Eftersom jag som sagt varit lite halvseg på sistone har det mest blivit slölitteratur som mysrysare och diverse ungdomsromaner som blivt utlästa. Riktigt creddig litteratur att skryta med på bussen med andra ord ;-).
Eftersom det verkligen är en litteraturform som lyfter fram min förfinade smak förtjänar de givetvis en samlad recension här på bloggen, så att ni kan få ta del av ungdomslitteratur när det är som bäst!
"Quillas amulett" av Allan Frewin Jones, tredje delen i Talisman-serien, var en present från min kära syster, och här snackar vi litteratur på hög nivå! (eller inte...). Det roliga med den var att den, hur dålig den nu än var, i alla fall hade arkeologiambitioner. Tolvåringarna Olly och Josh är huvudperspnerna och de reser jorden runt tillsammans med Ollys pappa som är arkeologen som söker efter de mytomspunna måntalismanerna.
Kul som sagt med en serie som inriktar sig på historia och arkeologi, men trist bara att den är så dåöig och föga engagerande. Berättandet, liksom personbeskrivningarna, är platt och endimensionellt och trots att berättelsen utspelar sig på exotiska platser, med jakten på en mystisk amulett, blir det aldrig särskilt spännande. Jag gäspar mig igenom större delen av boken och får tvi´nga mig själv att inte tänka på annat under läsningen.
"Mumien" däremot, av Barbara Steiner, var en oväntad liten pärla. Det är en lättsam ungdomsroman, även den med arkeologiska förtecken. Huvudpersonen är den Egyptenfixerade Lana. Hon har haft turen att få ett guidejobb för den egyptiska vandringsutställningen, vilket gjort henne överlycklig. Huvudföremålet i utställningen är mumien av den unge prins Nefra, som hon av någon anledning känner sog mystiskt dragen till....
Det här är faktiskt en väl skriven ungdomsroman som för det mesta lyckas hålla sig på rätta sida om klysch-träsket. Till skillnad från den förra ungdomsromanen presenterar man dessutom de historiska och arkeologiska bitarna på ett intresseväckande sätt som är väl förankrat i resten av boken. Kul också med de övernaturliga inslagen, liksom deckargåtatan och den mystiska katten. En bok med en katt är helt enkelt så mycket bättre än en utan! Berättaren låter heller ingen edl av handlingen ta överhanden och berättandet flyter på smidigt.
Ännu en mumie-ungdomsbok är "Mumiens gåta" av Catherine Dexter. Det är en bok jag av någon outgrundlig anledning älskade som tolvåring, men som jag nu en sådär 15 år senare inte alls har särskilt stor behållning av. Tänka sig, min boksmak har utvecklats sedan jag var pre-tonåring! Då den förra boken höll sig på gränsen till vad man kunde acceptera blir denna tyvärr snabbt fånig och to much. Dessutom stör jag mig på föräldrarna till den 12-åriga huvudpersonen Maggie, som låter henne slava som gratis barnvakt åt sina två yngre bröder så fort de vill gå på bio eller själva inte orkar bry sig. Irriterande!
Handlingen kretsar kring hur Maggie får tag på en äkta kattmumie, varefter mystiska saker börjar hända. Det är här det börjar bli fånigt - Maggie får tydligen magiska krafter och uttalar magiska formler titt som tätt och det blir helt enkelt alldeles för mycket av det goda. Dock är det ändå en ganska trevlig bok att läsa bara man kan ha överseende med att den bitvis blir väldigt fånig.
Sedan blev det dags att läsa en klassisk Kalla kårar-berättelse; "Klassfotot" av R L Stine. I denna kommer Tommy som ny till klassen, börjar höra mystiska röster i den gamla teckningssalen och får höra talas om hur en skolklass från 1952 en dag bara försvann spårlöst. Kan det ha något med de mytiska rösterna att göra?
Och visst det här är fånigt, som de flesta Kalla kårar-berättelserna brukar vara, men den är ändå helt ok för att ingå i denna typ av rysarserie. Den är faktiskt ovanligt välskriven för en sådan och mer nedtonad än vad som brukar vara vanligt.
