Tungviktslitteratur

Så har jag återigen gett mig i kast med litteratur av den högre viktklassen och kan med tungt hjärta konstatera att mitt förråd av tvillingböcker nu har tagit slut. Det känns givetvis tungt att bära, men jag hoppas på att ha turen att fynda några under nästa loppisrunda.

Den första boken jag gav mig i kast med var Tvillingarna nr 6: Föräldralös. Den handlar om Mary som verkar lite väl intresserad av att bekanta sig med tvillingarnas mamma. Undrar varför..... Återigen är det här en tvillingbok som är välskriven, utan en allt för överdriven story, karaktärer som inte är överdrivna och med 12-åringar som faktiskt beter sig som just 12-åringar.

Tvillingarna nr 10: Misstänkta, är också den, liksom de flesta tidigare böckerna, en njutning att läsa. I den här boken hittar Jessica och Ellen en nedgrävd skatt i form av något hundratal dollar som de lägger vantarna på och snabbt spenderar. Men när klasskassan blir stulen blir de snart misstänkta. Återigen är det här en höjdarbok i tvillingserien. Läs den!

Tvillingbok nr 20 heter Lantisen. Den handlar om Ginny Lu som flyttar till Sweet Valley och blir mobbad av Enhörningarna för sin dialekt och det faktum att hon kommer från landet. Som tur är blir hon vän med Elisabeth som kommer på en plan för att få Ginny Lu att bli accepterad av de andra eleverna. En tvillingbok med bra story, roliga sidohandlingar, kul intrig och ett bra flyt i berättandet.

Den hemliga pojkvännen utspelade sig passande nog på alla hjärtans dag som ju precis varit. På tvillingarnas skola planerar man en bal, vilket ger Lila bekymmer eftersom hon inte har någon att gå med. Detta löser hon genom att uppfinna den superromantiska pojkvännen Grey. Som många av tvillingböckerna beter sig vissa av karaktärerna i denna något otroligt fånigt. Todd gör slut med Elisabeth eftersom ett kärleksbrev hon skickat till honom får honom att tro att han har en hemlig beundrarinna och Elisabeth får nippran och börjar tvinga folk att skriva överromantiska dikter till varandra. Behållningen är ändå det romantiska temat i boken- jag vill också gå på en alla hjärtans dags-bal!

Jessicas älskling slutligen började synnerligen roligt med ett kul språk och en scen där Jessica och Steven muckar med varandra på ett kreativt sätt. Sedan tappar man tyvärr farten och folk börjar bete sig på ett mycket märkligt (men tyvärr vanligt förekommande i Sweet Valley) sätt. Bruce håller på att fjompa omkring och fjäska för en tjej samtidigt som han kämpar mot sin fågelfobi, vanligtvis rationella Elisabeth vägrar erkänna att apor kan vara intelligenta och allt är ganska ologiskt. Ja visst ja, handlingen kretsar kring att Elisabeth och Jessica ska praktisera på ett zoo under 2 veckor, där Elisabeth är entusiastisk och Jessica hellre hade praktiserat på en modeaffär.

Den sista kvalitetsboken i högen är ingen tvillingbok, utan en Kittybok jag fått av min kära syster. Kitty och den stulna brudslöjan heter den. Nu är ju Kitty mer något av Stinas grej, men eftersom jag är rätt inne på bröllop för tillfället missar jag ju aldrig ett tillfälle att ta del av något bröllopsrelaterat. Tyvärr kan jag inte säga att jag tyckte att boken var någon höjdare. Har för mig att det ska finnas Kittyböcker som är långt mer engagerande än denna. För säga vad man vill om karaktärerna i tvillingböckerna, med sina fel och brister och överdrivna karaktärsdrag, så känns de i alla fall så mycket mer verkliga än pappersdocks-Kitty, Bess och George. I boken har de tre tjejerna tillsammans 0 beskrivna karaktärsdrag och i fortsättningen borde nog Kittyförfattarna överväga att lägga lite mer krut på just detta!

