Usch, vilken riktigt urdålig skitroman! Chic lit när den är som absolut sämst.
Om den tröga 26-åriga bitchen Desdemona som aldrig gjort ett vettigt handtag i hela sitt liv, utan lever på pappas pengar, bara köper designerkläder, går ut och spenderar pengar på krogen varje helg och tycker oändligt synd om sig själv. Rätt åt henne att pojkvännen övergav henne på deras egna förlovningsfest! Ingen pojkvän, inte ens en sådan skit som han, förtjänar en så spånig och urbota korkad flickvän.
Allt som verkar spela någon roll i romanen, samt i Desdemonas liv, är utseende, designerprylar, att supa skallen av sig fast man är gammal nog att veta bättre samt att parasitera på sina stackars föräldrar.
Jag stör mig även på alla designers som namedroppas boken igenom, liksom heta Stockholmsbarer som omnämns och all annan meningslös skit som författarinnan själv säkert tycker är höjdpunkten i hennes, förmodligen, ganska meningslösa leverne. Och för övrigt, meningar som dessa alltså: "Klyftan mellan mina annars så beiga vardag och bostaden iklädd Daphnes designade partyskrud är mer iögonfallande än ett par silikonpumpade bröst inklämda i en två storlekar för liten push-up-bh". Av författarbilden i slutet av boken måste jag dock medge att Lösnitz förmodligen vet vad hon pratar om i denna fråga......
Läs inte skiten! Våga vägra skit-chic lit!
lördag 28 april 2012
tisdag 24 april 2012
Månadens dikt, igen.
Tro det eller ej, men några minuter efter att jag lade upp månadens dikt, en sorglig analys av narrens liv och levande, hittade jag en till dikt för April. Dikten passar april av två skäl;
1. Diktaren, Robert Graves nämner April.
2. Dikten är en nostalgisk resa genom barndomens och sagornas fantasifigurer. Vilket, om jag minns rätt, var månadens tema?
Och visst har Robert Graves rätt, ju äldre en är, desto svårare är det att hålla fast vid barndomens fantasivärldar.
1. Diktaren, Robert Graves nämner April.
2. Dikten är en nostalgisk resa genom barndomens och sagornas fantasifigurer. Vilket, om jag minns rätt, var månadens tema?
Och visst har Robert Graves rätt, ju äldre en är, desto svårare är det att hålla fast vid barndomens fantasivärldar.
Babylon
The child alone a poet is:
Spring and Fairyland are his.
Truth and Reason show but dim,
And all's poetry with him.
Rhyme and music flow in plenty
For the lad of one-and-twenty,
But Spring for him is no more now
Than daisies to a munching cow;
Just a cheery pleasant season,
Daisy buds to live at ease on.
He's forgotten how he smiled
And shrieked at snowdrops when a child,
Or wept one evening secretly
For April's glorious misery.
Wisdom made him old and wary
Banishing the Lords of Faery.
Wisdom made a breach and battered
Babylon to bits: she scattered
To the hedges and ditches
All our nursery gnomes and witches.
Lob and Puck, poor frantic elves,
Drag their treasures from the shelves.
Jack the Giant-killer's gone,
Mother Goose and Oberon,
Bluebeard and King Solomon.
Robin, and Red Riding Hood
Take together to the wood,
And Sir Galahad lies hid
In a cave with Captain Kidd.
None of all the magic hosts,
None remain but a few ghosts
Of timorous heart, to linger on
Weeping for lost Babylon
The child alone a poet is:
Spring and Fairyland are his.
Truth and Reason show but dim,
And all's poetry with him.
Rhyme and music flow in plenty
For the lad of one-and-twenty,
But Spring for him is no more now
Than daisies to a munching cow;
Just a cheery pleasant season,
Daisy buds to live at ease on.
He's forgotten how he smiled
And shrieked at snowdrops when a child,
Or wept one evening secretly
For April's glorious misery.
Wisdom made him old and wary
Banishing the Lords of Faery.
Wisdom made a breach and battered
Babylon to bits: she scattered
To the hedges and ditches
All our nursery gnomes and witches.
