Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek

Efter att ha läst den minst sagt speciella ”Michel – en ungdomsroman för det infantila samhället” kändes det som att jag valt en bok som inte direkt var representativ för Jelinek. Så när jag valde att även ge mig i kast med hennes ”Pianolärarinnan” och romanhjältinnan Erika Kohut trodde jag inte alls att jag skulle mötas av samma osammanhängande våldsorgie – men oboy, hade jag fel. Just våld och ganska osammanhängande scener verkar vara två av Jelineks speciella signum. Då den förra var så himla utflippad att den (nästan) blev rolig att läsa kan tyvärr inte sägas riktigt detsamma om hennes pianolärarinna – det blir mest jobbigt, obehagligt och kvävande. Speciellt i hur hennes förhållande till den kontrollerande mamman skildras. Det är samma våldsamma relation till omvärlden som skildras som i den förra boken jag läste om henne – men det blir så mycket obehagligare när det är mer på riktigt och det är ”verkliga” människor som skildras. För trots att Erika börjar närma sig 40 bor hon fortfarande hemma och det är fortfarande mamman som kontrollerar hennes liv – allt ifrån vad hon är tillåten att ha på sig för kläder till vad hon gör på fritiden. Inte ens sömnen får hon ha ifred då de lätt osunt även delar säng…. Och inget lås får finnas då modern alltid ska ha fri tillgång till sin dotter  - barn ska ju inte ha några hemligheter från sina mödrar!

Eller som Jelinek uttrycker deras osunda förhållande: ”Men utanför det står mamma redan stor och ställer Erika till svars och mot väggen, inkvisitor och exekutionspluton i en och samma person, i stat och familj enhälligt erkänd som mor".  

Och inte nog med att mor och dotter fortfarande bor ihop, de har inga planer på att flytta isär utan sparar till en bättre lägenhet – något som dock verkar kunna ta ett tag då Erika olovandes köper klänningar och smycken hennes mor obevekligt letar reda på och förstör.

Underkuvad och förtryckt som hon är tar Erika igen sin ilska på sina pianoelever som hon pikar och hånar. Och en annan flykt kan vara att utan moderns vetskap bege sig till stadens porrdistrikt för att fördriva tiden med att se på prostituerade och andra som förlustar sig.

Men det är inte endast sin mor Erika har ett osunt förhållande till, utan även den man hon blir intresserad av får känna på Erikas böjning för osunda förhållanden – här talat vi BDSM som tar det till en helt annan (och väldigt osund) nivå.

Jag kan alltså inte säga att jag direkt rekommenderar er att läsa "Pianolärarinnan", men är ni sugna på något garanterat annorlunda kanske ni ändå vill ta er en titt. Men på egen risk, alltså!

//Sofia

Saltstänkta deckare

Ann Rosman är de senaste årens mest givande deckarbekantskap. Jag började läsa hennes debutroman under några soldränkta semesterdagar på Skopelos 2012 och har därefter läst ytterligare tre böcker om kriminalkommissarie Karin Adler.

Jag hade inga högre förväntningar när jag påbörjade läsningen, brukar sällan ha det när jag läser deckare (särskilt inte när det gäller deckare upphittade i soprummet, och särskilt inte deckare upphittade i soprummet som ursprungligen medföljt en Allerstidning) men jag gillade det.

Handlingen utspelar sig i saltstänkt västkustmiljö, och i Rosmans deckare är relationerna människor emellan lika centrala som själva deckarintrigen. Det är både positivt och negativt, men i vissa av romanerna tycker jag att just relationerna får ta lite väl mycket plats. Läser jag en deckare så är det jag vill ha liksom. Samtidigt ska väl sägas att det var detta som fick mig att vilja läsa mer än debuten. Det var en typ av deckare som passade mig. Lite småputtrigt sådär. Nu är jag ingen ihärdig deckarläsare, men för mig kändes detta nytt och fräscht, som att hon kommit med något eget.

I debuten Fyrmästarens dotter hittas ett lik vid upprustningen av den gamla fyrmästarbostaden och Adler får hand om fallet. Kommer ihåg att jag fann intrigen lite väl osannolik, men det är ju en deckare trots allt, så det går att ha överseende med. Annars var det mer stämningen och mysfaktorn som fick mig på fall. Det kändes så där Morden i Midsomer-trevligt på något sätt.

