Förra året var jag föräldraledig större delen av året, men ändå (eller kanske trots detta) hann jag bara med att läsa ut 45 böcker. Ganska många bra skulle jag dessutom vilja säga (dock faktiskt ingen 10-poängare) och kanske aningens mindre skräp än vad jag läst på senare år. Det kan ha att göra med att mitt lager av kioskdeckare, tvillingböcker och annat av tveksam kvalitet ganska stadigt hållit sig på 0 hela 2016, he he. Jag tror faktiskt inte att jag läste ut vare sig någon tvillingbok eller någon kioskdeckare på hela året, vilket väl får sägas vara lite sorgligt. Jag hoppas på att år 2017 kommer att bjuda på mer av det och har faktiskt redan hunnit påbörja årets första tvillingbok – yay!
Men låt oss då till att börja med titta på förra årets allra bästa böcker, nämligen topp-tio-böckerna;
1. Kriget har inget kvinnligt ansikte avSvetlana Aleksijevitj (Mitt val)
2. By nightfall av Michael Cunningham/American hotel av Sara Stridsberg.
3. En tid för mirakel av Karen Thompson Walker
4. Gudarna av Elin Cullhed (Stinas val)
5. Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij (Stinas val)
6. Kristin Lavransdotter. Brudkronan av Sigrid Undset (Mitt val)
7. Den nya människan av Boel Bermann
8. Den sommaren av Jillian och Mariko Tamaki (Stinas val)
9. Märkliga dagar av Michael Cunningham (Mitt val)
10. Looking for Alaska av John Green (Alex val)
Till att börja med måste jag säga att det var riktigt kul att så många av våra bok-teman placerade sig på min topplista, hela 7 av böckerna på listan är en tema-bok. Det måste ju vara nytt rekord?! Stina och jag lyckades placera in hela 3 böcker var och Alex 1. Tyvärr kan jag bara konstatera att även bottenlistan uppvisar nytt rekord i antal botten-böcker som vi läst som månadsteman. Mer om det senare dock.
Av böckerna på tio-topplistan skulle jag säga att flertalet av dem faktiskt är riktiga höjdarböcker och att det var svårt att välja ut vilka tio som skulle få plats på listan. Böcker som jag också gillade och som helt enkelt inte kom med på grund av konkurrensen var bland annat Vitsvit av Athena Farrokhzad (Alex val), Just kids av Patti Smith (Alex val) och Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman.
Tack vare mitt nobelpristagar-tema, samt antagligen även i vanlig ordning Alex, blev även hela 9 nobelpristagar-romaner lästa. Sen blev det även ovanlig mycket poesi och biografier lästa i år, 4 respektive 5, och som vanligt när det gäller litteratur jag vanligtvis inte läser gissar jag på att det är Alex förtjänst.
Sen slank ju en hel del dystopier och SF-littertur med i mixen också vilket nog till största delen beror på att jag har en faiblesse för sådant. En ganska bra mix totalt sett måste jag säga!
Årets författarnyhet måste för övrigt vara Michael Cunningham som jag läste för första gången i år och som placerade sig på min tio-i-topp-lista med hela två böcker. Go you Michael! Och go you, Stina, som rekommenderade honom.
Så till bottenböckerna då, och det var ovanligt nog svårt att hitta 10 böcker som verkligen platsade på listan (även om plats 1-9 verkligen var värda sin plats...):
Botten-böckerna
1. Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg
2. Låna är silver, Råna är guld av Catharina Ingelman-Sundberg
3. Svält av Knut Hamsun (Mitt val)
4. Stjärnklart av Lars Wilderäng (Mitt val)
5. Den första kretsen av Alexander Solsjenitsyn (Mitt val)
6. Flickan från ingenstans Justin Cronin (Mitt val)
7. Värdshuset Jamaica av Daphne du Maurier
8. Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström (Alex val)
9. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen (Alex val)
10. Aldrig två gånger av Wislawa Szymborgska (Sofias val)
Ja, toppnotering var det även här alltså gällande antalet tema-böcker och med skäms-mössan på får jag medge att jag lyckades placera hela 5 böcker på listan medan 2 av Alex böcker också kom med. Dock kom den sista boken med på listan ganska oförtjänt. Den var inget botten-napp utan ändå ganska ok, men kom med helt enkelt för att jag läst så få dåliga böcker förra året.
