Så börjar Lökkuplen av Maud Reuterswärd. Den berättas i jagperspektiv av en namnlös flicka och kretsar kring hennes döde bror William som begick självmord. Hon tittar under handlingens gång tillbaka på händelser i det förflutna och vad som kunde ha fått honom att ta sitt eget liv. På en lös lapp i den döde brodernas dagbok finns en dikt nedtecknad som kanske kan betyda något: "Om jag ägde så mycket mark som dina fotavtryck i det fuktiga gräset skulle jag bygga mej ett blått hus och kröna det med en lökkupol av guld"
Fyndade denna ungdomsbok på Almedalsbibliotekets enkronasloppis. Fick den faktiskt i julklapp av farmor för längesedan, när jag var sådär 10-11 år, och kommer ihåg att jag blev väldigt förtjust i den och att den gjorde ett stort intryck. Fortfarande är det något med den som fängslar, men nu när jag som äldre läser den känns den lite skarpt tillyxad både vad gäller språk och handling. Men jag tycker ändå om den och den är fortfarande lite sådär magisk.
torsdag 29 juli 2010
tisdag 27 juli 2010
The last Worthless Evning av André Dubus.
I andra änden av mitt novellspektrum finns The last Worthless Evning, en samling på fyra noveller och två längre berättelser. Den gemensama nämnaren är, som bokens titel avslöjar, att allihopa handlar om avslut. Den sista värdelsöa kvällen. Boken är skriven av den armeikanske författaren André Dubus, som jag aldrig hört talas om innan jag läste boken. Till stilen påminner han om Charles Bukowski. Vilket inte är underligt eftersom båda skriver om tragik, hat, apati och den amerikanska arbetarklassen.
Boken inleds med en novell i brevform om vänsapen mellan två män, en svart och en vit, i den amerikanska flottan. För att sedan behandla ämnen som Post-traumatisk-stress, i en elvaårig pojkes möte med en Vietnamveteran. I likhet med Skogens salt tyckte jag att novellerna kunde vara underliga, och i novellen om den mexikanske basebollspelaren som hade sådan hemlängtan att han fick en psykos, även meningslös. Fast detär väl mer regel än undantag att det finns svaga kort i en novellsamling.
Förutom just den novellen tycker jag att The Last Worthless Evning var läsvärd.
Boken inleds med en novell i brevform om vänsapen mellan två män, en svart och en vit, i den amerikanska flottan. För att sedan behandla ämnen som Post-traumatisk-stress, i en elvaårig pojkes möte med en Vietnamveteran. I likhet med Skogens salt tyckte jag att novellerna kunde vara underliga, och i novellen om den mexikanske basebollspelaren som hade sådan hemlängtan att han fick en psykos, även meningslös. Fast detär väl mer regel än undantag att det finns svaga kort i en novellsamling.
Förutom just den novellen tycker jag att The Last Worthless Evning var läsvärd.
Skogens salt
Under Juni och Juli snöade jag in på novellsamlingar, något jag sällan läser. Det hela började med Skogens Salt akriven av den Vietnamesiske författaren Nguyên Huy Thiêp.
Förlagstexten beskriver novellerna som magisk realism, vilket var anledningen till att jag köpte Skogens salt. De tio novellerna utspelar sig alla I Vietnam, ett land som jag tyvärr inte visste så mycket om innan läsningen. Ytterligare en sak novellerna har gemensamt är att de är vackra, trots att de ofta handlar om otäcka saker. En tredje ska de har gemensamt är att de är subtila och det ofta är svårt att förstå vad som hände eller vitsen med berättelsen. Den första novellen, är enligt mig den tydligaste, eller rättare sagt, mest västerländsk skriven. Det är en allegori om en medelålders Vietnamesisk man. Mannens far har större delen av sitt liv varit i armén, och nu har han pensionerats. Den gamle generalen måste bo hos sonens familj och generationerna krockar. Precis som Det gamla, traditionella Vietman krockar med den nya tidens ideér.
Eftersom jag aldrig tidigare läst något från Vietman var Skogens Salt en interessant inblick i landets kultur och tro. jag gillade hur magin och mystiken alltid var närvarande i berättelserna, så som den var i det svenska Bondesamhället.
Som novellen om den unge mannen från landet som lämnar sin fattiga by och familj för att hitta Vattenandens dotter som han hört berättelser om hela livet. Resan är slitsam och hjärtskärande och han blir svårt prövad men stannar aldrig för att fundera på att han faktiskt jagar dottern till en ande.
