Jessica Schiefauers Pojkarna är en vacker och vemodig ungdomsbok med ett ovanligt tema. Tre 14-åriga flickor, Kim, Momo och Bella, upptäcker en blomma som om nätterna kan förvandla dem till pojkar. Upptäckten och allt vad den innebär gör dem till en början yra av äventyrslust. Deras nya skepnader utgör en inträdesbiljett till en värld de tidigare varit utestängda från, en värld som både lockar och skrämmer. De är inne på okänt teritorium och vad som helst kan hända.
Särskilt för Kim som ser sin kropp som ett fängelse är den nya identiteten något av en gudagåva. Hennes flickkropp är tanig och huden blommar ständigt upp i nya eksem när den kommer i kontakt med något okänt. Hennes pojkkropp däremot är stark och tålig, i den känner hon sig närmast odödlig, särskilt tillsammans med Tony som är en ny och lite farlig bekantskap. Han får henne att gång på gång spränga sina gränser.
När de andra flickorna efter en tid tröttnar ger sig Kim ut på egen hand i natten. Tonys makt över henne är så stark att hon inte förmår hålla sig borta, inte ens när det som från början varit en oskyldig lek börjar urarta. Natt efter natt besöker hon växthuset och blomman för att åter iklä sig sin pojkgestalt och utforska natten tillsammans med Tony. Som hans utvalde finns inga gränser. Tillsammans med Tony kan hon göra allt.
Boken kan delas in i två separata delar, före och efter upptäckten. Det är främst den första delen som känns verkligt angelägen. Flickorna och den utsatta värld de lever i beskrivs hudlöst. De är utlämnade åt sig själva i en värld där verbala och fysiska övergrepp hör till vardagen och de inget kan göra åt det.
De gömmer sig tillsammans i Bellas växthus för att slippa bli vuxna. Det spränger i deras kroppar men de vill inte ge med sig. De vill inte passas in i någon förutbestämd kvinnomall. De vägrar. De skapar sin egen värld dit bara de själva har tillträde, men för Kim blir deras slutna sällskap snart otillräckligt när hon sett vad som finns därute. Hon har fått smaka på något annat och för henne finns ingen återvändo.
Schiefauers har ett sätt att berätta som är lite obehagligt, som om hon pillar på ett öppet sår. Det bränner och sticker. Men där tidigare kort sagt varje ord bränt till känns resten av berättelsen märkligt uddlös. Precis som Kim mer och mer förlorar delar av sig själv förlorar också berättelsen något. Slutet känns dessutom hafsigt och långt ifrån trovärdigt. Med de här reservationerna skulle jag ändå inte tveka att rekommendera boken för den har trots allt något visst.
Stina
tisdag 8 november 2011
söndag 6 november 2011
Veckans bok: Pojkarna
Så var det dags för Freddie att presentera Veckans bok igen (denna vecka även Månadens bok) Pojkarna av Jessica Schiefauer. Låt oss hoppas att den lever upp till förväntningarna!
Och så ville Iris vara med på ett hörn också :)
Stina (och Freddie och Iris)
Who is the doctor?
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg visade sig trots min skeptisism vara en riktigt glad överraskning som jag gillade skarpt. Den är så respektlös, så omoralisk och så provocerande att jag faktiskt är förvånad över att den alls fick ges ut år 1905. För inte nog med att det är ett triangeldrama (eller kanske snarare ett kvadrupeldrama) som Söderberg bjuder på, det slutar dessutom i mord utan att författaren på något sätt moraliserar över detta, snarare tvärtom. För att inte tala om de kängor kristendomen får av honom. Och som om det inte vore nog med detta passar Söderberg dessutom på att delge oss fler av sina sanningar: som att en kvinna i grosses är något förskräckligt och att ett nyfött barn är vedervärdigt.
And I love it!
Den här romanen har banne mig allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att både självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener i boken med både sex och hångel utom äktenskapet.
Ytterligare något som känns intressant är scenen där läkarens första kärlek dör, som påminner så mycket om Humberts känslor inför sin Lolita. Så blir man inte pedofil av en sådan händelse, blir man i alla fall en hänsynslös mördare?
