Kvällslektyr

istället för att sova eller åtminstone göra något konstruktivt, som att recensera Fables knäckte jag en alkoholfri öl och skrev en liten berättelse. Jo, den är lite konstig och full av stavfel, men jag gillar stämningen.
So...without further ado I give you;

Reflections on Salomé as she dances in the moonlight. 

She dances in the moonlight, narrow hips swaying to the music only she can hear. She never dances like this when we are out. In public it's all about sex, about grinding hips and heaving chests. Desperate gestures that screams; take me home, use me, abuse me. She likes the attention and more than once, I've been forced to drag her to the nearest bathroom to show her who she belongs to. I don't min her dancing, just as long as her adoring public sees the bruises on her hips, signaling that while they can dream, it's in my bed she will rest her tired feet.

No matter the music, her steps on a dancefloor are never like they are now, slow and sensual, not obscured by some voice in her head reminding her to show of her most provcative stance. Her red hair contrasts beautifully with the white dress I brought for her in Italy. It's almost seethrough, a misstake I did not discover until the first time she wore it in public. Feeling ashamed and protective, I tried to shield her from peoples glances with my body and with my coat. But my beautiful dancer just laughed at my attempts. Hugging me close and with lips slick with red wine she told me to let them be, let them look, let thier hungry eyes roam and their mouths salvate. She did not care for them, for I had captured her heart and soul before we even met. The food on our plates had gone cold, she looked at me with a teasing smile on her lips. In my mind, our table had been incased in a bell jar. No sound making it's way out, no sound making it's way in. Ecxept for the rain smattering on the tinroof. Stilness nver looked so good as it did reflected in her lying blue eyes. She was a skilled liar so skilled that she beileived her own lies but for me it was crystal clear. The bruises around her vrists lasted for weeks. A braclet she could never take off. 

The wineglass in my hand feels heavy, the deep red liquid splashing on my hand as I move closer. Longing to be a part of the world she escapes to when she closes her eyes. My feet wants to trace her steps, my arms wants to hold her close but my mind says no. Even if I dance next to her, even if I hold her in my arms, I will never hear the music in her heart. 

Salome

Den bibliska Salome var kvinnan som dansade de sju slöjornas dans för sin styvfar Herodes och som i gengäld fick en önskan uppfylld. Hon önskade sig Johannes Döparens huvud, och fick det som gåva överlämnat på ett fat. Ursprunget till denna morbida önskan sägs ha varit att han klandrat hennes mors äktenskap med en släkting. Men Salomemyten förekommer även i andra utombibliska varianter. I Oscar Wildes version är Salome kär i Johannes men blir förskjuten.

Mara Lees Salome heter Elsa Mo. Johannes heter Johannes, men där slutar likheterna med namnen. Den här Johannes är liksom Elsa 14 år gammal. Han är Elsas antagonist och fosterbror som oönskat tagit plats i hennes liv. Johannes är annorlunda. Han är hånfull och vacker, och både fascinerar och irriterar. Man vet inte vart man har honom. Helst hade Elsa velat slippa honom helt men hon har inget annat val än att motvilligt foga sig i situationen.

Det är inte bara Elsa som fascineras av Johannes. Han tar bit efter bit över det som varit Elsas. Vändpunkten kommer när han kommer emellan henne och bästa vännen Veronica.

Salome är en annorlunda och intensiv ungdomsbok som inte följer några givna regler, och Elsa är en komplex karaktär som är intressant att följa. Det är hennes berättelse och kanske därför som Johannes sedd genom hennes blick blir ganska trist och endimensionell. Han finns där hela tiden någonstans i bakgrunden, men blir aldrig mer än en skugga. Vem Johannes är får vi aldrig veta. På något sätt tycker jag inte att han passar in riktigt. Han känns inte lika genomarbetad som de övriga karaktärerna. Men det är bara en smärre anmärkning. I stort tycker jag att det är en spännande och välskriven historia.

Mina favoritstycken i boken har heller inget med Johannes att göra. Jag tycker att styckena som utspelar sig mellan Elsa och dansläraren Klaus skimrar lite extra. Det finns något outtalat och svårfångat där, en historia i historien som jag tycker är bra mycket mer intressant än maktkampen mellan de båda fostersyskonen.

Stina

Oengagerande debut

Fåfänga var månadens tema, och sällan har väl en månadsbok rimmat så illa med månadens tema. För det är svårt att hitta något fåfängligt eller ens vackert i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen. För huvudpersonen är vardagen en kamp och allt omkring henne är fult. Hon själv inkluderad. Hon blev vald till snyggast i klassen, under hela lågstadiet och mellanstadiet och högstadiet. Ungefär 1997 upphörde det.

Det är kroppsligt och äckligt med påträngande närgångna beskrivningar. Det är lukten av kiss och kön. Människor med åderbråck och feta korviga lemmar. Ruttnande ruccola i slasken. ”Rötmånad”, säger huvudpersonen, ”jag visste inte att den även kunde drabba människor.”

