Sedan starten av vår boktriangel har vi hunnit med vad som måste var ett 60-tal teman. Vissa bra, vissa underbara och vissa som vi kanske önskade att vi aldrig valt (hej De Sade....). Det har varit svårt att välja favoriter, men jag har ändå valt ut 10 stycken som blivit favoriter genom de här 6 åren. De är både med teman som varit annorlunda och roliga och teman där månadens bok blivit en riktig favoritroman.
Vi börjar som vanligt med plats 7-10 och jobbar oss sedan upp till toppen.
10. På tionde plats kommer faktiskt ett av våra allra första Boktriangel-teman, nämligen temat för december 2010: ”Resor och äventyr – eller var är kvinnorna?”. Det är Alex som står bakom temat och det platsar på min lista inte för att jag älskade månadens böcker (vilket jag faktiskt verkligen inte gjorde, även om vissa av dem var bättre än andra) utan för att det var ett så roligt och originellt tema – något som Alex teman även fortsättningsvis har kommit att vara. Böckerna vi läste denna månad var i alla fall ”Farväl till Berlin” av Christopher Isherwood, ”Robinson Crusoe” av Daniel Defoe, ”The road” av Cormac McCarthy och (min personliga ofavorit) ”Heart of Darkness” av Joseph Conrad. En kvartett idel klassiker med andra ord och även om de flesta av dem inte föll mig i smaken var det ett riktigt roligt tema.
9. På nionde plats är det Stinas skräcktema från februari 2011 som kvalar in. Det var ett riktigt mastodonttema med hela 10 böcker! Månadens bok var "Hemsökelsen" av Shirley Jackson, som tyvärr visade sig vara en riktig besvikelse (men som fick mig att upptäcka författarinnan och hennes ”Vårt hem är vårt slott”). De övriga böckerna var "Skruvens vridning" av Henry James, "Mörkrädd" och "Någon i din säng" av Andreas Roman, "En hjärtformad ask" av Joe Hill, "Svenska kulter" av Anders Fager, "Kom närmare" av Sandra Gran, "Slutna rum" av Jennifer Egan, "Kyrkogårdsboken" av Neil Gaiman och "Svarta speglar" av Kristoffer Leandoer. Jag älskar ju skräck och då vissa av böckerna var riktiga höjdare kvalar temat lätt in på topp-tio-listan.
8. På åttonde plats kommer ett lite senare tema, nämligen temat för oktober 2013. Det var Stinas Frost, snö och is-tema, där böckerna vi skulle läsa var "Antarktis" av Josefin Holmström och "Expeditionen – min kärlekshistoria" av Bea Uusma. Detta tema placerar sig för att den sistnämnda boken var så bra – en av mina favoriter genom boktriangelns historia. Vi får följa med till Nordpolen i den misslyckade Andrée-expeditionens fotspår där författaren och läkaren Bea Uusma försöker finna svaren till varför männen i expeditionen dog. Mycket spännande!
7. På sjunde plats är det ett av Alex teman igen och det, skulle jag vilja säga, mest skrämmande och även mest angelägna temat genom Boktriangelns historia. Det är givetvis Hat-temat från mars 2013, som hon lade upp just den 8 mars på den internationella kvinnodagen. Då Alex delgav att hon först hade Pelle Svanslös på lut för månaden är jag mycket glad att hon ändrade sig till förmån för detta tema som skulle återspegla en aspekt av hur det är att vara just kvinna. Månadsboken var "Hatet - en bok om Antifeminism" av Maria Sveland. De andra böckerna var "Flickan och skulden" av Katarina Wennerstam och Katrine Kielos bok "Våldtäkt & romantik". Samtliga böcker handlar om kvinnoföraktet i samhället och månadsboken riktar in sig på näthatet mot feminister. Alex sammanfattar temat väl: skrämmande och viktigt, och just därför är det ett tema som absolut kommer in på min topp-tio-lista.
Imorgon kommer hela familjen att åka iväg på en liten minisemester till Karlskrona för att hälsa på Sebbes del av släkten, så nästa del av min topplista kommer troligtvis inte förrän i nästa vecka. Glad kvinnodag på er :).
