Allt vecka 59

Japp, då var det dags för en avrapportering igen angående mina framgångar i läsningen av Allt. Men det går bra nu kan jag tala om, jag har läst hela 18 sidor de senaste 43 (!) veckorna.

Eftersom det var så länge sedan sist tänker jag bjuda på en hel del godbitar den här gången. Det blir det värsta såväl som det bästa och mer därtill.

Vecka 16-59. Det värsta/bästa

Det värsta
2005 Vecka 20 Tisdag (s. 441)




Det bästa
2005 Vecka 18 Tisdag (s. 434)
Katedralen. Tillfällig placering på okänd ort.

Ibland är bildtexten bättre än bilden.

Mer därtill
2005 Vecka 19 Måndag (s. 437)
”Hulltitor! Gullvivor menar jag.”

Än en gång har mobiltelefonen hjälpt mig att finna ett oumbärligt ord.

2005 Vecka 20 Måndag (s. 441)
Inte en callgirl, sa Collinder, utan en trådlärka.
Inte en masochist, sa Collinder, utan en lustplågonjutare.
Inte en cowboy, sa Collinder, utan en ridherde.
Inte en provokatör, sa Collinder, utan en brottslockfågel.
Inte en beatnik, sa Collinder, utan en knytnävesestet.
Inte en terrorist, sa Collinder, utan en skräckväldesman.

2005 Vecka 22 Söndag (s. 451)
Nevil Shutes ”Pastoral”:

1. Det är världskrig. The woods are stiff with foxes. Flygaren fiskar om dagarna och fäller eld om nätterna.

2. Flickvinnan tänker på flygaren. Tänker och känner. Författaren följer det hon tänker och känner. Läsaren är som i hennes huvud, är det väl tänkt. Sedan kommer följande upplysning: She undressed partially. Därpå återgår författaren till att berätta vad flickvinnan tänker och känner för flygaren.

3. Flygaren, igen. He had seen so much moon in the last fifteen months that he had absorbed a little of its serenity, perhaps. I förra årets mollskinnskalender har ja sparat fler meningar månar, män och mör.

Jag, när jag läser Nevil Shutes ”Patoral”:

A. Jag är grävaren. Jag är omö. Jag är rävlingsrytet.

B. I tjugoårspresent fick jag en bok om flygplan. Hjälpte det?

C. Och mina mungipor som inte slutar stiga.

Det sista stycket här tycker jag passar extra bra just nu eftersom en av Sofias dystopiska decemberböcker är skriven av just Nevil Shute. Det var allt för den här gången.

18 sidor lästa sedan sist.
Är nu på sidan 452, dvs 176 sidor kvar.

Stina

Crazy i Klintehamn

Sofia och Sebbe åker på bröllopsresa till Paris idag och kommer hem först den 18 november, så nu är det föräldrafritt här i Klintehamn den närmaste tiden.

Frågan är hur man ska utnyttja det bäst...

Mina planer:

- På fredag blir det På spåret-kväll med Kalle som är på besök över helgen (framför Sofia och Sebbes jättetv, yes vi kommer att ta över er vardagsrumsdel! moa hahahhhha). Vi planerar att rula precis som Klintehamnsgänget gjorde förra veckan. Helt otippat tog jag Bornholm på 8-poängsnivån långt före något av de två deltagande lagen. Måste vara första gången... Är jag bra or what?!

- Plan nummer två är att ta över badrummet så mycket som möjligt med mina maratonbad. Nu är det bara Johan som jag behöver ta hänsyn till, men han är ju inte så viktig ändå. Jag ser fram emot att spendera timmar i badet tillsammans med mitt nya lavendelbadsalt och en god bok. Är jag snäll mot Johan kan jag ju försöka att planera in mina badstunder när han är i stan. But hey, om nöden kallar så har vi ju faktiskt en nygrävd bajsgrop på baksidan. Är den god nog åt barnen så borde den vara god nog åt Johan (fast han får tömma den själv).

- Så ska väl jag och Iris ha tjejkväll nån gång också. Jag tänker chic flics (alternativt skräckfilm), Ben och Jerry´s, ansiktsmask och hårinpackning samt möjligtvis något glas vin. Man kan behöva ladda batterierna lite efter all julstress (fast sanningen att säga har jag inte stressat särskilt mycket, för en gång skull är nästan alla julklappsinköp gjorda flera veckor innan jul. Härligt!).

