Eftersom vi detta år inte hann med vår roadtrip genom Sverige för att besöka kända och okända spökplatser tycker jag att det vore på sin plats med en liknande tur genom böckernas värld istället. Och eftersom det är synd om mig eftersom jag inte heller hunnit åka utomlands i år läggs roadtripen utomlands.
Vi börjar med att bege oss till London och Kate Mortons "I det förflutna", där vi kommer att husera på ett engelskt slott och förhoppningsvis skymta ett spöke eller två. Den känns som en klassisk sträckläsarbok som man tar sig igenom utan större ansträngning späckad med mystik, hemligheter och antagligen även lite klichéartad kärlek när den är som allra bäst.
Därefter beger vi oss till Barcelona, tillika månadens bok, "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafon. Här ska vi besöka "De bortglömda böckernas gravkammare", ett gömt bibliotek inne i Barcelonas gränder, där av tradition varje besökare får adoptera en bok. Det får också huvudpersonen i boken, Daniel, som väljer en bok vid namn just "Vindens skugga". Daniel blir besatt av boken och dess författare, den okände Jumian Carax. På grund av sitt sökande dras han in i händelser farligare än vad han någonsin kunnat föreställa sig.
Därefter ska vi följa med till Paris, i Paul Austers "Osynlig". Eftersom Austers romaner tenderar att vara svåra att beskriva ger jag ingen beksrivning av handlingen. Men har man läst något av Auster tidigare kan man nog ana vad man har att vänta sig, eller inte beroende på hur man ser det. Vad vi har att vänta oss för övernaturligheter här vet man aldrig, men de kommer var så säker!
Vårt sista mål på resan blir slutligen Richard Mathois New York i romanen "Legend". Om ni hört talas om filmen med Will Smith kallad "I am legend" kan ni nog ana vad den handlar om. Vi ska i alla fall göra Robert Neville, den sista människan på jorden, sällskap i hans kamp mot muterade vampyrer.
Överlever vi kan det vara dags atyt dra tillbaka till Sverige igen, eller vad säger ni?!
Hoppas ni gillar temat!
fredag 19 augusti 2011
Peter Pan vs Dorothy
Om Peter Pan och Dorothy från Kansas istället för att vara romankaraktärer hade varit figurer i "Street fighters" hade stackars Dorothy inte haft en suck. Pan hade halshuggit henne och slängt henne till hajarna utan att hon ens hunnit fatta vad som hänt. Lite på samma sätt är det dock om man jämför de båda klassiska historierna med varandra; den blodtörstiga Pan versus mesproppen Doroty - att jag gillade "Peter Pan" bättre än "Trollkarlen från Oz" kanske framkommer....
För där Barries berättelse innehöll en känsla av äkthet med karaktärer som kände sorg och hat och avundsjuka och inte drog sig för att döda sina antagonister lyckades Baum endast med konststycket att skriva något så menlöst och tråkigt att jag tycker synd om alla de barn som tvingats läsa skiten.
Men vi börjar med att titta lite närmare på "Peter Pan" av J.M Barrie. Jag hade mina tvivel även om denna, det ska jag erkänna, men den visade sig vara en av de bättre jag läst inom genren. Storyn känner väl alla till, om Peter Pan, pojken som aldrig vill bli vuxen och Wendy, Michael och Tom som en natt följer med honom på äventyr till Neverland.
Berättelsen förs framåt av en allvetande berättarröst som genom kommentarer får läsaren att veta vad som kommer att hända, har hänt eller är på väg att hända. Här fjantas inte heller handlingen till för att passa barns känsliga sinnen (se Trollkarlen från Oz), utan här möter vi en värld där det är att dö eller dödas, där karaktärerna inte är klämkäckt goda utan alla, till och med den ondsinta Kaspten Hook, har både goda och onda sidor. Dessutom är författaren för smart för ett tillrättalagt och mesigt slut och det är med en känsla av vemod jag stänger boken.
Låt oss då gå över till den hemska barnboken med namnet "Trollkarlen från Oz", skriven av Frank M Baum. I förordet framgår det med all önskvärd tydlighet varför boken är så usel som den är. Baum var tydligen själv ett jävligt lättskrämt barn som skitit på sig av rädsla efter att ha läst Bröderna Grimms klassiker, och började se det som sin uppgift att producera den menlösaste barnbok som frambringas kunde. Nu kan man kanske konstatera att han aningen misslyckades i sitt uppsåt då det trots författarens ambition slaktas och dödas ganska hejvilt i böckerna, för att inte tala om berättelsen om hur Plåtman blev Plåtman. Det var bara sickt! Dessutom, Dorothy- en mer goody-two-shoes till huvudperson får man leta efter. Hon är så gammaldags snusförnuftig att det är rent äckligt.
Nej, ge mig ett Oz med mer sting i och en Dorothy mer lik American McGees Alice och en Toto av Cheshirekattens kaliber och jag kan tänka mig att rucka på det bottenbetyg boken nu får.