// Sofia
tisdag 8 mars 2016
söndag 6 mars 2016
Parasiterna av Daphne du Maurier
Ännu en roman av Daphne du Maurier har blivit utläst, men härnäst ska jag försöka ägna mig åt att läsa ut de månadsteman som har blivit liggande (bland annat mitt eget val av roman mitt förra tema, "Den första kretsen").
Tack och lov var denna roman långt mycket bättre än hennes "Värdshuset Jamaica" som jag recenserade för några veckor sedan. Dock nådde den inte upp till samma nivå som hennes underbara gotiska roman ”Rebecca”.
Denna roman handlar om tre syskon Delaney med kända föräldrar, mamman dansös och pappan sångare. De växer upp som om de vore helsyskon, men den ena är barn bara till pappan, den ena till mamman och så den yngsta som är de bådas. Liksom sina kända föräldrar har samtliga barn talang inom det konstnärliga yrket. Maria, den äldsta dottern, blir en känd skådespelare, sonen Niall låtskrivare för schlagerdängor och den yngsta, Celia, har talang för teckning. Tyvärr känns det som att deras talanger kanske kommer dem lite för lätt. Det är nog delvis det Charles, Marias man, menar när han en kväll kallar dem för parasiter. Det är för övrigt så boken inleds, med ett utdrag ur encyclopedia britannica om parasiter och hur deras levnadssätt alltid står minsta motståndets lag nära och hur deras effekt på värddjuret varierar mellan obetydlig lokal skada till fullständig förödelse. Sedan inleds boken på riktigt: ”Det var Charles som kallade oss parasiter” (men innan dess en dedikering ”Till dem som tar åt sig”...). Det är således någon av syskonen som är berättaren i romanen om man ser till de inledande orden, men vem av dem det är får man aldrig veta och dessutom benämns de alla i hon/han form vilket gör att det känns som att det egentligen är någon utomstående som är berättaren eller att den som är berättaren i romanen verkligen vill hålla sig gömd.
När jag ovan skriver att det kanske delvis är deras levnadssätt som Charles menar när han kallar dem parasiter så är det troligtvis även, i allra högsta grad, deras aningen osunda förhållande till varandra. Även som vuxna verkar de inte kunna släppa den nära relation de hade som barn och att de i viss grad parasiterar på varandra känns inte helt långsökt. De verkar inte kunna göra sig kvitt varandra och varken make, partner eller ens barn blir viktigare än syskonen. Ja, Maria kan inte ens sköta om sina egna barn utan låter nannyn ta hand om allt. När hon som nybliven mor blir lämnad med barnet under några timmar får hon panik och vet knappt hur hon ska hålla i barnet. Den hon ringer för stöd blir självklart brodern Niall, men inte heller han vet vad man ska ta sig till med ett skrikande spädbarn.
Just syskonens förtroliga gnabbande med varandra påminner mycket, tycker jag, om syskonen Glass gnabb i ”Franny och Zoey”. Liksom dessa syskon verkar dessa en aning svåra att ha att göra med, och vår okända berättare konstaterar också att folk inte verkar vilja umgås med dem. Eller som vår berättare framställer det; om man skulle välja sällskap att ha med på en öde ö skulle aldrig någon i familjen Delaneys bli valda, varken i klump eller var för sig. De har nämligen rykte om sig att vara besvärliga gäster. De gillar inte att behöva anpassa sig till andras rutiner, kommer försent, sitter uppe för länge om kvällarna och är aldrig pigga att hitta på det värdparet förslår.
Något jag kan förstå efter att våra kära syskon och deras far för första gången, efter att Maria har gift, sig ska träffa hennes svärföräldrar, ett högt uppsatt par som är grevar eller liknande. Den ena är värre än den andra under besöket; pappan som har packat för weekenden som om han skulle vara borta i månader och klagar på att champagnen smakar kork, Niall som har med sig sin dubbelt så gamla älskarinna som misstas för hans mor utan att han rättar värdparet och hans älskarinna som efter ett bad råkar översvämma herrgården....
