Oj, vad snabbt tiden går. Så var det återigen dags för mig att välja tema. Den här gången lovar jag ett tema långt bort från diskbänksrealismen.
Efter mycket velande har jag valt tema för September; Metafiction. Meta Fiction är en väldigt bred term. Den kan beskrivas som berättelser om berättelser, vad som händer på andra håll i den världen samtidigt som berättelsen utspelar sig. Eller som i Jasper Ffordes fall, vad som händer i böckerna när de är oläsa. De tas in på lagning och får miljöerna upprustade etc. Eller i Lida och Secret Window, vad som händer när författaren skriver in sig själv i berättelsen. Eller så kan berättelsen handla om läsandet i sig, som i Den oändliga Historien.
Månadens böcker blir:
Vad hände med Jane Eyre? Av Jasper Fforde.
Den här boken och författaen har jag pratat om tills öronen på lyssnarna närapå fallit av. Jasper Fforde blev snabbt en av mina favoritförfattare. Han gör det inte lätt för sig. Inte bara skriver han om en alernativ värld, han gör det hela mer komplicerat genom att blanda in Metafiction. Och han gör det på ett mycket bra sätt. Ett bra komplement kan vara www.jasperfforde.com.
Lunar Park av Bret Eston Ellis.
För några dagar sedan avslutade jag Lunar Park(se den mycket förvirrade recensionen).
Direkt kände jag att jag ville dela upplevelsen, och finns det något bättre sätt än tvång? Att Lunarpark dessutom räknas som Metafiction gör desoutom det hela legalt.
Rosencrantz & Guildenstern Are Dead av Tom Stoppard.
Det här är från början en pjäs som blev en film. Filmen är enav mina favoriter, så det ska bli intressant att läsa pjäsen som ligger bakom den.
Pjäsen handlar om två biroller i Shakespears Hamlet, de båda vännerna Rosencrantz och Guildernstern. Prinsen har blivit galen och de har blivit kallade till slottet. De vet inte vilken roll de spelar, de vet inte ens vilka de själva är. Hela pjäsen och filmen är en övning i existensiellt tänkande.
lördag 21 augusti 2010
Bret Eston Ellis, en läskig jävel.
Som rubriken lyder, jag är rädd. För författaren Bret Eston Ellis. Rädslan startade när jag för några dagar sedan började läsa hans senaste bok, Lunar Park. Jag har inte sovit ordentligt på tre nätter. Boken, som är väldigt bra, har inbillat mig allt från att leksaker blir levande till att monster skrapar i dörrarna.
För ungefär sex år sedan läste jag Lustans Lagar. Jag gillade sättet den bvar skriven på men själva historien föll platt. Efter det läste jag Glamorama, som jag inte fattade ett dugg av och slutade läsa efter halva.
När jag för några dagar sedan gick förbi realådan på ÖB bestämade jag mig för att köpa Lunar Park. Det var dåligt beslut nummer ett, fökjyt av uselt beslut nummer två; att läsa bokjäveln på nätterna. Boken är en prykologisk skräckberättelse med självbigrafiska inslag. Eller en bekännelseroman förklätt till skräckberättelse om man så vill. Lunar Park börjar med en redogörelse för hur det kudne bli som det blev. Bret berättar om knark, sex och våndan över att vara sin generations röst. Om kändisskap som kom för fort och hur hans liv gick åt helvete. Först långsamt men sedan allt fortare med årslånga bokturneér och överdoserr. Räddningen för Bret kommer när hans gamla flamma, skådespelerskan Jayne Dennis tar honom tillbaka.
Berättelsen tar sin början på en halloweenfest där en av gästerna är utklädd till Patrik Bateman från American Psyco. Det som följer är nägra mardrömslika veckor där Brets styvdotters leksak, Therbyn blir levande, Brets barndom tränger sig på och någon begår mord inspirerade av Patrick Bateman själv. Som om inte det vore nog har kvarterets pojkar börjat försvinna.
Boken är spännande och välskriven, för att vara av Bret Eston Ellis. Hans stil är ju speciell. Den är inte på topp hela tiden men tempot är bra och den är helvetes läskig. Bret faller för det största misstag en författare kan göra, han har skrivit in sig själv i berättelsen och tillslut vet varken han eller läsaren vad som är sant eller falskt.
Trots att Lunar Park är läskig rekomenderar jag den. Kanske något att läsa på Roadtrippen?
För ungefär sex år sedan läste jag Lustans Lagar. Jag gillade sättet den bvar skriven på men själva historien föll platt. Efter det läste jag Glamorama, som jag inte fattade ett dugg av och slutade läsa efter halva.
När jag för några dagar sedan gick förbi realådan på ÖB bestämade jag mig för att köpa Lunar Park. Det var dåligt beslut nummer ett, fökjyt av uselt beslut nummer två; att läsa bokjäveln på nätterna. Boken är en prykologisk skräckberättelse med självbigrafiska inslag. Eller en bekännelseroman förklätt till skräckberättelse om man så vill. Lunar Park börjar med en redogörelse för hur det kudne bli som det blev. Bret berättar om knark, sex och våndan över att vara sin generations röst. Om kändisskap som kom för fort och hur hans liv gick åt helvete. Först långsamt men sedan allt fortare med årslånga bokturneér och överdoserr. Räddningen för Bret kommer när hans gamla flamma, skådespelerskan Jayne Dennis tar honom tillbaka.
