Den sommaren

I Den sommaren av Véronique Olmi får vi följa några gamla vänner som sedvanligt träffas för att spendera ett par dagar vid havet i Normandie. Det är den förmögne Denis och hans vackra fru Delphine som gör denna årliga tradition möjlig. Där finns även deras barn Alex och Jeanne med respektive kompisar, Enzo och Rose, Nicolas och Marie vars finansiella situation är värre än någonsin men som i alla fall fortfarande älskar varandra och Lola som alltid tilldelas ”de långa siestornas rum”, varje år med en ny man vid sin sida. Och så är det den mystiske Dimitri som ingen får grepp om men vars blotta närvaro för hemligheter och gamla oförätter i dagen.

Umgänget följer ett väl utarbetat mönster där alla har sina givna roller. Man småtjafsar närmast rituellt om receptet till nationaldagsdrinken (Sex on the beach – med eller utan ananasjuice), småpikar den senaste av Lolas många älskare och sitter under tallen i trädgården och dricker vin under högljutt samkvän. Det kan verka som en idyllisk liten bubbla, en respit från vardagens åtaganden, men innan vistelsen är över för den här gången kommer inget att vara sig likt.

Trots att det är välskrivet dras jag inte riktigt in de här människornas värld. Jag saknar den där nerven som gör att man känner med karaktärerna och verkligen bryr sig om vad som sker, som exempelvis i De små hästarna i Tarquinia eller När natten faller. Som Sofia skriver i sin recension av sistnämnda så blir man som läsare lika uppslukad av händelserna som romankaraktären själv. Här känner jag mig mer som en betraktare eller en inte helt välkommen gäst. Därför blir det heller aldrig riktigt angeläget.

Dessutom tycker jag att Olmi bjuder läsaren på för mycket. Jag känner mig lite skriven på näsan och det gillar jag inte. Jag föredrar när läsaren lämnas lite mer spelrum. Karaktärerna jag blir mest nyfiken på är de man inte får veta så mycket om, som Rose och Dimitri, som visserligen finns där men ändå mest i periferin. Dessutom känns slutet för tillrättalagt. Av slutscenerna tycker jag bäst om Dimitris samt Lolas och Samuels. Deras slut känns inte lika slutgiltiga som de andras. För dem kan ännu allt hända.

Med detta sagt så var det ändå en trevligt läsupplevelse som bitvis glimrade till, för vissa formuleringar och stycken är väldigt fina. Jag hade bara förväntat mig mer, så jag kan inte undgå att känna mig lite besviken när det inte höll hela vägen.

Stina

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Jag har ju haft en förkärlek för Alex tidigare val av diktsamlingar och lyrik, så när detta var ett av tema i somras förväntade jag mig ännu ett tema att förtrollas av, men icke!

Jag vet att diktsamlingen har setts som lite av ett feministiskt manifest och att samlingen när den utkom var banbrytande genom att den skildrade vardagen med att leva tillsammans med en alkoholist, men jag blir faktiskt mest irriterad av läsningen. För jag ser verkligen inget feministiskt alls i att stanna kvar tillsammans med en alkoholist och låta sig själv och barnen hunsas av honom. Ok om du själv kanske känner att det är något du orkar leva med, men jag tycker att det är så fel och ryggradslöst både av den alkoholiserade mannen själv och av Märta Tikkanen att låta de gemensamma barnen genomleva detta. Och visst, som hon skriver i samlingen, så älskar ju barnen sin far – men barn älskar ju villkorslöst och bara för att de älskar någon som inte alls förtjänar det så är det knappast något skäl för att stanna kvar!

Som en skildring av vardagen tillsammans med en alkoholist är den visserligen både bitvis vackert och poetiskt skildrat, men jag tycker mest av allt att det är tragiskt och jag blir verkligen inte sugen på att läsa något mer av Tikkanen.

//Sofia

Döden på en blek häst

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg är den andra fristående delen i serien om Maja Grå. Maja har precis blivit antagen till konstakademin i Oxford när hon får reda på att hennes mamma hittats brutalt mördad i kuststaden Brighton. De har inte setts sedan Maja var barn och modern valde att försvinna och lämna man och dotter bakom sig. Mammans frånvaro har präglat Majas liv och hon har aldrig slutat leta efter henne. Hennes undermedvetna sökande är så djupt rotat att hon fortarande ser moderns ansikte i passerande främlingars. Inte ens i sin ensamhet kan hon sluta söka. Hon letar spår efter henne i nackens kurva, i sina händer, i sin egen blick i badrumsspegeln.

Men det är först nu när det redan är för sent som modern ger sig till känna igen. För Maja har förmågan att se och känna det som ligger dolt för de flesta andra och nu lämnas hon ingen ro av sin mor som varnar att fienden kan finnas närmare än hon tror.

Det är en trevlig mix av deckare och spökhistoria där de lite rustika och ålderdomliga miljöerna i Oxford bildar den perfekta bakgrunden. I sina bästa stunder är det kusligt, stämningsfullt och nervpirrande. Får nästan lite Shining-vibbar. Det håller sig på rätt nivå också och blir aldrig fånigt. Det enda jag har reservation emot är upplösningen som känns något forcerad, men allt som allt var det en mycket trevlig läsupplevelse.

Stina