Kvinnors väntan

 

 

Eller i varje fall en enskild kvinnas väntan. Ja, jag pratar om dig Sofia. Och den där Bergmantävlingen som inleddes strax innan 2012 blev 2013. Det vill säga för mer än ett år sedan. Big, big shame on me att det tagit så lång tid att utse en vinnare, men nu är det dags i varje fall.

Tävlingen gick ut på att hitta Bergmanrussinen i vår film noir-doftande kaka av tvivelaktig kvalitet. Exakt antal tävlande: en. Lite fail på det kan man tycka, men det uppvägdes något av att vår enda tävlande briljerade genom att lyckas urskilja varje Bergmanskt replikskifte med den äran. Well done, well done.

Med den tävlandes egna ord tog hon sig ambitiöst och med vinglaset i högsta hugg an utmaningen, och hittade radioteaterns 5 filmer och 7 replikskiften. Med viss stolthet meddelade vår vinnare att hon helt på egen hand lyckades hitta replikerna från Smultronstället och Det sjunde inseglet. För att hitta de andra krävdes lite mer tvivelaktiga metoder (Jag gissar att detta bestod av extensivt googlande. Har jag rätt?) men till sitt försvar framhäver hon att hon inte sett dem och därför inte heller kan förväntas känna igen några repliker. Som tur är säger hon att det känns ganska lätta att urskilja en Bergmansk replik. Särskilt när den är inklämd i vår dynga. Det där sista sa hon inte. Men hon tänkte. Därför blir hon utan pris. Haha, skojar bara. Förutom äran kan vår vinnare glädja sig åt ett hemligt bokpaket som delas ut vid nästa bokmiddag.

Facit kan ni se nedan, där de Bergmanska replikerna och filmen de kommer ifrån har fetmarkerats. Och betänkt att detta mästerverk tog typ en halvtimme att skriva samman. Vad ska jag säga, jag kände inspirationen. En smula genialitet på det så var det klart. Nu lämnar jag er med förväntningarna på topp. Läs och njut! Ni kan också lyssna på teatern i urpsrungsinlägget (jag kommer inte ihåg hur man länkar direkt).

Film noir a la Bergman - Medan staden sover

Manus: Stina (med bidrag av Ingmar Bergman), Regi: Stina och Karl
Röster: Marianne – Stina, Isak - Karl

Det började som en vanlig dag på kontoret. Samtal som skulle ringas, papper som skulle fyllas i och småtjuvar och fifflare som skulle sättas bakom lås och bom. Det var ett hårt liv. Ett hårt jobb. Men någon var tvungen att göra det. Denna någon var jag.

Jag hade arbetat 24 timmar i sträck med ett knivigt och brådskande fall. Hjärnan kändes lika tom som enlitersflaskan whiskey som stod på skrivbordet. Jag tog en cigarett för att få tankarna att klarna och såg röken ringla upp mot taket. Jag hade alla dessa ledtrådar men de verkade inte passa ihop. Jag kunde inte få någon ordning på dem. En pusselbit saknades.

Det var då HON kom in i bilden. Det knackade på dörren och så stod hon där. Mitt hjärta började bulta och jag förnam en vag obehagskänsla. Damer av den sorten betydde bara en sak – trubbel. Hon var vacker, men det var något annat också. Något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Hon påminde mig om någon.

Isak: Tror du på Gud, frågade jag. För jag tror att en av hans änglar precis klev in genom dörren.

Hon tittade på mig och inte skymten av ett leende kom över hennes läppar.

(Sommarlek) Marianne: Jag tror inte gud finns. Och om han finns, så hatar jag honom. Du känner inte igen mig. Jag är inte förvånad.

Jag såg på henne igen, tog in varje detalj. Och nu såg jag. Det var Marianne. Vackra, stolta, hetlevrade Marianne. Den jag aldrig kunnat glömma. The one that got away. Hon såg annorlunda ut, det fanns en hårdhet som inte funnits där förut.

Isak: Visst känner jag igen dig. Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen.

Marianne: Vad besviken du måste vara då att jag står här på ditt kontor igen efter så många år. Men tro inte att jag är här av egen fri vilja. Jag är här för att jag måste. Du är den enda som kan hjälpa mig. Det är du skyldig mig. Du kan inte säga nej.

Jag såg förakt i hennes blick. Och rädsla.