Berättelsen tar sin början på en halloweenfest där en av gästerna är utklädd till Patrik Bateman från American Psyco. Det som följer är nägra mardrömslika veckor där Brets styvdotters leksak, Therbyn blir levande, Brets barndom tränger sig på och någon begår mord inspirerade av Patrick Bateman själv. Som om inte det vore nog har kvarterets pojkar börjat försvinna.
Boken är spännande och välskriven, för att vara av Bret Eston Ellis. Hans stil är ju speciell. Den är inte på topp hela tiden men tempot är bra och den är helvetes läskig. Bret faller för det största misstag en författare kan göra, han har skrivit in sig själv i berättelsen och tillslut vet varken han eller läsaren vad som är sant eller falskt.
Trots att Lunar Park är läskig rekomenderar jag den. Kanske något att läsa på Roadtrippen?
fredag 20 augusti 2010
Efterlysning!
Vart tog "Gissa arkeologen" vägen? Stina och jag kommer att vara ganska upptagna framöver, men lite "Gissa arkeologen" skulle vi nog kunna hinna med! Så Sandra, inkom gärna med lite fler ledtrådar eller lämna över uppdraget till någon av oss om du tröttnat på leken!
Ravennas dotter - den avslutande delen i triologin om Aeriel
Denna, den avslutande delen i triologin, tar vid en bra bit efter att den förra slutade. Aeriel har hör hamnat på villovägar (så mycket kan jag säga utan att avslöja för mycket av handlingen) och kriget med det onda sjörået drar sig allt närmare. Allt medan hon rustar sig för krig letar Aeriel efter Ravennan och ett sätt att finna slutet på hennes mystiska ramsa. När hon väl finner det hon söker blir hon varse att hon måste offra något hon hållt så kärt att hon aldrig skulle ha kommit på tanken att tänka sig att göra det, men att hon nu är tvungen.
Så slutet på vår saga blir inte det klassiskt lyckliga, utan ett mer bitterljuvt sådant som ju trots allt passar denna saga mycket bättre.
Ja vad kan man mer säga? Läs, njut och låt er förföras av denna underbara triologi, av Aeriel, av Mörkängeln och sist men inte minst av Meredith Ann Pierces underbara berättarglädje.
Så slutet på vår saga blir inte det klassiskt lyckliga, utan ett mer bitterljuvt sådant som ju trots allt passar denna saga mycket bättre.
Ja vad kan man mer säga? Läs, njut och låt er förföras av denna underbara triologi, av Aeriel, av Mörkängeln och sist men inte minst av Meredith Ann Pierces underbara berättarglädje.
torsdag 19 augusti 2010
Gudomligt möte med Ärkeängeln Mikael
Ja, ni har förstås i sanning redan insett att er Guru är stor. Men HUR stor kanske ni inte inser förrän nu. Och detta är en true story by the way..
Er Guru har nyligen haft ett mycket givande möte med självaste Ärkeängeln Mikael himself, ja delar av honom i varje fall. Vilka delar ska vi inte tala om här dock, so don´t ask and your Guru don´t have to tell no lies.
Det viktiga är att det var ett möte. Och det var givande. Så givande att er Guru känner sig manad att delge er några av de visdomsord som kom över Ärkeängelns läppar.
Ärkeängeln Mikaels oerhörda visdomsord
- När du är deppig kan det hjälpa att lyssna på peppig musik (och ja, det här är ett relativt väl återgett quote från Ärkeängeln Mikael himself).
- Älta och gå sedan vidare med ditt liv. Det kan vara läkande att älta men inte om du fastnar i det. Avsätt en kort period för just detta ändamål men se till att gå vidare efteråt.
- Fastna inte i negativa tankar. Negativ energi drar till sig mer negativ energi. Det är således en ond cirkel. Undvik!
- Gör något annorlunda ibland, något som ni vanligtvis inte skulle göra. Det hjälper er att inte fastna i gamla hjulspår. Er Guru vet själv att det fungerar. Häromdagen gick jag mot rött ljus vid övergångsstället, något som jag annars brukar undvika. Men som jag stod där kom jag att tänka på Mikales råd. Jag blev nästan överkörd men såhär efteråt känns det verkligt befriande. Jag bröt mig loss från mina livsmönster. Jag känner att jag lever! Gör detsamma kära lärjungar, gör detsamma.
Vilka fantastiska råd inte sant, men så kommer de från en Ärkeängel också. Dessutom har Mikael gett en revival till bruket att använda fingrarna för att göra citationstecken i luften, något vi alla borde ta efter.
Till sist - som er Guru känner jag mig även manad att komma med ett par låtförslag som jag säkert tror att Mikael skulle stödja. I hans ära döper jag låtlistan till: Ärkeängeln Mikaels peppmusik. Ni vet var ni hörde dem först, hos er högt ärevördige Guru.