Och så har vi slutligen min personliga favorit - mysrysaren "Husets hemlighet" av Edna Ames. Och he he, jag kan säga som så här att det här är i alla fall inte litteratur av hög klass! Det värsta är dessutom att denna skitbok inte ens är den värsta mysrysare jag läst. DET är läskigt (till skillnad från resten av boken). I denna bok är det våpet Dana som är huvdperson. Efter sin brors död blir hon inbjuden av hans änka för att hjälpa till att leta efter broderns gömda besparingar. Som vanligt i denna typ av bok våpar hon mest omkring som en yr höna och blir oförklarligt kär i en kille hon känt i 5 minuter. Trots att hon snart börjar misstänka att änkan och hennes kumpaner mördat brodern stannar hon glatt kvar i huset och hjälper till att leta efter hans besparingar. Logik, någon???? Som om det inte vore nog med ologiskheterna blandas även änkans döda tvillingsyster in i handlingen i form av en vålnad som ingen reagerar nämnvärt över när hon dyker upp. Således är det här en ganska kul historia attg störa sig på, men det är också enda behållningen!
Japp, detta är alltså vad jag roat mig med på sista tiden!!! För att försvara min heder känner jag dock att jag måste påpeka att jag även läst klassikern "Kärlek i kolerans tid" (den första nollpoängaren i år, men mer om det i en kommande recension), liksom några av Stinas månadsböcker. Räcker det för att rädda mitt rykte? Antagligen inte.
//Sofia
lördag 31 mars 2012
Maria Ernestam x 2
Snart har det ju blivit dags för mig att välja tema igen, men eftersom jag fortfarande är lite i valet och kvalet får nog månadens tema vänta till imorgon.
Under tiden ska jag ta mig i kragen och ta tag i lite recensioner som blivit liggande.
I början av året ägnade jag mig mest åt min ska-läsa-hög vilket resulterade i att två av Maria Ernestams romaner blev utlästa, nämligen "Kleopatras kam" och "Alltid hos dig". Eftersom de böcker jag läst tidigare av henne varit ganska så underbara var förstås förhoppningarna höga.
Men om vi börjar med "Kleopatras kam" så känns den inte alls lika välskriven, verklighetstrogen och på pricken som vad jag tidigare läst av henne. Istället känns den tyvärr mest överkonstruerad, obegriplig och inte alls trovärdig. Den påminner dessutom i upplägget alldeles för mycket om hennes tidigare, och bättre, böcker och det känns som om hon har lite problem med att variera sig. Det mesta känns nämligen igen; ett trassligt förflutet som sakta nystas upp och det man trodde att man visste sätter författarinnan en spinn på. Som det är nu känns det dock mest trist och redan gjort. Har man läst böcker tidigare av henne kan man nästan räkna ut vilka ess Ernestam gömt i rockärmen, och då blir det ju minst sagt lite trist....
Handlingen i korthet då; Tillsammans med några vänner startar Mari företaget "Kleopatras kam", som ska hjälpa människor med vilka problem de än har. Allt är frid och fröjd tills en dag en gammal kvinna dyker upp och vill att företaget ska döda hennes man....
"Alltid hos dig" däremot är tack och lov ingen besvikelse i stil med den förra, men inte heller kommer den upp i nivå med hennes riktiga höjdarböcker.
Handlingen kretsar kring Inga vars make dör och handlar om hur hon hanterar sorgen och efter att ha levt på som vanligt i 2 år bryter samman och flyttar till det gamla sommarstället i Marstrand. Av en slump hittar hon en gammal låda med brev till farmodern. Hon börjar forska kring det förflutna och parallellt med hennes sökande får man följa farmoderns liv som ung. Dessutom ska romanen tydligen vara baserad på en verklig händelse.
Som sagt är det härt ingen höjdare och jag tycker mig aldrig få någon riktig känsla för huvudpersonen. Delvis kan det säkert ha att göra med att det är en ganska komlicerad historia det i början är lite svårt att få grepp om. Kort sagt kan man säga att det här mest känns som en dussinroman och inte ännu en originell berättelse av Ernestam, och det är lite synd när hon är så bra när allt verkligen stämmer.
// Sofia
Under tiden ska jag ta mig i kragen och ta tag i lite recensioner som blivit liggande.
I början av året ägnade jag mig mest åt min ska-läsa-hög vilket resulterade i att två av Maria Ernestams romaner blev utlästa, nämligen "Kleopatras kam" och "Alltid hos dig". Eftersom de böcker jag läst tidigare av henne varit ganska så underbara var förstås förhoppningarna höga.