Men jag har på känn att det här blir året då jag äntligen får ordning på mina teman och jag förutspår att mina böcker kommer att ligga i topp på topp-10-listan. Ha ha, man kan ju hoppas i alla fall!
// Sofia
lördag 4 mars 2017
fredag 3 mars 2017
Snöstormen av Vladimir Sorokin
Det här var månadsboken i december 2016, och den har legat som ett lite dåligt samvete här hemma ända tills jag för några veckor sedan läste ut den lite stressad av det faktum att jag var inne på sista omlånet och att den var tvungen att lämnas tillbaka om jag inte vill betala böter för den (och så bra var den verkligen inte!).
I alla fall så handlar den om läkaren Platon Iljitj som desperat måste komma fram till en liten by för att vaccinera byborna mot vad som verkar vara ett zombieutbrott. Tyvärr går det hela inte hans väg då vädrets makter inte är på hans sida. Men tillsammans med en brödkusk (ryskt påfund?) kommer han sent omsider ut på vägarna, även om det ena hindret efter det andra kommer i deras väg....
Jag kan säga så mycket som att det här inte liknar något jag läst tidigare. Den känns delvis som en gammal rysk klassiker genom sin ålderdomliga miljö och delvis som en skruvad framtidsvision genom ingredienser som hästar, och människor, små som höns respektive jättelika meterhöga. Men framför allt känns den väldigt, väldigt rysk och jag känner att det nog till och med kan sägas ha blivit en överdos Ryssland för min smak. Härnäst ska jag ge mig i kast med en hederlig gammal amerikansk dystopi där man mer vet vad man har att vänta och definitivt inte behöver läsa om slädar som åker in i näsan på fallna jättar.....
// Sofia
I alla fall så handlar den om läkaren Platon Iljitj som desperat måste komma fram till en liten by för att vaccinera byborna mot vad som verkar vara ett zombieutbrott. Tyvärr går det hela inte hans väg då vädrets makter inte är på hans sida. Men tillsammans med en brödkusk (ryskt påfund?) kommer han sent omsider ut på vägarna, även om det ena hindret efter det andra kommer i deras väg....
Jag kan säga så mycket som att det här inte liknar något jag läst tidigare. Den känns delvis som en gammal rysk klassiker genom sin ålderdomliga miljö och delvis som en skruvad framtidsvision genom ingredienser som hästar, och människor, små som höns respektive jättelika meterhöga. Men framför allt känns den väldigt, väldigt rysk och jag känner att det nog till och med kan sägas ha blivit en överdos Ryssland för min smak. Härnäst ska jag ge mig i kast med en hederlig gammal amerikansk dystopi där man mer vet vad man har att vänta och definitivt inte behöver läsa om slädar som åker in i näsan på fallna jättar.....
// Sofia
torsdag 2 mars 2017
American Hotel av Sara Stridsberg
Årets sista utlästa bok var ingen bok i sig, utan faktiskt en novell av favoriten Sara Stridsberg. Det var en present från min kära syster som hade boken som en lucka i min trevliga Bok-julkalender, en bok om dagen ändra fram till julafton – me like! Så nu har mitt bok-berg ökat på igen med diverse trevlig läsning. För tillfället ”The alphabet of birds” som verkar kunna bli en av årets bästa böcker. Endast en novell är utläst så det återstår att se, men har stora förhoppningar.