Ärkeängeln Mikaels peppmusik
Eye of the tiger – Survivor
Stars are blind – Paris Hilton
I will survive – Gloria Gaynor
Summer of 69 – Bryan Adams
Tomorrow is today - Marit Bergman
Feeling good - Nina Simone
Satellite – Lena
It´s my life – Bon Jovi
Hon har ett sätt – Jumper
I´m not a girl, not yet a woman – Britney Spears
Lollipopp – The Chordettes
Heut' Ist Mein Tag – Blümchen
Can't Be Tamed - Miley Cyrus
Here comes the sun – Beatles
Stina-san
Er Guru har nyligen haft ett mycket givande möte med självaste Ärkeängeln Mikael himself, ja delar av honom i varje fall. Vilka delar ska vi inte tala om här dock, so don´t ask and your Guru don´t have to tell no lies.
Det viktiga är att det var ett möte. Och det var givande. Så givande att er Guru känner sig manad att delge er några av de visdomsord som kom över Ärkeängelns läppar.
Ärkeängeln Mikaels oerhörda visdomsord
- När du är deppig kan det hjälpa att lyssna på peppig musik (och ja, det här är ett relativt väl återgett quote från Ärkeängeln Mikael himself).
- Älta och gå sedan vidare med ditt liv. Det kan vara läkande att älta men inte om du fastnar i det. Avsätt en kort period för just detta ändamål men se till att gå vidare efteråt.
- Fastna inte i negativa tankar. Negativ energi drar till sig mer negativ energi. Det är således en ond cirkel. Undvik!
- Gör något annorlunda ibland, något som ni vanligtvis inte skulle göra. Det hjälper er att inte fastna i gamla hjulspår. Er Guru vet själv att det fungerar. Häromdagen gick jag mot rött ljus vid övergångsstället, något som jag annars brukar undvika. Men som jag stod där kom jag att tänka på Mikales råd. Jag blev nästan överkörd men såhär efteråt känns det verkligt befriande. Jag bröt mig loss från mina livsmönster. Jag känner att jag lever! Gör detsamma kära lärjungar, gör detsamma.
Vilka fantastiska råd inte sant, men så kommer de från en Ärkeängel också. Dessutom har Mikael gett en revival till bruket att använda fingrarna för att göra citationstecken i luften, något vi alla borde ta efter.
Till sist - som er Guru känner jag mig även manad att komma med ett par låtförslag som jag säkert tror att Mikael skulle stödja. I hans ära döper jag låtlistan till: Ärkeängeln Mikaels peppmusik. Ni vet var ni hörde dem först, hos er högt ärevördige Guru.
Ärkeängeln Mikaels peppmusik
Eye of the tiger – Survivor
Stars are blind – Paris Hilton
I will survive – Gloria Gaynor
Summer of 69 – Bryan Adams
Tomorrow is today - Marit Bergman
Feeling good - Nina Simone
Satellite – Lena
It´s my life – Bon Jovi
Hon har ett sätt – Jumper
I´m not a girl, not yet a woman – Britney Spears
Lollipopp – The Chordettes
Heut' Ist Mein Tag – Blümchen
Can't Be Tamed - Miley Cyrus
Here comes the sun – Beatles
Stina-san
Lolita - the soundtrack
Jag har hittat ett perfekt soundtrack till Lolita, som ju är en av månadens böcker i augusti. Det är fadern och dottern Serge och Charlotte Gainsbourg som hörs i båda låtarna, Charlotte forever och Lemon incest. Ni har säkert hört talat om Lemon incest förut, den blev ju (helt välförjänt) lite av en skandal när den släpptes i Frankrike 1985, då Charlotte bara var 12 år gammal.
Faktiskt är båda låtarna ganska fina, om man nu kan bortse från vad de handlar om, vilket man kanske inte kan.
http://www.youtube.com/watch?v=5zr_3wd0CEI
http://www.youtube.com/results?search_query=serge+charlotte+gainsbourg+lemon&aq=f
Stina
Mitt liv som Guru
Livet som guru är inte något för alla. Det är ett åtagande och en gåva och endast ett fåtal är kallade att följa gudarnas vilja och i sin egenskap av guru leda andra mot frälsning. Det är ett hårt liv, men har man en gång känt kallet finns ingen återvändo.
Det man får som Guru kan inte räknas i pengar (vilket är en himla tur), det är så mycket mer. Det är ett tagande och ett givande. Det är förmågan att nå en annan människa mentalt och att se rakt in i denna människas själ.
Så, här kommer en liten sammanfattning av mitt liv som guru so far:
Fördelar:
Mina lärjungars eviga tacksamhet
Tillfredsställelsen att hjälpa andra till upplysning
En smärre förmögenhet i 50-öringar
Gratis rökelsestickor
Nackdelar:
Täningsvärk på grund av ett för intensivt bruk av krigsyoga
50-öringar upphör snart som giltig valuta
Stina-san
onsdag 18 augusti 2010
I sommarens ljus - igen
I sommarens ljus av Zibby O´Neal är en av mina absoluta favoritböcker. Det är en bok som jag älskar utan att riktigt kunna förklara varför. Den har något visst. Det är något med språket och stämningen som får berättelsen att kännas så äkta, något som inte riktigt går att sätta fingret på.
