Någon som vet av Katherine Troy

Någon som vet av Katherine Troy är så mycket som månadens roman från Wahlströms år 1975. Jag fyndade den tillsammans med ytterligare 2 romaner med tveksam kvalitet under vår senaste roadtrip, och alla tre böckerna tillsammans såldes för det facila priset av fem kronor. Vilket kap! Eller ja, det hade kanske kunnat vara det om kvaliten varit något högre, för även med mysrysar-mått mått är det här en ganska bedrövlig historia.

Den handlar om Leoni, en 24-årig kvinna som lämnat hemmet för att försörja sig som skådespelerska. Liksom så många andra kvinnor i liknade medelmåttiga historier är hon föräldralös och uppfostrad av sin farbor har jag för mig. Jag hoppas dock att det är farbror i ordets vidare bemärkelse då han verkar ha haft planer på att gifta sig med henne… Uppdatering: Nej, det är inte hennes farbror, utan hennes farfar!!!! Yuck, och ännu mer yuck att ingen i romanen verkar finna detta faktum särskilt märkligt! Så vitt jag vet är detta inte heller lagligt, men men, var har väl någonsin realism kommit in i bilden när man skriver en bok som denna?

Leoni ska visst ha bra inredningssmak enligt författaren, men då hennes rum enligt vår hjältinna ser ut som en salladsskål, tomat, grönsallad och dressing (???) undrar jag i mitt stilla sinne vad som är snyggt med detta? Och vem säger egentligen så om sin inredningsstil?

Språket i boken är fruktansvärt dåligt och saknar ibland helt mening, man kan ju bara hoppas på att det till viss del har att göra med översättningen, om inte är det helt enkelt tragiskt. Det är faktiskt så dåligt språk att det bitvis blir ofrivilligt komiskt. Som när Leoni hör sin kusin Francie gråta i rummet intill och frågar sig själv om hon själv skulle välkomna om någon trängde sig på när hon kände sig olycklig. Svaret blir givetvis nej, men sen kommer hon fram till att Francine är annorlunda och säkert skulle välkomna någon att gråta ut hos. Logiskt resonemang när det är som mest ologiskt?

Dessutom är hotelsebrevet hon får skickat till sig ganska komiskt – ”Om ni värdesätter er karriär så lämna Heron House. Annars kommer en viskningskampanj att sättas igång mot er…..” Ohhh, I am shaking in my bones! Tyvärr är detta inte det roligaste, utan det faktum att det nederst på brevet står  ”Var god vänd” måste väl ändå ta priset. Tur att jag inte var kissnödig under läsningen, för i sådana fall hade jag skrattat så mycket att jag kissat på mig. Jag menar, seriously, vem skriver var god vänd på ett utpressningsbrev? Just det, ingen!

Språket är som sagt uppstyltat och när folk pratar med varandra känns det knappast talmässigt. Som ett exempel denna ordväxling mellan vår hjältinna och hennes kärleksintresse:

            Vår hjältinna: Jag måste få veta hela sanningen, Philip! (Om vem som dödade den perverse farfadern).

            Vår hjälte: Du kommer att bli djupt sårad.

-         Vår hjältinna: Det går över.

Ha ha, det är så dåligt att det nästan blir bra. Och då får man tänka på att det helt saknar grund för varför vår hjältinna skulle kunna bli djupt sårad.

Jag kan rekommendera den om ni vill få ett gott skratt!

 

//Sofia

Under skinnet av Michel Faber

"Under Skinnet" är en mycket, mycket läsvärd roman som jag verkligen kan rekommendera. Den är i grunden en spänningsroman, ja en slags deckare nästan, där vi får möta Isserley som tillbringar det mesta av sin tid med att planlöst köra omkring i sin Toyota på jakt efter muskulösa, unga liftare att plocka upp… Mer tänker jag inte avslöja, då jag hatar recensioner som berättar mer än man vill veta.