Förlagstexten beskriver novellerna som magisk realism, vilket var anledningen till att jag köpte Skogens salt. De tio novellerna utspelar sig alla I Vietnam, ett land som jag tyvärr inte visste så mycket om innan läsningen. Ytterligare en sak novellerna har gemensamt är att de är vackra, trots att de ofta handlar om otäcka saker. En tredje ska de har gemensamt är att de är subtila och det ofta är svårt att förstå vad som hände eller vitsen med berättelsen. Den första novellen, är enligt mig den tydligaste, eller rättare sagt, mest västerländsk skriven. Det är en allegori om en medelålders Vietnamesisk man. Mannens far har större delen av sitt liv varit i armén, och nu har han pensionerats. Den gamle generalen måste bo hos sonens familj och generationerna krockar. Precis som Det gamla, traditionella Vietman krockar med den nya tidens ideér.
Eftersom jag aldrig tidigare läst något från Vietman var Skogens Salt en interessant inblick i landets kultur och tro. jag gillade hur magin och mystiken alltid var närvarande i berättelserna, så som den var i det svenska Bondesamhället.
Som novellen om den unge mannen från landet som lämnar sin fattiga by och familj för att hitta Vattenandens dotter som han hört berättelser om hela livet. Resan är slitsam och hjärtskärande och han blir svårt prövad men stannar aldrig för att fundera på att han faktiskt jagar dottern till en ande.
Dags för fler okulta mysterier.
Tack vare en oväntad långrast på jobbet kan jag kopiera det senaste inkägget från min egen blogg.
Efter en arbetsvecka på 9 till 10 timmar per dag tyckte jag det var dags för en belöning. När jag såg att Ola Skogås signerade böcker på sf-bok rusade jag dit. Eller, först till t-banan, sedan genom gamla stan. När det var min tur var jag stum av nervositet, kunde knappt presentera mig. Stod bara & glodde som ett fån. Så fort jag träffar författare blir jag löjligt starstruck. Nu är jag i alla fall stolt ägare av ett singerat ex av De förlorade sidornas bok. Samt ännu en Supernatural roman, såklart. jag var ju ändå på Sf-bokhandeln.
Ola Skogängs tecknade romaner handlar om brunbjörnen Theo som bor i Stockholm och jobbar som Privatdetektiv. Flera år innan berättelsens början var Theo på jakt efter okulta föremål, vilket ledde till att han drabbades av den förbannelse som förvandlade honom till en björn.
Eftersom jag, som bekant, är väldigt intresserad av okulta mysterier passar Theos äventyr perfekt. Berättelserna är spännande och välteckande med ett rikt persongalleri.
Jag kan rekomendera seriens första del; Mumiens förbannelse. Vem kan motstå en sådan titel?
söndag 25 juli 2010
Bröllopsfeber
Efter mycket velande fram och tillbaka om vad nästa tema ska vara har jag äntligen bestämt mig.
Eftersom "Den ätbara kvinnan" av Margareth Atwood blir månadens bok hade jag först tänkt mig ett mattema med frukost (Frukost på Tiffanys), lunch, middag (Den ätbara kvinnan) och kvällmat alternativt fördrink (Caprihina med döden), förrätt (Stekta gröna tomater), huvudrätt och efterrätt (Den ätbara kvinnan). Det stöp tyvärr (för det hade varit ett roligt tema) på att jag inte kom på tillräckligt många bra böcker jag ville ha med.
Så istället får det bli ett bröllopstema, med böcker som på ett eller annat sätt anknyter till temat, eftersom jag för tillfället är ganska insnöad på just det ämnet:).
Så här kommer då månadens böcker:
Månadens bok:Den ätbara kvinnan
Detta är Atwoods debutroman som handlar om Marian vars liv verkar vara utstakat för henne med giftermål och barn i sikte. Hon och pojkvännen Peter är på väg att stadga sig och allt är frid och fröjd, men så träffar hon på sitt jobb som marknadsundersökare någon som verkar kunna ändra på detta. Mer ska jag inte berätta eftersom det är roligare att få upptäcka själv vad Marian hittar på. Hoppas ni gillar den. Själv tycker jag att den är hysteriskt kul!