Författaren har en bakgrund som konstnär och det märks väl på de vackra och målande beskrivningarna, för precis som Kate ser hon på ön och dess omgivningar med en konstnärs öga. Hon fångar miljön och naturen på ett sätt som bara en konstnär kan. Det känns som att man verkligen är där, på ön tillsammans med Ian och Kate. Man kan nästan känna doften av blommorna som växer i hennes mammas trädgård och känna lukten av havet när Kate och Ian är vid stranden och målar stenar.
För mig finns det inte ett fel med den här boken. Jag älskar den, och jag älskar att det är en ungdomsbok där författaren tar sina läsare på allvar. Jag läste den första gången i gymnasiet och sedan den gången är jag fast. Jag läser om den varje sommar, så för mig skulle inte sommaren vara komplett om jag inte fick spendera åtminstone en liten del av den tillsammans med Ian och Kate.
Stina
Jag saknar dig, jag saknar dig
Har ni hört att inspelningen av ungdomsboken Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gierth är avklarad nu? Den kommer på bio i slutet av januari nästa år, och titeln på filmen är Jag saknar dig.
Om ni inte läst boken så handlar den om de 14-åriga tvillingarna Tina och Cilla. Boken skildrar vad som sker i Tinas liv efter att systern dött i en bilolycka. En mycket bra bok, har ni inte läst den än så gör det nu. Den har vunnit Augustipriset och kom även på 27:e plats på listan över hela 1900-talets bästa svenska böcker, som röstats fram av mer än 21 000 biblioteksbesökare över hela landet.
Tvillingparet spelas av två hittills okända tjejer, Erica och Hanna Midfjäll. Erica, som spelar huvudrollen som Tina hade ingen tidigare erfarenhet av varken film eller teater, men är enligt regissören Anders Grönros en riktig naturbegåvning.
Kanske är värt ett biobesök, eller vad säger ni? Jag ska definitivt se den i alla fall. Om så filmen bara är hälften så bra som boken så är det ändå en riktig höjdare.
Stina
Bergets döttrar (och deras supande eller bara allmänt otrevliga män)
Bergets döttrar handlar om tre systrar som växer upp i Sandviken under 1930-talet. Även om den var välskriven och säkert har sina kvaliteter för den som gillar denna litteraturgenre så var det ingen bok för mig. Överhuvudtaget är jag, med få undantag, inte mycket för släkt- och familjeromaner och det fattigmansliv som skildras här intresserar mig helt enkelt inte, jag blir bara uttråkad. Alla lever miserabla liv och ingen är lycklig, jag orkar bara inte.
Efter den nästan 450 sidor långa läsningen ville jag bara skrika när ytterligare en episod med otrevliga supande män eller bara män i allmänhet utspelade sig. Jag är så glad att jag lever nu om alla män som levde på den tiden betedde sig som dessa. Den enda manliga karaktär jag tyckte om var Edward, så självklart kände sig författaren tvungen att ta livet av honom på några av de sista sidorna i boken. Bitch! För samtliga systrar kände jag förstås en viss sympati, men de två som stod ut och som jag kommer ihåg såhär i efterhand är egentligen bara Emilia och Karin, och Karin föll ju tidigt av pinn. Kort sagt kan man väl säga att jag inte fick ut särskilt mycket av att läsa den här boken. Däremot spädde den på mitt manshat rejält och sånt ät ju alltid uppiggande.
Stina
Efter den nästan 450 sidor långa läsningen ville jag bara skrika när ytterligare en episod med otrevliga supande män eller bara män i allmänhet utspelade sig. Jag är så glad att jag lever nu om alla män som levde på den tiden betedde sig som dessa. Den enda manliga karaktär jag tyckte om var Edward, så självklart kände sig författaren tvungen att ta livet av honom på några av de sista sidorna i boken. Bitch! För samtliga systrar kände jag förstås en viss sympati, men de två som stod ut och som jag kommer ihåg såhär i efterhand är egentligen bara Emilia och Karin, och Karin föll ju tidigt av pinn. Kort sagt kan man väl säga att jag inte fick ut särskilt mycket av att läsa den här boken. Däremot spädde den på mitt manshat rejält och sånt ät ju alltid uppiggande.
Stina
Ett steg framåt och två steg tillbaka…..
Och Jonas dansar vidare på livets bakgator..
Del tolv
Jonas förstår inte hur dagen kunnat sluta så fel. Han är psykiskt och fysiskt utmattad, trött på gränsen till medvetslös, behåbanden skär in i axlarna och stringtrosorna känns obekväma. Det har redan börjat skymma, och han befinner sig ännu i de skumma ogästvänliga kvarter han förirrat sig in i. Det tycks helt enkelt inte finnas någon väg ut. Det är som att ha blivit kidnappad och utsatt på en okänd plats som bara fortsätter i evighet. En plats som inte finns utmärkt på någon karta, utan slut och utan någon väg ut. Har man en gång hamnat där, kan man aldrig komma därifrån. Han har hamnat i en otäck surrealistisk mardröm. Han var dock smärtsamt medveten om att han inte sov. Varje företeelse tycktes onaturlig och förvriden. Tystnaden bröts bara några enstaka gånger av kråkors hesa kraxanden. Frånsett det hade han inte sett minsta tillstymmelse till liv. Nog för att han var glad att slippa stöta på någon nergången knarkare som skulle mörda och lemlästa honom, men till och med åsynen av en sådan hade gjort honom lättad. Då skulle han åtminstone inte vara själv i den här mardrömmen. Den enda han var glad att inte stöta på var Fluffy. Han gick ständigt i helspänn med sökande ögon, redo för en attack. Hjärtat bultade hårt i bröstet, trots att han nu gick i långsam lunk. Ljudet av hjärtslagen ringde i hans öron.