Asimov igen

Den här romanen bygger på Asimovs novell "Skymningen" som jag läste tidigare den här månaden och inte gillade något vidare. Det som gör romanen mer intressant är att den ger en större förståelse för novellen, där man här får mer av bakgrunden vilket gör att novellen sätts in i ett större sammanhang och ges mer substans.

När man läser romanen går det inte att undgå att förstå att Asimov är intresserad av ämnen som kemi (vilket jag tror att han doktorerat i), arkeologi och astronomi och det är trevligt med en science fiction roman som faktiskt är uppbyggd kring fakta och inte enbart baserar sig på författarens fantasi och lite allmänt mumbo jumbo. Det ger ett annat djup till berättandet att man känner att det faktiskt skulle kunna vara så här om saker och ting bara var lite annorlunda.

Utgångspunkten till romanen är idén om vad som skulle hända i en värld där solarna (ja, det finns fler än en) ständigt är uppe och det aldrig blir mörkt om det en gång vart 2000:e år skulle bli en solförmörkelse och människorna för första gången skulle tvingas uppleva mörker och få se stjärnorna. Hypotesen är självklart att de inte skulle klara av det särskilt bra.

I romanen är det främst upptakten till detta man får följa, när flera olika forskare (tex. astronomer och arkeologer!) börjar märka att allt inte står rätt till med deras världsuppfattning. Jag gillar särskilt att arkeologen Siferra 89 inte bara blir en arkeologisk kliché, utan beskrivs nyanserat och att författaren även tar sig tid att låte hennes utgrävning spela en stor roll i handlingen.

Trots det positiva jag tagit upp med romanen är det precis som när jag läste novellen att jag helt enkelt inte blir särskilt infångad av det hela. Den är lite för torr och trist berättad för min smak, och jag får tyvärr ingen större behållning av den. Men trots detta ska jag ge Asimov ännu en chans och läsa hans Stiftelse-triologi innan jag ger upp hans författarskap helt.

Hemsökelsen- endast hemsökt av tristess?

Hemsökelsen av Shirley Jackson var som vi alla vet februari månads bok och det var med höga förväntningar jag satte mig häromkvällen för att läsa den.

Det var mörkt ute, natten höll på att smyga sig på, jag hade laddat upp med såväl en kopp te som ett glas vin, belysningen var dämpad- ja det var som gjort för att boken skulle få chansen att koppla sitt grepp om mig och degradera mig till en darrande gelemassa av skräck (har jag kanske av formuleringarna att döma läst för mycket Stephen King i mina dar? på det har jag bara en sak tat säga: döm mig inte på de att inte heller ni själva ska bli dömda...).

Men för att återgå till "Hemsökelsen" så misslyckades jag med att skrämma upp mig själv å det grövsta. Inte en rysning av fasa ville ens komma krypande och jag som hade förväntat mig en bok som skulle få mig att avstå att gå in och borsta tänderna ensam efter att ha läst den, eller i alla fall fått mig att ligga vaken och lyssna efter konstiga ljud. Besvikelse alltså, när det är läskigare att gå över gatan än att läsa denna skräckroman. För det här är något så uselt som en skräckroman helt i avsaknad av skräck. Just när man tror att något faktiskt är på väg att hända slutar boken. Antiklimax på hög nivå!

Dessutom är den tråkigt skriven och med en hjältinna med den fåinga egenskapen att dagdrömma om de mest banala saker. Nej, läs något annat om ni vill ha lite skräck i tillvaron!

Själv har jag som sagt börjat i "Lunar park" och har hunnit så pass långt att det börjat bli lite småläskigt. Har en känsla av att det här kommer att bli den läskigaste läsningen i februari då det verkar som att Bret Easton Ellis bara har börjat värma upp inför något riktigt läskigt. Yay!


Den här ulliga lilla dunbollen är långt mer skrämmande än vad "Hemsökelsen" någonsin kan utge sig för att vara. Fråga Kalle bara!

Om det här varit en bok...

