Doktor Glas är, som vi alla känner till vid det här laget, Hjalmar Söderbergs klassiker om doktorn som begår mord. Det är hans samvete som driver honom till det och frågan som ställs i romanen är om mord någonsin kan anses berättigat. Glas tycker det.
Romanen är skriven i dagboksform av Tyko Gabriel Glas och det är således genom hans ögon vi får stifta bekantskap med de övriga karaktärerna. På sin tid var detta, vilket man väl kan förstå, ett provocerande verk som ger käppslängar åt såväl religion som småbarn och idioter. Glas är inte den som skräder orden. Han tycker att gravida kvinnor är vedervärdiga och att spädbarn är något av det fulaste som finns. Överhuvudtaget störs han av det fula och ofullkomliga och han tycks omgiven av detta i sin läkarpraktik. Tillvarons mörkersidor kryper sig på. Han kan inte värja sig. Han är dessutom fast i sin egen ensamhet och har inga erfarenheter av kvinnor, annat än den han fått i mottagningsrummets kalla ljus, och det han sett där har inte direkt gett någon mersmak.
Han törstar efter mänsklig närhet, efter något vackert bland allt det som är fult omkring honom. Så dyker Helga upp, pastor Gregorius unga vackra hustru. Kvinnoblomman som han kommer att kalla henne. Helga söker sig till Glas mottagning för att hon inte kan freda sig från sin make i sängkammaren. Hon har ingen annanstans att ta vägen och skilsmässa är inte ett alternativ. I sin vilja att hjälpa finner sig så småningom Glas fast i ett slags triangeldrama. Han har börjat hysa varma känslor för fru Gregorius trots att han vet att hon älskar en annan, och han gör allt för att hjälpa henne, till och med mördar.
Eftersom varken Helga eller pastor Gregorius själva får komma till tals, och det ganska snart står klart att Glas inte är den mest pålitlige berättaren (det framgår tex efterhand att han ljuger om sin bakgrund i sin egen dagbok) är det kanske inte så konstigt att Söderbergs historia ynglat av sig och författare valt att låta andra karaktärer få berätta sin version.
Trots sitt ålderdomliga språk känns Söderbergs verk fortfarande aktuellt. Hans korthuggna språk är mästerligt. Han säger inget mer än det som är absolut nödvändigt. Det finna inga onödiga utvikningar eller tomt kallprat. Bara exakt så mycket som behövs och inte ett ord mer används. Det är uppfriskande för det är alldeles för få författare som behärskar detta.
Doktor Glas är helt enkelt en klassiker i min smak, och det ska Alex till att lyckas gräva fram den åt mig. Därför ser jag jag redan nu fram emot hennes nästa månadsbok i vår triangel. Jag har en känsla av att det inte är någonting som jag själv skulle ha valt. Och vem vet, nästa gång kanske hon gräver fram något mer som får mig att tappa andan. Det känns inte alls omöjligt. Jag väntar med spänning.
Stina
