Rädda det som räddas kan

Avsnitt trettioett
Detta är nu självklart inte hennes fel, inte helt och hållet i alla fall. Det syns på långt håll att hon bär på inte så lite halvtaskiga gener. Jonas stönar inombords. Folk som hennes föräldrar borde inte vara berättigade att skaffa barn. De var säkert lika anskrämliga bägge två. Om han var som dem skulle han ha tagit en god titt på sin tillvalda livskamrat, och skrikande sprungit därifrån. Eller kanske inte vid närmare eftertanke, de måste ha matchat varandra, och förmodligen var deras intelligensnivå tillsammans inte större än vad deras dumma dotters är. De förtjänade säkert varandra. De var säkert så dumma att de inte förstod bättre.

Frågan är dock om de var så dumma att de inte insåg hur fult deras kommande barn skulle bli. Ful plus ful kan ju i princip bara bli en sak. Säkert var de så fula att det inte hade hjälpt vilket drag stackars Frankie ärvde från dem, hon skulle ha blivit en ful padda i vilket fall. Lite självinsikt borde de stackars människorna ha haft, en amöba hade kommit fram till den enkla slutsatsen. Hon kanske var en olycka, funderar han. Hon kanske inte var tänkt att bli till. Säkert blev föräldrarna lika chockade som han första gången de såg sin dotter. Och efter det gjorde de förmodligen det enda rätta, och såg till att vissa utvalda delar slutade att fungera som de skulle. Eller så kanske de helt enkelt gjorde något ännu bättre och tog sina miserabla liv. Nej förresten, stryk det sista. Det vore att tillräkna dem större hjärnkapacitet än vad som kan ha varit möjligt.

Kanske adopterade de bort henne och barnmorskorna var barmhärtiga nog att inte låta de nyblivna föräldrarna se sitt missfoster. Fast nej igen, vem hade velat adoptera en så ful unge. Barnhem är troligare. Han tittar närmare på henne, hon ser ut som ett barnhemsbarn. Ett fult barnhemsbarn som ingen ville ha och som blev utkastad därifrån så fort hon var myndig. Eller kanske ännu tidigare. Jo, funderar han vidare. Förklaringen är mer än trolig, och utan en mammas hjälpande hand har Frankie inte haft en chans. Inte för att hon har några vackra, eller ens acceptabla drag att bättra på, men visst skulle hon inte behöva vara riktigt så här ful.

Och om hon inte vet det så är det faktiskt 2000-talet och där finns något som heter skönhetsoperationer. I hennes fall kanske han inte skulle vilja kalla det just det, snarare hmm, låt se, mindre förfulande operation. Ehhh, inte riktigt klockrent. Kanske operation mindre fulhet. Ja, det skulle kunna bli nåt. Med den rätta reklamkampanjen. Han kan nästan se reklampelarna; Operation: Mindre Fulhet. Lysande i någon stark neonfärg och med Bond-inspirerad musik spelande i bakgrunden. De fula, feta loosrarna skulle komma springande i klungor och dregla lystet så fort de hörde signaturmelodin till reklamen. De skulle falla som synnerligen fula käglor. Moa ha ha. Och inte skulle de bli vackra precis, bara något mindre fula. Ja, det skulle funka. Dessa fula individer skulle sannerligen behöva ett rädda det som räddas kan-kit.

RÄDDA DET SOM RÄDDAS KAN KIT. Där har han ju det! Så fort han kommit härifrån ska han ta patent på iden och sälja den till någon stor reklambyrå. I sanning, vilket geni han är! Men nej, nu störs hans briljanta planer av en synnerligen irriterande röst; Frankie. Morr. Den bruden har den värsta tajming…
– Jävla nedlusade lilla barnhemshelvete, mumlar han mellan sammanbitna tänder.
– Va? Hör du Mr Castell, de vill visst se din legitimation. Du, ta inte illa upp, va? Det är ett populärt ställe vet du…
Fuck! Det här händer inte bara! Jonas är mållös. Det här billiga, småskitiga, förpestade lilla barhelvetet i mitten av ingenstans vill ha hans legitimation. Hans! Ser de inte vem han är? Ser de inte hans världsvana. Men om de tigger om det ska de väl få som de vill. Mummel mummel. Med förorättad min drar han fram sitt ID-kort och kör upp det i inkastarens fula tryne.

