All those moments will be lost in time...

Poetens liv av Ellen Mattson var månadens bok i maj 2014. I denna skildras relationen mellan Jan och Dorotea som träffas första dagen i gymnasiet. Jan blir förälskad och även om känslorna inte är besvarade inleds en relation som sätter spår. Dorotea är egensinnig, komplicerad och svår att komma nära men hon har något som gör att andra människor dras till henne. Tillsammans med Dorotea kan allt hända, men att vistas i hennes närhet har också sitt pris, för tillvaron med Dorotea kan vara himmel lika väl som helvete och man vet aldrig riktigt vartåt det brakar.

Många år senare har Jan har blivit en framgångsrik biografiförfattare. När minnet av Dorotea tränger sig på börjar han skriva om henne istället för att arbeta vidare på sitt senaste projekt. I jakten genom det förflutna läggs pusselbit för pusselbit till det mysterium som var Dorotea. Han vill förstå vad som hände och nå fram till den sista avgörande biten, den som ska förklara allt.

Jag tycker verkligen om Mattsons vackra språk och hur man bit för bit tillåts komma karaktärerna inpå livet. Genom tillbakablickar får man en allt tydligare bild, inte bara av Dorotea, utan också av Jan själv. Slutligen får man reda på precis så mycket att en del av mysteriet fortfarande kvarstår och det uppskattar jag.

Stina

Den vita staden av Karolina Ramqvist

Det här är andra boken om Karin, som var ihop med ligisten Johan. Det är dock en fristående fortsättning och i denna har pojkvännen dött (?) och hon står själv med den 6 månader gamla dottern Dream. Pengarna är slut, knappt någon mat finns hemma och huset är iskallt och ostädat. Hon går helst inte utanför dörren och verkar knappt ha några vettiga kläder att ta på dottern. Som om det inte vore nog knackar Kronofogden på dörren och hennes dyra hus kommer att säljas. Hennes tidigare så bekymmerslösa tillvaro är med andra ord endast ett minne blott. Och hon som inte ens ville ha barn.... Vi får följa henne i misären när de tidigare vännerna har vänt henne ryggen och även när hon försöker få tag på de pengar hon anser sig ha rätt till.

Jag måste säga att jag gillar denna andra del mycket bättre än den första. Den första boken störde jag mig mer på och hade svårt att både förstå huvudkaraktären och riktigt kunna acceptera att någon skulle kunna vara så blåst som hon. Den nya Karin är någon jag kan relatera mer till, även om jag tycker att hon även här tar en del dumma beslut och helt och hållet får skylla sig själv. Det är ju hennes lilla dotter det är synd om, som fötts in till detta trista liv med en mamma som bara verkar kunna älska sig själv och ingen annan.

Det är dock fint berättat och just delarna med mor och dotter är de jag gillar mest i boken. Man kan i orden känna Karins desperation och faktiskt till och med känna med henne, vilket jag inte alls gjorde i den första delen. Sen gillar jag att det är ett öppet slut där det i alla fall lämnas ett litet hopp om att livet kanske ska bli bättre.

// Sofia

Typiskt också...

Typiskt mig spårade inlägget såklart ur till att handla om något helt annat, och jag glömde dikten ifråga.

                                                                 

Katie Makkai -"Pretty" (2002)

When I was just a little girl, I asked my mother, “What will I be? Will I be pretty? Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich?” Which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception, passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers' hearts in a shrill fluorescent floodlight of worry.

“Will I be wanted? Worthy? Pretty?” But puberty left me this funhouse mirror dryad: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long and pox-marked where the hormones went finger-painting. My poor mother. 

“How could this happen? You'll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist. You sucked your thumb. That's why your teeth look like that! You were hit in the face with a Frisbee when you were 6. Otherwise your nose would have been just fine!

“Don't worry. We'll get it fixed!” She would say, grasping my face, twisting it this way and that, as if it were a cabbage she might buy. 

But this is not about her. Not her fault. She, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable facade. By 16, I was pickled with ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs. Laying in a hospital bed, face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.

Belly gorged on 2 pints of my blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist of my gut like my body screaming at me from the inside out, “What did you let them do to you!”

All the while this never-ending chorus droning on and on, like the IV needle dripping liquid beauty into my blood. “Will I be pretty? Will I be pretty? Like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.”

And now, I have not seen my own face for 10 years. I have not seen my own face in 10 years, but this is not about me. 

This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl 30 stores in 6 malls to find the right cocktail dress, but haven't a clue where to find fulfillment or how wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those 2 pretty syllables.

About men wallowing on bar stools, drearily practicing attraction and everyone who will drift home tonight, crest-fallen because not enough strangers found you suitably fuckable. 

This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.

“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely 'pretty'.”

Pretty svårt att översätta

Vad roligt att ni gillat så många av dikterna, Därför tänkte jag lägga upp en av mina absoluta favoriter. Pretty, av Katie Makkai. En dikt jag delat på Facebook och själv lyssnat på minst en gång i kvartalet sedan jag upptäckte den.