- Och så gigant jätteparty förstås, för alla som vi känner och inte känner. Eller inte... För ärligt talat kopplar jag hellre av framför tv´n. Då slipper man allt folk, städningen och sura grannar också.

Så får det bli. Då har ni hört allt om min galna FF-vecka. I Klintehamn blir det inte mer crazy än så här. Eller så är det bara jag som börjar bli gammal...

Stina

Tranströmers haikus

Jag vet att Sofia varit lite nyfiken på Tranströmers haikus, en diktform han allt mer övergått till efter sin stroke 1990. Haikus är som ni vet en japansk diktform, bestående av tre rader med 17 stavelser (efter mönstret 5-7-5 stavelser), där max tio ord ska användas. Något som ofta glöms bort av haikudiktare (i alla fall ickejapanska sådana) är att en haiku inte får vara abstrakt. De ska således inte innehålla några metaforer. I en haikudikt är en ros således inget mer än en ros. Orden i sig ska vara starka nog att göra metaforer överflödiga. Dessutom ska den gestalta något slags from livssyn. Det behöver inte vara uppenbart religiöst eller liknande men våld och andra hemskheter hör inte hemma i en haiku om jag förstått det rätt.

Så, då när ni förstått formen är det dags för lite Tranströmska variationer, för det är inte alla hans haikus som med rätta kan kalla sig sådana. Det är han ju själv medveten om förstås. Han har både läst och skrivit haikudikter i hela sitt liv (Källa SvD) men är man en diktare av Tranströmers kaliber tycker i alla fall jag att man kan ta sig rätten att bryta några regler.

Personligen tycker jag nog också bäst om de där Tranströmer tagit sig lite friheter och är mindre konkret än vad som egentligen är passande. Vad tycker ni? Borde han få kalla det haikus eller inte?

Haikudikter (från Sorgegondolen 1996)

I

Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.

*

Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.

*

Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.

*

Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

II

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

(egen kommentar: enligt haikukännarna uppfyller den här dikten haikukraven).

III

Medeltida borg,
främmande stad, kalla sfinx,
tomma arenor.

*

Löven viskade:
ett vildsvin spelar orgel.
Och klockorna slog.

*

Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet.

IV

Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi.

(egen kommentar: även denna uppfyller kraven).

*

Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.

*

Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.

(egen kommentar: liksom den här).

Från Den stora gåtan, 2004

Håll ut Näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Jag har varit där -
och på en vitkalkad vägg
samlas flugorna.

Stina

Hårda klappar

Om jag får hårda klappar av Tomten i år hoppas jag på:

- Något av Sara Stridsberg, 2011 års författarupptäckt. Darling River är något av det vackraste jag läst.

- Kvalitetschiclit. Inget jullov är komplett om man inte åtminstone någon dag gottat ned sig med lite trevlig lagom hjärndöd läsning och alldeles för många chokladpraliner. Det är dock en konst att hitta rätt i chiclitträsket eftersom det finns sjukt mycket sådan litteratur som är under all kritik. Okej att man vill ha något lättsmält men det behöver ju inte vara dåligt skrivet eller totalt fantasilöst för den sakens skull. Susanna brukar alltid lyckas rota fram trevliga böcker av detta slag så vi får väl se om det ligger någon och väntar på mig under granen i år.

- Kanske något av Cilla Naumann, jag gillade ju verkligen hennes novell.

- Tvillingböcker jag inte läst förut, gärna Sweet Valley University. Jag saknar nr 3, 6 samt nr 12 och framåt.

- Med en Kittybok kan det aldrig gå fel, fast det är svårt att köpa eftersom jag har över hundra stycken. Inte ens jag själv har riktigt koll på vilka jag har och vilka jag saknar. Jag har numera alltid med mig en lista i plånboken (som dock uppdateras alltför sällan) för att slippa komma hem med dubbletter vilket har hänt både en och två gånger.

- En överraskning. Ibland får man något man inte visste att man ville ha. En sådan bok vill jag ha i år.

Om Tomten är sadist ger han mig något av följande:

- Vad som helst av August Strindberg.

- Hornsgatan av Ernst Brunners. Jag har läst Förmiddagsgatan – en bok om stan och Hornsgatan. Det får verkligen räcka!

- Martina Lowden har bara skrivit en bok vad jag vet, och jag har den redan, men vill Tomten jävlas kanske han ger mig ett ex till.

- En stentrist deckare.

- Candide. Kommentarer överflödiga.