Lob and Puck, poor frantic elves,
Drag their treasures from the shelves.
Jack the Giant-killer's gone,
Mother Goose and Oberon,
Bluebeard and King Solomon.
Robin, and Red Riding Hood
Take together to the wood,
And Sir Galahad lies hid
In a cave with Captain Kidd.
None of all the magic hosts,
None remain but a few ghosts
Of timorous heart, to linger on
Weeping for lost Babylon
Robert Graves
The Tears of Harlequin
Helt olikt mig själv har jag knappt spenderat någon tid alls framför datorn den här månaden. Kan det bero på att jag återigen har TV? Vilket innebär att månadens dikt blir lite förutsägbar. Av ren lathet googlade jag, av förklarliga skäl, Poetry+harlequin. Nedan ser ni resultatet;
The tears of Harlequin.
To you he gave his laughter and his jest,
His words that of all words were merriest,
His glad, mad moments when the lights flared high
And his wild song outshrilled the plaudits' din.
For you that memory, but happier I --
I, who have known the tears of Harlequin.
Not mine those moments when the roses lay
Like red spilled wine on his triumphant way,
And shouts acclaimed him through the music's beat,
Above the voice of flute and violin.
But I have known his hour of sore defeat --
I -- I have known the tears of Harlequin.
Light kisses and light words, they were not mine --
Poor perquisites of many a Columbine
Bought with his laughter, flattered by his jest;
But when despair broke through the painted grin,
His tortured face has fallen on my breast --
I -- I have known the tears of Harlequin.
You weep for him, who look upon him dead,
That joy and jest and merriment are fled;
You weep for him, what time my eyes are dry,
Knowing what peace a weary soul may win
Stifled by too much masking -- even I --
I, who have known the tears of Harlequin.
måndag 23 april 2012
Sluta älta!
Ibland, som Stina har erfarenhet av, stöter en ihop med en bok som är så usel att vända blad kan likställas med att vada i sirap, i motvind. Ett litterärt verk vars själva existens sätter läsarens uthållighet på hårda prov.
Ni vet ju att min boksmak brukar luta åt det underliga, kultur-elitistiska hållet, men inte ens jag kunde med Maja Lundgrens pompösa praktverk Myggor & Tigrar.
Faktum är att när jag för några dagar sedan skulle beskriva handlingen för en kompis kunde jag inte minnas något konkret alls. Jag som annars har koll på litteratur, särskilt när det är en bok jag spenderat fem dagar med. Inte bara för att förtalsskriften är svår att förklara, utan för att den för någon oinsatt är helt ointressant. Och då menar jag inte oinsatt i litteratur, utan oinsatt i Stockholms kulturvärld. För det är till dem som boken är menad. Som en känga, gissar jag. Men det är en känga av dålig kvalité, som sparkar in redan öppna dörrar. Annars förstår jag inte vad den är till för. Boken hattar fram och tillbaka mellan Stockholm och Neapel och Lundgren verkar försöka jämföra Stockholms kulturelit med Neapels camorra. En uppgift hon tar sig an med både bitterhet och illvilja, i sann offer-anda.
Att kulturvärlden är patriarkal är ingen nyhet. Men jag tror knappast Lundgrens paranoida uthängning av enskilda personers otrohet och privatliv kommer att förändra något. Måste säga att jag är imponerad över att ett så etablerat förlag som Månpocket ens gav ut den.
Tyvärr är detta den vettigaste recension jag kan lämna. Från början hade jag tänkt ge åbäket en vettig analys, påtala Lundgrens feghet osv. För hon är feg när hon illvilligt skildrar människorna hon möter i Neapel. Människor som knappt vet något om, som förmodligen aldrig kan få en chans att försvara sig. Exempelvis sömmerskan som Lundgren tror är lesbisk bara för att hon är sömmerska. Ett yrke hon enligt Lundgren valde bara för att få känna på kvinnors hud. Ett spekulation utan substans. Precis som antagandet Lundgren gjorde om en kvinna hon såg från sin balkong. Kvinnan som förmodligen tillhörde camorran såg så hård ut att hon förmodligen inte ens skulle blinka om hennes barn blev mördade, bara tillverka ett nytt.