Men om vi börjar med "Kleopatras kam" så känns den inte alls lika välskriven, verklighetstrogen och på pricken som vad jag tidigare läst av henne. Istället känns den tyvärr mest överkonstruerad, obegriplig och inte alls trovärdig. Den påminner dessutom i upplägget alldeles för mycket om hennes tidigare, och bättre, böcker och det känns som om hon har lite problem med att variera sig. Det mesta känns nämligen igen; ett trassligt förflutet som sakta nystas upp och det man trodde att man visste sätter författarinnan en spinn på. Som det är nu känns det dock mest trist och redan gjort. Har man läst böcker tidigare av henne kan man nästan räkna ut vilka ess Ernestam gömt i rockärmen, och då blir det ju minst sagt lite trist....
Handlingen i korthet då; Tillsammans med några vänner startar Mari företaget "Kleopatras kam", som ska hjälpa människor med vilka problem de än har. Allt är frid och fröjd tills en dag en gammal kvinna dyker upp och vill att företaget ska döda hennes man....
"Alltid hos dig" däremot är tack och lov ingen besvikelse i stil med den förra, men inte heller kommer den upp i nivå med hennes riktiga höjdarböcker.
Handlingen kretsar kring Inga vars make dör och handlar om hur hon hanterar sorgen och efter att ha levt på som vanligt i 2 år bryter samman och flyttar till det gamla sommarstället i Marstrand. Av en slump hittar hon en gammal låda med brev till farmodern. Hon börjar forska kring det förflutna och parallellt med hennes sökande får man följa farmoderns liv som ung. Dessutom ska romanen tydligen vara baserad på en verklig händelse.
Som sagt är det härt ingen höjdare och jag tycker mig aldrig få någon riktig känsla för huvudpersonen. Delvis kan det säkert ha att göra med att det är en ganska komlicerad historia det i början är lite svårt att få grepp om. Kort sagt kan man säga att det här mest känns som en dussinroman och inte ännu en originell berättelse av Ernestam, och det är lite synd när hon är så bra när allt verkligen stämmer.
// Sofia
söndag 25 mars 2012
Dystopiska december
Under december månad var det ju mitt dystopiska tema som gällde, och eftersom min seghet rådde även denna månad blev det mest dessa böcker som hanns med.
Tror jag börjar med Jerker Virdborgs "Kall feber". Enj bok jag hade MYCKET höga förhoppningar på! Jag är ju ett Virdborgfan, älskar hur han med små medel skapar obehagliga stämningar och tyckte att det kändes som att han nästan måste briljera i just en genre som dystopiernas. Om det hade varit någon svensk författare som skulle klara av att skriva en stämningsfull, olycksbådande och realistisk dystopi borde det vara Virdborg tyckte jag. Och visst började det lovande! Men efter ett tag är det bara att konstatera att Virdborgs dystpiska roman helt enkelt inte imponerar på mig som jag trott att den skulle göra.
Efter att ha byggt upp situationen och stämningarna, där den nyanställda Karin (en tribut till Karin Boye och hennes "Kallocain") kommer till den isolerade forskningsstationen, börjar misstänka att allt inte står rätt till och folk börjar insjukna i så kallad kall feber slarvar författaren bort det, ja i mitt tycke i alla fall.
Det är synd, för just i den inledande gestaltningen av Karin och den sterila miljön där hon arbetar som blodfordskare gör Virdborg mycket bra ifrån sig. Det är först senare, när saker och ting börjar gå fel som berättelsen börjar halta. Virdborg, som är så underbar med sitt sätt att aldrig berätta före mycket, utan endast antyda, gör mig riktigt besviken!
Sammantaget kan man säga att det är ett bra försök, men att det knappast berör.
"På stranden" av Nevil Shute, gör det däremot! Böckerna är dock mycket olika varandra, och där det är lätt att komma in i Virdborgs roman har Shutes en längre startsträcka, som den ändå i mitt tycke vinner på. Och även om inte heller denna roman kommer i topp bland mina favoritdystopier lämnar den ett långt större avtryck än Virdborgs som nästan känns som en bagatell i sammanhanget.
Och dystopisk är den så att det föreslår! Det här är en dystopi helt utan hopp, om människor som på olika sätt försöker göra det bästa av dn sista tiden de har kvar. Man lever i skuggan av ett stort kärnvapenkrig och sitter bara och väntar på att radio0aktiviteten ska komma och göra slut på allt liv. Ett halvår beräknas Australiens befolkning ha kvar.
