Del sexton
Det ploppar upp en mängd hemska bilder i Jonas huvud, och trots positivt tänkande vill de inte försvinna. De ligger och pockar på hans uppmärksamhet medan han tar små stapplande steg mot undergången. Hemska bilder av vad ligister kan göra med en försvarslös stackare som Jonas. Vid tanken på detta, börjar hans hjärta, som flera gånger tidigare denna kväll, att gå på högvarv. Det slår hårdare och hårdare i takt med att skriken blir starkare. Hur man än resonerar kan man inte förklara bort det med annat än att någon blir mördad en bit härifrån. Tänk positivt Jonas! Misshandlad, någon blir misshandlad en bit härifrån. Tanken på att komma dit som en räddande ängel och försvara offret står sig inte långt i konkurrens med Jonas rädsla. Förnuftet säger honom också att han inte skulle ha någon större chans att vinna en dunst mot en ligist. Jonas Bond till trots, hans styrka är definitivt inte en av hans mest välutvecklade färdigheter. I fall som dessa är det bättre att fly än illa fäkta, det kan ju minsta barnunge räkna ut.
Väl tillbaka där han kom ifrån innan pilar Jonas iväg åt det håll han tror för honom längst bort ifrån skriken. Att springa för att undkomma någon okänd fara verkar vara ett av kvällens återkommande inslag. Mitt i ett språng tystnar skriken lika tvärt som de började. Jonas har vid det här laget blivit lite lätt misstänksam. Visst lät skriken nog så obehagliga, men var de inte lite väl ljusa och gälla. De lät mer som barns skrik, än som om en vuxen man klämt fram dem. I samband med hans unga följeslagares plötsliga försvinnande bara några minuter tidigare verkar det än mer misstänkt. Om man lägger ihop två och två i den här situationen kan det inte bli något annat än fyra, tänker Jonas för sig själv. Han har en otäck känsla av att ha blivit lurad. Grundlurad rentutav. Och det av två små spolingar som knappt är torra bakom öronen.
– Hämnd!!!!!!!!!!, tjuter Jonas och ger upp ett vrål. Jag vill ha hämnd!
Som om det inte var illa nog att lämna honom ensam i natten med alla hans tillhörigheter, nu vill de jävlarna skrämma honom också. Deras plan lyckades nästan, men Jonas ska nog visa dem. Skrattar bäst som skrattar sist. Farbror Jonas kan vara nog så otäck om han bara lägger manken till. Vill ni leka små barn, väser han tyst, så ska ni få som ni vill. Kom bara ihåg att ni bad om det.
Stina
torsdag 23 september 2010
tisdag 21 september 2010
Syskonkärlek
Jomenvisst är detta ännu ett boklån från Sanna. Den handlar om de tre syskonen Romy, Darragh och Kathryn. De två senare ekonimiskt välbeställda och med lysande karriärer, medan minstingen Romy mer ses som familjens slacker- arkeolog som hon är....
Främst är den självklart skoj att läsa eftersom huvudpersonen Romy är arkeolog. Däremot måste jag påpeka att författarinnan inte verkar ha fattat hur mycket pappersarbete det egentligen är för arkeologer eller hur snabbt en exploateringsgrävning faktiskt går till.
Förutom detta är boken tämligen menlös, men underhållande för stunden och absolut inget man kommer ihåg efter att ha läst ut den.
Om boken varit en glass skulle den lätt ha varit en tråkig vaniljglass- lightvarianten.
Främst är den självklart skoj att läsa eftersom huvudpersonen Romy är arkeolog. Däremot måste jag påpeka att författarinnan inte verkar ha fattat hur mycket pappersarbete det egentligen är för arkeologer eller hur snabbt en exploateringsgrävning faktiskt går till.
Förutom detta är boken tämligen menlös, men underhållande för stunden och absolut inget man kommer ihåg efter att ha läst ut den.
Om boken varit en glass skulle den lätt ha varit en tråkig vaniljglass- lightvarianten.
