Vågorna Alma, vågorna av Cilla Naumann

Det här var ett spontanfynd på biblioteket i Klintehamn under ett besök i augusti månad, främst då handlingen i boken kändes väldigt somrig och som en perfekt bok att plöja på semestern. Den handlar om den trettioåriga Alma som reser runt på måfå i Spanien där hon träffar Lucy som liksom hon själv reser omkring ensam. De slår följe en bit på vägen, och även om Alma bitvis stör sig på Lucy som har en tendens att dricka för mycket, flörta med männen och inte alltid hålla sig till sanningen har hon svårt att bryta upp från henne.

Liksom alla Naumanns romaner som jag har läst har den en ton som gör den bitvis jobbig att läsa. Även när ingenting speciellt händer känns det som att det bara är inledningen på något jobbigt, något man kanske egentligen inte vill ta del av. Redan när Alma inleder berättandet, deras första möte, vet man att det här är något som kommer att få konsekvenser, och antagligen inga trevliga sådana. Jag tycker inte riktigt att den när upp till hennes allra bästa verk, men det är definitivt något av det bättre jag har läst i år.

Det känns som en bok som på sätt och viss hade passat i Stinas en titt i backspegeln-tema då det egentliga centrala temat i boken är vad som redan har hänt. Centrala delar i boken är nämligen Almas föräldrar, döda i en olycka för några år sedan, liksom scener ur hennes barndom.

//Sofia

Bokduell 7 - Selma Lagerlöf v Eyvind Johnson

Nu när september precis har tagit slut och hösten verkligen är på ingång känns det helt rätt med den 7 bokduellen i ordningen, den där Lagerlöf och Johanson fick mötas i en höstmys-duell.

”Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga”. Så börjar Selma Lagerlöfs roman, "Den Löwensköldska ringen", som visade sig bli en oväntad höjdare. Jag säger oväntad då jag inte hade några högre förväntningar på Selma Lagerlöf. Efter att i unga år ha läst hennes ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (frivilligt) samt efter att i skolan ha blivit tvingad att se stumfilmen ”Herr Arnes penningar” (högst ofrivilligt) kändes det inte riktigt som att hon på ett positivt sätt skulle kunna överraska.

Så döm om min förvåning när jag började läsa denna lilla pärla till spökhistoria, en 136 sidors lång njutning för att vara exakt. Det känns som att varje ord och mening är noga uttänkt och historien rullas upp utan att det trasslas in i onödiga miljöbeskrivningar eller sidohistorier. Det här är kort och gott historien om generalen som vill bli begravd med sin ring och som när den stjäls inte låter de i besittning av ringen leva i frid.

Boken är självklart skrivet på ett gammaldags språk (den utgavs 1931), men just det gammalmodiga passar historien så bra att det inte är något man tänker på. Det skulle nästan ha kunnat vara en historia skriven i nutid, som getts extra stämning med gammalmodigt och kusligt språkbruk. 

Historien har två efterföljare och jag har reserverat dem på biblioteket och hoppas bara att de kommer att visa sig vara lika bra som denna första del. 

Tar vi oss sedan en titt på Strändernas svall (En roman om det närvarande) av Eyvind Johnson är den nästan motsatsen till Lagerlöfs tunna pärla med sitt ordspäckade innehåll på nästan 600 sidor.

Efter att ha läst Lagerlöfs roman med sitt vackra, enkla språk blev det faktiskt ganska jobbigt att sedan sätta sig ned och läsa Johnsons tunga roman om Odysseus och hans väg hem till Penelope. I början är den bara jobbig och tråkig att läsa med alla ord, tillkrånglade meningar och för mycket information om landskapet, människors utseenden och gud och hans moster, men allt eftersom jag kommer in i den blir den i alla flall bitvis underhållande – och att jag faktiskt blir sugen på att läsa ”Odysseén” måste väl ändå säga något till romanens fördel.

Så här inleds den långa berättelsen ”Solen, den medlidsamma och grymma Helios, en av gudarnas spioner, med andra namn i barbariska stater och människogyttringar, var inte utslagsgivande för räkning av dem”. Språkligt sätt kommer romanen igenom att avhandlas med samma svulstiga språk och långa meningar och även om det på sätt och vis passar en omskrivning av Odysseén blir det ganska lätt tröttsamt när man sitter och läser boken en timme i sträck. Den avnjuts alltså bäst i korta episoder, för annars är det svårt att orka hänga med helt i den ordrika handlingen.

Dock föredrar jag verkligen Lagerlöfs avskalade historia som på en sjättedel av denna romans längd mer än Johnson förmår att få mig att känna med karaktärerna och vilja veta vad som hände sedan.