I vintras bestämde Stina, jag, Johan och Sebbe att vi skulle ha vår egen "Halv åtta hos mig-tävling", där vi alla skulle komponera en tre-rätters meny och bjuda varandra på klockan halv åtta valfri lördag. Det ultimata hade ju varit att ha det 4 lördagar på raken, men eftersom det var rätt mycket som hände i vintras påbörjades tävlingen i november och avslutades nu i februari. Jag har roat mig lite med att fundera på vilken bok varje middagsbjudning skulle kunna vara, och här kommer mina förslag i den ordning som middagarna bjöds på.

MIDDAG NR 1:
Vi börjar med Stinas middag, en eldig spansk fiesta där det bjöds på sopa de pollo till förrätt, alltså en andalusisk kycklingsoppa med smak av citron, saffran och örter. Till det serverades creme fraiche och hembakat spanskt bondbröd. Varmrätten bestod av diverse olika tapas: vitlöksmarinerade räkor och champinjoner, spansk potatisomelett med paprika, lök och persilja, friterade bläckfiskringar, små piroger fyllda med nöt/quornfärs samt spanska köttbullar i en mustig vin- och sherrysås.

Till efterrätt slutligen blev det (vilket bilden visar) creme catalana, en len katalansk pudding med vit choklad och smak av vanilj, kanel och citrus. Puddingen var toppad med råsocker och färsk frukt och till den serverades det små friterade bakverk och en varm chokladkräm.

Hade detta nu varit en bok tycker jag att svaret är givet, för vilken bok skulle denna eldiga och smakrika middagsbjudning ha kunnat vara än "Kärlek het som chili" av Laura Esquivel? Handlingen kretsar kring familjen De la Garza och deras stora lantegendom i Mexico, vilken styrs av änkan Elena. När Pedro friar till hennes yngsta dotter Tita, avvisas han eftersom Tita enligt uråldrig tradition måste förbli ogift och ta hand om sin mamma. För att få vara i hennes närhet gifter sig han sig därför med hennes äldre syster. Tita i sin tur finner ett sätt att ge uttryck åt sina heta känslor: hon gör sig till kökets härskare. Hennes underbara kokkonst påverkar alla i familjen, oväntat och dramatiskt.


MIDDAG NR 2: Andre man ut att laga middag var Sebastian och hans tema hade även det dragning åt det spansk-mexikanska hållet men med en egen touch, mexikanskt på svenska! Till förrätt skulle det ha serverats färsfylld spetspaprika med torillacrunch och chili shots, men då kocken tittat för djupt i tequilaflaskan glömdes spetspaprikan bort och till förrätt blev det således shots och tortilla crunch. Men gästerna var nöjda ändå och shottade chili shots som besatta! Huvudrätten var mexikanska enchiladas på svenska och de var helt enkelt underbart goda. Till efterrätt serverades det dessert quesedillas med äpplen, persika och kanel och de var helt ok, men kunde inte på något sätt övertruma tequilaracet som därefter inleddes och avslutade när flaskan var tom. En mycket trevlig middag med andra ord! Men vilken bok skulle den kunna vara? Hmmm, mexikansk mat, mycket tequila och shots, medryckande musik..... Kanske "Ensamhetens labyrint" av Octavio Paz skulle passa? Den ska enligt författaren själv vara en kärleksförklaring till det mexikanska folket och deras vårdslöshet, nonchalans och lidelse.



MIDDAG NR 3:
Det här var Johans middag som var genuint svensk. Till förrätt hade han bestämt sig för att bjuda på en avokadosallad med räkor och aioli. Tyvärr blev det logistiska bekymmer i köket varför salladen till slut fick bestå av sallad, tomat, paprika och för de som inte var vegetarianer även räkor. En något blygsam förrätt som uppvägdes av en underbar fläskfile/quorngryta med champinjoner, soltorkade tomater och hasselbackspotatis och till efterrätt blev det en härlig morotskaka, fast utan de lovade tillbehören vaniljglass eller grädde.