Månadens tips: Ett rejält mord är aldrig fel!
Har du drömmar om att bli deckarförfattare? Då är det här guiden för dig!
Låt deckarförfattaren Peter Gissy leda dig till stordåd med sina tio råd om konsten att skriva en bästsäljande deckare, och hur du undviker de fallgropar du kan stöta på längs vägen.
Enligt Gissy gör du bäst i att låta din huvudperson vara kvinna, men tänk inte tanken på att göra henne till polis. Eller journalist. Vill du lyckas i genren måste du vara lite nyskapande. Varför inte göra henne till osteolog - ett litet tips från mig till er :P Och namnet är också viktigt, så varför inte låta henne heta, vad vet jag.. Stina kanske..
Miljön är lika viktig den, och det ska vara en miljö du väl känner till. Gotland kanske inte känns helt hett längre då både Mari Jungsteds och Anna Janssons deckare utspelar sig här. Andra platser som redan är ”upptagna”, är exempelvis Göteborg (Gissy, Edwardsson, Tursten,Westerberg), Ystad (Mankell) och Stockholm (Trenter, Svedelid,Sjöwall-Walöö). Men Sandra kan ju ta livet av några Sandvikare och Sofia kanske kan sätta Åtvidaberg på deckarkartan, det kanske rent av skulle ha en terapeutisk verkan. Så sätt igång tjejer – kill, kill!!!!!
För en mer utförliga råd besök: http://www.pluggad.net/material/deckare/advice_deckare.pdf
Stina
Låt deckarförfattaren Peter Gissy leda dig till stordåd med sina tio råd om konsten att skriva en bästsäljande deckare, och hur du undviker de fallgropar du kan stöta på längs vägen.
Enligt Gissy gör du bäst i att låta din huvudperson vara kvinna, men tänk inte tanken på att göra henne till polis. Eller journalist. Vill du lyckas i genren måste du vara lite nyskapande. Varför inte göra henne till osteolog - ett litet tips från mig till er :P Och namnet är också viktigt, så varför inte låta henne heta, vad vet jag.. Stina kanske..
Miljön är lika viktig den, och det ska vara en miljö du väl känner till. Gotland kanske inte känns helt hett längre då både Mari Jungsteds och Anna Janssons deckare utspelar sig här. Andra platser som redan är ”upptagna”, är exempelvis Göteborg (Gissy, Edwardsson, Tursten,Westerberg), Ystad (Mankell) och Stockholm (Trenter, Svedelid,Sjöwall-Walöö). Men Sandra kan ju ta livet av några Sandvikare och Sofia kanske kan sätta Åtvidaberg på deckarkartan, det kanske rent av skulle ha en terapeutisk verkan. Så sätt igång tjejer – kill, kill!!!!!
För en mer utförliga råd besök: http://www.pluggad.net/material/deckare/advice_deckare.pdf
Stina
Tänk positivt
Del femton
Inte kan de bara ha övergett honom så där. Inte efter hans fina tal…. inte efter att han just lovat dem att skydda dem med sitt eget liv som insats om så skulle krävas… Fast, tydligen är det just vad de har gjort. Vad göra nu? Jonas känner hur han håller på att gripas av panik. Djupa lugna andetag, Jonas, mumlar han för sig själv. Djupa luuugna andetag……….
En teknik hans snygge dramalärare i gymnasiet, utan vidare framgång, försökt få Jonas att använda för att bota sin scenskräck inför premiären av ”Romeo och Julia”. Man fick dock klara sig utan sin Julia den kvällen, för Jonas vägrade att sätta sin fot på scenen. Han sprang skrikande därifrån och kom aldrig mer tillbaka.
Men för att återgå till nutid. Jonas gör sitt bästa för att hålla sitt lilla överhettade huvud kallt. De kan ju inte vara långt borta, för en stund sedan var de vid hans sida, och om det så ska bli det sista han gör i detta liv så ska han hitta dem och få dem att ångra att de någonsin sett honom. Frågan är bara vilket håll han ska gå åt. Då alla ser ungefär lika mörka och ovänliga ut, väljer Jonas att svänga åt vänster.