I sin ilska har han bara glömt en sak……Han heter inte Mr Castell. Han heter inte ens något som kan komma i närheten att likna det. Jonas ilska är med ens som bortblåst, och i hans ansikte tar istället ett inställsamt flin plats. Åh herre Gud, tänker han för sig själv. Låt dem inte ha hört puckots sista kommentar, låt dem inte ha hört, låt dem, inte ha hört, låt dem inte ha hört………
– Jo då, du har åldern inne, pysen.
Jo då, du har åldern inne pysen, härmar Jonas i sitt inre, men drar samtidigt en lättnadens suck. Tack och lov.
– Men jag tyckte just jag hörde damen kalla dig Mr Castell, och det är inte alls vad som står på det här ID-kortet. Du skulle inte kunna förklara det för mig? Det är inte så att du har förfalskat det? Om det är något jag inte gillar så är det sådant. Och är det några jag inte gillar så är det typer som håller på med sånt. Men du har säkert en bra förklaring. Inte sant?
JÄVLA GUD!

Flicka i fönster

Jag har fastnat för den här framsidan av någon anledning, jag vet inte varför. Sofia tycker den är ful. Så jag frågar mig, är det bara jag? Är den verkligen så ful? Is it? Is it really? Do tell!


Stina

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?

Precis som Bonjour Tristesse som jag skrev om i min förra recension är det här en bok med en alldeles speciell inledning. De första meningarna i Vårt hem är vårt slott fångar in en, och inledningen slår också an tonen för resten av boken.

My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all, I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in our family is dead.

Det är en annorlunda berättelse, och man kan efter att ha läst denna roman förstå varför Shirley Jackson var en sådant populär författare under sin livstid och varför hennes böcker återigen börjar röna uppmärksamhet. Efter att tidigare ha läst Hemsökelsen måste jag säga att detta var det sista jag förväntade mig av Jackson. Medan den förra romanen var sövande, tråkig, trist och komplett humorlös (bortsett från slutet) är denna historia livfull, udda och fylld med underliga små detaljer och ritualer från de inblandades vardagsliv. Den rymmer också en slags mörk underfundig humor.

Redan i och med de första raderna inser man att huvudpersonerna i boken inte är några vanliga Smiths eller Jones. Ganska snart förstår man också att något hänt, något som gör att folket i byn helst håller sig på avstånd från dem. De utgör en slags familj, men långt ifrån en ordinär sådan. Det är Merricat som verkar långt yngre än sina arton år, det är den äldre systern Constance som numera aldrig lämnar huset och slutligen är det den förvirrade farbror Julian. De tre utgör resterna av familjen Blackwood, klanen som alltid levt i sitt slott. Resten av familjen har alla dött av förgiftning efter en familjemiddag sex år tidigare, en middag som Constance serverade...

Trots de mystiska omständigheterna kring den övriga familjens bortfall existerar de överlevande i en slags harmonisk självvald isolation. Enda smolket i bägaren är när Merricat måste ge sig iväg till byn för att skaffa förnödenheter. Hon är den enda av dem som nånsin lämnar huset, och bara två dagar varje vecka, dagar hon verkligen inte ser fram emot. Väl i byn får hon så ut med bybornas blickar och gliringar. Barnen roar sig med att ropa elakheter efter henne, som följande ramsa:

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh, no, said Merricat, you'll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Systrarnas relation beskrivs fint. Det är en tillvaro där Constance fått ge upp allt men ändå inte viker från sin systers sida. De båda är bundna till varandra på gott och ont och de är varandras hela värld. För vad vore Merricat utan sin Constance? Och Constance utan sin Merricat?

Det är en vacker saga vi får ta del av i den här boken. Vacker och fruktansvärd.

Stina

Veckans bok

Veckans bok presenteras återigen av litteraturvetaren och kulturprofilen Freddie. Denna vecka: Paul Austers Osynlig.

Stina

One coincidence too many?

Våra teman och månadsböcker har under den senaste tiden haft en benägenhet att hänga samman, att följa någon nyckets eller ödets röda tråd, och detta helt utan avsikt. Och det känns faktiskt inte helt bra. Jag vädrar järtecken i luften. Okej att slumpen ibland styr men nu har sammanträffandena helt enkelt blivit för många för att kunna ignoreras, eller vad sägs om följande:

- På insidan av pärmen av Nene Ormes Udda verklighet (som ingick i mitt Svenska fantasytema under augusti månad) görs reklam för Legend av Richard Matheson, en bok som kom att ingå i Sofias Supernatural roadtrip-tema i september.