Obehaglig läsning helt enkelt.
Ni vet ju att min boksmak brukar luta åt det underliga, kultur-elitistiska hållet, men inte ens jag kunde med Maja Lundgrens pompösa praktverk Myggor & Tigrar.
Faktum är att när jag för några dagar sedan skulle beskriva handlingen för en kompis kunde jag inte minnas något konkret alls. Jag som annars har koll på litteratur, särskilt när det är en bok jag spenderat fem dagar med. Inte bara för att förtalsskriften är svår att förklara, utan för att den för någon oinsatt är helt ointressant. Och då menar jag inte oinsatt i litteratur, utan oinsatt i Stockholms kulturvärld. För det är till dem som boken är menad. Som en känga, gissar jag. Men det är en känga av dålig kvalité, som sparkar in redan öppna dörrar. Annars förstår jag inte vad den är till för. Boken hattar fram och tillbaka mellan Stockholm och Neapel och Lundgren verkar försöka jämföra Stockholms kulturelit med Neapels camorra. En uppgift hon tar sig an med både bitterhet och illvilja, i sann offer-anda.
Att kulturvärlden är patriarkal är ingen nyhet. Men jag tror knappast Lundgrens paranoida uthängning av enskilda personers otrohet och privatliv kommer att förändra något. Måste säga att jag är imponerad över att ett så etablerat förlag som Månpocket ens gav ut den.
Tyvärr är detta den vettigaste recension jag kan lämna. Från början hade jag tänkt ge åbäket en vettig analys, påtala Lundgrens feghet osv. För hon är feg när hon illvilligt skildrar människorna hon möter i Neapel. Människor som knappt vet något om, som förmodligen aldrig kan få en chans att försvara sig. Exempelvis sömmerskan som Lundgren tror är lesbisk bara för att hon är sömmerska. Ett yrke hon enligt Lundgren valde bara för att få känna på kvinnors hud. Ett spekulation utan substans. Precis som antagandet Lundgren gjorde om en kvinna hon såg från sin balkong. Kvinnan som förmodligen tillhörde camorran såg så hård ut att hon förmodligen inte ens skulle blinka om hennes barn blev mördade, bara tillverka ett nytt.
Obehaglig läsning helt enkelt.
Organiserat Kaos i Karlstad
Bara för att ytterligare fördröja recensionen av Myggor & Tigrar, viktiga mejl som ska skrivas och samtal som ska ringas störtade jag huvudstupa in i sisyfos-uppgiften att organisera bokhyllorna. Började tröttna på hur bokhögen log triumferade varje gång jag dumpade en ny laddning böcker på hen.Lika bra att försöka tämja den innan hen slår sig ihop med dammråttorna och revolterar. Dessutom har jag redan planterat om alla blommor och sorterat kylskåps magneterna. Ve och fasa för att göra något vettigt på en måndag!
2 mustiga släktkrönikor
I mars månad blev både "Kärlek i kolerans tid" av Gabriel Garcia Marquez och "Kapten Corellis mandolin" av Lous de Berniéres utlästa, varav den ena lyckades med konststycket att kamma hem hela noll poäng i betyg.
Vi börjar med den förstnämnda, en roman som är något av det gubbsjukaste jag läst i hela mitt liv. Och då har jag ända läst ett antal av Haruki Murakamis gubbsjuka romaner liksom vad som väl ändå måste sägas vara gubbsjukans roman no 1: "Lolita". Men trots detta är det bara att konstatera att Lolitas Humbert inte har en suck mot Florentino i detta avseende.
Florentino är alltså den manliga huvudpersonen, med vilken vårt hjältinna Fermina som mycket ung inleder ett förhållande som dock mest består av krystad brevväxling och knappt några möten på tu man hand. Efter att ha tackat ja till hans frieri har hon dock den goda smaken att inse sitt misstag och ge honom på korgen. Det här är dessutom det enda positiva med hela boken.