Trots sina svårigheter med omgivningen är det ändå en ganska angenäm upplevelse att få ta del av syskonens liv, men det är ingen läsupplevelse över det vanliga.
// Sofia
Tack och lov var denna roman långt mycket bättre än hennes "Värdshuset Jamaica" som jag recenserade för några veckor sedan. Dock nådde den inte upp till samma nivå som hennes underbara gotiska roman ”Rebecca”.
Denna roman handlar om tre syskon Delaney med kända föräldrar, mamman dansös och pappan sångare. De växer upp som om de vore helsyskon, men den ena är barn bara till pappan, den ena till mamman och så den yngsta som är de bådas. Liksom sina kända föräldrar har samtliga barn talang inom det konstnärliga yrket. Maria, den äldsta dottern, blir en känd skådespelare, sonen Niall låtskrivare för schlagerdängor och den yngsta, Celia, har talang för teckning. Tyvärr känns det som att deras talanger kanske kommer dem lite för lätt. Det är nog delvis det Charles, Marias man, menar när han en kväll kallar dem för parasiter. Det är för övrigt så boken inleds, med ett utdrag ur encyclopedia britannica om parasiter och hur deras levnadssätt alltid står minsta motståndets lag nära och hur deras effekt på värddjuret varierar mellan obetydlig lokal skada till fullständig förödelse. Sedan inleds boken på riktigt: ”Det var Charles som kallade oss parasiter” (men innan dess en dedikering ”Till dem som tar åt sig”...). Det är således någon av syskonen som är berättaren i romanen om man ser till de inledande orden, men vem av dem det är får man aldrig veta och dessutom benämns de alla i hon/han form vilket gör att det känns som att det egentligen är någon utomstående som är berättaren eller att den som är berättaren i romanen verkligen vill hålla sig gömd.
När jag ovan skriver att det kanske delvis är deras levnadssätt som Charles menar när han kallar dem parasiter så är det troligtvis även, i allra högsta grad, deras aningen osunda förhållande till varandra. Även som vuxna verkar de inte kunna släppa den nära relation de hade som barn och att de i viss grad parasiterar på varandra känns inte helt långsökt. De verkar inte kunna göra sig kvitt varandra och varken make, partner eller ens barn blir viktigare än syskonen. Ja, Maria kan inte ens sköta om sina egna barn utan låter nannyn ta hand om allt. När hon som nybliven mor blir lämnad med barnet under några timmar får hon panik och vet knappt hur hon ska hålla i barnet. Den hon ringer för stöd blir självklart brodern Niall, men inte heller han vet vad man ska ta sig till med ett skrikande spädbarn.
Just syskonens förtroliga gnabbande med varandra påminner mycket, tycker jag, om syskonen Glass gnabb i ”Franny och Zoey”. Liksom dessa syskon verkar dessa en aning svåra att ha att göra med, och vår okända berättare konstaterar också att folk inte verkar vilja umgås med dem. Eller som vår berättare framställer det; om man skulle välja sällskap att ha med på en öde ö skulle aldrig någon i familjen Delaneys bli valda, varken i klump eller var för sig. De har nämligen rykte om sig att vara besvärliga gäster. De gillar inte att behöva anpassa sig till andras rutiner, kommer försent, sitter uppe för länge om kvällarna och är aldrig pigga att hitta på det värdparet förslår.
Något jag kan förstå efter att våra kära syskon och deras far för första gången, efter att Maria har gift, sig ska träffa hennes svärföräldrar, ett högt uppsatt par som är grevar eller liknande. Den ena är värre än den andra under besöket; pappan som har packat för weekenden som om han skulle vara borta i månader och klagar på att champagnen smakar kork, Niall som har med sig sin dubbelt så gamla älskarinna som misstas för hans mor utan att han rättar värdparet och hans älskarinna som efter ett bad råkar översvämma herrgården....
Trots sina svårigheter med omgivningen är det ändå en ganska angenäm upplevelse att få ta del av syskonens liv, men det är ingen läsupplevelse över det vanliga.
// Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)