(Smultronstället) Isak: Vad har du emot mig egentligen?
Marianne: Ska jag svara dig uppriktigt?
Isak: Jag frågar ju.
Marianne: Du är en gammal egoist, farbror Isak. Du är fullständigt hänsynslös, du har aldrig lyssnat till någon annan än dig själv, men du maskerar det bra bakom din gammelmansfiness, din vänliga charm. Men du är en benhård egoist. Sen må du i tal och skrift utmålas som den store människovännen, men vi som har sett dig på nära håll, vi vet vem du är. Oss lurar du inte.

Jag kunde inte sluta att se på henne. Hennes känsloutbrott gav ansiktet en ny lyster och jag såg plötsligt flickan jag älskat en gång för en evighet sedan.

(Smultronstället) Isak: Jag vet varför du är arg och jag klandrar dig inte, men det är orimligt att leva i den här världen. Det är ännu orimligare att befolka den med nya stackare. Och allra orimligast är att tro att dom ska få det bättre än vi.
Marianne: Det där är svepskäl.
Isak: Kalla det vad du vill. Jag var själv ett föga välkommet barn i ett äktenskap som var en frisk avglans av helvetet. Det här livet äcklar mig till kräkningar och jag tänker inte ta på mig ett ansvar som tvingar mig att existera en dag längre än jag själv vill.

Marianne: Jag vill inte tala om det förflutna det är inte därför jag är här.

Isak: Okej, så varför ÄR du här?

Marianne: Någon är ute efter mig. En man med kontakter. Han kanske redan vet att jag är här. Vi kan kan sväva i livsfara.

Hon hulkade sig igenom resten av den otäcka historien. Jag hatar att se kvinnor gråta. Kontentan av historien var att Mr X, den största och farligaste maffiabossen norr om Borås, hade fått Marianne på kornet, och om han inte fick henne skulle ingen annan få henne heller. Mariannes fästman hade redan fått en ståplats i Bråviken som en första varning. Marianne visste ingen råd. Antingen fick hon ge sig till rötägget eller så skulle alla i hennes närhet, alla som hon älskade sväva i livsfara.

När jag lyssnat färdigt på hennes historia hällde jag upp ett stort glas whiskey åt oss var. Jag visste att det bara fanns en väg ut ur det här. En enda väg som kunde göra Marianne fri.

Isak: Drick. Du kommer inte att gilla det här.

Medan hon svepte den bärnstensgula vätkan i ett enda drag tog jag fram min Glock 54 ur byråladan. Jag laddade den och såg på Marianne.

Marianne: Den där kommer inte vara oss till någon hjälp. Om det var så enkelt skulle jag inte vara här.

(Fängelse) Isak: Jodå, visst kommer den att hjälpa oss. Vi ska ta livet av oss tillsammans, du och jag. Har du inte förstått det?
Marianne: Och om jag inte vill?
Isak: Visst vill du. Förr eller senare tar man livet av sig, bara man ger sig tid att tänka över saken det allra minsta. (Det sjunde inseglet) Är du beredd?
Marianne: Min kropp är beredd, inte jag själv. Nej nej jag kan inte. Jag måste få fundera först.

Isak: Då får du fundera fort.

Marianne: Jag kan inte bara avsluta allt. Inte nu när jag precis fått se dig igen. Kan du inte åtminstone berätta hur du haft det först, under alla dessa år.
(Saraband) Isak: Ja, för all del. Ibland när jag betraktar min självvalda isolering så tänker jag att jag lever i helvetet. Och att jag redan är död fast jag inte vet om det. Men, för all del, jag har det ganska komfortabelt. Jag har ingen anledning att klaga. Jag rannsakar mitt liv framlänges och baklänges, med facit.
Marianne: Det låter inte särskilt roligt.
Isak: Nej, kära Marianne, det är just så. Det är inte roligt men vem fan har sagt att det ska vara roligt i helvetet?

Marianne: Jag har inte heller haft det så roligt ska du veta. Om du visste vad jag har fått utstå. Mer än en människa skulle behöva under en livstid, och jag är inte ens 30.

(Det sjunde inseglet) Isak: Och trots det vill du inte dö.
Marianne: Jo, jag vill.
Isak: Vad väntar du på?
Marianne: Jag vill ha vetskap.
Isak: Du vill ha garantier.
Marianne: Kalla det vad du vill.

Isak: Jag kallar det payback bitch! Bam!!

 

Det var en vanlig dag på kontoret. Det var ett hårt liv. Ett hårt jobb. Men någon var tvungen att göra det. Denna någon var jag.

Stina

Bokmiddag: Girighet

70-tals glamour?