And I love it!
Den här romanen har banne mig allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att både självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener i boken med både sex och hångel utom äktenskapet.
Ytterligare något som känns intressant är scenen där läkarens första kärlek dör, som påminner så mycket om Humberts känslor inför sin Lolita. Så blir man inte pedofil av en sådan händelse, blir man i alla fall en hänsynslös mördare?
Kafka (och hans penis) på stranden
Säga vad man vill om Haruki Murakamis Kafka på stranden men jag har i varje fall aldrig läst något liknande, I´ll give him that. Framsidan är fin också.
Och nu över till det negativa hehe. Men först ska jag kanske försöka beskriva handlingen något. Huvudpersonen Kafka Tamura har rymt hemifrån i ett försök att undkomma sin faders förutspåelse: att han liksom Oidipus ska döda sin far och ha sex med sin mor. Som en liten bonus och extra tillägg i Oidipusmyten slänger Murakami på eget bevåg in att Kafka även ska ha sex med sin syster. Ska det göras ska det göras ordentligt som jag själv brukar säga, det måste man ändå ha respekt för.
Parallellt med Kafka får vi även lära känna gamle Nakata som inte har alla getter hemma men som besitter den ovanliga egenskapen att kunna tala med katter. Den här egenskapen kommer väl till pass då Nakato mot en mindre ersättning återfinner bortsprungna katter. Men det är också denna egenskap som gör att han råkar komma i förbindelse med romanens antagonist, ondskan själv i Johnny Walker-skepnad. Han är en sadistisk kattfångare som med grymma metoder tar livet av katter för att komma åt deras själar som han behöver för att sätta sina ondsinta planer i verket.
Så regnar det makrill och iglar från himlen också. Historien i ett nötskal.
Jag vet inte om det bara är den här romanen, men Murakami verkar dessutom ha en lite störande fixering... vid sitt könsorgan. Peniskomplex? Omotiverat ofta omnämns Kafkas dito. Bara ordet kuk omnämns vid sju olika tillfällen. Det kanske inte låter så mycket men betänk att knappt hälften av boken berättas ur Kafkas perspektiv. Dessutom kan man ju tycka att han borde ha viktigare saker för sig än att navelskåda sin egen penis. Men man får nogsamt läsa om hur han drar tillbaka förhuden och studerar sitt ollon, tvättar sin penis omsorgsfullt, onanerar, blir tillfredsställd av ytliga bekantskaper, blir komplementerad för sitt kön osv osv.
Dock kan Murakami skriva, det går inte att ifrågasätta, och i den här romanen har han onekligen lyckats skapa något som är hans eget och ingen annans. Även om jag inte blev särskilt förtjust i den här historien så var den ingen plåga att läsa, den har ett bra flyt och ett behagligt tempo. Boken är omfattande men jag tycker egentligen inte att något i den är överflödigt. Det som gör att jag värjer mig är dels vissa mansgrisiga tendenser och dels det faktum att I couldn´t care less vad som händer med de människor som befolkar romanen. Lyckas man inte skapa några känslor hos sin läsare tycker jag att man som författare har misslyckats fatalt även om man rent tekniskt behärskar sitt forum.
På ett enda ställe känner jag något för de inblandande och det är stycket där man närgånget får ta del av hur Johhny Walker-demonen handskas med sina tillfångatagna katter. Hade resten av romanen lyckats skapa samma angelägenhet hade jag kanske till och med kunnat förbise med mansgrisigheten men ett lysande stycke räcker inte i en roman på över 500 sidor.
Stina
Och nu över till det negativa hehe. Men först ska jag kanske försöka beskriva handlingen något. Huvudpersonen Kafka Tamura har rymt hemifrån i ett försök att undkomma sin faders förutspåelse: att han liksom Oidipus ska döda sin far och ha sex med sin mor. Som en liten bonus och extra tillägg i Oidipusmyten slänger Murakami på eget bevåg in att Kafka även ska ha sex med sin syster. Ska det göras ska det göras ordentligt som jag själv brukar säga, det måste man ändå ha respekt för.
