Månadens bok: Övergivna av Michael Grant

Vilken dynga! Helt klart en av de sämre ungdomsböcker jag har läst i mina dagar och jag kan säga så mycket som att jag definitivt inte kommer att läsa fortsättningen. Det är lite som att läsa en sämre och mer långdragen variant av ”Phantom Valley”. Det känns inte genomtänkt och allt är egentligen bara plågsamt fånigt.

Om en värld där alla över 15 år helt plötsligt försvinner och där märkliga mutationer i form av olika superkrafter (tänk X-men) börjar förekomma hos både djur och människor.

Jag sitter mest och blir irriterad på skitungarna, unga vuxna, som låter de övergivna spädbarnen ligga och dö i sina vaggor och ungefär en vecka försent kommer på att något kanske borde göras. Fast då har ju redan alla stackars barn dött av uttorkning och så mycket kvar att göra är det ju inte....

Och seriöst, detta utspelar sig ju ändå i USA – så borde inte typ 10% av de äldre ungarna redan ha blivit föräldrar ;).

Grant hinner dessutom med att klämma in fånigheter som en läskig mörk urkraft som kommenderar talanda prärievargar att lära sig döda människor, fjompiga elakningar som får tentakelliknade kroppsdelar och en helt pinsamt dåligt beskriven tonårskärlek.

Inget övertygar och allt känns bara platt, fånigt, långdraget och oäkta. Vad som hade kunnat vara en intressant studie av ett samhälles överlavnad utan vuxna blir bara pannkaka.

Det här är tydligen författaren till den ganska trista serien ”Animorphs”, vilket i och för sig inte gör mig det minsta förvånad med tanke på den låga kvalitén.

Börjar undra vilken roman alla entusiastiaksa recensenter egentligen har läst, för det är tydligen inte samma smörja som jag tagit mig igenom. Kanske en ”Övergivna” i ett parallellt universum där Grant faktiskt kan skriva?

Augustis månadsbok: Filosofin i sängkammaren eller De omoraliska lärorna av Markis de Sade



Det Freddie just gjorde i trädgårdslandet kan väl
illustrera kvalitén på Markis de Sades författarskap


Tillsammans med en drös andra böcker, såsom ”Irenes fitta” och ”Tre flickor och deras mor” (behöver jag nämna att jag inte direkt är sugen på att veta vad någon av dessa handlar om....?) ingår denna roman (läs: skitroman) i Vertigos erotiska klassiker. I mitt tycke knappast erotik dock, snarare så långt ifrån det man kan komma.

Det sjukaste och mest perverterade jag någonsin läst. Jag får väl vara tacksam för att de i alla fall inte äter bajs, för allt annat hinns med – incest, våldtäkt, analsex, gruppsex och gud vet allt. Handlingen i korthet är alltså att en ung flicka ska undervisas (läs: utnyttjas) av äldre, perverterade s.k libertiner.

Snacka om snedvriden människosyn! Allt är tillåtet bara man själv njuter av det, oavsett vad man gör mot andra. Allt, ja verkligen allt, är tillåtet. Mord är tillåtet bara du själv tycker att det är kul och självklart är det inget brott att ta livet av spädbarn. Det är bara att ta livet av dem om du varit puckad nog att bli gravid. Varför ska den oansvariga kvinnan lida, menar författaren, när det är så enkelt att mörda ett nyfött barn. Ja, barnamord är faktiskt en mänsklig rättighet.

Börjar nästan sitta och tycka att det är synd att ingen praktiserade detta (läs: författarens mor) när författaren blev till, då hade jag sluppit sitta och läsa denna skit (tack och lov i alla fall inte bokstavligt).

Och det här satt jag alltså och läste på bussen till och från jobbet. ... he he. Hade med mig en extra bok i väskan att ta upp ifall någon medresenär satte sig bredvid. Jag menar man vill inte direkt riskera att medräsenären tar en kik över axeln på en och får syn på representativa stycken som detta:

- Eugenie: Å, min kära vän, låt mig runka denna vackra lem

- Dolmance: Som det går för den lilla rackarungen... hennes anus sluter sig om mitt finger så att det nästan klipps av... det skulle vara härligt att rövknulla henne just nu!

Ursäkta mig, men jag måste ta en paus i recenserandet för att gå och kräkas lite i min egen mun.

I utgivarens förord till romanen pratas det om ynnnesten att få ta del av hans litteratur. Ynnest är kanske inte det substantiv (?) jag skulle välja för att beskriva detta. Snarare motsatsen. Jag kommer inte att, som förläggaren skriver, skratta, provoceras (jo, det stämmer ju i alla fall) och i bästa fall njuta. Enda gången jag skrattar är i efterordet när förläggaren kräker galla över alla som inte inser de Sades storhet.

Stackars Markis de Sades fru, för övrigt, då han verkar ha en minst sagt osund fixering vid analsex. Men javisst ja, skit samma om frugan inte delar samma böjelse, det är ju vad han tycker som spelar roll. Får jag gissa att författaren var en synnerligen dålig älskare?

En bedrift vill jag dock erkänna honom och det är att han lyckas med konststycket att på ett så synnerligen bedrövligt sätt torrt och tråkigt sätt redogöra för orgier och slänga sig med ord som kuk, fitta, rövhål och sperma. Jag gissar att man får leta både länge och väl för att hitta en bok som utger sig för att vara erotisk litteratur som är lika erotikbefriad som denna.

Gästinlägg - Instrument

Här kommer min, Aaron Möllers första gästinlägg på boktriangeln. "Jag" har läst den 2,1 cm tjocka boken instrument som min pappa lånade åt mig på Klintehamns bibliotek. Boken kan bäst beskrivas som en gedigen resa som sträcker sig över sex kapitel. Varje kapitel handlar om ett nytt instrument som även går att höra om när man trycker på instrumentet. Boken är väll illustrerad med varierande färger och figurer, även fiolen kunde ha varit roligare.

Jag poserande med min senast lästa litteratur

Xylofonen var ett av de mer mediokra inslagen, men ändå okej.

Gitarren var en personlig favorit. Det lätt bättre instrumentet i boken. Lät bättre än vad pappas riktiga gitarr gör när han försöker spela på den.

Allt som allt så skulle jag vilja ge boken instrument en stark sjua av tio möjliga. Detta på grund av den varierande nivån på alla instrument. Skulle ändå skapt rekommendera mina föräldrar att plocka fram den när jag ska sova är ledsen eller bara vill leka lite!

( Min pappa här hjälpt mig "lite" med att skriva denna recension )