Stina

Noveller över förväntan

Sofia vann för en tid sedan fyra noveller från Novellix skrivna av svenska författare i Boktipsets tävling. Två av dessa har nu hamnat i min ägo (thank you darling!), närmare bestämt Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell och Lära sig av Cilla Naumann.

Jag har inte läst något av vare sig den ena eller den andra förut. Johanna Thydell kände jag förstås till sedan tidigare då hon skrivit den Augusprisvinnande I taket lyser stjärnorna, men Cilla Naumann var en helt ny, men mycket trevligt, bekantskap.

Thydells bidrag är en ganska poetiskt skriven historia. Det är svårt att riktigt få grepp om huvudpersonen som verkar vara en osympatik man med en del issues. Vem han är och vad som hänt får man en aning om genom ögonblickbilder och tillbakablickar, men formatet är en kort novell och jag hade gärna fått mer. Men jag gillar det, Johanna Thydell har sitt alldeles egna sätt att berätta, och att man vill ha mer när historien är utläst måste ju räknas som ett rätt bra betyg.

Det var dock Naumanns historia, som jag inte riktigt trodde på till en början, som verkligen fick mig på fall. Man dras ohjälpligt och nästan mot sin vilja in i hennes text. Hon känns lite som Thydells språkliga motsats. Till skillnad från Thydell kommer inte Naumann med några antydningar. Hon skriver ganska rakt på sak, men det finns något bakom orden, något Virdborgskt nästan, där vardagssituationer är tickande bomber på väg att explodera i ens ansikte. Man vill och man vill inte veta vad som ska hända härnäst, för man har en känsla av att om något händer så är det inte något trevligt.

Stina

Buffy säsong 8 (och Spike)

Som ni och alla andra Buffyfantaster vet blev det sju säsonger av Buffy innan serien lades ner 2003. Vad ni kanske missat (men antagligen inte) är att denna sjunde säsong faktiskt inte var den sista. Det finns nämligen både en åttonde och en nionde säsong, fast i serietidningsform.

Den åttonde säsongen tar vid ungefär ett år efter det att Sunnydale förstördes i finalavsnittet. Buffy och Xander har sitt nya högsäte i Skottland och numera har de en mindre armé av potentialla dräpare, magiker och häxor till sitt förfogande. Dock ska tilläggas att det inte är alla potentiella dräpare som har lika ädla mål som Buffy och Scoobygänget vilket de snart ska bli varse.

Danne lånade mig de första tio numren samlade i två snygga volymer. Jag tycker det är kul att serien utgör en fortsättning av tv-serien och att det är Joss Whedon själv som skrivit den första delen, The Long Way Home. Det är klart att det hänt en del på det år som saknas mellan tv-seriens finalavsnitt och den första serietidningen men bitvis tycker jag att det känns något avhugget, som om vissa bitar fattas. Utan att spoila för mycket hade jag exempelvis gärna fått lite mer bakgrund kring Dawns gigantiska problem.

Det är kul att återse lite gamla bekanta som Amy, Faith och Ethan Rayne, även om den sistnämndas gästspel var alldeles för kort för min smak. Rayne är ju så bra att man gärna vill se mer av honom, en charmig men opålitlig gentlemannatjuv som inte drar sig för att vända kappan efter vinden.

Det är också trevligt med vissa mer fristående delar som utspelar sig lite vid sidan av själva huvudintrigen. Det behövs, de utgör ett litet andninghål, en paus från den egentliga handlingen. I serien var dessa fristående avsnitt dessutom i många fall också de bästa.

Så har jag spenderat lite tid med Spike, vilket alltid är trevligt. Dessa tre historier är helt fristående och man får bland annat ta del av hans eviga munhuggande med Angel, möta Harmony igen som mot all förmodan och allt vett förlåtit honom för mordförsöket, höra dem ge varandra fler fantasifulla smeknamn (vad sägs till exempel om my little refrigerator magnet, fruit cup och blondie-bear) och veta mer om Spikes förflutna.



Jag ser redan fram emot fler trevliga Buffystunder, och jag skulle inte säga nej till några Buffytidningar i julklappsstrumpan i år (hint, hint!).

Stina

Jag och Tranströmer

Jag har spenderat en stor del av min fritid med Tranströmer den senaste tiden, närmare bestämt med hans Samlade dikter 1954-1996. Om jag känner mig kulturell? Do I ever!

