Recension av Oscar Waos korta förunderliga liv

Kan väl börja med att säga att detta inte riktigt var en bok som föll mig i smaken. Den är väl helt enkelt inte riktigt min typ av bok. Först och främst måste jag säga att jag, redan innan jag började i den, hade mina invändningar då jag tyckte att själva titeln var aningen pretentiös.

När jag sedan började i boken så märkte jag ganska tidigt att den inte skulle bli en av mina favoritböcker (fast den växte faktiskt på mig en aning under andra halvan av boken). Det första jag har en invändning mot är författarens irriterande vana att infoga fotnötter i texten så ofta han ges en anledning (ofta också utan egentlig anledning). Enligt mitt tycke irriterande, då jag inte tycker att detta är särskilt relevant för en skönlitterär bok. Ville han roa sig med att lägga in fotnötter i texten kanske han skulle ha valt att skriva en annan typ av bok. Vidare så är det irriterande med alla populärkulturella referenser och speciellt då de ständiga Tolkienreferenserna. Efter att ha jämfört den elake diktatorn med Sauron för femtioelfte gången och gjort en del andra lama Tolkienreferenser (jag känner fantasynördar som skulle ha gjort bättre och mer subtila referenser än bokens författare) så kanske författaren kritiskt skulle ha granskat sin bok en extra gång innan han publicerade den. Vad gäller den språkliga delen tycker jag även att det är en aning irriterande med alla spanska uttryck i boken, något säkert alla kritiker varit lyriska över. Men i min mening är det som om de klassiska ryska författarna skulle svängt sig med ryska uttryck titt och tätt i sin litteratur, kanske inte det bästa för att föra fram sitt budskap? Ockå författarens slemmiga fixering vid kvinnokroppen var störande, det var bröst och fittor och putor och knulla till höger och vänster. Inte charmigt! Dessutom tycker jag att Junot Diaz kunde ha varit lite mer tydlig i sin beskrivning av fukun. Han är alldelses för luddig och som jag tolkar det känns det som om han inte riktigt vet vad det är han pratar om.
Till sist så går det helt enkelt inte att gilla en bok där man har noll sympati för huvudkaraktären. Om författaren, istället för att om och om igen beskriva hur tjock och frånstötande Oscar var, hade tagit sig lite tid att utveckla hans karaktärsdrag och utveckla karaktären till att kännas verklig och inte endimensionell och påhittad kanske boken kunde ha fått en mer positivt klingande recension. Men som det ser ut kan det inte bli annat än tummen ner tyvärr!

Däremot har jag börjat i Guru som är månadens bok, och den verkar betydligt mer intressant!

Mars månads boktema: Religion

Tar mig friheten att lägga ut månadens boklista,vald av Sandra, eftersom det blivit dags för min första recension för månaden!

Månadens bok blir Guru! av Zac O'Yeah.
En repotagebok där Zac försöker reda ut begrepp som Guru, samsara och vilken roll en av världens älsta religioner spelar i dagens materiella samhälle. Anledningen till att Sandra valt Guru som huvudbok är på grund av den otroliga roll den spelat i hennes eget sökande.

Ytterligare läsning:

Amerikanska Gudar, av Neil Gailman, följer ex-fången Shadows resa genom amerika. Förutom att boken är väldigt bra skriven tar den även upp viktiga religiösa frågor. Vad händer exempelvis med de gudar som inte längre dyrkas?

Oscar Waos korta förunderliga liv, av Junot Diaz sätter inte religionen i förgrunden men nog spelar religion och vardagsmagi en stor roll för bokens karaktärer. Den Pulitzerpris belönade boken sträcker sig mellan tid och rum, mellan USA och Dominikanska Repubilken. I centrum står en familj förföljd av en latinamerikans förbannelse, Fukú. Men hur mycket är förbannelsens förtjänst och hur mycket beror på omständigheter och deras egna val?

Mumiekongressen, av Heather Pringle, är den mest akademiska av de fyra böckerna. Som titeln lyder fick författaren inspiration till boken när hon var på en mumiekongress. Efter kongressen blev hon så faschinerad av ämnet mumier, men även av de forskare som viger sina liv åt ämnet, att hon reste jorden runt för att samla material till boken.

Recension av Det var vi som var Mulvaneys

Sträckläste de sista hundra sidorna av boken igårkväll för att hinna klart innan nästa tema satte igång. Jag har ju läst boken förut, men det var ju ett tag sedan, så jag hade lite glömt hur sorglig den faktiskt är. Grät faktiskt en skvätt på slutet..stackars lille Muffin.

I alla fall, efter att ha läst klart boken precis efter att ha avslutat "Dödgrävarens dotter" så märker man så väl vad den förra saknade. För även om "Dödgrävarens dotter" ju bygger på ett verkligt människoöde (Oates farmors) så lyckas Oates aldrig riktigt (i mitt tycke) få människorna så levande och komplexa som samtliga Mulvaynes ju är. Till och med djuren i boken är på något sätt starkare karaktärer än dödgrävarens Rebbecka. Allt känns så levande, man kan nästan se Feathers, Molly-O och kanske framförallt Muffins framför sig när man läser boken.

Jag tycker att den är så vackert skriven också, så poetisk på något sätt. För trots att boken handlar om en familjs tragiska sönderfall innehåller den så mycket fint också; speciellt syskonens lojalitet mot varandra. Dessutom gillar jag den för att den trots allt slutar väldigt hoppingivande, vilket man kanske inte kan påstå att särskilt många av Oates böcker gör.