Han stannade till framför vad som en gång måste ha varit ett gammalt skyltfönster. Numera var det tomt bakom det till hälften sönderslagna glaset, och han såg inget där innanför som skvallrade om var han nu hamnat. Allt han såg var sin egen reflektion i glaset. Han granskade sitt ansikte så gott han kunde, och konstaterade att han trots allt inte såg så förfärlig ut som han trott. Visst var han smutsig, och huden såg ut att vara en nyans blekare än vanlig, but he was looking gooood! För första gången på flera timmar drog ett blekt leende över hans ansikte. Inget piggade upp Jonas lika mycket som åsynen av sitt eget vackra ansikte. Han visste med sig att han såg bra ut, och var mycket mån om sitt utseende. Med en tankspridd rörelse gned han sig över hakan och de mjuka fjunen som växte där. Jonas hade bara en svag tillstymmelse till skäggväxt, men var mycket mån om de få strån som fanns.
– My name is Bond… Jonas Bond, sa han halvhögt för sig själv, och formade högerhandens fingrar till en rykande pistolmynning. Vid krissituationer hade Jonas för vana att låtsas vara någon modig filmhjälte, och James Bond var hans favorit. Kanske kunde han hjälpa honom ur knipan han försatt sig i.
– Goldfiiiiiiinger, gnolade han för sig själv och tog några små steppsteg nerför gatan.
Han var tuff, han var cool, han var Jonas Bond – och ingen kunde komma åt honom, inte ens Fluffy. För att befinna sig i Jonas situation var detta naturligtvis inget speciellt logiskt eller klokt beteende. I en katt- och råttalek som denna, i dödens svarta labyrint gnolade och dansade man inte obestraffat. I Jonas utsatta situation hade man inte råd att utmana ödet, ändå var det precis vad han just gjort. Men Jonas kunde inte längre tänka klart. I hans tillstånd hade han lika gärna kunnat befinna sig i en dröm, för inget kändes längre verkligt. Allt var som i en dimma, till och med hans fruktan hade nu sjunkit undan till en luddig liten boll. Alltså kändes det inte det minsta konstigt för Jonas att dansa fram på gatorna med dödens käftar nafsande efter sig. Om han hade kunnat tänka klart, vilket han nu inte kunde, skulle han ha förstått att en hädelse som denna bara kunde leda åt ett håll – åt fel håll, åt farans håll. Han dansade vidare på samma dödsföraktande sätt tills han snubblade och slog omkull i trottoaren med ett högljutt brak. Den stenhårda betongen fick hans kropp att värka än mer, men väckte åtminstone tillbaka honom till verkligheten, och där var hans fruktan ingen. Med en suck reste han sig upp och började gå med samma smygande steg som förut.
Hur kunde en bra dag sluta så fel? Jonas förstod bara inte. Fanns det inte naturlagar mot sånt här? Så kom han ihåg den gnagande känsla han känt på morgonen innan han klev in i salongen, och den lätta huvudvärken därefter. Jonas hade aldrig tidigare känt obehag då han klev in i salongen. Lycka, förväntan, spänning, nervositet, kanske även en aning rädsla om han visste med sig att det var en otrevlig kund som sällan blev nöjd, men aldrig tidigare hade han känt obehag. Han borde ha tagit det som ett omen, och återvänt hem till sin sköna, varma säng.
Han tittade upp mot kvällshimlen i hopp om att se ett annat tecken – ett som skulle leda honom på rätt väg, men allt han såg var kvällshimlen som hade fått en olycksbådande rosalila färg. Nästan som blod, tänkte han. Brukade man inte säga något om himlen när den såg ut sådär? Att det betydde otur att färdas under den? Han kved till av rädsla, brukade man inte rentav, enligt gammal skrock, se det som ett tecken på ond bråd död? Efter all rädsla och spänning han haft hängande över sig de senaste timmarna blev detta för mycket för Jonas. Han sjönk ihop i en ledsam liten hög och skakade av gråt.