Den fjortonde bruden av Meredith Ann Pierce
Första delen i en fantasyriologi för ungdomar och också den första fantasybok jag läste. Älskade den då, när jag var 12-13 år och hoppas på att den kommer vara lika bra nu. Den handlar om Aeriel som blir tillfångatagen av en vampyr som behöver en tjänsteflicka till de själlösa tretton kvinnorna som hittills vigts åt honom. Mörkängeln som han kallas ska ha fjorton kvinnosjälar i sin halskedja innan han blir fullfjädrad vampyr. Den två andra delarna heter ''Vidundrens väg'' och ''Ravennas dotter''.
Älskararen av Marguerite Duras
Älskaren är berättelsen om den kärleksaffären mellan en femtonårig Duras och hennes kinesiske älskare. Tycker den är riktigt bra och rekommenderar också filmatiseringen som verkligen fångar boken.
Lolita av Vladimir Nabokov
Romanen berättas av en medelålders man som använder pseudonymen Humbert Humbert. Han beskriver sin kärlek till vad han kallar nymfetter, en viss typ av unga flickor, och hur han gifte sig med en änka för att få komma hennes 12-åriga dotter närmare. Även här rekommenderar jag filmatiseringen och hoppas att ni ska gilla boken också.
P.S Ni kan också se det som en chans till att kunna bocka av nya böcker på listan över böcker att läsa innan man dör då både Älksaren och Lolita finns representerade där:)
Eftersom "Den ätbara kvinnan" av Margareth Atwood blir månadens bok hade jag först tänkt mig ett mattema med frukost (Frukost på Tiffanys), lunch, middag (Den ätbara kvinnan) och kvällmat alternativt fördrink (Caprihina med döden), förrätt (Stekta gröna tomater), huvudrätt och efterrätt (Den ätbara kvinnan). Det stöp tyvärr (för det hade varit ett roligt tema) på att jag inte kom på tillräckligt många bra böcker jag ville ha med.
Så istället får det bli ett bröllopstema, med böcker som på ett eller annat sätt anknyter till temat, eftersom jag för tillfället är ganska insnöad på just det ämnet:).
Så här kommer då månadens böcker:
Månadens bok:Den ätbara kvinnan
Detta är Atwoods debutroman som handlar om Marian vars liv verkar vara utstakat för henne med giftermål och barn i sikte. Hon och pojkvännen Peter är på väg att stadga sig och allt är frid och fröjd, men så träffar hon på sitt jobb som marknadsundersökare någon som verkar kunna ändra på detta. Mer ska jag inte berätta eftersom det är roligare att få upptäcka själv vad Marian hittar på. Hoppas ni gillar den. Själv tycker jag att den är hysteriskt kul!
Den fjortonde bruden av Meredith Ann Pierce
Första delen i en fantasyriologi för ungdomar och också den första fantasybok jag läste. Älskade den då, när jag var 12-13 år och hoppas på att den kommer vara lika bra nu. Den handlar om Aeriel som blir tillfångatagen av en vampyr som behöver en tjänsteflicka till de själlösa tretton kvinnorna som hittills vigts åt honom. Mörkängeln som han kallas ska ha fjorton kvinnosjälar i sin halskedja innan han blir fullfjädrad vampyr. Den två andra delarna heter ''Vidundrens väg'' och ''Ravennas dotter''.
Älskararen av Marguerite Duras
Älskaren är berättelsen om den kärleksaffären mellan en femtonårig Duras och hennes kinesiske älskare. Tycker den är riktigt bra och rekommenderar också filmatiseringen som verkligen fångar boken.
Lolita av Vladimir Nabokov
Romanen berättas av en medelålders man som använder pseudonymen Humbert Humbert. Han beskriver sin kärlek till vad han kallar nymfetter, en viss typ av unga flickor, och hur han gifte sig med en änka för att få komma hennes 12-åriga dotter närmare. Även här rekommenderar jag filmatiseringen och hoppas att ni ska gilla boken också.
P.S Ni kan också se det som en chans till att kunna bocka av nya böcker på listan över böcker att läsa innan man dör då både Älksaren och Lolita finns representerade där:)
Tjänarinnans Berättelse.
Innan Margeret Atwood hamnade på läslistan för maj hade jag varit nyfiken på hennes böcker. Dock hade jag förmodligen valt bort tjänarinnans berättelse. Trots att även den finns med på SFX lista över de 100 bästa sf/fantsy böckerna. Inte för att Tjänarinnans berättelse var dålig utan snarare för att jag innan jag läst den inte trodde att den var min typ av bok.