Det här var bokmiddagen som började sådär, med att jag stod utelåst utanför Kalles lägenhet då någon råkat ge mig fel nyckel. Men efter det blev kvällen bara bättre och bättre. Bokmiddagen hade girighet som tema och planen var att jag skulle ha hunnit förbereda maten innan resten av gänget kom. Ni blev det inte riktigt så, men både Aaron och Stina gav mig en hjälpande hand under tillagningen.

Bokmiddagen avhandlades under januaris sista dag, och att den blev just i Visby-lägenheten var för att vi skulle hålla lille Freddie sällskap. Det var Sebbe (njaaaa) och jag som stod för matlagningen och då temat var den 70-talsosande romanen ”Kärleken i Julia Anderssons liv” var det självklart att matlagningen skulle domineras av trevliga recept från 70-talet och lika självklart var det att klädseln skulle andas 70-tal.

Det som sades om boken under middagen var att den var en riktig höjdare som andades 70-tal utan att vara det minsta krystat, vilket kanske inte var så konstigt då den blev skriven då och sedan dessa varit liggande till utgivningen långt senare. Vi störde oss bådad på mans- och kvinnorollerna där det var självklart att den ”jämnställda” Rune inte skulle hjälpa til med hemmasysslorna trots att Julia jobbade heltid. Tack och lov för att utvecklingen gått något framåt, även om det långt ifrån är jämnställt.

I det, ehhhh, välstädade köket

 

Brun attityd?

 

Jag måste ge en eloge till bloggen ”Den bruna maten” varifrån jag hämtade samtliga recept från boken. Jag kan verkligen rekommendera bloggen och tycler lätt att ni borde surfa in ditt för lite matlagningstips!

Följande stod på menyn för kvällen:

Till förrätt blev det smarriga ägghalvor, med ädelost, paprikapulver, persilja och oliver. Jag var något skeptisk inför dem men måste säga att de blev oväntat goda och att det lätt är något jag skulle kunna tänka mig att göra igen. Som Stina sa så känns de lite som en variation av deviled eggs.

Ädelostägg med oliver - godare än det låter!

Till huvudrätt blev det en läskigt simpel falukorvsgryta bestående av mjukost och falukorv serverad med bulgur. Man skulle helt enkelt bryna falukorv och sedan bara tillsätta en tub champinjonmjukost. Tyvärr hittade jag ingen mjukost med champinjonsmak, så istället blev det mjukost med vitlökssmak. Sen stektes champinjoner till och tillsattes blandingen. Som vegetariskt alternativ blev det morrötter i grytan istället för korv och om jag inte hade lyckats bränna vid dem hade det nog varit lite godare. Men korvgrytan verkade vara en höjdare då Stina tog om av den hela 3 gånger!

Korvgrytan gick inte upp mot välling enligt vissa...

Sedan till efterrätt blev det apelsinskum serverad i en urgröpt apelsin. Man blandade apelsinsaft, jello, grädde och äggvita och vispade upp i omgångar. Sen frös man in blandningen. Tyvärr hade jag glömt köpa paprika som skulle bli handtag i apelsinkorgarna, he he. Men det funkade ändå och vi var överrens om att det var en riktigt god efterrätt. Så god faktiskt att Stina och jag tog 2 portioner.

Efterrätten åts självklart framför dumburken

Då bebisen är något kinkig med maten blev hans trerättersmiddag välling, smoothie och salta pinnar. Men han verkade helnöjd ändå.

Glad bebis i 70-talsbrunt, med tillhörande pappa

När middagen var uppäten blev det slappande framför tv:n till ”Fångarna på fortet” och sen var det dags för den Möllerska familjen att bege sig hemåt. Vissa hade redan somnat. Kort sammanfattat en trevlig bokmiddag och en helskön avslutning på januari månad.

Två coolingar, den ena något tröttare än den andra

// Sofia

På begäran – kulturpersonligheten Freddie är tillbaka

Hans fans (hej Sofia) har frågat efter honom, så nu är han tillbaka igen för att presentera veckans bok, Freddie - ”katten med koll på kulturen”. Den här veckan är det Siri Hustvedt och hennes Vad jag älskade som har fångat Freddies intresse.

Hustvedt har av recensenterna beskrivits som en av världens mest spännande, nu levande författare. Som ni ser på bilderna nedan är även Freddie mycket imponerad av hennes författarskap.

Det här stycket var ett av Freddies favoriter:

"Nu är det viktigt att jag talar om för dig att jag älskar dig. Jag har hållit inne med det därför att jag var feg. Men nu skriker jag det högt till dig. Och även om jag förlorar dig kommer jag alltid att säga till mig själv: ´Det hade jag. Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt´. Om du tillåter mig kommer jag alltid att dyrka hela den besynnerliga, vilda, målande person som är du."