Vi började vår bekantskap med en viss tveksamhet från min sida, det ska erkännas, men jag måste säga att jag kommit att uppskatta honom mer och mer. Han har onekligen något särskilt i sitt språk. Jag tycker om känslan i dikterna, att de har något ödesmättat och nästan jagat över sig bitvis. De är vackra men mörka. Och de väcker frågor. Som vad flädermöss är för något. De återkommer vid flera tillfällen i Tranströmers tidiga dikter för att gäcka mig och min okunskap. Jag gissar att det helt enkelt rör sig om en ålderdomlig benämning på fladdermöss, men ändå...

Ska jag rekommendera er något Tranströmerskt skulle det vara hans första diktsamling 17 dikter från 1954, Den halvfärdiga himlen från 1958 eller Sanningsbarriären från 1978. I dessa finns flera dikter jag tror att ni skulle uppskatta. Överhuvudtaget är det hans tidiga skapande som faller mig i smaken.

Jag har dessutom tagit mig friheten att hitta några speciellt utvalda Tranströmerdikter åt några av er. De kommer att dyka upp här på bloggen framöver. You´re really in for a treat kan jag lova. Hoppas ni ser fram emot det.

Här kommer i alla fall ett litet smörgåsbord med de dikter jag tycker är de allra bästa. Enjoy!

Från 17 dikter (1954)

Stenarna

Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.

Gogol

Kavajen luggsliten som en vargflock.
Ansiktet som en marmorflisa.
Sitter i kretsen av sina brev l lunden som susar
av hån och misstag,
ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga
passagerna.

Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,
antänder gräset på ett ögonblick.
Rymden är full av horn och klövar och därunder
glider kaleschen skugglik mellan min faders
upplysta gårdar.

Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen
(såg du den sköna i det lutande tornet)
och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt
den arme i sin kappa.
Och här, insvept i fasor, är han som förr omgavs av
skrattets hjordar,
men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt
ovanför trädgränsen.

Människors raglande bord.
Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar.
Så stig upp på din eldvagn och lämna landet!

Från Hemligheter på vägen (1958)

Balakirevs dröm (1975)

Den svarta flygeln, den glänsande spindeln
stod darrande mitt i sitt nät av musik.

I konsertsalen tonades fram ett land
där stenarna inte var tyngre än dagg.

Men Balakirev somnade under musiken
och drömde en dröm om tsarens droska.

Den rullade fram över kullerstenar
rakt in i det kråkkraxande mörka.

Han satt ensam inne i vagnen och såg
men sprang ändå bredvid på vägen.

Han visste att resan hade varat länge
och hans klocka visade år, inte timmar.

Det var ett fält där plogen låg
och plogen var en fågel som störtat.

Det var en vik där fartyget låg
infruset, släckt, med folk på däcket.

Droskan gled dit över isen och hjulen
spann och spann med ett ljud av silke.

Ett mindre krigsfartyg: ”Sevastopol”.
Han var ombord. Besättningsmän kom fram.

”Du slipper dö om du kan spela.”
De visade ett egendomligt instrument.

Det liknade en tuba, eller en fonograf,
eller en del av en okänd maskin.

Stelrädd och hjälplös förstod han: det är
det instrument som driver örlogsskeppen.

Han vände sig mot den närmaste matrosen,
tecknade förtvivlat med handen och bad:

”gör korstecknet som jag, gör korstecknet!”
Matrosen stirrade sorgset som en blind,

sträckte ut armarna, huvudet sjönk ned -
han hängde liksom fastspikad i luften.

Trummorna slog. Trummorna slog. Applåder!
Balakirev vaknade upp ur sin dröm.

Applådernas vingar smattrade i salen.
Han såg mannen vid flygeln resa sig upp.

Ute låg gatorna mörklagda av strejken.
Droskorna rullade hastigt i mörkret.

MILIJ BALAKIREV
1837-1910, rysk tonsättare.

Spår

På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat
mitt ute på slätten. Långt borta ljuspunkter i en stad,
flimrande kallt vid synranden.

Som när en människa gått in i en dröm så djupt
att hon aldrig ska minnas att hon var där
när hon återvänder till sitt rum.

Och som när någon gått in i en sjukdom så djupt
att allt som var hans dagar blir några flimrande punkter,
en svärm,
kall och ringa vid synranden.

Tåget står fullkomligt stilla.
Klockan två: starkt månsken, få stjärnor.

