Parasiterna av Daphne du Maurier

Ännu en roman av Daphne du Maurier har blivit utläst, men härnäst ska jag försöka ägna mig åt att läsa ut de månadsteman som har blivit liggande (bland annat mitt eget val av roman mitt förra tema, "Den första kretsen").

Tack och lov var denna roman långt mycket bättre än hennes "Värdshuset Jamaica" som jag recenserade för några veckor sedan. Dock nådde den inte upp till samma nivå som hennes underbara gotiska roman ”Rebecca”.

Denna roman handlar om tre syskon Delaney med kända föräldrar, mamman dansös och pappan sångare. De växer upp som om de vore helsyskon, men den ena är barn bara till pappan, den ena till mamman och så den yngsta som är de bådas. Liksom sina kända föräldrar har samtliga barn talang inom det konstnärliga yrket. Maria, den äldsta dottern,  blir en känd skådespelare, sonen Niall låtskrivare för schlagerdängor och den yngsta, Celia, har talang för teckning. Tyvärr känns det som att deras talanger kanske kommer dem lite för lätt. Det är nog delvis det Charles, Marias man, menar när han en kväll kallar dem för parasiter. Det är för övrigt så boken inleds, med ett utdrag ur encyclopedia britannica om parasiter och hur deras levnadssätt alltid står minsta motståndets lag nära och hur deras effekt på värddjuret varierar mellan obetydlig lokal skada till fullständig förödelse. Sedan inleds boken på riktigt: ”Det var Charles som kallade oss parasiter” (men innan dess en dedikering ”Till dem som tar åt sig”...). Det är således någon av syskonen som är berättaren i romanen om man ser till de inledande orden, men vem av dem det är får man aldrig veta och dessutom benämns de alla i hon/han form vilket gör att det känns som att det egentligen är någon utomstående som är berättaren eller att den som är berättaren i romanen verkligen vill hålla sig gömd.

När jag ovan skriver att det kanske delvis är deras levnadssätt som Charles menar när han kallar dem parasiter så är det troligtvis även, i allra högsta grad, deras aningen osunda förhållande till varandra. Även som vuxna verkar de inte kunna släppa den nära relation de hade som barn och att de i viss grad parasiterar på varandra känns inte helt långsökt. De verkar inte kunna göra sig kvitt varandra och varken make, partner eller ens barn blir viktigare än syskonen. Ja, Maria kan inte ens sköta om sina egna barn utan låter nannyn ta hand om allt. När hon som nybliven mor blir lämnad med barnet under några timmar får hon panik och vet knappt hur hon ska hålla i barnet. Den hon ringer för stöd blir självklart brodern Niall, men inte heller han vet vad man ska ta sig till med ett skrikande spädbarn.

Just syskonens förtroliga gnabbande med varandra påminner mycket, tycker jag, om syskonen Glass gnabb i ”Franny och Zoey”. Liksom dessa syskon verkar dessa en aning svåra att ha att göra med, och vår okända berättare konstaterar också att folk inte verkar vilja umgås med dem. Eller som vår berättare framställer det; om man skulle välja sällskap att ha med på en öde ö skulle aldrig någon i familjen Delaneys bli valda, varken i klump eller var för sig. De har nämligen rykte om sig att vara besvärliga gäster. De gillar inte att behöva anpassa sig till andras rutiner, kommer försent, sitter uppe för länge om kvällarna och är aldrig pigga att hitta på det värdparet förslår.

Något jag kan förstå efter att våra kära syskon och deras far för första gången, efter att Maria har gift, sig ska träffa hennes svärföräldrar, ett högt uppsatt par som är grevar eller liknande. Den ena är värre än den andra under besöket; pappan som har packat för weekenden som om han skulle vara borta i månader och klagar på att champagnen smakar kork, Niall som har med sig sin dubbelt så gamla älskarinna som misstas för hans mor utan att han rättar värdparet och hans älskarinna som efter ett bad råkar översvämma herrgården....

Trots sina svårigheter med omgivningen är det ändå en ganska angenäm upplevelse att få ta del av syskonens liv, men det är ingen läsupplevelse över det vanliga.

// Sofia