Stina och Freddie

Bokmiddag: Lättja

På väg till Black Sheep Arms

Vår Lättje-bokmiddag måste sägas vara, ehh, en av våra mer intressanta genom tiderna. Temaboken för för dödssynden lättja var ”Mina fräknar” av Sofia Hallberg, men när vi valde tema för bokmiddagen blev det månadens andra bok som valdes, nämligen Per Hagmans ”Vänner för livet”. Kännetecknande för karaktärerna i hans romaner är att de inte är då där Svensson-vanliga utan lever lite vid sidan av livet på olika sätt, sådär som man kan tänka sig att skådespelare, artister eller för den delen världsberömda jockeys gör. Karaktärerna i boken drev omkring lite i allmänhet, träffade på nya människor och om det åts något så var det i allmänhet på pubar, där det kanske snarare dracks än åt.

Givet var därför att det här var en bokmiddag där vi skulle gå ut och där det var vin och öl på menyn snarare än någon form av mat.

Vad känns mer rätt än att stanna till vid Systemet på väg till en bomiddag med Per Hagman-tema?

Men det som gjorde temat så klockrent var att vi, i likhet med Hagmans karaktärer, på bokmiddagen skulle möta upp en gammal bekantskap vi inte sett (i alla fall inte jag) på 7 år. En bekantskap som mest bestått i att vi alla tre varit statister, samt huvudrollsinnehavare, under en filminspelning. Kort sagt; den här bokmiddagen blev som upplagd för att efterlikna just ett slumpmässigt Hagmanskt möte i kvällen.

Cigarett-paus

Så vi möttes upp på Black Sheep Arms för after work och avhandlade ämnen som tidigare nämnda filminspelning, uppdaterade oss om vad som hänt i livet sedan dess och pratade om nödvändigheten med att ha 15, eller 45, par skor hemma. Själv tycker jag lätt att scenen hade passat i en Hagmansk bok.

Men bokpratet tog vi innan själva middagen då det hade känts lätt oartigt att inför en bekant man inte sett på 7 år dra av en recension av en bok dok denna inte läst. Kort kan jag därför bara konstatera att vi båda gillade boken, troligen kommer att läsa mer av Hagman samt blev oväntat indragna i karaktärernas liv.

//Sofia

Söner och älskande av D H Lawrence

Söner och älskande av D H Lawrence gick relativt fort att ta sig igenom även om den kanske inte gav mig särdeles mycket. Den handlar om en mor och förhållandet till hennes 3 söner. Hon har en dotter också, men det verkar författaren inte tycka ha varit så mycket att tala om. Humpf! Modern är fast i ett kärlekslöst äktenskap där pappan, en gruvarbetare, är hotfull, arg och super bort de mesta av pengarna han drar in. I detta samhälle är det en självklarhet att det bara är mannen som vet hur mycket pengar som dras in. Lika självklart är det att kvinnan ska vara hemma och dessutom gilla det.

De få kvinnorna i boken som vill något mer eller som vågar göra uppror beskrivs negativt. Det är dels Miriam som inte vill vara hemma och passa upp på bröderna utan skaffa sig en utbildning och stäva efter något bättre.

Paul, en av sönerna,  har något av ett från och till förhållande med henne och det är helt han som dikterar villkoren i förhållandet utan att hon har något att säga till.  Trots att det är han som velar och har sig är det självklart mot henne författaren pekar sitt fördömande finger; Hon kväver honom och får honom att tappa livslusten helt enkelt bara genom att vara den hon är. Shame on her!

Likaså bortförklarar han de flesta kvinnors intelligens och vilja till jämlikhet. Det är viktigare att de är älskvärda än intelligenta och starka. Det säger han om Clara, som är en kvinnosakskvinna som han trots det inte kan låta bli att bli förälskad i. Han är lika taskig mot henne som mot Miriam; kallar henne elaka saker, hånar henne och tror sedan att det ska vara bra bara han kommer med en chokladask.

Mitt bestående minne av boken är alltså vilka tölpar den stackars modern uppfostarar och inte som ju är bokens huvudtema, hur modern binder sina söner till sig och vill bestämma vem de ska vara ihop med och inte.

Däremot måste jag medge att boken för att vara skriven 1906 är verkligt banbrytande med skildringar av sex utanför äktenskapet och det är inget under att den första versionen blev censurerad.

// Sofia