Från Den halvfärdiga himlen (1962)

Palatset

Vi steg in. En enda väldig sal,
tyst och tom, där golvets yta låg
som en övergiven skridskois.
Alla dörrar stängda. Luften grå.

Målningar på väggarna. Man såg
bilder livlöst myllra: sköldar, våg-
skålar, fiskar, kämpande gestalter
i en dövstum värld på andra sidan.

En skulptur var utställd i det tomma:
ensam mitt i salen stod en häst,
men vi märkte honom inte först
när vi fångades av allt det tomma.

Svagare än suset i en snäcka
hördes ljus och röster ifrån staden
kretsande i detta öde rum,
sorlande och sökande en makt.

Också något annat. Något mörkt
ställde sig vid våra sinnens fem
trösklar utan att gå över dem.
Sanden rann i alla tysta glas.

Det var dags att röra sig. Vi gick
bort mot hästen. Den var jättelik,
svart som järn. En bild av makten själv
som blev kvar när furstarna gått bort.

Hästen talade: ”Jag är den Ende.
Tomheten som red mig har jag kastat.
Detta är mitt stall. Jag växer sakta.
Och jag äter tystnaden härinne.”

Från Det vilda torget (1983)

Svarta vykort

II

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Från Sanningsbarriären (1978)

Gläntan

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skruvkunniga glömmer. Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kratledningsstolpen sitter en skalbaggee i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Stina

Månadens tips: Bonjour Tristesse på SVT 2 15 december

Tipset denna månad har jag snott från Damernas värld. De tipsar om Bonjour Tristesse som visas på SVT 2 den 15 december. Trevligt att kunna avnjuta en sådan pärla utan reklamavbrott. Hade den gått på kanal 5 så hade det knappt varit värt att slå på tv´n.

Ett måste tycker jag, i alla fall för oss som är kvar i kalla Sverige, även om det faktiskt varit ännu mer passande för de av oss som befinner sig i Paris (ja med tanke på att den skrivits av en fransk författare då..). Men, men man kan ju inte få allt. Och jag tror inte du grämer dig över det heller va, Sofia, eller gör du det?

Stina

Skräck med Ellisk tvist

Med tanke på Bret Easton Ellis tidigare verk, som American Psycho och Rules of Attraction så väntade jag mig inte något så ickeoriginellt som Lunar Park. Nog för att inledningen är mer en originell. Den framställs som Easton Ellis självbiografi. Bokens huvudperson är nämligen Bret Easton Ellis själv.

I det inledande kapitlet diskuterar han sina tidigare böcker och sättet han valt att inleda dem på. Sedan fortsätter det med en ingående beskrivning av det leverne som berömmelse och pengar gett upphov till. Han drar sig inte för att dra fram all skit i dagsljus. Det är fyllor, knark och allmänt svineri. Jag kan inte hans bakgrundshistoria tillräckligt väl för att kunna säga vad som är sant och inte, men förmodligen stämmer en hel del in. Han har dock aldrig varit gift med en skådespelerska vid namn Jayne Dennis och har heller ingen 11-årig son med denna fiktiva kvinna. Men vad som hundraprocentigt säkert är fakta och vad som är fiction av hans liv fram till denna vändning i romanen vet nog bara Ellis själv. För oss andra smälter som så många gånger tidigare myten och mannen ihop.

Men den inledande delen av Lunar Park lovar så mycket mer än vad Bret Easton Ellis förmår infria. Till en början är hans berättelse obehaglig och nervkittlande. Han bygger med små medel upp en spänning som stegras långsamt. Det skulle lika väl kunna vara fantasier eller inbillning från de inblandades sida. Så småningom står det dock klart för huvudpersonen att det som sker är smärtsamt verkligt. Hans hem ändrar skepnad, gosedjur får liv och romanfigurer blir verkliga. Någonstans på vägen tycker jag att Ellis tappar greppet lite. Det är som att han inte kan hejda sig när proppen väl gått ur. Det blir för mycket, och det som till en början varit skrämmande blir mest fånigt och skrattretande. Då är verkligheten romanen skildrar långt mer skrämmande än alla de övernaturliga elementen tillsammans. Det är distanserade och självcentrerade vuxna och ångestfulla småbarn som skulle behöva trygghet men istället proppas fulla med psykofarmaka. Det är läskigt om något.

Det är synd att romanen inte höll hela vägen, för en skräckroman med en Ellisk tvist har ju all potential att bli riktigt riktigt bra, och allt annat än ordinär.

Stina