Det är det vardagliga mitt i katastrofen som berör, med män på krigstjänst i Australien vars barn och kvinnor på norra halvklotet med största sannolikhet är döda - men där de fortfarande köper med sig presenter till dem där hemma och talar om dem som om de fortfarande lever. Det är familjerna som fortfarande planterar lökar och planerar inför kommande årstider trots att blommorna inte kommer att blomma förrän tidsfristen är slut. Det är det vardagliga livet som pågåt trots att allt hopp är ute. Ungefär som jag tänker mig att det skulle göra om världen verkligen skulle gå under. Jag tror inte att vi skulle bränna våra pengar och festa in i det sista, utan jag håller med Shute om att man nog skulle leva på som vanligt in i det sista. Och det känns inte tragiskt, utan faktiskt ganska fint mitt i allt det jobbiga.
//Sofia
Tror jag börjar med Jerker Virdborgs "Kall feber". Enj bok jag hade MYCKET höga förhoppningar på! Jag är ju ett Virdborgfan, älskar hur han med små medel skapar obehagliga stämningar och tyckte att det kändes som att han nästan måste briljera i just en genre som dystopiernas. Om det hade varit någon svensk författare som skulle klara av att skriva en stämningsfull, olycksbådande och realistisk dystopi borde det vara Virdborg tyckte jag. Och visst började det lovande! Men efter ett tag är det bara att konstatera att Virdborgs dystpiska roman helt enkelt inte imponerar på mig som jag trott att den skulle göra.
Efter att ha byggt upp situationen och stämningarna, där den nyanställda Karin (en tribut till Karin Boye och hennes "Kallocain") kommer till den isolerade forskningsstationen, börjar misstänka att allt inte står rätt till och folk börjar insjukna i så kallad kall feber slarvar författaren bort det, ja i mitt tycke i alla fall.
Det är synd, för just i den inledande gestaltningen av Karin och den sterila miljön där hon arbetar som blodfordskare gör Virdborg mycket bra ifrån sig. Det är först senare, när saker och ting börjar gå fel som berättelsen börjar halta. Virdborg, som är så underbar med sitt sätt att aldrig berätta före mycket, utan endast antyda, gör mig riktigt besviken!
Sammantaget kan man säga att det är ett bra försök, men att det knappast berör.
"På stranden" av Nevil Shute, gör det däremot! Böckerna är dock mycket olika varandra, och där det är lätt att komma in i Virdborgs roman har Shutes en längre startsträcka, som den ändå i mitt tycke vinner på. Och även om inte heller denna roman kommer i topp bland mina favoritdystopier lämnar den ett långt större avtryck än Virdborgs som nästan känns som en bagatell i sammanhanget.
Och dystopisk är den så att det föreslår! Det här är en dystopi helt utan hopp, om människor som på olika sätt försöker göra det bästa av dn sista tiden de har kvar. Man lever i skuggan av ett stort kärnvapenkrig och sitter bara och väntar på att radio0aktiviteten ska komma och göra slut på allt liv. Ett halvår beräknas Australiens befolkning ha kvar.
Det är det vardagliga mitt i katastrofen som berör, med män på krigstjänst i Australien vars barn och kvinnor på norra halvklotet med största sannolikhet är döda - men där de fortfarande köper med sig presenter till dem där hemma och talar om dem som om de fortfarande lever. Det är familjerna som fortfarande planterar lökar och planerar inför kommande årstider trots att blommorna inte kommer att blomma förrän tidsfristen är slut. Det är det vardagliga livet som pågåt trots att allt hopp är ute. Ungefär som jag tänker mig att det skulle göra om världen verkligen skulle gå under. Jag tror inte att vi skulle bränna våra pengar och festa in i det sista, utan jag håller med Shute om att man nog skulle leva på som vanligt in i det sista. Och det känns inte tragiskt, utan faktiskt ganska fint mitt i allt det jobbiga.
//Sofia
Gammalt från 2011
Eftersom mina insatser på bloggen det senaste halvåret varit rätt blygsamma har jag en del gamla recensioner liggande. Tänkte bli av med em idag, vilket känns rätt bra. Ut med det gamla och in med det nya liksom.
