Pnin av Vladimir Nabokov

Roman från 1957 som Nabokov skrev efter sin ”Lolita”, men innan den hunnit bli utgiven – vilket givetvis fick mig att hoppas på ännu ett mästerverk.

Den handlar om antihjälten Timofey Pavlovich Pnin, som liksom författaren, är invandrad ryss till USA som jobbar som professor på ett amerikanskt universitet. Berättaren i romanen är en kollega till Pnin, en man som visst ska bära många likheter med Nabokov själv.

Tyvärr visade det sig att romanen inte föll mig inte i smaken alls, och jag måste säga att jag är mer förtjust i den omoraliska Humbert Humbert och fördrar honom alla gånger framför den visserligen sympatiske Pnin.

Kan inte första för mitt liv varför denna ganska trista roman fått så många lovord!

// Sofia

Pappa Goriot av Honoré de Balzac

Pappa Goriot utgavs 1835 och utgavs från början löpande i Revue de Paris under 1834 för att därefter ges ut som samlat verk i bokform 1835. Eftersom jag inte har så mycket positivt att säga om romanen kan vi börja med lite handlingen, som ni säkert har något slags hum om. Trots titeln är det fakiskt inte Goriot sjävs som är huvudperson (tack och lov då han är så irriterande att jag blir sur bara jag täker på honom) utan en ung och ambitiös juridikstuderande, Eugène de Rastignac, som bor på samma sjaskiga pensionat som gubben. Goriot har vidare 2 döttrar som han försakar allt för och som  otacksamt suger ut honom. Rastignac blir givetvis kär i den ena. Och bla bla bla.

Jag är föga imponerad av den här trista romanen, som förutom att vara urtåkig också är lite läskig. Och då menar jag den synnerligen osunda relationGoriot verkar ha till sina döttrar. Är det bara jag som får peddo-vibbar?


Vad vill författaren för övrigt med sitt skämt till bok och varför tycker folk egentligen att den är så jävla bra? Jag förstår ingenting!

Känns som att jag borde ge en klassiker som denna en mer utförlig recension, men ja, jag har helt enkelt inte så mycket mer att tillägga!

// Sofia

4 x Jeanette Winterson

Tänkte avsluta mitt x författaren-bloggande med 4 romaner av Jeanette Wintesron, och det är riktigt blandade omdömen de för - från att ha varit en av favoritromanerna ffrån 2012 till en riktig botten-notering.

Först utläst, och anledningen till att jag lånade de tre övriga romanerna, var Oranges are not the only fruit. Det jag gillar hos Winterson är hur hon verkligen har sitt eget språk, sitt eget uttryckssätt och romaner som sällan är linjära, utan följer sin alldeles egna logik. Precis som många andra av hennes romaner följer även denna detta format.

Med tanke på att hon själv växte upp i ett kristet hem och är lesbisk känns den starkt självbiografisk då Jeanette, som är huvudperson i boken, knappast lär heta det av en slump. Trots svängarna i handlingen och det säregna språket och de märkliga människor vi möter känns det så äkta och inte ens den hemska mamman är beskriven utan sympati. Det är ingen bitter bok, utan humoristisk och underfundig och till och med fram till att den 16-åriga flickan stöts bort från församlingen på grund av sin läggning. Läs den!

Stengudarna är något som utgav sig för att vara en dystopisk roman, men som snarare visade sig vara något helt Wintersonskt. Det är ingen roman heller i vanlig mening, då boken består av den inledande dystopiska berättelsen om planeten Blå som ska koloniseras då människorna har förbrukat sin egen planet. Därefter möter vi Billy på Påskön på 1700-talet, samtidigt som befolkningen håller på att döma sig själva till fördärv på grund av skövlingen av öns alla naturresurser. Därefter tittar vi in i Vrakstaden som påminner misstänkt mycket om människorna som begav sig för att kolonisera planeten Blå. Det är berättelsen om en värld som upprepar sig och om misstag som begås gång på gång, och jag tycker att hon lyckas bra med sin tolkning av världen som dystopi.

Skapelsens kön däremot gillade jag inte alls. Den är för virrig, självbelåten och burlesk om en tjock, äcklig huvudperson som bland annat biter kuken av män. Jag blir bara äcklad och irriterad faktiskt, och har inget mer att säga eftersom jag blir irriterad bara jag tänker på den här hemska boken.

Passionen till slut var väl helt ok, men verkligen inte mer. Det är en kärlekshistoria som kretsar kring soldaten Henri (som mönstrar på som kycklingkock till Napoleon) och croupiern/horan Villanelle. Han förälskar sig handlöst, men Villanelle han fått sitt hjärta stulet (bokstavligen!). Som alla Wintersons böcker är det en mytologisk skröna, med män som har fjärrblick, färjekarlar som har simhud mellan tårna och hjärtan som kan stjälas. Tyvärr känns det mest som en ,visserligen välskriven och egensinnig, bagatell.