Men får att återgå till denna novell så är den, liksom allt jag läst av Stridsberg, välskriven, intressant och annorlunda. I centrum för handlingen står Carter och Vladimir som har något slags vridet förhållande. Redan i de inledande meningarna får vi reda på att han vill dö, men då han inte klarar av att göra det själv ber han Carter om hjälp. Det verkar vara en konversation som pågått i en evighet och liksom alltid undanber hon sig ansvaret. Allt som historien framskrider får vi veta att Vladimirs bror Jack spelar en stor roll i handlingen, och i deras liv, och man vet egentligen redan från början att det här är en historia som kommer att bli jobbig att ta del av – en historia där ingen är vinnare utan alla är mer eller mindre förlorare.
Språket är som i allt jag har läst av Stridsberg vackert och flytande. Smaka bara på stycken som detta: ”Sylvia hade alltid sagt att döden skulle komma tidigt. Hon hade sett alla krig som skulle komma. Hon sade att det är kärleken som sliter sönder en människa. Hon sade att två torn skulle brinna i fjärran, att människor skulle falla som aska från himlen...”.
Är det något jag ska invända mot är det nog att dess handling känns något konstruerad och gör att den inte riktigt når upp till Stridsberg allra bästa nivå – men bra är det!
//Sofia
Men får att återgå till denna novell så är den, liksom allt jag läst av Stridsberg, välskriven, intressant och annorlunda. I centrum för handlingen står Carter och Vladimir som har något slags vridet förhållande. Redan i de inledande meningarna får vi reda på att han vill dö, men då han inte klarar av att göra det själv ber han Carter om hjälp. Det verkar vara en konversation som pågått i en evighet och liksom alltid undanber hon sig ansvaret. Allt som historien framskrider får vi veta att Vladimirs bror Jack spelar en stor roll i handlingen, och i deras liv, och man vet egentligen redan från början att det här är en historia som kommer att bli jobbig att ta del av – en historia där ingen är vinnare utan alla är mer eller mindre förlorare.
Språket är som i allt jag har läst av Stridsberg vackert och flytande. Smaka bara på stycken som detta: ”Sylvia hade alltid sagt att döden skulle komma tidigt. Hon hade sett alla krig som skulle komma. Hon sade att det är kärleken som sliter sönder en människa. Hon sade att två torn skulle brinna i fjärran, att människor skulle falla som aska från himlen...”.
Är det något jag ska invända mot är det nog att dess handling känns något konstruerad och gör att den inte riktigt når upp till Stridsberg allra bästa nivå – men bra är det!
//Sofia
onsdag 1 mars 2017
Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter
Det här kan vara årets bok tror jag, ”Den magiska leksaksbutiken” av Angela Carter.
Bara inledningen gjorde mig lite förälskad i boken;
”Den sommaren då Melanie fyllde 15 år upptäckte hon att hon var gjord av kött och blod. O, mitt Amerika, mitt nyupptäckta land”.
Och därefter var det en njutning att ta del av hennes och de två yngre syskonens, Victoria och Jonathons, vedermödor. För det är ingen vardagsidyll som skildras, utan det en mörk saga där de goda inte nödvändigtvis vinner.
Jag tror inte att jag sedan jag läste ”Vårt hem är vårt slott” har hittat en bok lika fylld av magi, berättarglädje och originalitet för det är inte bara leksaksbutiken i boken som känns magisk utan hela boken i sig. På ett alldeles självklart sätt lyckas Carter gestalta det där magiska som finns i barndomen, där fantasi och verklighet inte alltid är så lätt att skilja på.
Vår unga hjältinna Melanie längtar efter att bli vuxen, efter att bli gift och att få sin första kyss – men samtidigt är hon fortfarande fast i barndomsvärlden och får på den hårda vägen lära sig att det där med att bli vuxen kanske inte alltid är så särdeles roligt. För när de tre syskonen helt plötsligt finner sig tvungna att söka tillflykt hos sin morbror som de aldrig har träffat får de lära känna en värld där det inte är givet att få tvätta sig ren varje dag, få klä sig hur man vill eller ens ha tillåtelse att prata. Deras morbror är med andra ord ingen lätt man att tas med. Som tur är finns hans stumma fru Margaret och hennes två bröder Francis och Finn, som i alla fall i jämförelse känns betydligt lättare att tas med.