– Vänta ni bara, mumlar han, vänta ni bara. Farbror Jonas kommer att hitta er och DÅ!
Just som Jonas kommit igång som bäst med att smida lömska, hemska hämndplaner kan han höra ett tjut i ett inte så långt fjärran. Han kan inte riktigt placera det, men det får honom att rysa inombords. Kan det vara en kvinna, en flicka som skriker? Kan det vara en katts uppretade och ilskna rop på hämnd? Kan det vara…….? Ja, vad kan det egentligen vara? Jonas tänker då inte ta reda på det. Han vänder tvärt på klacken och smyger in i närmsta trånga gränd. Han börjar gå det snabbaste han kan…. för att sedan småspringa hetsigt i vad som övergår till att bli en språngmarsch på blodigaste allvar och innan han vet ordet av kutar han för allt han är värd. Här gäller det att komma bort så fort som möjligt. Jonas ansträngande språngmarsch resulterar tyvärr i ett inte alltför hoppingivande klimax. För just som det känns som om han kommer att klara det, som om han kommit bort från faran så inser han att han sprungit in i en återvändsgränd, och det finns bara en väg att gå: tillbaka.
Han har inget annat val än att med ett bankande hjärta och rädda små steg börja gå åt just det håll han velat undvika. Och nu kan han höra skriket igen, skriken. Vad och vem det än var så har de blivit fler. Och skriken studsar mellan husväggarna och ekar i Jonas öron, och det finns inget han kan göra för att stänga dem ute. Ingen chans i världen. Nästan gråtande fortsätter han framåt, för det känns trots allt bättre att i alla fall göra något, istället för att bara sitta och vänta på att de ska hitta honom, lemlästa honom och döda honom. Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt, tänker Jonas sammanbitet. Det kanske inte är farligt alls. Bara ljud i natten. Kanske är det ett gäng bebisar som blivit övergivna och nu ligger i en smutsig gränd alldeles ensamma. Det skulle det kunna vara. Faktiskt. Eller kanske är det nu ett gäng ligister som inte drar sig för att mörda. Men det behöver väl inte vara så farligt? Hur ont kan det göra att bli skjuten egentligen, och har han riktigt stor tur träffar de hjärtat med en gång och han dör omedelbart. För att se det från den ljusa sidan alltså. The sunny side of the street. Eller hur den där låten nu gick. Inte för att det har något med saken att göra egentligen, men vad som helst är bättre att tänka på än positiva saker ett gäng ligister kan tänkas hitta på med stackars försvarslösa honom.
Stina
Inte kan de bara ha övergett honom så där. Inte efter hans fina tal…. inte efter att han just lovat dem att skydda dem med sitt eget liv som insats om så skulle krävas… Fast, tydligen är det just vad de har gjort. Vad göra nu? Jonas känner hur han håller på att gripas av panik. Djupa lugna andetag, Jonas, mumlar han för sig själv. Djupa luuugna andetag……….
En teknik hans snygge dramalärare i gymnasiet, utan vidare framgång, försökt få Jonas att använda för att bota sin scenskräck inför premiären av ”Romeo och Julia”. Man fick dock klara sig utan sin Julia den kvällen, för Jonas vägrade att sätta sin fot på scenen. Han sprang skrikande därifrån och kom aldrig mer tillbaka.
Men för att återgå till nutid. Jonas gör sitt bästa för att hålla sitt lilla överhettade huvud kallt. De kan ju inte vara långt borta, för en stund sedan var de vid hans sida, och om det så ska bli det sista han gör i detta liv så ska han hitta dem och få dem att ångra att de någonsin sett honom. Frågan är bara vilket håll han ska gå åt. Då alla ser ungefär lika mörka och ovänliga ut, väljer Jonas att svänga åt vänster.
– Vänta ni bara, mumlar han, vänta ni bara. Farbror Jonas kommer att hitta er och DÅ!