Men utläst är den, och inte är jag besviken. Inte en av de bäst böcker jag någonsin läst, men i likhet med Mörkrets vänstra hand var den intressant och läsvärd. Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Margaret Atwood.
Bolen utspelar sig i en inte helt avlägsen framtid där vissa kvinnor hålls som avelskossor. Vad som hände innan berättelsen får vi knapphändig information om i from av Offreds osorterade minnensbilder. Innan berättelsen tog sin början levde hon tillsammans med sin man och dotter i ett land som förmodligen var amerika. Sedan verkar en militärkupp ha skett och av någon anledning fråntogs kvinnorna sina rättigheter och kärnfamiljen i from av man-hustru och barn sattes först. Precis som i Mörkrets vänstra hand ser vi här ett kvinnofientligt samhälle. Här hålls hålls kvinnor antagligen som husor, kuttersmycken eller avelskor. Barn är viktiga, vilket är förståeligt då staten behöver kanonmat till fronten. Framstående män belönas med chansen att reproducera sig. Mindre framstående män, som chauffören Nick måste leva i celebat. Bryter någon mot lagen straffas de antagligen med döden eller en enkel resa till fånglägret där de ändå dör efter några månader.
Greppet att låta en enda person styra den dystropiska berättelsen är effektivt, särskilt då vi genom hennes minnesbilder ständigt blir påminda att hon och då även omvärlden en gång faktiskt var som vi. Vad har svårt för är slutet då Offreds berättelse diskuteras på ett seminarium och själva berättelsen har transkriberats från kastettband. Dels för att händelsen väcker frågor om samhället där konferensen hålls dels för att jag börjar fundera över den logistik som måste kommit till stånd för att banden ska ha nått omvärlden. Och hur kan Offred över huvudtaget ha fått tag på kasettbanden?
Är detta en medveten handling av Atwood, att vi inte vet vad som händer i de slutna samhällen som finns idag. Eller är det redskap för henne att avsluta berättelsen?
Men utläst är den, och inte är jag besviken. Inte en av de bäst böcker jag någonsin läst, men i likhet med Mörkrets vänstra hand var den intressant och läsvärd. Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Margaret Atwood.
Bolen utspelar sig i en inte helt avlägsen framtid där vissa kvinnor hålls som avelskossor. Vad som hände innan berättelsen får vi knapphändig information om i from av Offreds osorterade minnensbilder. Innan berättelsen tog sin början levde hon tillsammans med sin man och dotter i ett land som förmodligen var amerika. Sedan verkar en militärkupp ha skett och av någon anledning fråntogs kvinnorna sina rättigheter och kärnfamiljen i from av man-hustru och barn sattes först. Precis som i Mörkrets vänstra hand ser vi här ett kvinnofientligt samhälle. Här hålls hålls kvinnor antagligen som husor, kuttersmycken eller avelskor. Barn är viktiga, vilket är förståeligt då staten behöver kanonmat till fronten. Framstående män belönas med chansen att reproducera sig. Mindre framstående män, som chauffören Nick måste leva i celebat. Bryter någon mot lagen straffas de antagligen med döden eller en enkel resa till fånglägret där de ändå dör efter några månader.
Greppet att låta en enda person styra den dystropiska berättelsen är effektivt, särskilt då vi genom hennes minnesbilder ständigt blir påminda att hon och då även omvärlden en gång faktiskt var som vi. Vad har svårt för är slutet då Offreds berättelse diskuteras på ett seminarium och själva berättelsen har transkriberats från kastettband. Dels för att händelsen väcker frågor om samhället där konferensen hålls dels för att jag börjar fundera över den logistik som måste kommit till stånd för att banden ska ha nått omvärlden. Och hur kan Offred över huvudtaget ha fått tag på kasettbanden?
Är detta en medveten handling av Atwood, att vi inte vet vad som händer i de slutna samhällen som finns idag. Eller är det redskap för henne att avsluta berättelsen?
Mörkrets vänstra hand (manlig könlöshet?)