Efter att ha läst ut boken lovade jag faktiskt mig själv att aldrig någonsin mera läsa en roman som beskrivs som mustig, prunkande eller färgstark då dessa ord mest verkar vara omskrivningar för gubbsjukhet, perversitet och klyshighet. I alla fall om man heter Marquez får jag anta, då författaren lite väl mycket verkar gilla hur den 60-70-åriga Florentino knullar runt med sin 15-åriga släkting (!). Sick, sick, sick!
Dessutom måste jag bara klaga på det hemska, smetiga språket, där författern dessutom verkar gilla att uppehålla sig i ämnen som hur huvudpersonerna bajsar, om de är lösa i magen och andra osmakligheter.
"Kapten Corellis mandolin" däremot, även den en mustig roman, blir aldrig burlesk, fånig och äcklig till skillnad mot den förra romanen. Personerna känns dessutom äkta (vilket samtliga karaktärer i den förra romanen sannerligen aldrig gjorde), berättelsen berör (återigen, till skillnad från den förra) och det här känns verkligt och på riktigt.
Ändå är det kanske inte riktigt att säga att det är en enskild person som är huvudpersonen i denna roman - det är snarare kriget som har huvudrollen. Inte ett romantiskt krig, utan ett med grymheter, meningslöst dödande och goda människor som gör onda saker. Helt klart en av de bättre krigsskildringar jag läst, om och en av få.
Förutom kriget är det självklart kärleken mellan den italienske kapten Corelli och den grekiska Pelagia som är fokus. Till större delen skildras även detta med äkthet, värme och känsla - men som alltid i denna typ av roman i slutändan kanske aningen svår att tro på. Jag kanske är cynisk, men när har kärlek i verkligheten varit så storslagen?
Vi börjar med den förstnämnda, en roman som är något av det gubbsjukaste jag läst i hela mitt liv. Och då har jag ända läst ett antal av Haruki Murakamis gubbsjuka romaner liksom vad som väl ändå måste sägas vara gubbsjukans roman no 1: "Lolita". Men trots detta är det bara att konstatera att Lolitas Humbert inte har en suck mot Florentino i detta avseende.
Florentino är alltså den manliga huvudpersonen, med vilken vårt hjältinna Fermina som mycket ung inleder ett förhållande som dock mest består av krystad brevväxling och knappt några möten på tu man hand. Efter att ha tackat ja till hans frieri har hon dock den goda smaken att inse sitt misstag och ge honom på korgen. Det här är dessutom det enda positiva med hela boken.
Efter att ha läst ut boken lovade jag faktiskt mig själv att aldrig någonsin mera läsa en roman som beskrivs som mustig, prunkande eller färgstark då dessa ord mest verkar vara omskrivningar för gubbsjukhet, perversitet och klyshighet. I alla fall om man heter Marquez får jag anta, då författaren lite väl mycket verkar gilla hur den 60-70-åriga Florentino knullar runt med sin 15-åriga släkting (!). Sick, sick, sick!
Dessutom måste jag bara klaga på det hemska, smetiga språket, där författern dessutom verkar gilla att uppehålla sig i ämnen som hur huvudpersonerna bajsar, om de är lösa i magen och andra osmakligheter.
"Kapten Corellis mandolin" däremot, även den en mustig roman, blir aldrig burlesk, fånig och äcklig till skillnad mot den förra romanen. Personerna känns dessutom äkta (vilket samtliga karaktärer i den förra romanen sannerligen aldrig gjorde), berättelsen berör (återigen, till skillnad från den förra) och det här känns verkligt och på riktigt.
Ändå är det kanske inte riktigt att säga att det är en enskild person som är huvudpersonen i denna roman - det är snarare kriget som har huvudrollen. Inte ett romantiskt krig, utan ett med grymheter, meningslöst dödande och goda människor som gör onda saker. Helt klart en av de bättre krigsskildringar jag läst, om och en av få.
Förutom kriget är det självklart kärleken mellan den italienske kapten Corelli och den grekiska Pelagia som är fokus. Till större delen skildras även detta med äkthet, värme och känsla - men som alltid i denna typ av roman i slutändan kanske aningen svår att tro på. Jag kanske är cynisk, men när har kärlek i verkligheten varit så storslagen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)