Just som Jonas kommit igång som bäst med att smida lömska, hemska hämndplaner kan han höra ett tjut i ett inte så långt fjärran. Han kan inte riktigt placera det, men det får honom att rysa inombords. Kan det vara en kvinna, en flicka som skriker? Kan det vara en katts uppretade och ilskna rop på hämnd? Kan det vara…….? Ja, vad kan det egentligen vara? Jonas tänker då inte ta reda på det. Han vänder tvärt på klacken och smyger in i närmsta trånga gränd. Han börjar gå det snabbaste han kan…. för att sedan småspringa hetsigt i vad som övergår till att bli en språngmarsch på blodigaste allvar och innan han vet ordet av kutar han för allt han är värd. Här gäller det att komma bort så fort som möjligt. Jonas ansträngande språngmarsch resulterar tyvärr i ett inte alltför hoppingivande klimax. För just som det känns som om han kommer att klara det, som om han kommit bort från faran så inser han att han sprungit in i en återvändsgränd, och det finns bara en väg att gå: tillbaka.
Han har inget annat val än att med ett bankande hjärta och rädda små steg börja gå åt just det håll han velat undvika. Och nu kan han höra skriket igen, skriken. Vad och vem det än var så har de blivit fler. Och skriken studsar mellan husväggarna och ekar i Jonas öron, och det finns inget han kan göra för att stänga dem ute. Ingen chans i världen. Nästan gråtande fortsätter han framåt, för det känns trots allt bättre att i alla fall göra något, istället för att bara sitta och vänta på att de ska hitta honom, lemlästa honom och döda honom. Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt, tänker Jonas sammanbitet. Det kanske inte är farligt alls. Bara ljud i natten. Kanske är det ett gäng bebisar som blivit övergivna och nu ligger i en smutsig gränd alldeles ensamma. Det skulle det kunna vara. Faktiskt. Eller kanske är det nu ett gäng ligister som inte drar sig för att mörda. Men det behöver väl inte vara så farligt? Hur ont kan det göra att bli skjuten egentligen, och har han riktigt stor tur träffar de hjärtat med en gång och han dör omedelbart. För att se det från den ljusa sidan alltså. The sunny side of the street. Eller hur den där låten nu gick. Inte för att det har något med saken att göra egentligen, men vad som helst är bättre att tänka på än positiva saker ett gäng ligister kan tänkas hitta på med stackars försvarslösa honom.
Stina
måndag 20 september 2010
Shakespeare gånger två
Har nu läst ut ytterligare två pjäser av Shakespeare, nämligen "Köpmannen i Venedig" och "Trettondagsafton".
"Köpmannen i Venedig" kan (surprise, surprise) sägas vara en minst sagt judefientlig pjäs där judendomen förkastas och kristendomen hyllas. Handlingen kretsar kring juden Shylock som, då han inte fått igen sina lånade pengar i tid, kräver att få skära ett stycke kött ur bröstet på Antoni, som lånade pengarna.
Nu är ju att läsa en pjäs något jag klagat på förut, då den helt enkelt är till för att ses och spelas och detta är invändningen jag har emot också denna pjäs. Behållningen är dock många av dess underbara monologer och då främst den bespottade Shylocks. För trots föraktet för honom, som genomsyrar hela pjäsen, är det främst hans monologer som man kommer ihåg efter att ha lagt ifrån sig pjäsen. (Det kan dock i viss mån också ha att göra med filmen "Mannen utan ansikte" som ju spelar upp denna pjäs och en del av dessa monologer...).
"Trettondagsafton" då, den gillar jag! Denna pjäs har dessutom filmatiserats på ett mycket bra sätt, som verkligen fångar dess anda, och jag har sett den hur många gånger som helst. Missa inte denna filmiska pärla!
Den handlar om tvillingparet Viola och Sebastian som efter ett skeppsbrott kommer ifrån varandra och tror den andra vara drunknad. Förklädd till pojke tar Viola tjänst hos greven Orsino som är vanvettigt förälskad i Oliva som i sin tur blir kär i den förklädda Viola.