Det är svårt att beskriva romanens handling utan att avslöja för mycket. Något har hänt i varje fall som bokens huvudperson har svårt att hantera. Hon försöker att hitta tillbaka eller i varje fall att inte gå vilse mer än hon redan gjort. Man får en känsla av uppgivenhet och av någon som slutat försöka. Som slutat med allt utom att känna men som helst skulle sluta med det också. Denna matta uppgivenhet präglar romanen från början till slut.

Det är ingen dålig ambition men tyvärr känns det för sökt och poserande för min smak. Det finns inga riktiga människor i den här romanen. Det är bara yta. Det är för kallt och sterilt. Det är människor med precisa nyslipade känslor. Perfekta i all sin fulhet. Det finns ingen värme och inget som gör att man skulle bry sig ett dyft om vad som händer någon i den här romanen.

En rolig detalj är att jag osökt kommer att tänka på Sweet Valley High´s Margo när jag läser om huvudpersonen och hur hon låter allt förfalla omkring sig. Margo var alltså den ”falska tvillingen” som försökte mörda Elisabeth och ta hennes plats. Inte nog med att hon var ond och psykopatisk hon var dessutom dålig på att städa också. Hennes snuskiga lägenhet var bara en avspegling av hennes sjuka inre (typ). Amatörpsykologi när det är som bäst. Där kan man tala om mänsklig rötmånad hehe.

Stina

Konsten att översätta en Harlequinroman

Att översätta en Harlequinroman är inte så lätt som man kan tro. Enligt en publicerad artikel i DN är det tvärtemot en hel vetenskap. Något man inte ens som översättare av Nobelpristagare i litteratur ska vara säker på att lyckas med. Om en sådan översättare berättas i ovan nämnda artikel. Hennes försök att skaffa en enkel extrainkomst sågades nämligen av bokförlaget. I svarsbrevet konstaterades att hennes arbete inte nådde upp till bokförlagets högt ställda krav.

Hon må ha haft en översättning av en nobelpristagare i bagaget men lyckades ändå inte nå upp till den Harlequinska standarden. Förmodligen kommer hon aldrig få äran att titulera sig Harlequinöversättare. Det lär ju svida.  

Ni borde gå in och läsa artikeln i sin helhet. Väldig kul läsning.

Stina

Stockholm rosé

Stockholm rosé är väldigt mycket yta, och jag är ju inte den som bangar att döma en bok efter omslaget så det borde ju passa mig bra. Det var för övrigt framsidan jag fastnade för till att börja med, sjukt snygg. Men bland designerklänningar, botoxbehandlingar och Loubotinklackar ryms även en viss svärta och oväntat mycket humor. Det är välbehövligt. Om det inte vore för detta försonande drag skulle skildringen av den vackra och priviligierade Desdemona och hennes entourages tillvaro kring Stureplan te sig ganska olidlig.

Nu är det rätt kul. Jag gillar det, även om jag har mina misstankar om att vara den enda i den här triangeln som faktiskt gör det. Inte minst gillar jag den svarta humorn och den vassa dialogen. Jag får lite sex and the city-vibbar där.

Bättre än min, svarar jag sorgset. Den heter inget.

Inget? Tessan spänner sina välsminkade ögon i mina. Din fitta är en nobody.

Tror du?

Och en nobody kommer aldrig in på de roliga festerna.

Fyra procent av jordens befolkning är födda med små fettceller och en kroppstyp som gör att de aldrig går upp i vikt. Aldrig. Går. Upp. I. Vikt. Fyra procent! Varför är inte jag en av dem? Daphne tar tag om båda mina händer. Varför är inte du en av dem? Hennes ögon smalnar. Varför är Tessan en av dem?

Något jag skulle kunna leva utan är de sjukt störiga liknelserna författaren envisas med att trycka in på var och varannan sida. Särskilt reagerade jag på detta i början av boken. Det var röster milda som pH-neutrala barntvålar, oro som en överlastad kemtvätt och personer som sjunker ihop som en påse fettfria snacks. Krystat minst sagt… Sedan vet jag inte om jag trubbades av eller vad som hände men jag tänkte inte alls på det mot slutet. Och där de ändå förekom tyckte jag faktiskt att de smälte in rätt väl och helt enkelt passade in med författarens skrivsätt.

Dessutom är det befriande med en kvinnlig karaktär i en chic lit-roman som inte behöver en mans hjälp utan tar saken i egna händer och räddar sig själv i slutscenen. Att denna någon är en överprivilegierad, Stureplansprinsessa som trippar fram på 14-centimetersklackar med pappas kreditkort i ena handen och Fendibagen i den andra och att räddningen består i att kanske/kanske inte fullfölja juristprogrammet på Stockholms universitet känns mindre viktigt.

Att Naglo vodkabar namedroppas (eller placedroppas?) måste väl också ses som någon slags kvalitetsmarkör.

Stina