- I Sandras Eskapistiska tema i juli ingick Trollkarlen från Oz som en av månadsböckerna, en bok som översatts av Sam J. Lundwall som skrev Flicka i fönster vid världens kant som ingick i mitt tidigare nämnda fantasytema.



- I Flicka i fönster vid världens kant finns otaliga referenser till Francoise Sagan och hennes Bonjour Tristesse, som var månadsboken i mitt sommartema i maj månad.











- Paul Austers Osynlig, som ingår i Sofias Supernatural Roadtrip börjar med en beskrivning av Bertrand de Born, en kartaktär från Dantes Inferno. Dante och hans inferno utgör en ganska central del i Andrew Davidsons Gargoylen som ingick i mitt fantasytema.



- Incest är ett tema som oroväckande ofta dykt upp i våra teman: jag ska inte avslöja alla böcker eftersom det skulle spoila för mycket, men man kan i varje fall ana undertoner av detta i Bonjour Tristesse. Dessutom återkommer det i två av böckerna i mitt fantasytema, i en böckerna i Sofias roadtrip samt i en av böckerna från Sandras Asientema.

Så vad säger ni? Känns det inte som ett sammanträffande för mycket?

Let the paranoia begin?

Stina

Jonas is back!!!!!

Ni läste rätt - Han är tillbaka!

Green is the colour

Avsnitt trettio
Nog är det Charlies alltid. Med sin spruckna fasad i en sjukt grön färgton och sitt allmänt sunkiga intrycket verkar detta vara Frankies rätta element. Hon smälter in utmärkt i en sådan miljö, till skillnad från Jonas själv. Hur nån med minsta gnutta självkänsla frivilligt väljer att besöka ett ställe som detta övergår Jonas förstånd. Kanske vet de inte bättre. Det här är kanske helt enkelt vad de förväntar sig av livet - varken mer eller mindre.

En kväll vid Charlies kladdiga bardisk och en drink av tvivelaktig kvalitet i handen kan mycket väl vara veckans höjdpunkt för en sådan självföraktande individ. Jonas kan se Frankie sitta där inne, ensam, ful och föraktad, svepande rad efter rad av monkey brains. Det är nästan tragiskt, eller ja, hade varit om det gällt någon annan i varje fall. Som det är nu förstår han inte hur någon skulle kunna visa sig ute med en sådan anskrämlig kvinna. Han har sett transvestiter som verkat kvinnligare. För tusan, han har haft pojkvänner som varit mer kvinna än hon.

Han sneglar på henne i ögonvrån och ryser till. Huh, vad ska folk tro om honom när han gör entré med henne vid sin sida. Å andra sidan är det knappast troligt att han skulle stöta på en bekant på ett ställe som detta.
– Vilket förtjusande ställe, skrockar Jonas. Du vet då att njuta av det goda i livet. En kväll på det här stället så är min dag komplett. Bara att glida in och glömma alla mina bekymmer. Och dina också naturligtvis Frankie.

Det kan hon behöva tänker Jonas för sig själv. Stackars anskrämliga kvinna. Eller stackars förresten. Han tycker inte direkt synd om henne. Han har svårt att känna medkänsla med någon som Frankie. Hon är ju både ful och otrevlig. Men ändå, han känner för att muntra upp henne på något sätt. Hon är uppenbarligen livrädd för den här Mr Castell som han utger sig för att vara, och vill han få henne att slappna av och kanske komma med några förklaringar till vad hela den här soppan går ut på borde han börja mjuka upp henne redan nu. Komplimanger brukar göra susen när man har med kvinnor att göra. Det är vad han har hört i alla fall. Sen får spriten göra resten, och Frankie kommer att vara redo att tala. Problemet är att det inte är helt lätt att komplimentera någon så ful som Frankie. Å andra sidan borde hon bli glad för vilket litet vänligt ord som helst. För komplimanger torde vara en bristvara i Frankies miserabla tillvaro.