Vi börjar med en roman av Alice Hoffman, nämligen Majmåne. Och vad kan man säga? Ännu en typisk Hoffman-roman givetvis. Befolkad av de klassiska mammorna med sina döttrar (och i detta fall faktiskt också en son..), småstaden där magiska saker händer och den där mystiske mannen som huvudpersonen får ett alldeles särskilt band till. Kan Hoffman kanske ta och variera sig lite? Börjar bli lite väl tjatigt i mitt tycke! Dock måste jag till bokens försvar medge att den var perfekt just för stunden, då jag vid lästillfället kände mig hängig och dimmig i huvudet. Läsningen av boken skedde i slutet av november, och som i alla fall Stina vet, så hade nog tröttheten sina skäl ;). I alla fall så var det just då skönt med en bok som man bara kunde slöläsa utan större ansträngning, eftersom allt känns igen och man typ vet vad man får innan man ens öppnat boken. Vissa kanske skulle se det som trist, men vid lästillfället välkomnandes det ändå!
Sedan var det dags att ge sig i kast med Andreas Romans "Mörkrädd", en roman jag längtat efter att läsa länge, och därför självklart hade stora förhoppningar på. Men som så ofta är fallet med sådana böcker blev den något av en besvikelse.
Den börjar bra, med att man får följa David som är sjukligt mörkrädd och gör allt för att slippa sova ensam hemma i lägenheten. Han kan inte bli kvitt känslan av att någon står i ett mörkt hörn av lägenheten och bevakar honom. Något som verkar komma allt närmare.... Efter att ha gått i terapi beslutar han sig för att bli kvitt rädslan en gång för alla. Han ska bo ensam i en stuga i skogen tills han blir botad från sin fobi. Men förutom skräcken för mörkret börjar också märklig saker att hända, som knackningar i väggarna och skuggor i fönstren. Är det bara hans mörkrädsla eller är det verkligen någon som vill in? Tillsammans med katten Trassel blir han bara räddare och räddare.
Roman bygger upp stämningen väldigt bra och är noga med att låta det ta tid. Sakta, sakta låter han allt läskigare saker börja händå och just sådant som kan vara både inbillning och på riktigt. Tyvärr håller det inte hela vägen, och det blir aningen för svamligt mot slutet - vilket tar död på vad som nog kunde ha vfarit riktigt läskigt. Bra i alla fall med ett slut som låter läsarenj själv fundera på vad som hänt, istället för att man får det skrivet på näsan.
Vi börjar med en roman av Alice Hoffman, nämligen Majmåne. Och vad kan man säga? Ännu en typisk Hoffman-roman givetvis. Befolkad av de klassiska mammorna med sina döttrar (och i detta fall faktiskt också en son..), småstaden där magiska saker händer och den där mystiske mannen som huvudpersonen får ett alldeles särskilt band till. Kan Hoffman kanske ta och variera sig lite? Börjar bli lite väl tjatigt i mitt tycke! Dock måste jag till bokens försvar medge att den var perfekt just för stunden, då jag vid lästillfället kände mig hängig och dimmig i huvudet. Läsningen av boken skedde i slutet av november, och som i alla fall Stina vet, så hade nog tröttheten sina skäl ;). I alla fall så var det just då skönt med en bok som man bara kunde slöläsa utan större ansträngning, eftersom allt känns igen och man typ vet vad man får innan man ens öppnat boken. Vissa kanske skulle se det som trist, men vid lästillfället välkomnandes det ändå!
Sedan var det dags att ge sig i kast med Andreas Romans "Mörkrädd", en roman jag längtat efter att läsa länge, och därför självklart hade stora förhoppningar på. Men som så ofta är fallet med sådana böcker blev den något av en besvikelse.
Den börjar bra, med att man får följa David som är sjukligt mörkrädd och gör allt för att slippa sova ensam hemma i lägenheten. Han kan inte bli kvitt känslan av att någon står i ett mörkt hörn av lägenheten och bevakar honom. Något som verkar komma allt närmare.... Efter att ha gått i terapi beslutar han sig för att bli kvitt rädslan en gång för alla. Han ska bo ensam i en stuga i skogen tills han blir botad från sin fobi. Men förutom skräcken för mörkret börjar också märklig saker att hända, som knackningar i väggarna och skuggor i fönstren. Är det bara hans mörkrädsla eller är det verkligen någon som vill in? Tillsammans med katten Trassel blir han bara räddare och räddare.
Roman bygger upp stämningen väldigt bra och är noga med att låta det ta tid. Sakta, sakta låter han allt läskigare saker börja händå och just sådant som kan vara både inbillning och på riktigt. Tyvärr håller det inte hela vägen, och det blir aningen för svamligt mot slutet - vilket tar död på vad som nog kunde ha vfarit riktigt läskigt. Bra i alla fall med ett slut som låter läsarenj själv fundera på vad som hänt, istället för att man får det skrivet på näsan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)