Maya Angelo har gått lite varm här på You tube sedan Alex postade månadens dikt. Och även om dikterna är väl så fina att läsa själv så tycker jag att inget slår hennes egen tolkning av dikterna. Tänkte därför posta om en gammal favorit som Alex tipsade om redan 2013.
Det är dikten "Still I rise" och ni måste verkligen höra den från skaparen själv:
Själv inledde jag helgen nu på lördagsmorgonen ca 07.00 (tack Ronja.....) med att lyssna på just denna. Glad helg på er förresten och hoppas att ni fick sova längre än vad jag fick!
Månadens dikt är ett försök att rensa upp i våra utkast, där jag har åtminstone fyra inlägg som ligger och skäms. Maya Angelou dog i maj 2014 och för att vara helt ärlig har jag inte kommit över det än. Visst, jag kände henne inte och hennes bortgång har inte påverkat mitt liv men ändå kan jag ibland känna att världen har blivit tommare, tystare och gråare. Som ni ser i originalinlägget, som är kursiverat, hade jag faktiskt ett månadstema på lut. Undrar vad som hände, om jag någonsin lade upp något. Hur som, här följer Maya Angelous dikt Phenmenal woman, både som text och uppläst av Doktor Angelou själv. Dikten publicerades 1995 i en samling med samma namn där även Still I Rise ingår. (Lite tidigare än vanligt, för min del, är det dags för månadens tema. Från början var det tänkt att temat för juli förutsägbart nog skulle vara Amerika, så det allt för stora landet i väst firar nationaldag fjärde juli. Sedan dog Maya Angelou och världen blev en lite mörkare plats. Trots att jag inte kände doktor Angelou personligen känns det rätt att skriva så. Hennes tankar, dikter och författarskap har betytt oerhört mycket för mig och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Doktor Angelou blev 86 år gammal och dog 28:e Maj i år. Aktivt skapande intill döden. Och det är väl en del i det hemska, inte bara har världen förlorat en av tidens största röster, världen förlorade en röst som fortfarande var med och påverkade.)
Phenomenal Woman By Maya Angelou (1995)
Pretty women wonder where my secret lies. I'm not cute or built to suit a fashion model's size But when I start to tell them, They think I'm telling lies. I say, It's in the reach of my arms The span of my hips, The stride of my step, The curl of my lips. I'm a woman Phenomenally. Phenomenal woman, That's me.
I walk into a room Just as cool as you please, And to a man, The fellows stand or Fall down on their knees. Then they swarm around me, A hive of honey bees. I say, It's the fire in my eyes, And the flash of my teeth, The swing in my waist, And the joy in my feet. I'm a woman Phenomenally. Phenomenal woman, That's me.
Men themselves have wondered What they see in me. They try so much But they can't touch My inner mystery. When I try to show them They say they still can't see. I say, It's in the arch of my back, The sun of my smile, The ride of my breasts, The grace of my style. I'm a woman
Phenomenally. Phenomenal woman, That's me.
Now you understand Just why my head's not bowed. I don't shout or jump about Or have to talk real loud. When you see me passing It ought to make you proud. I say, It's in the click of my heels, The bend of my hair, the palm of my hand, The need of my care, 'Cause I'm a woman Phenomenally. Phenomenal woman, That's me.
Innan presentationen av Novembers dikt måste jag erkänna att jag skäms. Men det är ju ingen nyhet, så vad skäms jag över den här gången? Jo, mina vänner, jag skäms över att jag inte upptäckt Maya Angelou tidigare. Visst, jag har växt upp med hennes romaner i bokhyllorna i föräldrahemmet och har sedan några år sedan en kopia av I Know why Caged Birds sing i den egna samlingen.
Men ändå är det inte förrän några månader sedan som jag verkligen börjat Läsa Maya Angelous verk. I synnerhet hennes dikter, vilket är lite löjligt med tanke på hur perfekt hennes författarskap och verk är för mig. Och uppenbarligen för president Clinton, som hade Maya Angelou som poet när han ingick presidentämbetet 1993.
Hur är det för er, finns det någon författare eller poet ni grämer er över att ni inte upptäckt tidigare?
Månadens dikt: Still I rise är en kraftfull dikt som också är Maya Angelous favorit, även en av de dikter hon helst reciterar inför publik. Dikten är hämtad ur samlingen Ans Still I rise, där även Phenomenal Woman ingår.
Still I Rise
You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may tread me in the very dirt
But still, like dust, I'll rise.
Does my sassiness upset you?
Why are you beset with gloom?
'Cause I walk like I've got oil wells
Pumping in my living room.
Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I'll rise.
Did you want to see me broken?
Bowed head and lowered eyes?
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.
Does my haughtiness offend you?
Don't you take it awful hard
'Cause I laugh like I've got gold mines
Diggin' in my own back yard.
You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I'll rise.
Does my sexiness upset you?
Does it come as a surprise
That I dance like I've got diamonds
At the meeting of my thighs?
Out of the huts of history's shame
I rise
Up from a past that's rooted in pain
I rise
I'm a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that's wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise.