Stina
Del tolv
Jonas förstår inte hur dagen kunnat sluta så fel. Han är psykiskt och fysiskt utmattad, trött på gränsen till medvetslös, behåbanden skär in i axlarna och stringtrosorna känns obekväma. Det har redan börjat skymma, och han befinner sig ännu i de skumma ogästvänliga kvarter han förirrat sig in i. Det tycks helt enkelt inte finnas någon väg ut. Det är som att ha blivit kidnappad och utsatt på en okänd plats som bara fortsätter i evighet. En plats som inte finns utmärkt på någon karta, utan slut och utan någon väg ut. Har man en gång hamnat där, kan man aldrig komma därifrån. Han har hamnat i en otäck surrealistisk mardröm. Han var dock smärtsamt medveten om att han inte sov. Varje företeelse tycktes onaturlig och förvriden. Tystnaden bröts bara några enstaka gånger av kråkors hesa kraxanden. Frånsett det hade han inte sett minsta tillstymmelse till liv. Nog för att han var glad att slippa stöta på någon nergången knarkare som skulle mörda och lemlästa honom, men till och med åsynen av en sådan hade gjort honom lättad. Då skulle han åtminstone inte vara själv i den här mardrömmen. Den enda han var glad att inte stöta på var Fluffy. Han gick ständigt i helspänn med sökande ögon, redo för en attack. Hjärtat bultade hårt i bröstet, trots att han nu gick i långsam lunk. Ljudet av hjärtslagen ringde i hans öron.
Han stannade till framför vad som en gång måste ha varit ett gammalt skyltfönster. Numera var det tomt bakom det till hälften sönderslagna glaset, och han såg inget där innanför som skvallrade om var han nu hamnat. Allt han såg var sin egen reflektion i glaset. Han granskade sitt ansikte så gott han kunde, och konstaterade att han trots allt inte såg så förfärlig ut som han trott. Visst var han smutsig, och huden såg ut att vara en nyans blekare än vanlig, but he was looking gooood! För första gången på flera timmar drog ett blekt leende över hans ansikte. Inget piggade upp Jonas lika mycket som åsynen av sitt eget vackra ansikte. Han visste med sig att han såg bra ut, och var mycket mån om sitt utseende. Med en tankspridd rörelse gned han sig över hakan och de mjuka fjunen som växte där. Jonas hade bara en svag tillstymmelse till skäggväxt, men var mycket mån om de få strån som fanns.
– My name is Bond… Jonas Bond, sa han halvhögt för sig själv, och formade högerhandens fingrar till en rykande pistolmynning. Vid krissituationer hade Jonas för vana att låtsas vara någon modig filmhjälte, och James Bond var hans favorit. Kanske kunde han hjälpa honom ur knipan han försatt sig i.
– Goldfiiiiiiinger, gnolade han för sig själv och tog några små steppsteg nerför gatan.
Han var tuff, han var cool, han var Jonas Bond – och ingen kunde komma åt honom, inte ens Fluffy. För att befinna sig i Jonas situation var detta naturligtvis inget speciellt logiskt eller klokt beteende. I en katt- och råttalek som denna, i dödens svarta labyrint gnolade och dansade man inte obestraffat. I Jonas utsatta situation hade man inte råd att utmana ödet, ändå var det precis vad han just gjort. Men Jonas kunde inte längre tänka klart. I hans tillstånd hade han lika gärna kunnat befinna sig i en dröm, för inget kändes längre verkligt. Allt var som i en dimma, till och med hans fruktan hade nu sjunkit undan till en luddig liten boll. Alltså kändes det inte det minsta konstigt för Jonas att dansa fram på gatorna med dödens käftar nafsande efter sig. Om han hade kunnat tänka klart, vilket han nu inte kunde, skulle han ha förstått att en hädelse som denna bara kunde leda åt ett håll – åt fel håll, åt farans håll. Han dansade vidare på samma dödsföraktande sätt tills han snubblade och slog omkull i trottoaren med ett högljutt brak. Den stenhårda betongen fick hans kropp att värka än mer, men väckte åtminstone tillbaka honom till verkligheten, och där var hans fruktan ingen. Med en suck reste han sig upp och började gå med samma smygande steg som förut.
Hur kunde en bra dag sluta så fel? Jonas förstod bara inte. Fanns det inte naturlagar mot sånt här? Så kom han ihåg den gnagande känsla han känt på morgonen innan han klev in i salongen, och den lätta huvudvärken därefter. Jonas hade aldrig tidigare känt obehag då han klev in i salongen. Lycka, förväntan, spänning, nervositet, kanske även en aning rädsla om han visste med sig att det var en otrevlig kund som sällan blev nöjd, men aldrig tidigare hade han känt obehag. Han borde ha tagit det som ett omen, och återvänt hem till sin sköna, varma säng.
Han tittade upp mot kvällshimlen i hopp om att se ett annat tecken – ett som skulle leda honom på rätt väg, men allt han såg var kvällshimlen som hade fått en olycksbådande rosalila färg. Nästan som blod, tänkte han. Brukade man inte säga något om himlen när den såg ut sådär? Att det betydde otur att färdas under den? Han kved till av rädsla, brukade man inte rentav, enligt gammal skrock, se det som ett tecken på ond bråd död? Efter all rädsla och spänning han haft hängande över sig de senaste timmarna blev detta för mycket för Jonas. Han sjönk ihop i en ledsam liten hög och skakade av gråt.
Stina
Del elva om Jonas Odyssé på livets bakgator
Så var han här igen, vår macho-man Jonas.