Parallellt med Kafka får vi även lära känna gamle Nakata som inte har alla getter hemma men som besitter den ovanliga egenskapen att kunna tala med katter. Den här egenskapen kommer väl till pass då Nakato mot en mindre ersättning återfinner bortsprungna katter. Men det är också denna egenskap som gör att han råkar komma i förbindelse med romanens antagonist, ondskan själv i Johnny Walker-skepnad. Han är en sadistisk kattfångare som med grymma metoder tar livet av katter för att komma åt deras själar som han behöver för att sätta sina ondsinta planer i verket.
Så regnar det makrill och iglar från himlen också. Historien i ett nötskal.
Jag vet inte om det bara är den här romanen, men Murakami verkar dessutom ha en lite störande fixering... vid sitt könsorgan. Peniskomplex? Omotiverat ofta omnämns Kafkas dito. Bara ordet kuk omnämns vid sju olika tillfällen. Det kanske inte låter så mycket men betänk att knappt hälften av boken berättas ur Kafkas perspektiv. Dessutom kan man ju tycka att han borde ha viktigare saker för sig än att navelskåda sin egen penis. Men man får nogsamt läsa om hur han drar tillbaka förhuden och studerar sitt ollon, tvättar sin penis omsorgsfullt, onanerar, blir tillfredsställd av ytliga bekantskaper, blir komplementerad för sitt kön osv osv.
Dock kan Murakami skriva, det går inte att ifrågasätta, och i den här romanen har han onekligen lyckats skapa något som är hans eget och ingen annans. Även om jag inte blev särskilt förtjust i den här historien så var den ingen plåga att läsa, den har ett bra flyt och ett behagligt tempo. Boken är omfattande men jag tycker egentligen inte att något i den är överflödigt. Det som gör att jag värjer mig är dels vissa mansgrisiga tendenser och dels det faktum att I couldn´t care less vad som händer med de människor som befolkar romanen. Lyckas man inte skapa några känslor hos sin läsare tycker jag att man som författare har misslyckats fatalt även om man rent tekniskt behärskar sitt forum.
På ett enda ställe känner jag något för de inblandande och det är stycket där man närgånget får ta del av hur Johhny Walker-demonen handskas med sina tillfångatagna katter. Hade resten av romanen lyckats skapa samma angelägenhet hade jag kanske till och med kunnat förbise med mansgrisigheten men ett lysande stycke räcker inte i en roman på över 500 sidor.
Stina
Underfors
Underfors av Maria Turtschaninoff var nog den bok från Fantasytemat som minst av allt motsvarade mina förväntningar.
Huvudpersonerna Alva och Joel går båda på högstadiet i Helsingfors. Alva är något av en outsider som helst håller sig för sig själv, och Joel dyrkar henne på avstånd. Då en mörk mystisk främling dyker upp sätts stenen i rullning. Alva känner sig oförklarligt dragen till honom, samtidigt som hon inte är säker på att han är att lita på. Med Nides hjälp, som främlingen heter, avslöjas en annan värld belägen under staden, Underfors. Det är en värld som Alva finner märkligt välbekant, men där inget är vad det först synes vara.
Grundhistorien har jag inget emot, och Alva, Joel och inte minst Nide är rätt så trevliga bekantskaper. Men på vägen ner i underjorden händer något och historien tappar snart farten. Inte ens med uppbådandet av alla mina krafter lyckas jag återfå intresset för vad som ska hända huvudpersonerna. Det som började ganska lovande slutar i ett trist malande. Ett malande som varken troll, jätteormar eller bäckahästar kan råda bot på. Om underjorden är så trist som den framställs här tror jag att jag håller mig ovan jord i fortsättningen.
Stina
Huvudpersonerna Alva och Joel går båda på högstadiet i Helsingfors. Alva är något av en outsider som helst håller sig för sig själv, och Joel dyrkar henne på avstånd. Då en mörk mystisk främling dyker upp sätts stenen i rullning. Alva känner sig oförklarligt dragen till honom, samtidigt som hon inte är säker på att han är att lita på. Med Nides hjälp, som främlingen heter, avslöjas en annan värld belägen under staden, Underfors. Det är en värld som Alva finner märkligt välbekant, men där inget är vad det först synes vara.
