Vampyrer som de ska vara.

Det är ingen hemlighet att det är skillnad på film och film. Vissa filmer, som Winter's bone, Frozen River eller Avatar ser en för att känna något. Filmer som besökaren vet är menade för priser, stora som små. Sedan finns den typen av filmer som är gjorda som underhållning för stunden. Popcornrullar vars handling ofta glöms bort några dagar efter biobesöket. Som ni vet är jag en snobb och gångerna jag sett en film enbart för undethållningsvärdet går att räkna på ena handen. Döm då om min förvåning när jag börjar få svårt att hålla fast i den snobbigheten.Och inser att det går att se film som underhållning för stunden. Vilket kanske är lika bra? Skälet till paradigmskiftet är att jag och några vänner har gjort det till vana att gå på bio någon eller några gånger i månaden. Hittills har vi sett sådana pärlor som `BattleShip,´ ´Promethus´ och säkert en till film jag inte ens minns. Jag vill inte tro att halvtaskiga filmer har blivit vår grej, men onekligen har vi sett en hel del skit. Nu senast den film recenccionen skulle handla om. Nämligen den högkvalitativa Abraham Lincoln, Vampire hunter´. En film som till min förvåning inte alls var så usel som förväntat. Handlingen, som summeras i filmtiteln är enkel; Innan Abraham Lincoln blev president var han vampyrjägare. Historien bygger på boken med samma titel, skriven av Seth Grahamne-Smith. Som förväntat är det inget mästerverk, men miljöerna är välgjorda och filmen håller vad den lovar. Abraham växer upp, lär sig döda vampyrer och blir vald till president. Allt i underbart 3D, som verkligen kommer till sin rätt. Vare sig det handlar om damm som singlar genom luften eller kaskader av blod är det klart och vackert. Några timmar efter filmen måste jag dock erkänna att jag inte minns många detaljer i handlingen, det som etsat sig fast i mitt minne är 3D effekterna. Och möjligen Dominic Cooper som Honest Abe's läromästare. Jag har inte läst boken filmen bygger på men det känns inte heller nödvändigt, jag tror inte att filmen utelämnat något viktigt.

På tal om Bergman...

På tal om Bergman så måste jag bara visa bilder av lite roliga filmaffischer jag hittat. Den svenska synden blev ju allmänt känd för världen i och med filmen Hon dansade en sommar från 1951 där Ulla Jacobsson i en ganska osyldig scen visar brösten. Utlänska distributörer av Bergmans filmer har spunnit vidare på det här temat. I USA fick Sommaren med Monika således titeln Monika – The Story of a Bad Girl, och filmaffischerna är nästan för bra för att vara sanna. Filmen lanserades med taglines som ”She´s 19 - and naughty but nice!”, “The devil controls her by radar!” och “Men wilt under the touch of her lips”.

Den där Monika gör man bäst i att akta sig för alltså…

Filmen är för övrigt baserad på Per Anders Fogelströms roman med samma namn. Jag har inte läst den och kommer inte att göra det heller. Eftersom jag var tvungen läste jag Mina drömmars stad av honom i högstadiet, och den gav inte direkt någon mersmak. Men om ni kände att Henning Nilssons och hans släkts eländiga liv i 1860-talets Stockholm intresserade er kanske det kunde vara något.

Är det inget för er kan jag rekommendera lite Bergmanrelaterad läsning av annat slag:

- Laterna magica är Ingmar Bergmans självbiografi från 1987. Även om man inte ska ta det som står i den som absolut sanning är det ändå fascinerande läsning.

- Fanny och Alexander av Ingmar Bergman ger ytterligare än dimension till hans mästerliga verk från 1982.

- Förändringen är Liv Ullmans självbiografi. Min favoritsyster fyndade den åt mig på Hemse marknad för några veckor sedan. Jag är inte odelat förtjust i självbiografier men den här verkar faktiskt riktigt lovande. Man får bland annat läsa om Fårötiden, relationen med Bergman och inspelningen av Persona.

- I Max von Sydow – från Det sjunde inseglet till Pelle Erövraren av Peter Cowie får vi följa Sydows karriär från Bergman till Hollywood. Måste-läsning i mitt tycke. Sydow var rätt het på sin tid, kolla bara in 27-årige Sydow som riddaren Antonius Block från just Det sjunde inseglet. Hot or what?!

- Och slutligen Paisley Livingstons Ingmar Bergman and the Rituals of Art där Livingston går igenom tematiken och stilen i flera av Bergmans filmer.

Happy reading!

