Usch, vilken riktigt urdålig skitroman! Chic lit när den är som absolut sämst.
Om den tröga 26-åriga bitchen Desdemona som aldrig gjort ett vettigt handtag i hela sitt liv, utan lever på pappas pengar, bara köper designerkläder, går ut och spenderar pengar på krogen varje helg och tycker oändligt synd om sig själv. Rätt åt henne att pojkvännen övergav henne på deras egna förlovningsfest! Ingen pojkvän, inte ens en sådan skit som han, förtjänar en så spånig och urbota korkad flickvän.
Allt som verkar spela någon roll i romanen, samt i Desdemonas liv, är utseende, designerprylar, att supa skallen av sig fast man är gammal nog att veta bättre samt att parasitera på sina stackars föräldrar.
Jag stör mig även på alla designers som namedroppas boken igenom, liksom heta Stockholmsbarer som omnämns och all annan meningslös skit som författarinnan själv säkert tycker är höjdpunkten i hennes, förmodligen, ganska meningslösa leverne. Och för övrigt, meningar som dessa alltså: "Klyftan mellan mina annars så beiga vardag och bostaden iklädd Daphnes designade partyskrud är mer iögonfallande än ett par silikonpumpade bröst inklämda i en två storlekar för liten push-up-bh". Av författarbilden i slutet av boken måste jag dock medge att Lösnitz förmodligen vet vad hon pratar om i denna fråga......
Läs inte skiten! Våga vägra skit-chic lit!
Haha där tyckte vi onekligen olika :) Bitvis tyckte jag att den var sjukt kul. // Stina
SvaraRadera