygande ankomsten av nästa generation, som rinner upp en fröjdefull natt och efterlämnar en hel äng full av gråtande mjölkerskor när dess syfte har burit frukt.”
Det blev således inget lyckokast den här gången, men titeln alltså. Love it! Är lite sugen på att låta den stå kvar i bokhyllan bara av den anledningen.
Stina
