What a misery to be a woman

I Norrtullsligan av Elin Wägner förs ovanstående citat (av Hall Caine) fram av en av huvudpersonerna, och sammanfattar livssituationen för våra huvudpersoner ganska väl.

Boken var en julklapp förra året från min kära syster. Den kretsar kring ett Stockholms-kollektiv bestående av fyra unga kvinnor och utspelar sig kring början av 1900-talet. Vi får följa de fyra kontoristerna Elisabeth, Baby, Eva och Emmy när de försöker överleva på den knappa lön en kontorska tjänade på denna tid, halva av av vad en man tjänar. Men så var det också en tid då kvinnan egentligen inte skulle jobba och tjäna egna pengar utan försörjas av sin man. För bara 100 år sedan såg det alltså ut såhär! Skrämmande!

Det här känns lite som en sentida Sex and the City, men 4 huvudpersoner som har svårare problem att tampas med än de förra. Berätterskan Elisabeth, 25 år gammal, är knappast på den plats i livet hon trodde att hon skulle vara som ung flicka. Hon för fram en ganska deprimerande berättelse på ett torrt humoristiskt vis och verkar tycka att det ibland bara är att skratta ät eländet. För i denna värld är det hårt att vara arbetande kvinna och som hon så torrt konstaterar jobbar ingen kvinna av kärlek till arbetet, utan endast av nöd och ingen annat. Inte mindre torrt konstaterat hon under deras julfirande att ”Det var inte mycket religion i vår jul, men där fanns rätt mycket rörande vänskap och en smula osjälvisk uppoffring och ävenledes ett visst hjältemod, ty alla voro glada, fast ingen var gift”.

Vi för följa de unga kvinnorna i vardagens vedermödor, när de skramlar för att kunna köpa mat på bordet, men också när de festar till det trots ekonomiska svårigheter, när deras chefer stöter på dem och när de har andra problem med det andra könet. Trots deras strävan, orättvisan över att vara kvinna vid denna tid och ett tjogtal andra problem får jag ändå lite lust att ta del av deras kollektiva öden och äventyr och hade det varit tidigt 1900-tal och jag inte varit gift och haft barn hade jag lätt kunnat tänka mig att vara Norrtullsligans femte medlem. Men först krävs en presentation av de 4 övriga…

Det är Eva (Samantha?), som inreder sitt rum med bonader och budskap av olika slag; som ”Män må icke under någon förevändning taga plats i damkupe!”. Om någon med mer sömnadsmässiga färdigheter än mig känner sig manad så skulle jag tacksamt mottaga en sådan i julklapp ;-).  Hon känns som en av de mer spralliga i gänget och drar sig inte för att dra av visor som ”Alla har vi skulder, alla har vi skulder, ingen har sin oskuld kvar”.

Eller varför inte den mer eftertänksamma  ”Lär att lida utan att klaga!”, som är Emmys (Miranda?) paroll. Hon är den äldsta i gänget , den mest cyniska och den som verkar ha fått försaka mest. Efter en jobbvecka är hon helt utsliten och kan knappt förmås att resa sig upp från soffan i vilken hon däckat som en urvriden disktrasa.

Det är bebisen i gänget, just nyfyllda 18-åringen Baby (Charlotte?), som nog är den mest livsglada och positiva i gänget. Livet har precis börjat för henne och hon kan inte vänta på att få kasta sig ut i det ena äventyret efter det andra.

Sen är det just Elisabeth (Carrie), berätterskan, som är den av flickorna som verkar mest eftertänksam och plikttrogen och som mest av allt längtar efter ett annat liv. Eller som hon tänker för sig själv om hur det hade varit att ha varit tillsammans med den där kärleken hon hade för så länge sedan : ”Det där är nog bra, men jag har ju Friheten. Och i mitt hjärtas innersta hjärta avskydde jag den, som kvinnliga kvinnor gör, då de har den”

Det är en bok man blir arg av att läsa, men också sorgsen över att det sedan dess hänt så lite på jämställdhestfronten, för fortfarande tjänar män mer och kvinnan förväntas ta störst ansvar för hem och hushåll. Man kan ju alltid hoppas ett en kvinna om ytterligare 100 år fått den jämställdhet våra Norrtullsflickor eftersträvar, men det känns i nuläget som en utopi.

// Sofia