Del elva
Han sprang och sprang tills han på grund av akut andnöd blev tvungen att sakta in för att till slut stanna av helt. Med flämtande andetag försökte han få ner luft i sina ansträngda lungor. Något svårt eftersom han på grund av den långa språngmarschen och den djupa skräcken börjat hyperventilera okontrollerat. Medan han nu står där mitt i ingenstans fladdrar bilder av Fluffy runt i hans överhettade hjärna. Bilder av Fluffy där han ligger i Jonas säng, orörlig så när som på de gula, avlånga pupillerna som aldrig låter honom få någon ro, Fluffy ivrigt torterandes något stackars djur av obestämd art, Fluffy med fradgan skummande runt de vassa rovdjurständerna, Fluffy slitandes stycken ur något intet ont anande stackars barns blodiga, uppbrutna bröstkorg.
I Jonas ögon har Fluffy fått närmast gigantiska proportioner, likt ett av monstren i Alien-triologin (en filmserie Jonas verkligen önskar att han hade haft omdöme nog att inte se), men ännu farligare, ännu blodtörstigare, ännu listigare, och minst lika dödlig som dem. Med fasans kalla kyla krypande längs ryggraden sneglar Jonas förskräckt över axeln, beredd på att när som helst få syn på sin Fluffy komma smygande runt kröken med siktet inställt på sin svurna dödsfiende Jonas. Som alltid i pressade situationer som denna inser Jonas att det är bäst att tala sig själv till rätta;
– Kom igen nu pysen. Inte är du rädd för en simpel liten katt!
Jo, det är jag. Jo, det är jag. Jonas innersta gör uppror vid denna hädiska tanke. Fluffy är ingen vanlig katt. Han är svart ända in i själen, och han kommer aldrig att lämna Jonas någon ro. Han har kommit tillbaka, precis som Jonas alltid vetat att han skulle göra. Han har kommit tillbaka och han är farligare än djävulen själv. För i helvete, han ÄR Djävulen själv. Fluffy är INTE den sortens katt man kommer undan ostraffat med att ha sparkat. För nu har katten i Jonas förvirrade hjärna verkligen blivit till katten ur hans förflutna, Fluffy. Hans eviga plågoande. Han är säker på att det är Fluffy han ännu en gång har stött på. Ingen katt kan se på honom på detta sätt och ingen annan katt skulle ha kunnat förmå att inge honom med sådan fasa.
– Vad ska jag göra, jämrar han sig. Satans katthelvete.
Till och med dessa ord pressar han fram i förskrämda små andetag. För man vet aldrig när domen kommer. Man vet aldrig när gula ögon med siktet inställt på dig kommer att visa sig, glimma till i mörkret och inte ge dig chansen att undkomma. Jonas irrar med blicken så fort han tänkt denna tanke, för visst är det så att han inte har kommit undan. Fluffy väntar bara ut honom, leker med sitt byte som så många gånger förut, och precis när det trott att det undkommit är han där igen för att ge det en nonchalant daskning med ena tassen. För att visa att det fortfarande är han som har kontroll över situationen. Men den här gången ska han inte lyckas, tänker Jonas. Jag ska nog överlista honom. Jag, Gulp, måste om jag någonsin vill komma härifrån. Som han tänker det slår det honom med en rysning att han inte har en aning om var här är någonstans. Han står i ett skumt gathörn där gatorna inte har några namn, inga nummer och husen inga inneboende, och det finns inga kännetecken som på något sätt kan säga honom var det är han har hamnat. Han står i en värld av fullkomlig stillhet och tystnad. Det borde kännas skönt efter stadens bullrande larm, men det är något oroväckande med själva tystnaden. Det är alldeles för tyst och stillsamt. Som lugnet innan stormen, då precis innan orkanen bryter ut. Det ligger i luften, och det är nästan som om han kan ta på det.
Rådvilligt tittar han sig omkring, men har inte en aning om var någonstans han kommit ifrån. På måfå börjar han gå åt höger, och den tomma staden breder ut sig omkring honom från alla håll. Han verkar inte ta sig någonstans där han traskar gatan fram. Allt är sig likt och inte skymten av liv någonstans. Bara gator och åter gator med fler och fler övergivna byggnader. Som en labyrint breder det ut sig framför honom. Ett perfekt ställe för en långdragen katt-och-råtta-lek. Och Jonas har en känsla av att han vet vem som kommer att bli det besegrade bytet. För första, men verkligen inte sista gången denna långa och skräckfyllda kväll förbannar Jonas den okända kvinnans namn. Han förbannar henne med svordomar han inte hade en aning om att han kunde, och han känner en glödande känsla av hat mot henne. Det här är hennes fel alltihopa. Utan henne skulle han inte irra omkring här i detta betonglandskap. Utan henne skulle han vara hemma i sin ombonade lägenhet just nu. Hemma i tryggheten. Allt detta för en kvinna som är dum nog att färga håret hemma. En kvinna som är en förolämpning mot Jonas yrkesskicklighet. Han suckar tungt och fortsätter på trötta, mörbultade fötter. Än är kvällen långt ifrån slut och tryggheten är fortfarande bara en hägring han kan drömma om och längta efter.
