Dags för fler recensioner

Snart har jag kommit ikapp med recenserandet sedan förra året, bara 4 böcker kvar att recensera.

Tror jag börjar med "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg. Stridsberg var ju förra årets stora författarupptäckt (tack vare Sandra), men denna var den bok jag gillade minst av henne. Eftersom jag och hyllade böcker tydligen inte går ihop är det självklart den här boken av henne som vunnit pris. Tematiskt påminner den mycket om de andra två, med trasiga kvinnor i huvudrollerna, en handling som aldrig berättas linjärt utan är uppbyggd mer som en mosaik och med samma fina språk. Hon utgår också, liksom i "Happy Sally" från en verklig person. Den här gången är det Valerie Solanas som står i centrum. Om ni inte vet vem det är så räcker det nog med att säga att det var hon som sköt Andy Warhol och grundade SCUM (Society for Cutting Up Men). Tyvärr lyckas inte Stridsberg få mig att bli lika förälskad i Solanas som hon verkar vara. Större delen av läsningen tycker jag att hon verkar vara en ganska jobbig typ, som inte på något sätt verkar vara lika intelligent som det sägs att hon varit. Det kan också till viss del vara sättet romanen berättas på som stör mig. Som jag tog upp förut är romanen uppbyggd som en slags mosaik, där man aldrig får hela berättelsen i ett svep utan endast ett litet stycke här och där. I denna roman, till skillnad från i de två förra, tycker jag att hon gör det lite väl frekvent. Romanen får ingen riktig sammanhållning, vilket gör att jag som läsare inte får samma behållning av den som om den varit lite mer strukturerad. Men liksom i de förra böckerna är språket underbart uppbyggt med intressanta karaktärer. Jag skulle absolut inte ha något emaot att umgås närmare med Cosmogirl och kanske inleda en disskusion om varför hanmössen, liskom resten av världens manliga population, borde utplånas.

"Dubbelrosen" av Rosamond Smith (Joyce Carol Oates) var en annan bok som blev utläst i slutet av förra året. Är ingen decakrfantast av rang precis, men om handlingen som den gjorde i denna roman kretsar mer kring det mänskliga och psykologiska än om äckliga sätt att ha ihjäl någon blir jag genast mer intresserad. Att det dessutom är en bok skriven av en av mina favoritförfattare gör ju inte det hela sämre precis. På ett trovärdigt sätt får man som läsare följa Terrence, som pga sin passion för den vacra Ava Rose, sjunker allt djupare i fördärvet. Med undantag för att hans besatthet mot slutet av boken blir aningen för intensiv är det här en historia man slukar med hull och hår.

Hemma i Norrköping passade jag också på att låna en av Sannas chiclits, "Vickys vintage butik" av Isabel Wolff. Det klart roligaste med boken var att läsa om alla fina 30.40 och 50-talskläder, eftersom jag är lite insnöad på det ämnet just nu så här i och med bröllopsplanerandet. Skönt också med en bok som inte löser hjältinnans alla problem med att hon hittar rätt man. Annars ingen större läsupplevelse, men fungerade fint för stunden och helt klart härligt slapp julunderhållning.

Så har vi då kommit till årets sista bok, "Död robot" av Isaac Asimov. Lite kul att året både börjades (med "Flickan som älskade silver" och dess uppföljare) och avslutades med lite härlig robotlitteratur. Asimov har byggt upp romanen som en deckargåta, där jordmänniskan Deckard kommer till planeten Aurora för att lösa mysteriet med en "mördad" robot. Det enda problemet är att robotens uppfinnare säger sig vara den enda som kunnat få roboten att "dö", samtidigt som han bedyrar sin oskuld. En smart och tätt skriven deckare som bara inte går att lägga ned. Det var längesedan jag läste någon deckare som var så bra, om någonsin. Ska faktisk ta och rensa biblioteket på Asimovs böcker nu i januari och ha en riktig science fiction-månad. Men förhoppningsvis hinner jag igenom lite gammal skåpmat också, innan det blir dags för Stina att välja tema i februari.

Mjäkböcker- alla underbara presenter från min kära syster

Här kommer fler recensioner från vintern 2010. Inga höjdarböcker tyvärr, trots att jag hade höga förväntningar på vissa av dem.

Vi börjar med "Sex liter luft" av Andrezej Tichy, som var en present från min kära syster. Efter att ha läst på baksidan av den hade jag förväntat mig en riktig höjdarbok, mycket eftersom den i uppbyggnaden och temat verkade påminna om "Väggen" som jag läst för en tid sedan och tyckte mycket om. Och visst påminner den en del om denna med sitt apokalyptiska tema där huvudpersonen finner sig leva i en värld där alla andra människor försvunnit. Men där slutar också likheterna. Där den förra var finstämd och drar tag i läsaren är den här mer pang på och med en synnerligen osympatisk huvudperson. Det var nog främst det som fick mig att genuint ogilla boken, men även de fåniga mittstyckena i boken med "de försvunna människornas röster" är störande pretentiöst och riktigt tråkigt att läsa. Nej, bottenbetyg blir det för denna bok, som dessutom innehåller en rikitgt otäck scen som bara den hade fått mig att ge tummen ner för romanen.

Så går vi då över till nästa bok, "Den sista flickan" av Penelope Evans, också denna en gåva från syrran. Handlingen kretsar kring Amanda, en flicka i 20-årsåldern som flyttar in som hyresgäst i ett kollektiv där värdinnan snokar igenom rummen och den pensionerade Larry inte låter henne få en minut för sig själv.
På baksidan verkade även denna så mycket bättre än vad den faktiskt var. Jag kan inte riktigt förstå vad författarinnan ville med denna fruktansvärt förutsägbara bok som jag praktiskt taget gäspade mig igenom. Ska man från första sidan veta vart det kommer att leda eller tycker Evans att hon med sin intrig är smart och oförutsägbar? Hoppas inte! Jag fångades inte upp av boken i alla fall och finner den faktiskt rätt orelistisk. Om inte ens jag, som ogillar att säga ifrån till folk, skulle finna mig i Larrys skit, varför skulle då Amanda det?

Den tredje boken är ännu en Tvillingbok och denna heter "Hemligheten i källaren". Intrigen är en fånig sak där tvillingarna ska vara husvakter åt skolans rektor. Snart börjar de, på grund av att han förbjudit dem att gå ned i källaren, misstänka att han mördat sin fru. Vad kan jag säga? Fånig intrig, fåniga människor och fånig upplösning. Ingen vettig männiksa, 12 år eller inte, skulle bete sig så här!

"Du är den enda" är så slutligen en härlig Harlekinbok som jag fick av Stina i julklapp. Tackar så hemskt mycket...... Ja vad kan man säga? Den är så sugig som bara en Harlekinroman kan bli, och av genrens värsta sort dessutom. Fjompig och helt otrovärdig story om en romanförfattarinna som har svårt att få till sin hjälte. Tills hon träffar mannen som är som klippt och skuren för att vara hjälten i hennes roman vill säga. Självklart blir de kära i varandra, men ska hon våga släppa honom nära efter att ha blivit lämnad framför altaret och med en oanvänd bröllopsklänning hängande hemma i garderoben? Svaret på frågan säger sig väl självt, det är ju trots allt en Harlekin. Läs inte är ett gott råd från mig: Måste dú läsa en Harlekinroman måste det finnas något bättre. Hoppas jag.