Den stulna novellen/Nattboken av Kristian Petri

En samling noveller med den gemensamma nämnaren att de alla genomsyras av en växande obehagsstämning som oftast börjar med det vardagsnära i fokus, men där det strax under det vardagliga lurar något mörkt och allt annat än vardagligt – lite noveller a la Virdborg alltså, och jag gillar det. Dock är det här skrivet med en närmast Austersk tvist då även denna författare har en viss förkärlek av att skriva in sig själv i handlingen. Lite skräckbetonat a la Poe är det också, och jag måste säga att det här är en av de bättre novellsamlingar med just skräcktema som vi läst, och då har vi ju hunnit med att gå igenom en hel del skräck i boktriangeln genom åren.

Just greppet med att skriva in sig själv i handlingen, och likt Brett Easton Ellis i ”Lunar Park”, blanda fakta och fiction gör hans noveller mer både fängslande och mer annorlunda om man jämför mot att läsa en vanlig skräckberättelse.

Har ni inte redan läst novellsamlingen kan jag verkligen rekommendera den. Finns att låna hemma hos mig. 

//Sofia

En svensk Foxfire

Äntligen blev det min tur att ta del av denna av Boktriangeln (Här kan ni läsa Alex recension) hyllade roman, Mian Lodalens "Tiger", som även blev årets bok på QX-galan 2011.

Boken utspelar sig i en småstad på 1970-talet och det är Connie och hennes tjejgäng som är i centrum. Tillsammans med Räkan, Sirkka och Lillen bildar hon tjejgänget Sisters in Crime som kaxigt börjar utmana samhällets normer och till slut börjar begå allt mer kriminella handlingar. Det känns kort sagt lite som en svensk ”Foxfire”, ni vet Joyce Carol Oates underbara roman om ett tjejgäng som bildas för att sätta männen på plats. Har ni inte läst den redan borde ni göra det. Jag tror att ni som gillade ”Tiger” också skulle tycka om ”Foxfire” då de delvis behandlar samma tema och båda är mästerligt skrivna. Båda böckerna tar upp svåra ämnen som utanförskap, jobbiga familjeförhållanden och hur svårt det är att stå upp för sig själv när man inte passar in i samhällets norm – men båda gör det utan att vara tunga och tråkiga att läsa.

Men denna roman har ännu en viktig del, ja kanske den mest centrala, och det är Connies förälskelse i Anna och hennes rädsla för att någon ska få veta att hon är kär i en tjej. Allt är verkligen mästerligt beskrivet av Lodalen, allt från den spirande förälskelsen till beskrivningarna av tjejernas känslor, språk och beteende. Dock måste jag bara fråga; existerar verkligen onanerande i grupp? Har faktiskt aldrig hört talas om vare sig tjejer eller killar som faktiskt gjort det.

Slutligen, har jag lånat boken av dig Stina? Eller har jag en sådan tur att den faktiskt är min? Den skulle kunna vara en av böckerna i min bok-gottispåse nämligen, men jag är osäker.

// Sofia

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 6

Det dröjer ytterligare ett halvår (till oktober 2011) innan vi kan enas igen, men då är det ytterligare ett månadstema som lyckas pricka in hela två böcker. Vad vissa av oss ska vara speciella då, mummel mummel (Avundsjuk? Jag? Inte alls). Det är Alex tema ”Mord, mina damer” där vi dissar Gregorius och hyllar Doktor Glas.

Vad har vi då att säga om den gode doktorn? Han fascinerar så mycket kan jag säga. Särskilt tycks vi uppskatta hans förmåga att inte skräda orden, och Glas har åsikter kring det mesta. Han bjuder bland annat på följande sanningar: att en kvinna i grosses är något förskräckligt och att ett nyfött barn är vedervärdigt.

Sedan uppskattar vi förstås Hjalmar Söderbergs språk och stil, och förvånas över hur hans verk fortfarande kan kännas så aktuellt. Dessutom är den full av oneliners, som Alex påpekar, och sådant måste man ju gilla.  

Sofia går så långt som att påstå att det är en roman som banne mig har allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener med både sex och hångel utom äktenskapet.

En liten pärla bland klassiker helt enkelt, och törs jag påstå faktiskt en av höjdpunkterna so far i vår triangel.

Så till en betydligt tristare bekantskap, Bengt Ohlssons Gregorius. Kan nog bäst beskrivas som ett sömnpiller för att låna Alex formulering, om än ett välskrivet sådant. Oengagerande, meningslös och onödigt långdragen är andra omdömen. Vi köper helt enkelt inte Ohlssons ursäktande huvudkaraktär.

Stina

Ett sant nöje

Att breda smörgåsar är ett nöje. Ja, i alla fall enligt Mary T. Nathhorst, författare av Värdinnans ABC som är en praktisk handbok från 1930. Den har figurerat här i bloggen tidigare. Vill ni uppdatera er finns recensionen här.

Exakt hur nöjsamt det är med smörgåsberedning har jag testat på den här veckan. Jag tog fram min inre husmoder och överraskade Kalle med små underverk till smörgåsar efter en lång arbetsdag. 

Inga regler gälla, konstaterar författarinnan. Man går till smörgåsberedningen som till att måla en tavla, om uttrycket tillåtes, man väntar bara på inspiration. Läser man vidare verkar det dock finnas både en och två regler när det gäller smörgåsberedning. För det första ska man absolut inte tillverka många smörgåsar av en och samma sort. Ingen massutfodring till beväringar, om jag får be! som Mary uttrycker det. Nu skola vi breda smörgåsar, av vilka bara två och tre äro lika. Nödvändigheten i detta går Mary inte djupare in på, men jag förutsätter att Mary är en kvinna som vet vad hon talar om så jag lyder snällt. Marys ord är min lag.

Ska man göra räksmörgåsar ska vi inte nöja oss med några stycken räkor utan många. Danskarna ha så god råd att de lägga ett hekto minst (tror Mary), men så generösa behöver inte vi vara. Mary föreslår att vi lägger dem i rader med fem räkor i varje rad, och jag föreslår att vi gör som Mary säger.

Naturligtvis får inte heller ostskivorna eller annat pålägg överskjuta smörgåsen. Det ser inte trevligt ut. Jag håller verkligen med, och som ni kan se på bilderna är mina ostskivor exemplariska. Det kanske tar lite tid att få dem perfekta, men det är SÅ värt den extra ansträngningen. Väl investerad tid, sanna mina ord.

Ost och rädisor. Skär några skåror i osten och ställ rädisskivor i skårorna. Det låter konstigt, men det är vackert att se de där små uppstående skivorna mot den gula osten. Håller ni inte med?

Tomater med ägg. Egentligen skulle tomaterna ha toppats med persilja och äggen med tryffel. Jag tog istället vad jag hade hemma (som varje god husmoder skulle ha gjort). Tomaterna toppades därför med färsk rosmarin och äggen med salt och svartpeppar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Söndagsstek. Mary använde sig av pepparrot på ena sidan och pickles på den andra. Jag hackade inlagd smörgåsgurka och la på var sida istället, och ringlade steksky över köttet. Mary hade dessutom dekorerat sina smörgåsar med små strutar av tunga och fyllda med majonäs och grönsaker. Jag skippade den delen.

I en lägenhet tyckte Kalle och jag att smörgåsarna smaka bra på toaletten...

...eller kanske i köket.

Stina