Stina
Del elva
Han sprang och sprang tills han på grund av akut andnöd blev tvungen att sakta in för att till slut stanna av helt. Med flämtande andetag försökte han få ner luft i sina ansträngda lungor. Något svårt eftersom han på grund av den långa språngmarschen och den djupa skräcken börjat hyperventilera okontrollerat. Medan han nu står där mitt i ingenstans fladdrar bilder av Fluffy runt i hans överhettade hjärna. Bilder av Fluffy där han ligger i Jonas säng, orörlig så när som på de gula, avlånga pupillerna som aldrig låter honom få någon ro, Fluffy ivrigt torterandes något stackars djur av obestämd art, Fluffy med fradgan skummande runt de vassa rovdjurständerna, Fluffy slitandes stycken ur något intet ont anande stackars barns blodiga, uppbrutna bröstkorg.
I Jonas ögon har Fluffy fått närmast gigantiska proportioner, likt ett av monstren i Alien-triologin (en filmserie Jonas verkligen önskar att han hade haft omdöme nog att inte se), men ännu farligare, ännu blodtörstigare, ännu listigare, och minst lika dödlig som dem. Med fasans kalla kyla krypande längs ryggraden sneglar Jonas förskräckt över axeln, beredd på att när som helst få syn på sin Fluffy komma smygande runt kröken med siktet inställt på sin svurna dödsfiende Jonas. Som alltid i pressade situationer som denna inser Jonas att det är bäst att tala sig själv till rätta;
– Kom igen nu pysen. Inte är du rädd för en simpel liten katt!
Jo, det är jag. Jo, det är jag. Jonas innersta gör uppror vid denna hädiska tanke. Fluffy är ingen vanlig katt. Han är svart ända in i själen, och han kommer aldrig att lämna Jonas någon ro. Han har kommit tillbaka, precis som Jonas alltid vetat att han skulle göra. Han har kommit tillbaka och han är farligare än djävulen själv. För i helvete, han ÄR Djävulen själv. Fluffy är INTE den sortens katt man kommer undan ostraffat med att ha sparkat. För nu har katten i Jonas förvirrade hjärna verkligen blivit till katten ur hans förflutna, Fluffy. Hans eviga plågoande. Han är säker på att det är Fluffy han ännu en gång har stött på. Ingen katt kan se på honom på detta sätt och ingen annan katt skulle ha kunnat förmå att inge honom med sådan fasa.
– Vad ska jag göra, jämrar han sig. Satans katthelvete.
Till och med dessa ord pressar han fram i förskrämda små andetag. För man vet aldrig när domen kommer. Man vet aldrig när gula ögon med siktet inställt på dig kommer att visa sig, glimma till i mörkret och inte ge dig chansen att undkomma. Jonas irrar med blicken så fort han tänkt denna tanke, för visst är det så att han inte har kommit undan. Fluffy väntar bara ut honom, leker med sitt byte som så många gånger förut, och precis när det trott att det undkommit är han där igen för att ge det en nonchalant daskning med ena tassen. För att visa att det fortfarande är han som har kontroll över situationen. Men den här gången ska han inte lyckas, tänker Jonas. Jag ska nog överlista honom. Jag, Gulp, måste om jag någonsin vill komma härifrån. Som han tänker det slår det honom med en rysning att han inte har en aning om var här är någonstans. Han står i ett skumt gathörn där gatorna inte har några namn, inga nummer och husen inga inneboende, och det finns inga kännetecken som på något sätt kan säga honom var det är han har hamnat. Han står i en värld av fullkomlig stillhet och tystnad. Det borde kännas skönt efter stadens bullrande larm, men det är något oroväckande med själva tystnaden. Det är alldeles för tyst och stillsamt. Som lugnet innan stormen, då precis innan orkanen bryter ut. Det ligger i luften, och det är nästan som om han kan ta på det.
Rådvilligt tittar han sig omkring, men har inte en aning om var någonstans han kommit ifrån. På måfå börjar han gå åt höger, och den tomma staden breder ut sig omkring honom från alla håll. Han verkar inte ta sig någonstans där han traskar gatan fram. Allt är sig likt och inte skymten av liv någonstans. Bara gator och åter gator med fler och fler övergivna byggnader. Som en labyrint breder det ut sig framför honom. Ett perfekt ställe för en långdragen katt-och-råtta-lek. Och Jonas har en känsla av att han vet vem som kommer att bli det besegrade bytet. För första, men verkligen inte sista gången denna långa och skräckfyllda kväll förbannar Jonas den okända kvinnans namn. Han förbannar henne med svordomar han inte hade en aning om att han kunde, och han känner en glödande känsla av hat mot henne. Det här är hennes fel alltihopa. Utan henne skulle han inte irra omkring här i detta betonglandskap. Utan henne skulle han vara hemma i sin ombonade lägenhet just nu. Hemma i tryggheten. Allt detta för en kvinna som är dum nog att färga håret hemma. En kvinna som är en förolämpning mot Jonas yrkesskicklighet. Han suckar tungt och fortsätter på trötta, mörbultade fötter. Än är kvällen långt ifrån slut och tryggheten är fortfarande bara en hägring han kan drömma om och längta efter.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)