Stina

Lite för hög igenkänningsfaktor för att det ska kännas riktigt bra

Maken av Gun-Britt Sandström publicerades första gången 1976. Den handlar om Martina och Gustav och deras virrvarr till kärleksförhållande. 70-talsvibbarna är härliga, men vore det inte för modet, tekniken och vissa mossiga gamla uttryck så skulle den vara svår att tidsbestämma. Människor och deras relationer tycks inte ha förändrat sig nämnvärt under de nästan 40 år som passerat sedan romanen skrevs. Samma frågor är aktuella nu som då.

Det är hög igenkänningsfaktor, faktiskt lite för hög för att det ska kännas riktigt bra. Varken Martina eller Gustav är nämligen särskilt sympatiska karaktärer. De är själviska, förvirrade och obeslutsamma. Efter några turer fram och tillbaka i förhållandet vill man bara be dem skärpa sig och bestämma hur de ska ha det. Jag vill ha honom, visst vill jag, jag vill bara inte att han ska ha mig, förklarar Martina vid ett tillfälle i boken.

Egentligen borde man ha tröttnat på det här paret och deras evinnerliga ältande innan romanen på över 500 sidor är utläst, men Sandström lyckas hålla intresset vid liv. Det är en pratig och dialogdriven berättelse. Martina och Gustav kan grotta ner sig i diskussioner som rör det mesta, inte sällan rätt underhållande sådana. Det är vardag och diskbänksrealism av ett bra slag, och det är en roman om kärlek som inte liknar någon annan kärleksroman jag läst. Personen som myntade uttrycket ”kärleken övervinner allt” borde ta och läsa den här romanen och sedan återkomma igen. För den här kärleken är småsint snarare än episk och storslagen. Den är inte större eller mindre än människorna som hyser den. Inte så konstigt då att den inte är särskilt vacker att betrakta från åskådarplats.

Stina

Bergmansommar

Svensk sommar, är den inte härlig!? Än så länge har den här sommaren inte bjudit på någon värme att tala om. Däremot en hel del regn och rusk och några riktigt häftiga åskoväder. Den lämnar en del övrigt att önska med andra ord. Under Kalles och min tripp till Fårö och Bergmanveckan i slutet på juni var dock vädret någorlunda hyfsat även om vi inte bjöds på det sedvanligt goda väder vi vant oss vid. För oss är Fårö annars förknippat med strålande sol, värme, salta bad, lata dagar, ångest och kanske en och annan dämon. Men att vara på Fårö är alltid speciellt, oavsett väder. Och våra dagar kanske inte var till bredden fyllda med sol och doft, men de var definitivt till brädden fyllda med kultur.

Enda dagen det var riktigt trist väder var vid måndagens invigning där Fårö visade sig från en av sina sämsta sidor med blåst och regn. Inte så kul när det är 7 kilometers väg att avverka till fots för att komma till färjan. Kalle var tvungen att avboka invigningen i sista stund för en hastigt påkommen jobbintervju, så det var stackars Johan som fick följa med mig och trotsa vädrets makter. Det var Johans första besök på Fårö dessutom. Man kan ju tycka att han borde ha fått ett bättre välkomnande.

Någon som kanske skulle varit mer nöjd med sommarens väder än jag är Ingmar Bergman. Det antyder i alla fall följande citat: ”Den svenska sommaren är för mig djupt lustbetonad. Särskilt juni månad, tiden vid midsommar. För mig är juli och augusti, halva augusti och särskilt juli oerhört plågsamma, när det är sol dag ut och dag in. Jag får fullständig hetta. I solljus får jag klaustrofobi och mina mardrömmar är alltid indränkta av ett våldsamt solljus. Jag hatar södern där jag är utsatt för konstant solbestrålning. Det skrämmer mig, en oavbrutet molnfri himmel, då tycker jag att jorden förgås på något sätt.”

Oavsett Bergmans åsikter om sommaren som himmel kontra helvete så spelar den lite av huvudrollen i flera av hans filmer, vilket redan titlarna ger en aning om: Sommaren med Monika, Sommarlek och Sommarnattens leende. I många fler än dessa tre ger Bergman en glimt av den svenska sommaren så som vi helst vill se den. Där finns de långa ljusa nätterna som aldrig tycks ta slut, havet och skärgården och en sorglöshet man inte kan hitta någon annan tid på året än just under de alltför korta sommarmånaderna.

Till hösten kommer livet och verkligheten ikapp, men låt oss inte tänka på det nu. Låt oss dröja kvar i Bergmansommaren ännu ett tag.

Än finns tid. Än kan allt hända.

Stina

Bilderna kommer från: http://ingmarbergman.se