Allt som allt var det i alla fall en underhållande middag och speciellt med tanke på att stackars Johan under sin middag fick två extra gäster i form av Daniel och Kalle. Så med tanke på de två extra gästerna var det kanske inte att undra på att värden sprang omkring som ett skållat skinn under början av kvällen (det och så kanske en gnutta dålig tidsplanering).

Här blev det lite svårare att komma på en passande bok måste jag säga. Det får bli något svenskt givetvis, gärna med en galen huvudperson och kanske en snyltgäst eller två :). Det hår tål att tänkas på. He he, eftersom Johan i själ och hjärta är norrlänning får nog hans middag gestaltas av Torgny Lindgrens "Pölsan". Om jag vetat mer om vad den handlat om hade det också kunnat vara Anna Jörgensdotters "Den sista måltiden". Någon av er som läst den?

MIDDAG NR 4:

Så var vi då framme vid den sista måltiden (he he) och den var min. Jag hade valt ett franskt tema med två olika sorters falska sniglar till förrätt, en kombinerad ratatouille/bouillebassegryta med grillad aubergine till varmrätt vilken serverades tillsammans med potatisklyftor och så slutligen en fransk chokladkaka till efterrätt, serverad tillsammans med glass och hemgjorda macarons.



Som förebild till min middag hade jag faktiskt en bok i åtanke och det var "Den ätbara kvinnan" av Margareth Atwood. Nu blev ju inte måltiden helt vegetarisk med tanke på att grytan innehöll både fisk och räkor (ja givetvis inte min portion då), så helt klockrent blev det ju inte. En annan historia som skulle passa temat bra, då jag hade franskt tema med disneyinslag, är ju annars disneys version av "Prinsessan och grodan". Bättre än så blir det inte!



Har ni annars några förslag på vilka böcker som kunde ha passat vilken måltid?

Gurumiddag- Stina-san briljerar igen!

Så blev det dags för ännu en bokmiddag, och den här gången med temat Guru- vilken ingick i Sandras religionstema som vi läste förra våren..... Ja, vi ligger lite efter med bokmiddagarna, men det ska det bli ändring på under detta år. De sista bokmiddagarna som vi har kvar sedan förra året ska klämmas in så fort som möjligt och i år ska vi ha bokmiddagarna i samband med läsningen av böckerna- precis som det var tänkt med andra ord!


Stina-san var i egenskap av boktriangelns beskyddare och tillika guru kvällens värdinna och kock, och vilka godsaker hon hade lagat till! Hon hade snacks i form av tortillabröd med diverse tillbehör och till det en dipp av creme fraiche och vitlök, olika slags nötter och frukt, en härligt krämig lins- och kikärtsgryta som serverades med couscous, en fräsch couscoussallad och till och med en efterrätt i form av en mannagrynspudding serverad med kokos och nötter. Till varmrätten serverades dessutom nanbröd.


Värdinnan i egen hög person, vår ärevördiga Stina-san, poserar tillsammans med den smaskiga couscoussalladen. Vår måltid förgylldes ytterligare av att det vid varje tallrik fanns en vacker idolbild på vår guru. Stina-san vet minsann hur man ska behandla sina gäster!


Här är det jag som kanske lite försöker att ta åt mig äran för den goda efterrätten, men efter guidning av min guru lyckades jag komma tillbaka till den rätta vägen och erkänna mitt misstag. Det är alltså INTE jag som tillagat efterrätten som hålls fram. Däremot lät jag mig väl smaka av den, och det är ju inget att skryta med tyvärr.


Ahhh, vad skådar vårt öga- en ny rekryt. Här har vår guru i sanning fått något att jobba med! Han ser ut att i alla fall kunna lägga sig med rätt vördnadsfylld attityd om det skulle behövas och sånt är ju alltid ett plus. Nu kan vi bara hoppas på att han även kommer visa sig villig att lätta på plånboken för upplysning och vägledning:).


