2 x Alice Munro

Föra året blev det en hel del novell-läsande, vilket är ganska ovanligt för att vara mig. En av favoriterna bland novell-författarna blev Alice Munro. Men så är det just noveller hon skriver också. Tänkte recensera 2 av hennes novellsamlingar.

För mycket lycka är en samling noveller med den gemensamma nämnaren att de verkligen inte, trots titeln, kretsar kring ett överflöd av lycka. Det är vardagliga händelser om hur man med ett enda ödesdigert fel kan ställa tillvaron på ända – och om hur människorna omkring oss har makten att med godtycke göra vår lycka eller olycka. Jag tycker att novellerna påminner mycket om Jerker Virdborgs novellsamling, både i den olycksbådande stämningen och i de vardagliga situationer som målas upp. För det här handlar om vanliga människor i mer eller mindre vanliga situationer. Det var särskilt två noveller jag fastnade för vid läsningen.

”Dimensioner” är en roman med rakt igenom olycksbådande stämning och man vet redan från start att något inte är som det ska, fast det är svårt att säga riktigt vad som är fel då allt känns ganska vardagligt och välbekant. Sakta men säkert kommer hela historien fram och det är riktigt, riktigt hemskt. I fokus, ja själva det som utlöser hela händelseförloppet, är ett gift pars gräl som fullständigt urartar på hemskast tänkbara sätt.

”Barnlek” handlar även den om något till synes vardagligt som också det urartar å det grövsta. Det är Marlene som har ordet i novellen och hon redogör i korta ordalag om sin barndom, och då särskilt om hennes rädsla för grannens missbildade dotter. En dotter som ständigt dyker upp och aldrig riktigt låter henne vara ifred.

Tiggarflickan är ett antal noveller som låter oss följa en kvinna från tidig barndom till medelåldern genom ett antal löst berättelser från olika stadier i hennes liv. Trots att Munro ju är en kanadensisk författare och handlingen utspelar sig i Kanada kan man verkligen säga att hela novellsamlingen kretsar kring något vi svenskar lätt känner igen oss i, nämligen jantelagen. Man ska inte tro att man är något alltså, och gör man det kommer man att få sota för det. Novellsamlingen heter tydligen också i Kanada just "Who do you think you are?".

I början är jag skeptisk, men när sista novellen är utlöst finner jag det svårt att låta bli att tänka tillbaka på huvudpersonen och hennes liv. Skickligt uppbyggt!

//Sofia

Rullar fram?

Aaron och jag är uppe tidigt denna lördag, ja halvtidigt i alla fall då klockan faktiskt börjar närma sig 08.00. Hur som helst är vi (läs:Aaron) väldigt glada och positiva så här på morgonkvisten. Lillgrabben ligger i gymmet och försöker envist komma på det här med att krypa, och även om han gör vissa framsteg skulle jag knappast vilja kalla det krypa. Nej, snarare rullar han fram....

Något som osökt får mig att tänka på en speciell låt, som Stina och Kalle vänligt nog dedikerade åt mig under min graviditet. Tycket det är på tiden att lillgrabben tar över låten som sin, eller vad säger du Stina?!

Här kommer den i alal fall:

Ha nu en trevlig helg!

// Sofia

Den glömda trädgården – Kate Morton

En rätt menlös historia om den australiensiska Cassandra som stöter på en gammal familjehemlighet när mormodern dör och efterlämnar ett lantgods i Cornwall till henne. Parallellt får man följa farmodern Nells liv.

Det här är definitivt inte min kopp te. Känns helt klart som en tantroman, vilket i mitt tycke inte är positiv kritik. Förutsägbar givetvis, men så är det ju en sådan typ av bok också. Mer orkar jag ärligt talat inte säga om en sån här menlös och föga underhållande historia, med karaktärer som var så äckligt utplånande och helylle att jag blev ganska irriterad efter ett tag.

Kan väl säga som så att risken att jag ska läsa något mer av Kate Morton, efter att ha läst denna i augsuti 2012,  är försvinnande liten.

//Sofia

Lustans lagar av Brett Easton Ellis

Lustans lagar var faktiskt månadsbok i oktober 2010, men den gick inte att få tag på i Almedalsbiblioteket. Förra året däremot hade Stina fått tag på den, och i september blev det min tur att lägga vantarna på den.

Stina hade pratat bra om den, så jag hade ganska höga förväntningar - som den verkligen levde upp till. Ja, jag gillade den skarpt ;).  Det är en pratig roman, med ett halsbrytande tempo och med ett gäng mer eller mindre sympatiska karaktärer. Handlingen kretsar mest kring hur det är att vara ung och förälskad och strula runt kan man säga, för mer direkt handling än så finns det faktiskt inte.

Boken inleds mitt i en mening och fortsätter i en lång monolog av en okänd person och på samma abrupta sätt slutar den. Inledningen är för övrigt typisk för vad boken kommer att handla om då den handlar om hur personen förlorade oskulden under en blöt fyllekväll till helt fel person. Det beskrivs så avtrubbat och helt utan känslor, men är så typiskt för boken.

De 3 personerna vi får följa, Sean, Paul och Lauren, motsäger varandra i vad som hänt och det känns som det typiska skitsnackandet ungdomar emellan. Det här är rått, skitigt och äkta. Ocensurerat om hur det amerikanska collegelivet kanske kan se ut, vilket får mig att tycka att det är lite, lite synd att ”college”-livet i Sverige inte är upplagt på samma sätt.

// Sofia