Denna förväxlingskomedi är elegant genomförd med ett bra driv och ett språk som flyter på bra. Den är lättsam, humoristisk och så handlar den om tvillingar. Jag gillar! (Och kom ihåg att se filmen!).
"Köpmannen i Venedig" kan (surprise, surprise) sägas vara en minst sagt judefientlig pjäs där judendomen förkastas och kristendomen hyllas. Handlingen kretsar kring juden Shylock som, då han inte fått igen sina lånade pengar i tid, kräver att få skära ett stycke kött ur bröstet på Antoni, som lånade pengarna.
Nu är ju att läsa en pjäs något jag klagat på förut, då den helt enkelt är till för att ses och spelas och detta är invändningen jag har emot också denna pjäs. Behållningen är dock många av dess underbara monologer och då främst den bespottade Shylocks. För trots föraktet för honom, som genomsyrar hela pjäsen, är det främst hans monologer som man kommer ihåg efter att ha lagt ifrån sig pjäsen. (Det kan dock i viss mån också ha att göra med filmen "Mannen utan ansikte" som ju spelar upp denna pjäs och en del av dessa monologer...).
"Trettondagsafton" då, den gillar jag! Denna pjäs har dessutom filmatiserats på ett mycket bra sätt, som verkligen fångar dess anda, och jag har sett den hur många gånger som helst. Missa inte denna filmiska pärla!
Den handlar om tvillingparet Viola och Sebastian som efter ett skeppsbrott kommer ifrån varandra och tror den andra vara drunknad. Förklädd till pojke tar Viola tjänst hos greven Orsino som är vanvettigt förälskad i Oliva som i sin tur blir kär i den förklädda Viola.
Denna förväxlingskomedi är elegant genomförd med ett bra driv och ett språk som flyter på bra. Den är lättsam, humoristisk och så handlar den om tvillingar. Jag gillar! (Och kom ihåg att se filmen!).
Lo-li-ta
Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta- tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li.Ta.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.
Så inleder Vladimir Nabokov sitt mästerverk Lolita. Och ärligt, har ni läst en bättre inledning i en bok? Om så är fallet posta den gärna i ett inlägg! Nu vet väl alla vad Lolita handlar om (om inte så skäms på er!) så någon redogörelse för handlingen behövs väl knappast. Dock kan jag påpeka att boken berättas av Humbert som en slags biografi.
Det är andra, eller kanske till och med tredje gången jag läser den, och ska jag någon gång läsa om den igen så får det bli på originalspråket. Nabokov verkar av den svenska översättningen att döma behärska det engelska språket till fulländning och roar sig boken igenom med att på ett lekfullt sätt infoga små ordvitsar i romanen. Jag kan inte fatta hur han kan göra detta på ett språk som ju inte ens är hans första språk, och boken är trots det hemska temat en ren njutning att läsa. Det fina poetiska och underbara språket i romanen är faktiskt det som trollbinder mig mest i läsandet av den.
Nabokov får dessutom läsaren, att tvärt emot mot sin vilja, känna sympati för den ju väldigt hemska Humbert, en pedofil. Samtidigt blir i alla fall jag illa berörd av vad Nabokov låter Hubert göra. På tal om detta kan jag heller inte fatta hur vissa kan tala om denna roman som en roman om passion eller att den ska vara en slags kärlekshistoria. För den är verkligen inte en roman om kärlek, utan snarare en om besatthet. Och trots sin titel är det här inte Lolitas berättelse utan Humberts. Lolita får man endast möta genom hans vridna betraktelser av henne, och även om han beskriver henne och hennes göranden noggrant är det nog så att allt detta är färgat av hans sjuka föreställning om nymfetten Lolita. Jag tycker därför att det skulle vara intressant att som Margareth Atwood gjorde i "Penelopiaden", där hon lät Penelope komma till tals och ge en helt annan bild av händelserna än sin make Odysseus, låta Lolita göra detsamma och komma med sin berättelse om händelserna (inte helt olikt Sandras tema för månaden!).