Och här är det jag som försöker komma i rätt stämning inför middagen, för att på så sätt kunna njuta av både andlig och annan spis!


Vår store guru uppvisar en av sina mystiska och svårbemästrade poser. Den kanske ser enkel ut, men tro mig- den kommer ta dig en livstid att bemästra om du någonsin gör det!


Ja, vad ska man säga om Johans pose? Failure! Johan verkar sannerligen vara i behov av vägledning!


Under middagen diskuterades självklart boken, men av någon anledning verkade vi fastna vid kapitlet där författaren inmundigar diverse narkotiska preparat på ett obetänksamt vis och sen inte riktigt komma så mycket vidare. Vilket kan ha att göra med att bokens handling så här nästan ett år senare var liiite dimmig, eller kanske på att vi missade bokens djupare innebörd en aning. Hur som helst var det en trevlig middag och förhoppningsvis kommer vi inför nästa bokmiddag att för första gången vara samlade hela boktriangelgänget! Så vad säger du om en bokmiddag när du är här Sandra? Vi funderar på antingen Vägen-tema eller Sandiviken-tema, eller så kanske vi till och med hinner båda. Vi är pepp på idén i alla fall!

Glad alla hjärtans dag!

Glad alla hjärtas dag på er fellow boktrianglare från mig och de små älsklingarna! Vad passar väl bättre att fira denna dag med än att ta sig tid att läsa lite skräcklitteratur? Själv ska jag ägna mig åt "Lunar park" och har ni inte redan läst den passar väl annars "En hjärtformad ask" alldeles förträffligt en dag som denna (även om den tyvärr inte var någon höjdare inom skräcklitteraturen), kanske kombinerat med en ask gele- eller chokladhjärtan?

Ha en bra dag nu!

En hjärtformad (och menlös) ask

Jag hade förväntat mig mer av denna rysare, som var en av februaris månadsböcker. För det första tar sig inte författaren tid att bygga upp stämningen alls- lite som "The grudge" i bokform, vilket vi ju alla vet inte är ett särskilt bra betyg och för det andra känns huvudkaraktären lite för mycket som en kliché i genren för att historien ska kännas särskilt fräsch och nydanande. Hill har kanske försökt hotta upp sin huvudperson genom att göra honom till rockstjärna med intresse för det okulta, men trots det känns greppet bara trött och oengagarenade.

Handlingen kretsar alltså kring rockstjärnan Jude Coyne, som när han köper en vålnad (som levereras i from av den döde mannens kostym nedlagd i en hjärtformad ask) inser att han tagit sig vatten över huvudet och tillsammans med sin flickvän kommer att dö om han inte kommer på ett sätt att besegra vålnaden.

Förutom att författaren, i mitt tycke, fläskar på mer än vad som behövs historien igenom är slutet synnerligen fånigt. Han borde ha lärt av sin betydligt mer kände far (Stephen King) som både bygger upp stämningarna i sina böcker betydligt bättre och har förstått det där med att en skräckhistoria inte ska ha ett allt för tillrättalagt slut eftersom det aldrig kommer att slå lika bra som ett där hjälten på sista sidorna i boken tvingas ta ett beslut han kommer att ångra, dör en våldsam död eller bara blir galen.

Kyrkogårdsboken- Ingen ny Coraline, men ändå läsvärd

Kyrkogårdsboken handlar om Ingenman, som när hela hans familj blir mördad ensam undkommer och tas omhand av paret Owens. Paret, som varit avlidna ett antal årtionden, ger sin fosterson en trygg uppväxt på kyrkogråden där han växer upp och lär sig sådant de döda kan. Men av rädsla för att mannen som mördade hans föräldrar ska komma tillbaka och avsluta jobbet får han inte bege sig bortanför kyrkogården och ut i den övriga världen.

Det är när Gaiman skriver den här typen av böcker, sagor inriktade mot ungdomar och med lätt makabra inslag, som han är som bäst. Nu går den här boken på inget sätt upp mot den underbara "Coraline", men den är underhållande och en riktig streckläsarbok.