Dessa tre är dock också kuvade under morbrodern och den stumma moster Margaret förlorade talförmågan under bröllopsnatten, vilket morbrodern ser som bra då han gillar tysta kvinnor, Han verkar också gilla att plåga sin omgivning och vid de traditionella söndagsmiddagarna då alla klär upp sig har han gjort ett vackert halsband till henne att ha på sig som sitter så tätt att hon knappt kan äta. Kort sagt har morbrodern inte mycket till över för människorna i sin omgivning. Istället brinner han för leksakstillverkandet och speciellt för sin dockteater. Alla i huset måste hjälpa till med denna hans passion och snart står Melanie i leksaksaffärens disk dagligen. Men det är när morbrodern kräver att hon ska vara skådespelare tillsammans med hans älskade dockor som saker och ting sakta men säkert går helt överstyr.....
Jag vill egentligen inte spoila någonting om handlingen, för jag tror att det här är en berättelse som man ska låta sig överraskas av. Som slutkläm kan jag väl bara konstatera att det är ganska tunga ämnen som förs fram på ett ändå väldigt lätt sätt, mycket tack vara författarens underbara, flytande och magiska språk. Läs den!
//Sofia
Bara inledningen gjorde mig lite förälskad i boken;
”Den sommaren då Melanie fyllde 15 år upptäckte hon att hon var gjord av kött och blod. O, mitt Amerika, mitt nyupptäckta land”.
Och därefter var det en njutning att ta del av hennes och de två yngre syskonens, Victoria och Jonathons, vedermödor. För det är ingen vardagsidyll som skildras, utan det en mörk saga där de goda inte nödvändigtvis vinner.
Jag tror inte att jag sedan jag läste ”Vårt hem är vårt slott” har hittat en bok lika fylld av magi, berättarglädje och originalitet för det är inte bara leksaksbutiken i boken som känns magisk utan hela boken i sig. På ett alldeles självklart sätt lyckas Carter gestalta det där magiska som finns i barndomen, där fantasi och verklighet inte alltid är så lätt att skilja på.
Vår unga hjältinna Melanie längtar efter att bli vuxen, efter att bli gift och att få sin första kyss – men samtidigt är hon fortfarande fast i barndomsvärlden och får på den hårda vägen lära sig att det där med att bli vuxen kanske inte alltid är så särdeles roligt. För när de tre syskonen helt plötsligt finner sig tvungna att söka tillflykt hos sin morbror som de aldrig har träffat får de lära känna en värld där det inte är givet att få tvätta sig ren varje dag, få klä sig hur man vill eller ens ha tillåtelse att prata. Deras morbror är med andra ord ingen lätt man att tas med. Som tur är finns hans stumma fru Margaret och hennes två bröder Francis och Finn, som i alla fall i jämförelse känns betydligt lättare att tas med.
Dessa tre är dock också kuvade under morbrodern och den stumma moster Margaret förlorade talförmågan under bröllopsnatten, vilket morbrodern ser som bra då han gillar tysta kvinnor, Han verkar också gilla att plåga sin omgivning och vid de traditionella söndagsmiddagarna då alla klär upp sig har han gjort ett vackert halsband till henne att ha på sig som sitter så tätt att hon knappt kan äta. Kort sagt har morbrodern inte mycket till över för människorna i sin omgivning. Istället brinner han för leksakstillverkandet och speciellt för sin dockteater. Alla i huset måste hjälpa till med denna hans passion och snart står Melanie i leksaksaffärens disk dagligen. Men det är när morbrodern kräver att hon ska vara skådespelare tillsammans med hans älskade dockor som saker och ting sakta men säkert går helt överstyr.....
Jag vill egentligen inte spoila någonting om handlingen, för jag tror att det här är en berättelse som man ska låta sig överraskas av. Som slutkläm kan jag väl bara konstatera att det är ganska tunga ämnen som förs fram på ett ändå väldigt lätt sätt, mycket tack vara författarens underbara, flytande och magiska språk. Läs den!
//Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)