En av många anledningar till att jag föredrar att läsa eller uppleva litteratur på dess originalspråk, i den mån det är möjligt. Även om det idag finns många fantastiska översättare och yrket återigen tas på allvar finns det alltid meningar som förlorar sin betydelse när de översätts, både på grund av språkets gränser men även på grund av dess kulturella betydelse. Vissa människor påstår till och med att översättningen i sig är ett helt nytt verk.och inte en översättning. En idé jag till viss del håller med om, åtminstone när det gäller något så svåröversatt som poesi där direktöversättning sällan är möjlig.
Hur mycket kan vi som läsare begära av översättare som har en deadline att arbeta mot, krav från förlag, läsare med mera. Kan vi förvänta oss att översättaren skall sätta sig in i inte bara ett språk utan även dess kultur? Och går dessa att skilja åt? Många och outvecklade tankar blir det. Förhoppningsvis kommer de att leda fram till ett vettigare inlägg, för hur negativ jag än verkar tycker jag det är bra och viktigt med översättningar. Tänk vad mycket litteratur och annat vi inte hade kunnat ta del av om det inte att för att någon översatt dem. Vill ni läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

http://bookriot.com/2016/03/18/english-language-privilege-on-translation-and-culture/

Månadens tema februari - Ryska vindar

Här kommer det som alltid lätt försenade månadstemat, denna gång för februari.

Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som förbereder sig för invation (Hej Putin), om det är en släng av nostalgi eller om det är ryssvinden som kommit till Visby men jag har drabbats av en feber. Den ryska febern. Ni har hört talas om den? Då vet ni hur smittsam den är. Risken är stor att ni redan är drabbade utan att veta om det.

Som tur är för er är jag något av en expert på området så den här episoden ska förhoppningsvis inte bli alltför plågsam. Rätt behandlad kan den ryska febern rentav upplevas som ett ganska angenämnt tillstånd. Om du vurmar för vodka, svårmod och karga slätter vill säga. Och vem gör inte det?

Jag ordinerar you tube-klippen nedan, och skulle dessa inte vara nog råder månadens bok Picknick vid vägkanten av de ryska bröderna Arkadij och Boris Strugatskij garanterat bot och lindring.

Boken är en dystopisk science-fiction där utomjordingar besökt oss men sedan givit sig av igen. Kvar som en påminnelse av deras vistelse finns egendomliga föremål som blivit efterfrågade föremål på den svarta marknaden. Föremålen kan hittas i Zonen, en livsfarlig plats man gör bäst i att hålla sig ifrån. De som trots allt tar sig in till denna förbjudna plats kallas Stalkers, och Red Schuhart är en av dem.







Månadens bok februari - Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij, 1972.

Nastrovje tovarishes!

Stina

Tio i topp boktriangelteman . Den spännande finalen

Ok, nu börjar det bli spännande gott folk – jag presenterar guld, silver- och bronsplats för de allra bästa boktemana genom triangelns historia (och nej, jag placerade mig inte på topp 3 tyvärr...) TAAA DAAAA: 

3. Ingen är väl förvånad över att det är ännu ett Alex-tema på listan? Bronsplatsen kniper hennes tema från oktober 2011 med mord på temat: det lysande Doktor Glas-temat, där vi läste både klassikern i sig men även andras tolkningar av Hjalmar Söderbergs roman. Vi får därför både doktorns version av händelseförloppet, men även Gregorius får göra sig hörd i just "Gregorius" av Bengt Ohlsson.Slutligen får vi i romanen "Mordets praktik" av Kerstin Ekman ta del av händelserna från den läkare som inspirerade Söderberg att skriva "Doktor Glas".

2. Ett av Alex teman kniper även silverplatsen, nämligen hennes Gör om, gör rätt- tema från juni 2013. Temat var enkelt, att vi skulle ge två böcker vi läst under boktriangelns historia och inte gillat en ny chans. Sedan skulle vi se om vårt synsätt förändrats. En riktigt rolig utmaning. Men då jag är en lat person fuskade jag lite och läste om endast en bok samt gav en hatad författare en ny chans. Jag har för mig att det för min del inte blev tummen upp för något av mina projekt, men vilken kul idé. Och Stina tog det riktigt seriöst och presenterade flera olika böcker som inte passade in på temat. När jag kommer att tänka på det skulle det kunna vara kul att vända på temat och läsa om någon bok man läst för längesedan och verkligen älskat för att se om den fortfarande håller. 

1. Då är det bara förstaplatsen kvar då och eftersom jag är svag för återkommande teman (se bara på mitt kvinnliga nobelpristagar-tema som kommer att hålla på i 13 månader...) så är det ingen tvekan om att förstaplatsen går till Stinas Dödssynds-tema som under 7 av hennes temamånader mellan november 2011 till juli 2013 presenterades med utvalda temaböcker, alla givetvis med teman som speglade månadens dödssynd.

Vad säger ni tjejer? Vad är era absoluta favoritteman och har jag missat något tema som borde ha platsat på listan?

//Sofia