// Sofia

Toni Morrison

Tänkte passa på att presentera de kvinnliga nobelpristagarna i litteratur under året och hoppas självklart på att ytterligare en ska presenteras när årets nobelpris delas ut. Vi börjar med månadens författare Toni Morrison.

Toni Morrison, född Chloe Anthony Wofford, fick nobelpriset 1993. Bland annat motiverades hennes nominering på följande sätt: Toni Morrison: "who in novels characterized by visionary force and poetic import gives life to an essential aspect of American reality." Hon är för närvarande den sista amerikan som fått priset, men jag håller förstås tummarna för att Oates ska ta årets pris - även om det kanske inte är särskilt troligt.

Hon är en amerikans författare född 1931 och bosatt i Ohio, USA. Hon är den första afroamerikanska kvinna som fått nobelpris i litteratur och hennes romaner skildrar just afroamerikanernas liv i USA. Förutom författarskapet så är hon också verksam som föreläsare, kritiker och förlagsredaktör med afroamerikansk litteratur som specialitet.

1987 fick hon Pulitzerpriset för sin roman Älskade. Romanen blev film 1998 med Oprah Winfrey i en av huvudrollerna.

Hennes första roman utkom 1970 och heter ”De blåaste ögon”. Den var från början en novell som hon utvecklade till en roman och som hon skrev samtidigt som hon undervisade på Howard.

2 x Cilla Naumann

Tänkte fortsätta min lilla svit med 2 x författaren, denna gång blir det Cilla Naumann som jag lästa under vintern förra året. Jag blev sugen på att läsa mer av henne efter att ha läst den underbara novellen "Lära sig" av henne i början av förra året. Ja, jag tror faktiskt att den var årets höjdpunkt i läs-väg för mig, men tyvärr blev jag inte lika imponerad av de två romanerna.

Springa med åror handlar om de två barndomsvännerna Monika och Johanna, den ena läkardotter från stan och den andra bonddotter och landsortsunge. De möts under sommarloven då familjen från staden tillbringar somrarna i en sommarstuga som är bondfamiljens f.d stall. Just klassfrågan är det som är i fokus och hur den med tiden kommer emellan flickornas intensiva vänskap. Tydligen är denna bok inte den första med samma handling, för i ungdomsboken ”62 dagar” är det de båda flickornas barn som berättar samma historia. Skildringen av den intensiv vänskapen i tonårn är hudlöst skildrad och just intensiteten och allvaret i hur vänskapen är då är vackert beskriven, men förutom detta är jag aningen besviken då jag hellre hade läst mer om just tonårstiden än om den småtråkiga vuxentillvaron.

Funderar ändå på att kolla in ”62 dagar” och se om den skildrar händelsen ur ett perspektiv som passar mig bättre.

Dem oss skyldiga äro handlar om en familj som lämnar Sverige för att arbeta med bistånd och om hur åren borta förändrar hela familjen i grunden. Beslut som tas i all välmening blir ödesdigra för andra och mamman i familjen börjar vid en livskris fundera över vilken rätt de egentligen har att säga åt människorna i landet hur de ska handla. Allt berättat utan pekpinnar och utan att skriva läsaren på näsan, men jag är mest uttråkad vid genomläsningen av boken och fångas inte alls in. Kanske inte min typ av tema?

// Sofia

2 x Joyce Carol Oates

Eftersom helgen mest har bestått av att fixa ordning här hemma samt lite Oscarsfilms-tittande blir det ännu en gammal recension från 2012, närmare bestämt en roman av Joyce Carol Oates och en roman om Jpyce Carol Oates.

Tag mig, tag mig med dig är en Oatesroman som är skriven under pseudonymen Lauren Kelly. Den handlar om Laura Quade som lider av psykiska och fysiska men efter en olycka i barndomen. Oates bygger som alltid skickligt upp sin berättelse, med både genomarbetade karakärsskildringar och en långsamt stegrade spänning,  med huvudpersoner som inte alltid gör det förväntade, och som alltid med starka kvinnoporträtt. Det här är faktiskt en av mina favoriter vad gäller hennes pseudonym-romaner.

Joyce Carol Oates – samtal med Stig Björkman är en intervjuvbok som främst kretsar kring några olika av Oates romaner; om hur de uppkom, vad som påverkade henne i skrivandet och de olika romanernas teman. Lite kul om man som jag är Oates-fantast, men definitivt inget omistligt.

// Sofia