Grundhistorien har jag inget emot, och Alva, Joel och inte minst Nide är rätt så trevliga bekantskaper. Men på vägen ner i underjorden händer något och historien tappar snart farten. Inte ens med uppbådandet av alla mina krafter lyckas jag återfå intresset för vad som ska hända huvudpersonerna. Det som började ganska lovande slutar i ett trist malande. Ett malande som varken troll, jätteormar eller bäckahästar kan råda bot på. Om underjorden är så trist som den framställs här tror jag att jag håller mig ovan jord i fortsättningen.
Stina
”Skräck” på tomgång
Den femte systern presenteras som en skräckhistoria som inte liknar något annat, vilket inte stämmer alls. Den känns närmast som ett hopkok av än det ena än det andra, helt enkelt vad som råkade finnas i skafferiet när författaren stack in handen. Jag känner igen den ena ingrediensen efter den andra som radas upp. Hm en vätte, ja honom kan vi nog använda på något sätt. Och så djävulen själv, häxerier, Arkiv X/Men in black-vibbar, Helvetets port, djurbesittning, en galen man (ondskan personifierad), hans fem döttrar, lite incest samt en 16-årig med dåliga hemförhållanden som visar sig ha oanade talanger för att handskas med det okända.
Ja på de ingredienserna kan vi nog laga till en smaklig gryta tänker Mårten Sandén förnöjt. Synd bara att han glömt att salta och tillsätta sin egen hemliga ingrediens. Jag har smakat allt det här förut och då lagat av betydligt skickligare kockar än Sandén.
Dessutom råkar jag av egen erfarenhet veta att Helvetets port inte på långa vägar råkar vara belägen Husby-Oppunda socken. Den ligger i närheten av Åtvidaberg barn, och ni gör bäst i att hålla er därifrån. Tror ni mig inte på mitt ord så kanske ni litar mer på en statlig myndighet, där finns det svart på vitt.
Stina
Ja på de ingredienserna kan vi nog laga till en smaklig gryta tänker Mårten Sandén förnöjt. Synd bara att han glömt att salta och tillsätta sin egen hemliga ingrediens. Jag har smakat allt det här förut och då lagat av betydligt skickligare kockar än Sandén.
Dessutom råkar jag av egen erfarenhet veta att Helvetets port inte på långa vägar råkar vara belägen Husby-Oppunda socken. Den ligger i närheten av Åtvidaberg barn, och ni gör bäst i att hålla er därifrån. Tror ni mig inte på mitt ord så kanske ni litar mer på en statlig myndighet, där finns det svart på vitt.
Stina
Djävulens advokat
I Gregorius får pastorn själv komma till tals. Som vi alla vet är det denne man som efter mycket grubblande tas av daga i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Glas är i grunden en god man och det här med att ta livet av någon är inget han tar lätt på, men han har kommit fram till att det är det enda rätta. Det måste göras och det är han som måste göra det. Den främsta orsaken är att han fått reda på dennes fula ovana att tvinga sig på sin fru i sängkammaren. Dessutom är han sjukt ful. En värld utan pastor Gregorius är på alla sätt en bättre värld.
Till Glas försvar ska sägas att han innan mordet ger Gregorius fler chanser än han förtjänar att ändra sig. Han uppfinner en sjukdom som gör det hälsovådligt för fru Gregorius att idka umgänge med sin man och rekommenderar skilda sovrum. Det hjälper inte, för Gregorius är inte sen att sätta doktorns ordinationer på prov. Ett barns ska han ha, kosta vad det vill. Glas försöker i ett sista desperat försök att få pastorn att tro att det är hans liv som står på spel om deras umgänge fortsätter men inte ens detta biter på pastorn, den kåtbocken. Mord är den sista utvägen. Och så slutar historien om Helga, Gregorius och doktor Glas. Fram tills nu.