– Ser du Frankie, fortsätter han glatt medan de närmar sig ingången, stuckaturen matchar din hårfärg.
– Eh, det har du rätt i, svarar Frankie och ler nervöst
– Se så, säger Jonas vänligt. Du är inte vidare bra på att ta en komplimang, va? Man brukar säga tack när man får en.
– Åh förlåt, jag trodde inte….jag menar…Tack. Tack så mycket. Du vet, jag är inte van vid….jag trodde du menade…Jag tänkte mig inte för…Tack. Ta…..
Ja jisses, effekt gjorde hans ord, men frågan är om det fick den effekt han hoppades på. Frankie verkar snarast ha blivit ännu mer nervös nu. Babblar på som en dåre gör hon också.
– Frankie, avbryter Jonas ordflödet, jag kan helt enkelt inte tro att en vacker….Här är han tvungen att göra en liten grimas. Ansiktet skrynklar ihop sig nästan av sig själv vid tanken på denna omöjlighet. Men han fortsätter oförtrutet, säkerligen kan hon inte ha lagt märke till denna omärkliga ansiktsrörelse - …en vacker kvinna som du aldrig fått en komplimang förut. Jag lovar dig tjejen, så fort vi kommer innanför dörrarna på den här baren kommer männens ögon vara klistrade vid dig. Ha lite självförtroende bara, avslutar han uppmuntrande.

Vilket geni han är. Om inte det där vinner över Frankie på hans sida gör inget det. För visst kommer allas ögon att vara klistrade vid henne när de kliver in. Hon besitter helt enkelt en så grotesk fulhet att man helt enkelt måste titta på henne. Även utan det gröna håret skulle hon vara en syn, om än inte lika uppseendeväckande. Hon är som en vandrande bilolycka. Man vill egentligen inte titta, men man kan bara inte låta bli.

Bonjour Tristesse

Juliette Greco sjöng det melankoliska ledmotivet och spelade även med i filmen som nattklubbsångerska. Vackert, eller hur?



Stina

Bästa öppningsscenen nånsin?

Är inte öppningsscenen av filmen baserad på Francoise Sagans Bonjour Tristesse underbar?



Stina

Un charmant petit monstre

A strange melancholy pervades me to which I hesitate to give the grave and beautiful name of sorrow. The idea of sorrow has always appealed to me, but now I am almost ashamed of its complete egoism. I have known boredom, regret, and occasionally remorse, but never sorrow. Today it envelops me like a silken web, enervating and soft, and sets me apart from everybody else.

Detta är början på Francoise Sagans Bonjour Tristesse – och vilken inledning. Jag är en sucker för böcker med inledningar som är något utöver det vanliga och det här är en av mina favoriter. Precis som novellen i övrigt är de inledande orden både vackra, bittra och gripande. Man dras oundvikligen in i den dekandenta och bekymmerlösa värld som utgör huvudpersonernas liv.

Huvudpersonen Cecile är också hon något utöver det vanliga. Hon är en intressant karaktär, egoistisk och känslokall vissa stunder men samtidigt sårbar och liten andra. Francoise Sagan själv har av nobelpristagaren Francois Mauriac blivit beskriven som ett ”charmant petit monster”. Det är en beskrivning som jag tycker väl passar in även på Cecile som kan vara nog så charmerande när det passar hennes syften, men ve den som går henne emot. Hennes relation med fadern är också den intressant då vissa nästan incestuösa undertoner anas ibland.

Historien berättas ur Ceciles perspektiv, en tonårsflicka som tillbringar en sommar på rivieran min sin änkling till far. De lever ett okonventionellt liv tillsammans. Det är en sorglös tillvaro utan ansvar och förpliktelser. Det är hon och hennes far, de två mot resten av världen. Deras lilla universum inkräktas bara då och då av den senaste i raden av älskarinnor men Cecile lever tryggt i vissheten att det bara är tillfälligt. Hennes far är en ombytlig man och en kvinna kan aldrig räcka till för honom. Den enda kvinnliga konstanten i hans liv är Cecile själv och det är så hon vill ha det. De är lyckliga och om en kvinna skulle komma och lägga beslag på hennes far för någon längre tid skulle de bli olyckliga båda två.

Så dyker Anne upp i deras liv, en bestämd karaktärsfast kvinna, så olik alla andra kvinnor som fladdrat förbi i deras liv. Och Anne tänker inte nöja sig med med mindre än äktenskap. I och med Annes inträde verkar den sorglösa vagabondtillvaro Cecile vant sig vid få ett abrubt slut. Men Cecile är redo att slåss, för sin far, för sig själv och för deras bekymmerslösa tillvaro.

Under de långa heta sommardagar som följer smider Cecile planer som kommer att få ödesdigra konsekvenser för dem alla. För resultatet av leda är inget att leka med.