Ganska snart står det klart att det är något som inte står helt rätt till i Isserleys liv. Hennes kropp är full av ärr och hon känns manisk i sitt sökande efter män. Den ganska obehagliga historien utspelar sig i det karga skottska lanskapet, vilket bildar en kuliss till den morbida handlingen.

Handlingen, och hur den berättas, är faktiskt så obehaglig att det bitvis är en väldigt jobbig berättelse att läsa. Och samtidigt berättas den så vackert att det ändå finns något nästan poetiskt i Isserleys strävan efter att trots omständigheterna leva ett värdigt liv, så pass värdigt som omständigheterna tillåter i alla fall. Liksom i Morrisons ”Älskade” vet Faber att bygga upp en historia och liksom i den förra får vi under historiens gång fler och fler pusselbitar till vad det är som har hänt. För varför bär Isserley egentligen så tjocka glasögon och vad är det för smärtor hon kämpar emot? Just när man tror att man vet vartåt det lutar ändras perspektivet och det är inte alls som man tror.

Jag tycker att det är mästerligt uppbyggt och är sugen på att se om hans övriga romaner håller samma höga klass.

I grund och botten är det en berättelse om vad som gör oss mänskliga och vilka rättigheten vi tycker att det ger oss och han ger det utan att egentligen komma med några pekpinnar.

//Sofia

What a misery to be a woman

I Norrtullsligan av Elin Wägner förs ovanstående citat (av Hall Caine) fram av en av huvudpersonerna, och sammanfattar livssituationen för våra huvudpersoner ganska väl.

Boken var en julklapp förra året från min kära syster. Den kretsar kring ett Stockholms-kollektiv bestående av fyra unga kvinnor och utspelar sig kring början av 1900-talet. Vi får följa de fyra kontoristerna Elisabeth, Baby, Eva och Emmy när de försöker överleva på den knappa lön en kontorska tjänade på denna tid, halva av av vad en man tjänar. Men så var det också en tid då kvinnan egentligen inte skulle jobba och tjäna egna pengar utan försörjas av sin man. För bara 100 år sedan såg det alltså ut såhär! Skrämmande!

Det här känns lite som en sentida Sex and the City, men 4 huvudpersoner som har svårare problem att tampas med än de förra. Berätterskan Elisabeth, 25 år gammal, är knappast på den plats i livet hon trodde att hon skulle vara som ung flicka. Hon för fram en ganska deprimerande berättelse på ett torrt humoristiskt vis och verkar tycka att det ibland bara är att skratta ät eländet. För i denna värld är det hårt att vara arbetande kvinna och som hon så torrt konstaterar jobbar ingen kvinna av kärlek till arbetet, utan endast av nöd och ingen annat. Inte mindre torrt konstaterat hon under deras julfirande att ”Det var inte mycket religion i vår jul, men där fanns rätt mycket rörande vänskap och en smula osjälvisk uppoffring och ävenledes ett visst hjältemod, ty alla voro glada, fast ingen var gift”.

Vi för följa de unga kvinnorna i vardagens vedermödor, när de skramlar för att kunna köpa mat på bordet, men också när de festar till det trots ekonomiska svårigheter, när deras chefer stöter på dem och när de har andra problem med det andra könet. Trots deras strävan, orättvisan över att vara kvinna vid denna tid och ett tjogtal andra problem får jag ändå lite lust att ta del av deras kollektiva öden och äventyr och hade det varit tidigt 1900-tal och jag inte varit gift och haft barn hade jag lätt kunnat tänka mig att vara Norrtullsligans femte medlem. Men först krävs en presentation av de 4 övriga…

Det är Eva (Samantha?), som inreder sitt rum med bonader och budskap av olika slag; som ”Män må icke under någon förevändning taga plats i damkupe!”. Om någon med mer sömnadsmässiga färdigheter än mig känner sig manad så skulle jag tacksamt mottaga en sådan i julklapp ;-).  Hon känns som en av de mer spralliga i gänget och drar sig inte för att dra av visor som ”Alla har vi skulder, alla har vi skulder, ingen har sin oskuld kvar”.