Har ni inte läst den, gör det! Och gör det på engelska. Och se filmen "Lolita" med Jeremy Irons i huvudrollen. Den fångar verkligen boken och är liksom den både vacker och hemsk.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.
Så inleder Vladimir Nabokov sitt mästerverk Lolita. Och ärligt, har ni läst en bättre inledning i en bok? Om så är fallet posta den gärna i ett inlägg! Nu vet väl alla vad Lolita handlar om (om inte så skäms på er!) så någon redogörelse för handlingen behövs väl knappast. Dock kan jag påpeka att boken berättas av Humbert som en slags biografi.
Det är andra, eller kanske till och med tredje gången jag läser den, och ska jag någon gång läsa om den igen så får det bli på originalspråket. Nabokov verkar av den svenska översättningen att döma behärska det engelska språket till fulländning och roar sig boken igenom med att på ett lekfullt sätt infoga små ordvitsar i romanen. Jag kan inte fatta hur han kan göra detta på ett språk som ju inte ens är hans första språk, och boken är trots det hemska temat en ren njutning att läsa. Det fina poetiska och underbara språket i romanen är faktiskt det som trollbinder mig mest i läsandet av den.
Nabokov får dessutom läsaren, att tvärt emot mot sin vilja, känna sympati för den ju väldigt hemska Humbert, en pedofil. Samtidigt blir i alla fall jag illa berörd av vad Nabokov låter Hubert göra. På tal om detta kan jag heller inte fatta hur vissa kan tala om denna roman som en roman om passion eller att den ska vara en slags kärlekshistoria. För den är verkligen inte en roman om kärlek, utan snarare en om besatthet. Och trots sin titel är det här inte Lolitas berättelse utan Humberts. Lolita får man endast möta genom hans vridna betraktelser av henne, och även om han beskriver henne och hennes göranden noggrant är det nog så att allt detta är färgat av hans sjuka föreställning om nymfetten Lolita. Jag tycker därför att det skulle vara intressant att som Margareth Atwood gjorde i "Penelopiaden", där hon lät Penelope komma till tals och ge en helt annan bild av händelserna än sin make Odysseus, låta Lolita göra detsamma och komma med sin berättelse om händelserna (inte helt olikt Sandras tema för månaden!).
Har ni inte läst den, gör det! Och gör det på engelska. Och se filmen "Lolita" med Jeremy Irons i huvudrollen. Den fångar verkligen boken och är liksom den både vacker och hemsk.
söndag 19 september 2010
Let's play Questions.
För att fira att jag läst ut Rosencrantz & Guildernstern are dead, lägger jag upp ett klipp ur filmen med samma namn. Den är regisserad av bokens författare; Tom Stoppard och huvudrollerna spelas av Tim Roth och Gary Oldman.
Efter en lång vandring där de stött på ett resande teatersällskap lett av Richard Dreyfus har Rosencrantz och Guildernstern kommit fram till slottet. Hamlet har blivit galen och allt är kaos. För att få klarhet i situationen bestämmer de sig för att leka Questions.
Filmen är en av mina absoluta favoriter och den här scenen är en av de bästa. Och nu när jag läst pjäsen stiger min beundran för skådelseplarna allt mer. Tänk att komma ihåg så jävla mycket text! Så komplicerad text dessutom.
Efter en lång vandring där de stött på ett resande teatersällskap lett av Richard Dreyfus har Rosencrantz och Guildernstern kommit fram till slottet. Hamlet har blivit galen och allt är kaos. För att få klarhet i situationen bestämmer de sig för att leka Questions.
Filmen är en av mina absoluta favoriter och den här scenen är en av de bästa. Och nu när jag läst pjäsen stiger min beundran för skådelseplarna allt mer. Tänk att komma ihåg så jävla mycket text! Så komplicerad text dessutom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)