Dikter av Tranströmer

Vet inte om ni har läst något av Tranströmer förut, men nu är det väl på tiden eller vad säger ni? Själv vet jag inte riktigt om det är min kopp te, men jag bjuder på några dikter jag i alla fall tycker är helt okej. Har ni hittat er Tranströmerfavorit än?

Nocturne

Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram
i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka.
Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu
de ikläder sig livet. Människorna sover:

en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.

Utanför går vägen länge mellan skogens träd.
Och träden träden tigande i endräkt med varann.
De har en teatralisk färg som finns i eldsken.
Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem.

Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.

(Ur ”Den halvfärdiga himlen”, 1962)

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.
De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.
(ur “Det vilda torget”, 1983)

Minusgrader

Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: 'Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.'
I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.

(ur ”Sanningsbarriären”, 1978)

Ni har ju tidigare fått ta del av mina egenhändigt hopknåpade haikudikter. Här kommer en haiku av Tranströmer (men mina är bättre, eller hur?).

Scen på perrongen
vilken egendomlig ro -
den inre rösten.

(Ur ”Den stora gåtan”, 2004).

Hör Tranströmer själv läsa sin dikt Allegro.



Stina