Stina

The Hottest State

Jag skrev om romanen Ett fönster i New York för ett tag sedan. Jag tyckte ju som bekant inte att den var någon höjdare men tänkte ändå tipsa om filmvarianten, kanske är det helt enkelt en historia som gör sig bättre på film. Det verkar ju inte helt omöjligt att det faktiskt är så eftersom det är Ethan Hawke själv som regisserat den. Han spelar också med i en mindre roll som Wills pappa.

Enligt trailern verkar filmen överensstämma rätt väl med boken. Är filmen bättre än boken i det här fallet? Vad tror ni?



Stina

Kvalitetslitteratur

För att inspirera min växande bokhög Mr X (namnförslag någon?) att börja banta har jag mellan boktemaböckerna gett mig i kast med riktig kvalitetslitteratur som har legat här hemma ett bra tag i väntan på att bli läst. Vi talar alltså om höjdarlitteratur här; nämligen de klasiska "Mysrysarna" och "Kalla kårar"-böckerna.

Vi börjar med Mysrysaren "Mysteriet på ön", där den våpiga Nicola Penrose boken igenom gör sitt yttersta för att få chansen att dö en ond bråd död, samtidigt som hon våpar omkring i största allmänhet, samt håller på att dö av längtan efter att den mystiske främlingen Matthew. Deckarintrigen i boken är dessutom synnerligen fånig, där lilla Nicola börjar få mystiska meddelanden om att hennes föräldrar som förolyckades för ett år sedan kanske inte dog av en olyckshändelse. När sedan mystiska saker börjar hända blir det såklart oväder så ingen kan ta sig ifrån den isolerade ön. Nyskapande? Nej, kanske inte.

Vi talar här om en bok som håller sämre standard än en Harlequinroman (och då har jag läst en del i mina dar, he he där rök min credibility...). Allt med boken suger helt enkelt. Och då menar jag ALLT (Vad hände förresten med din ambition, Stina, att delge oss allt underbart Martina Lowden klämmde in i boken med samma namn?). Hjältinnan är som sagt ett fånigt våp, handlingen har hål stora som höghus och känlsorna som uppstår mellan vår hjälte och hjältinna verkar komma från ingenstans. Det här är det sämsta jag läst någonsin. Jag hoppas innerligt att hjälten och hjältinnan kommer att leva olyckliga i alla sina dagar.

För att bara ge ett exempel på det usla i boken kan vi ta Nicolas föräldrars död. Självklart är de inte döda, utan dyker upp livs levande mot slutet av boken, och det kan man väl ta. De har hållt sig undan för att de varit hotade till livet och sannolikt skulle ha mördats om de inte gått under jorden. Men grejjen är att de hållt sig undan sin sörjande dotter ett helt år, samtidigt som hon stått där i skottlinjen för mördaren- och detta på inrådan av polisen. Så jävla ologiskt!

För att ni ska se att det här verkligen är en riktigt, riktigt usel bok kommer här några härliga utdrag:

Min dumma flicka, tänkte hon för sig själv. (Seriöst tänker någon verkligen så?)

Nästa morgon blev Nicola mycket husmoderlig. (Blir och blir, är inte detta något man antingen är eller inte är?.

För övrigt, här kommer också den ramsa som ALDRIG misslyckats med att få vår hjältinna på bättre humör. Testa det ni också nästa gång ni är nere, den här ramsan har nämligen en succes-rate på 100%- den kan inte faila:

När du tvivlar, har det svårt,
Spring i cirklar, ropa, gråt.

Här tror jag att vi lämnar Nicola och hennes patetiska existens för att istället ägna oss åt "5 ruggiga rysare", en novellsamlingen med noveller av 5 olika författare.

Den första, "Varg-människorna" känns precis som något Margareth Atwood skulle ha kunnat svänga ihop i en handvändning i sin "Den blinda mördaren" då historen är lika kliché, lika fånig och lika för mycket- men ändå underhållande att läsa.

"På andra sidan" å andra sidan känns mycket mer genomtänkt och väldigt mycket Lovecraftinspirerad och handlar om en gammal man som går över en tröskel han inte borde. Underhållande även denna, och gör mig faktiskt sugen på att läsa något av Lovecraft.

"Skräckens skepp" däremot är ingen höjdare direkt utan känns mest som en historia som skrivits en gång för mycket. Om ett skepp sjömän som stöter på ett spökskepp med en besättning bestående av sjömonster.

"Växande fasa" vidare känns också ganska B, om en varelse som växer till sig under en hög hö. Inte helt fräscht kanske.