Det jag framför allt gillar med historien är att den nyanserar personerna som finns med i Odysseén och speciellt då huvudpersonen själv. Johnson verkar ha velat finna anledningarna till alla Odysseus blodiga dåd och har inriktat sig på mannen och inte myten. Det är alltså inte hjälten Odysseus vi får möta, utan den åldrade mannen som något motvilligt återvänder hem till en hustru han inte sett på 20 år och en i minnet 2-årig son som han vet kommer att vara vuxen när han kommer tillbaka. Tvingad av gudarna måste han återvända till de blodiga dåd som återstår och fast han försöker finns en väg ut går det inte och det är med resignation han utför deras handlingar. Just detta tycker jag är det mest sympatiska i romanen och det är Odysseus tunga sinnesstämning som gör att jag ändå tycker att jag kan ge romanen tummen upp.

Även Penelopes mödan, och då främst genom hennes förtrogna Evrykleias råd och stöd, för att hålla friarna på stången är underhållande att läsa – men inte alls lika gripande som just Odysseus mödosamma vandring hem.

Sammantaget får man nog ändå säga att det blir Lagerlöf som går segrande ur striden, men motvillig som jag var i början till Johnsons roman måste jag ändå säga att jag hade behållning av den.

Ställning: Selma Lagerlöf vs Eyvind Johnson, 1-0                                                     

Ställning år 2014: Kvinnor 3, Män 1

Ställning totalt: Kvinnor 5, Män 2

 

//Sofia

Efter floden av P.C Jersild

Så här i influensatider, när hela familjen är hemma från jobb och dagis känns det passande med en dystopi-recension.

”Efter floden” är något så ovanligt som en svensk dystopi – men tyvärr var den inget som föll mig i smaken. Jag föredrar alla gånger en dystopi som inte är så inriktad på kroppsfunktioner, sex och white trashighet. Kommer ni ihåg mitt dystopitest som publicerades på Boktriangeln för ett bra tag sedan? – om denna dystopi varit med i testet hade denna varit den sista värld jag velat emigrera till. Och då fanns världar som 1984:s storebror-ser-dig-samhälle, det-är-ute-med-dig-Aniarafärden och en del lika trevliga samhällen att välja på.

Det är Edvin som är huvudperson i dystopin. 33 år gammal och typ yngst i en värld där kärnvapenkriget utplånat större delen av mänskligheten. De som finns kvar är märkta av kriget i form av skallighet, splittersår och vad som i mitt tycke verkar vara ganska grava hjärnskador (men nog bara ska ska vara en beskrivning av hur män beter sig när de kan bete sig som det vill utan att straffas för det d.v.s våldta, plundra och döda varandra). 

I alla fall så är det här en värld befolkad av män, och de få kvinnor som har haft oturen att överleva våldtas och terroriseras av männen. Men frånvaron av kvinnor får förstås männen att vända sig åt andra håll för att få sina lustar tillfredsställda. Och det är lite där vår unge vän Edvin kommer in i bilden. När vi först möter honom lever han till sjöss som älskare till en sjökaptenens. Men det ska visa sig att denna börjat tröttna lite på Edvin så hastigt och lustigt finner han sig utslängd på land där han inte riktigt vet hur han ska klara sig. Han är van vid sjön och på land finns bara otrevligheter som plundrare och gastar.

Han klarar i alla fall livhanken van som han är att överleva och klara sig själv sedan fadern dog när han bara var ett litet barn. Det här är en värld där kunskap är livsviktigt och den som har kunskap om något lämnar ogärna ifrån sig den. Så den som kan navigera, är sjukvårdskunnig eller bra på elektronik kan lättare få en ställning där man är skyddad för överfall eller mord just för att man är oundgänglig och ens kunskaper behövs. Så Edvin börjar så smått försöka komma över sådan kunskap för att kunna leva mer fredat från attacker och kunna gå mer som han vill på landet som styrs av olika självutnämnda härskare.

En väldigt dyster dystopi kan konstateras, till och med den dystraste jag läst skulle jag vilja säga. Idén kan jag tycka var intressant, men utförandet mindre. Inget jag rekommenderar!

  

                                                                     *         *          *

För övrigt kan jag meddela att vi så här på tredje dagen hemma (andra för min del) börjar må lite bättre. Vissa av oss har kurerat sig med att sova 24 timmar i sträck (tack Sebbe!), andra har levt på kakdiet och vissa har tröstätit pizza. Vi hoppas därmed att kunna komma iväg till jobb/dagis imorgon!

//Sofia