Jag tycker att romanen närmast kan beskrivas som ett Gregorius försvarstal. Jag kan se en skicklig försvarsadvokat framför mig, som lägger till och drar ifrån och förvanskar ursprungshistorien efter bästa förmåga. Allt för att få över juryn på sin sida. Saken är den att jag inte tror på det, inte fullt ut. Mot min vilja ska dock erkännas att jag kommer på mig själv med att känna vissa sympatier för den avskyvärde Gregorius, något han verkligen inte förtjänar, våldtäktsman som han är. Det är särskilt i den biten hans försvar uppvisar tydliga brister. Han råkar bara glida in i henne menar han. Det liksom bara hände, nästan på skoj dessutom. Och säkert ville hon också. Egentligen.
Bortser man från min aversion till huvudpersonen tycker jag att romanen är på tok för pladdrig och mångordig. Det är miljö- och personbeskrivningar in absurdum. Ingen tanke är för liten att sättas på pränt och ingen smutsfläck på trottoaren eller fettfläck på kjolfållen slipper undan författarens granskade öga. Det blir ganska tröttsamt i längden. Som Sofia uttryckte det kan man önska att Ohlsson tagit lite mer fasta på originalromanens stil där inte ett ord för mycket används.
Men nog kan jag hålla med om att man förtjänar Augustipriset för att ha lyckats visa en annan, och ganska trovärdig, bild av pastor Gegorius. Så där får man väl erkänna att han har lyckats ändå, Bengt Ohlsson. Varför han frivilligt åtagit sig arbetet som Djävulens advokat kan jag dock inte svara på, men i min domstol räcker inte hans pläderingar till.
Domslut: Skyldig!
Stina
Till Glas försvar ska sägas att han innan mordet ger Gregorius fler chanser än han förtjänar att ändra sig. Han uppfinner en sjukdom som gör det hälsovådligt för fru Gregorius att idka umgänge med sin man och rekommenderar skilda sovrum. Det hjälper inte, för Gregorius är inte sen att sätta doktorns ordinationer på prov. Ett barns ska han ha, kosta vad det vill. Glas försöker i ett sista desperat försök att få pastorn att tro att det är hans liv som står på spel om deras umgänge fortsätter men inte ens detta biter på pastorn, den kåtbocken. Mord är den sista utvägen. Och så slutar historien om Helga, Gregorius och doktor Glas. Fram tills nu.
Jag tycker att romanen närmast kan beskrivas som ett Gregorius försvarstal. Jag kan se en skicklig försvarsadvokat framför mig, som lägger till och drar ifrån och förvanskar ursprungshistorien efter bästa förmåga. Allt för att få över juryn på sin sida. Saken är den att jag inte tror på det, inte fullt ut. Mot min vilja ska dock erkännas att jag kommer på mig själv med att känna vissa sympatier för den avskyvärde Gregorius, något han verkligen inte förtjänar, våldtäktsman som han är. Det är särskilt i den biten hans försvar uppvisar tydliga brister. Han råkar bara glida in i henne menar han. Det liksom bara hände, nästan på skoj dessutom. Och säkert ville hon också. Egentligen.
Bortser man från min aversion till huvudpersonen tycker jag att romanen är på tok för pladdrig och mångordig. Det är miljö- och personbeskrivningar in absurdum. Ingen tanke är för liten att sättas på pränt och ingen smutsfläck på trottoaren eller fettfläck på kjolfållen slipper undan författarens granskade öga. Det blir ganska tröttsamt i längden. Som Sofia uttryckte det kan man önska att Ohlsson tagit lite mer fasta på originalromanens stil där inte ett ord för mycket används.
Men nog kan jag hålla med om att man förtjänar Augustipriset för att ha lyckats visa en annan, och ganska trovärdig, bild av pastor Gegorius. Så där får man väl erkänna att han har lyckats ändå, Bengt Ohlsson. Varför han frivilligt åtagit sig arbetet som Djävulens advokat kan jag dock inte svara på, men i min domstol räcker inte hans pläderingar till.
Domslut: Skyldig!
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)