Mörkrets vänstra hand av Ursula LeGuin är ännu en av de böcker jag förmodligen aldrig läst om den inte varit månadens bok. Eller så hade jag gjort det för att den brittiska nördtiningen, och min bibel, SFX hade med den på sin lista över de 100 bästa sf/fantasyromanerna. Och jag brukar göra som SFX säger. Innan jag ens visste att boken fanns läste jag dock en fanfic som baserades på den, men som utspelades i ett annat fandom. Efter att ha läst ut Mörkrets vänstra hand blev jag nyfiken, och jepp, det finns fanfic som utspelar sig på planeten vinter.
Som det redan konstaterats är våra omdömen om boken väldigt lika. Vilket jag må säga var förvånande, annars brukar kritiken variera. I det här fallet kan det nog bero på att de delar vi ogillade eller ifrågasatte var så framträdande i boken. Att författaren inte nådde upp till sitt mål att skildra ett könlöst samhälle, utan skildrade ett där mannen fortfarande var norm. Förutom när han var i khemer, det vill säga. Vad jag började fundera på var om samhället även var kvinnofientligt då vår guide, bokens huvudperson Genly Ai själv skildrade alla för det samhället avikande/kvinnliga drag med förakt. Tänkte ni på det? Hur både han och de två världarna han besökte verkade värja sig mot exempelvis ömmhet, som beskrevs som ett kvinnligt drag. Eller hur Genly pratade om list och lismande som negativa drag utmärkande för kvinnor?
Kan detta ha att göra med att Genly är man och en man av den tiden boken utkom? Eller har han blivit influerad av de hårda världarna han besökte?
Är det ett medvetet drag hos Ursula LeGuin att låta alla vara avogt inställda till allt som inte räknades som manligt?
Jag tycker att Mörkrets vänstra hand är lik Gullivers resor. En främling, berättaren, reser till en främmande värld som han inte förstår sig på. Gulliver stöter dock på två olika världar, vilket även Genly skulle göra. Men inte heller här tycker jag att LeGuin når sitt mål. Visst, styrelsesättet i de båda världarna på planeten vinter är olika. Men skrapar man på ytan handlar det om samma maktspel. Eller så är likheten som LeGuin vill påvisa och jag har helt fel.
Boken var svår att komma in i och jag må erkänna att jag till en början hade svårt att hålla isär de olika karaktärerna. Mitt intresse ökade dock när Genly blev deporterad till arbetslägret. När resan på isen sedan började hoppades jag att historien skulle vara längre.
Som Stina skrev, är jag glad att jag läste ut boken, även om den var trögstartad.
Som det redan konstaterats är våra omdömen om boken väldigt lika. Vilket jag må säga var förvånande, annars brukar kritiken variera. I det här fallet kan det nog bero på att de delar vi ogillade eller ifrågasatte var så framträdande i boken. Att författaren inte nådde upp till sitt mål att skildra ett könlöst samhälle, utan skildrade ett där mannen fortfarande var norm. Förutom när han var i khemer, det vill säga. Vad jag började fundera på var om samhället även var kvinnofientligt då vår guide, bokens huvudperson Genly Ai själv skildrade alla för det samhället avikande/kvinnliga drag med förakt. Tänkte ni på det? Hur både han och de två världarna han besökte verkade värja sig mot exempelvis ömmhet, som beskrevs som ett kvinnligt drag. Eller hur Genly pratade om list och lismande som negativa drag utmärkande för kvinnor?
Kan detta ha att göra med att Genly är man och en man av den tiden boken utkom? Eller har han blivit influerad av de hårda världarna han besökte?
Är det ett medvetet drag hos Ursula LeGuin att låta alla vara avogt inställda till allt som inte räknades som manligt?
Jag tycker att Mörkrets vänstra hand är lik Gullivers resor. En främling, berättaren, reser till en främmande värld som han inte förstår sig på. Gulliver stöter dock på två olika världar, vilket även Genly skulle göra. Men inte heller här tycker jag att LeGuin når sitt mål. Visst, styrelsesättet i de båda världarna på planeten vinter är olika. Men skrapar man på ytan handlar det om samma maktspel. Eller så är likheten som LeGuin vill påvisa och jag har helt fel.
Boken var svår att komma in i och jag må erkänna att jag till en början hade svårt att hålla isär de olika karaktärerna. Mitt intresse ökade dock när Genly blev deporterad till arbetslägret. När resan på isen sedan började hoppades jag att historien skulle vara längre.
Som Stina skrev, är jag glad att jag läste ut boken, även om den var trögstartad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)