Till sist är det "Masken" om en parasit som hittar till jorden där den parasiterar på en människa, men finner sig utslagen av sin egen ofödda avkomma som redan väntar på sin chans att ta över världen. Tja, den var originell i alla fall.

Nu är hösten här...

Nu när hösten närmar sig, vad passar väl bättre än ett peppigt youtube-klipp med Glee? Inte för att det på något sätt anknyter till någort jag läst på sistone, men som Stina brukar säga, Why not. Så här kommer det, lyssna och njuuuuut!

Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers

Har tidigare skrivit om och recenserat den underbara ungdomsromanen "Dansa på min grav" om Hal som blir kär i i den våghalsige Barry. "Vykort från ingenmansland" är skriven av samma författare, men kommer tyvärr inte alls upp i samma klass som den förra och i ärlighetens namn hade jag väl inte förväntat mig det heller. Däremot är det en välskriven ungdomsroman som vågar ta ungdomar och deras känslor på allvar och som inte väjer för att ta upp svåra ämnen utan att författaren gör det för lätt för sig. När Chambers skriver gör han det nämligen för att han har något att säga och det är intressant med en författare som faktiskt var tidigt ute med att skriva om ämnen som homosexualitet, ung sexualitet och svåra ämnen som sorg, död, och saknad. Även denna roman har sin beskärda del av detta. Huvudperson är Jacob, som är på besök i Amsterdam för att vara med i en ceremoni för att hedra sin döde farfar som stupade i Amsterdam under kriget. Väl där visar det sig att Gertrui, kvinnan som vårdade farfadern, är svårt sjuk och snart ska motta dödshjälp. Han får också veta att hon och farfadern hade en kärleksaffär, något mormodern inte har en aning om. Han hinner också med att träffa kärleken, både i form av en kille och en tjej.

Tyvärr känns romanen på inget vis lika angelägen som "Dansa på min grav" och man kommer aldrig riktigt nära varken Jacob eller hans känslor. Trots de stora, svåra ämnena som behandlas står jag kallsinnig till i princip allt som händer och därför känns boken mest som en välskriven bagatell.

Humbert och den frånvarande Lolita

Vilken bra idé Sandra, det var ju därför vi startade Boktriangeln: för att läsa böcker, recensera dem och diskutera dem med varandra. Här kommer alltså mina synpunkter på dina frågor. Ska bli kul att se vad ni andra tycker!

Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.

Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!

Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.

Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.

Vems är historian?

Vi har alla tre läst Lolita, så jag tänkte att vi kunde ha en liten diskussion om den. Mestadels för att jag verkligen avskyr Humbert Humbert. Men även de kritiker som gillar att spy galla över Lolita, bland annat för att hon är barnslig, en åsikt som de grundar enbart på pedofilens poetiska ord.

Mina funderingar är:

Vem har rätt till historien?

Vems är historien?

Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?

Niceville av Kathryn Stockett

Det här känns nästan som en uppfräschad variant av klassikern "Stekta gröna tomater" och det lär nog inte dröja länge innan också denna blir filmatiserad. Romanen handlar om Skeeter, en 20-åring med författarambition som börjar skriva på en bok om hur det är att vara svart hushållerska hos de vita i 60-talets Mississippi. Både hon och de hushållerskor hon intervjuar kommer att råka illa ut om deras identitet avslöjas, och när hon öppet börjar visa sitt förakt för de raslagar som finns i södern blir hon utfrusen av till och med sina närmaste vänner.
Trots temat är det här lättsmält feel-good-litteratur, men den är välskriven och en riktigt sträckläsare och författarinnan, som själv hade ett svart hembiträde under sin uppväxt, har faktiskt något att säga.

Svärmaren av Anna Bovaller

Ännu en dussindeckare av en svensk dussinförfattare. Denna har advokaten Petra Wester som huvudperson, och mysteriet börjar med att en kollega hittas mördad på advokatbyrån varav Petra leder internutredningen av fallet. Dock är denna deckare, till skillnad från de flesta andra trötta svenska deckare, en uppdaterad variant av Christies pusseldeckare, liksom den även känns aningen mer välskriven än andra böcker i genren. Däremot försöker Bovaller klämma in alldeles för mycket i denna den andra romanen i serien; det är anorexia, våldtäkter, sexuella utnyttjanden av minderåriga, för att inte tala om fotbollshuliganer och konspirationer på huvudpersonens advokatbyrå. Lätt fånigt även med författarinnans poesiambitioner.