Eller varför inte den mer eftertänksamma  ”Lär att lida utan att klaga!”, som är Emmys (Miranda?) paroll. Hon är den äldsta i gänget , den mest cyniska och den som verkar ha fått försaka mest. Efter en jobbvecka är hon helt utsliten och kan knappt förmås att resa sig upp från soffan i vilken hon däckat som en urvriden disktrasa.

Det är bebisen i gänget, just nyfyllda 18-åringen Baby (Charlotte?), som nog är den mest livsglada och positiva i gänget. Livet har precis börjat för henne och hon kan inte vänta på att få kasta sig ut i det ena äventyret efter det andra.

Sen är det just Elisabeth (Carrie), berätterskan, som är den av flickorna som verkar mest eftertänksam och plikttrogen och som mest av allt längtar efter ett annat liv. Eller som hon tänker för sig själv om hur det hade varit att ha varit tillsammans med den där kärleken hon hade för så länge sedan : ”Det där är nog bra, men jag har ju Friheten. Och i mitt hjärtas innersta hjärta avskydde jag den, som kvinnliga kvinnor gör, då de har den”

Det är en bok man blir arg av att läsa, men också sorgsen över att det sedan dess hänt så lite på jämställdhestfronten, för fortfarande tjänar män mer och kvinnan förväntas ta störst ansvar för hem och hushåll. Man kan ju alltid hoppas ett en kvinna om ytterligare 100 år fått den jämställdhet våra Norrtullsflickor eftersträvar, men det känns i nuläget som en utopi.

// Sofia

Bokmiddag: Älskade

Kräftskiva!!!

 I slutet av augusti hade det äntligen blivit dags för ännu en bokmiddag, denna gången på temat Toni Morrisons ”Älskade” som var boken i mitt första Nobelpristagar-tema i februari 2013, på temat kärlek.

Bönor i ugn/Purjolökspaj

Lite smått och gott...

I boken finns en mycket passande middagsbjudning, som får oanade konsekvenser för familjen i boken. Då det är en stor och festlig måltid med många inbjudna tyckte vi att det passade att kombinera bokmiddagen med en kräftskiva. Så förutom bland annat majs och björnbärspaj som serverades på bjudningen i boken blev det även kräftor och kräftstjärtar och en hel del annat. Trots att vissa av gästerna inte kunde låta bli att prata om bajs, tarmar och andra äckligheter (tack för det!) under middagen, blev det en riktigt trevlig middag och vi blev alla proppmätta. En trevlig liten detalj var att vi faktiskt fick äta ostört för en gångs skull allihopa då båda barnen låg och vilade. Tack för vänligheten smågrabbar!

Trött pojke 1

Trött pojke 2 med glad mamma

Inbjudna förutom 2/3 av boktriangeln var min kära make och sonen samt Johan och Katarina.

Och trots att bara två av oss läst boken hindrade det inte övriga gäster från att lämna (o)insiktsfulla kommentarer om innehållet i boken. Kort sammanfattat kan man säga att det var en otippat riktigt bra roman som på ett mycket effektfullt och gripande sätt redogjorde för ett mycket jobbigt ämne; slaveriet.

Party, party!

Som avslutning på middagen serverades björnbärspaj med det obligatoriska handavtrycket. Då Aaron inte helt betroddes med uppgiften blev det kanske inget småbarnsavtryck, men bättre det kanske än en mosad paj (…sorry Aaron för ont bebisförtal).

Handavtryck i kakan... Spooooky!

Nu ser vi härnäst fram emot nästa bokmiddag, och trots att vi under detta år jobbat oss igenom en hel del har vi faktiskt hela 18bokmiddagar kvar! Bara 3 stycken kvar från 2011/2012 och resten från i år och förra året….

Over and out!

// Sofia