I nästa roman Själakistan gör en skolklass en makaber upptäckt vid ett besök på Carlstens fästning. Vid Offerstenen hittar de liket av en kvinna, klädd i medeltidskläder och utan huvud. Det dröjer inte länge innan fler likdelar poppar upp i bygden och Adler får ett knivigt fall på halsen.

I Mercurium står två mordhistorier i två olika århundraden i fokus. Detta är den bok i serien jag haft svårast för, trots att den ena mordhistorien är väldigt intressant och fantasieggande med verklighetsbakgrund. Det handlar om Metta Fock som 1802 anklagas för mord på sin man och två barn. Hon nekar till anklagelserna men döms, att som enda kvinna nånsin, sitta inspärrad på Carlstens fästning tills hon erkänner eller går under. Jag kan förstå varför Rosman inspirerats för det är en ganska otrolig historia. Mordhistorien som Adler blir inkopplad på känns inte lika angelägen. Tycker det känns som att den tillkommit mest för att få anledning att berätta historien om Metta Fock.

Metta framställs dock som en så genomgod kvinna att man vill spy lite i sin egen mun. Hon var säkert en remarkabel kvinna med alla mått mätt, men en så onyanserad skildring är bara störande. Tycker överhuvudtaget att Rosman är dålig på det här med nyanser när jag tänker efter. Det är lite tröttsamt. De goda är så jävla goda och de onda är typ alla bästis med Satan. Upplösningen köper jag inte heller men annars var det hyfsat trevlig deckarläsning.

I sommar har jag läst Porto Francos väktare. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och Adler kallas in, men snart står det klart att de legat i mossen en lång tid och att det knappast är ett fall för polisen. Det är lite av mitt problem med den här delen i serien. Det är en deckare, men utan någon riktig deckarintrig. Så är det det här med nyanser igen. De "goda" kvinnorna är alla rejäla fruntimmer som inte räds att få lite skit under naglarna, och det är ju bra för dem förstås, men man kanske kan vara god ändå, även om man inte är ett rejält fruntimmer? En tanke bara. Man kanske kan vara god även om man bär minimal bikini, hatar landet och är materialistisk. Eller?

Stina

Alone in bed

Jag gjorde det! Jag trotsade dämoner, mardrömmar och bättre vetande och läste Andreas Romans Någon i din säng. Inte bara det, jag läste den i min säng. Ensam. I en ensligt belägen (nåja) stuga. Och jag överlevde. Med min mentala hälsa intakt (inga kommentarer på det tack).

I mitt huvud var det här romanen som bara lästes av den mycket modige eller den mycket enfaldige (ni kan skippa kommentarerna här med). Det var Skräckromanen med stort S. Jag menar, hallå, det här är romanen som gav första gradens mardrömmar bara av att ligga oläst på nattduksbordet. Men jag gjorde det som sagt, efter mycken tvekan och moget övervägande kände jag mig redo att se skräcken i vitögat.

Det handlar om Sofia som alltid haft svårt att knyta an till andra människor och skaffa vänner. Som flicka hade hon en låtsasvän att umgås med när ingen annan ville. Hon är vuxen nu men lika ensam som när hon var barn. I ett svagt ögonblick frammanar hon honom igen. Det är fånigt och patetiskt, en låtsaslek hon borde ha växt ifrån, men det är ett sätt att klara natten. Det är bara att den här gången känns han verkligare än vad som känns riktigt bra, och han verkar inte vilja ge sig av igen.

För att vara en skräckroman är jag lite överraskad över att den var så finstämd och nedtonad. Roman är inte den som slår på stora trumman för att försöka skrämmas, och det behövs inte heller. Inte när han så skickligt bygger upp stämningen och lyckas behålla den. Han vet att inte berätta för mycket. Det är obehagligt. Krypande fasa när det är som bäst.

Men nu är ju inget som bekant lika skrämmande som det vi själva målar upp i vårt inre, och de bilder jag målat upp alltså, mot de bilderna hade inte den här romanen en chans. Thank God! Jag vet inte om jag är mer lättad än besviken. Förmodligen det förstnämnda.

Stina