För där Barries berättelse innehöll en känsla av äkthet med karaktärer som kände sorg och hat och avundsjuka och inte drog sig för att döda sina antagonister lyckades Baum endast med konststycket att skriva något så menlöst och tråkigt att jag tycker synd om alla de barn som tvingats läsa skiten.
Men vi börjar med att titta lite närmare på "Peter Pan" av J.M Barrie. Jag hade mina tvivel även om denna, det ska jag erkänna, men den visade sig vara en av de bättre jag läst inom genren. Storyn känner väl alla till, om Peter Pan, pojken som aldrig vill bli vuxen och Wendy, Michael och Tom som en natt följer med honom på äventyr till Neverland.
Berättelsen förs framåt av en allvetande berättarröst som genom kommentarer får läsaren att veta vad som kommer att hända, har hänt eller är på väg att hända. Här fjantas inte heller handlingen till för att passa barns känsliga sinnen (se Trollkarlen från Oz), utan här möter vi en värld där det är att dö eller dödas, där karaktärerna inte är klämkäckt goda utan alla, till och med den ondsinta Kaspten Hook, har både goda och onda sidor. Dessutom är författaren för smart för ett tillrättalagt och mesigt slut och det är med en känsla av vemod jag stänger boken.
Låt oss då gå över till den hemska barnboken med namnet "Trollkarlen från Oz", skriven av Frank M Baum. I förordet framgår det med all önskvärd tydlighet varför boken är så usel som den är. Baum var tydligen själv ett jävligt lättskrämt barn som skitit på sig av rädsla efter att ha läst Bröderna Grimms klassiker, och började se det som sin uppgift att producera den menlösaste barnbok som frambringas kunde. Nu kan man kanske konstatera att han aningen misslyckades i sitt uppsåt då det trots författarens ambition slaktas och dödas ganska hejvilt i böckerna, för att inte tala om berättelsen om hur Plåtman blev Plåtman. Det var bara sickt! Dessutom, Dorothy- en mer goody-two-shoes till huvudperson får man leta efter. Hon är så gammaldags snusförnuftig att det är rent äckligt.
Nej, ge mig ett Oz med mer sting i och en Dorothy mer lik American McGees Alice och en Toto av Cheshirekattens kaliber och jag kan tänka mig att rucka på det bottenbetyg boken nu får.
Dussinroman
Ett fönster i New York är skriven av Ethan Hawke, vilket är anledningen till att jag fastnade för den på bibliotekshyllan. Inte för att skådespelare i regel också visar sig vara utmärkta författare, tvärt om, men om någon skådespelare faktiskt skulle visa sig vara en naturbegåvning även inom detta område kändes det som att det skulle vara just Ethan Hawke. Han känns lite som den typen på något sätt, fråga mig inte varför. Historien kändes lovande, kanske inte särskilt originell, men jag förväntade mig någon sorts Hawksk tvist på det hela.
Den handlar om William som träffar Sarah och som för första gången upplever djupare känslor för någon, men medan William är säker på vad han vill är Sarah mer tveksam. Det är en trevande kärlekshistoria mellan två vilsna människor som tar sin början i ett fönster i New York
Tyvärr visade sig hans debut vara något av en dussinroman. Karaktärerna känns inte särskilt trovärdiga. De blir aldrig till människor av kött och blod utan framstår romanen igenom som de skönlitterära karaktärer de är. Deras overklighet lyser igenom trots alla brister och egenheter Hawke försett dem med. Vid läsningen tillåts man därför aldrig att glömma att det handlar om uppdiktade karaktärer och det gör det rätt svårt att engagera sig i deras öden.
Enligt baksides texten ”visar han en förmåga att med ett omsorgsfullt utmejslat språk fängsla läsaren i ett igenkännande möte med bokens karaktärer”. Det stämmer inte. Tyvärr. Inte om ni frågar mig. Men det gör ni förstås inte.
Stina
Den handlar om William som träffar Sarah och som för första gången upplever djupare känslor för någon, men medan William är säker på vad han vill är Sarah mer tveksam. Det är en trevande kärlekshistoria mellan två vilsna människor som tar sin början i ett fönster i New York
Tyvärr visade sig hans debut vara något av en dussinroman. Karaktärerna känns inte särskilt trovärdiga. De blir aldrig till människor av kött och blod utan framstår romanen igenom som de skönlitterära karaktärer de är. Deras overklighet lyser igenom trots alla brister och egenheter Hawke försett dem med. Vid läsningen tillåts man därför aldrig att glömma att det handlar om uppdiktade karaktärer och det gör det rätt svårt att engagera sig i deras öden.
Enligt baksides texten ”visar han en förmåga att med ett omsorgsfullt utmejslat språk fängsla läsaren i ett igenkännande möte med bokens karaktärer”. Det stämmer inte. Tyvärr. Inte om ni frågar mig. Men det gör ni förstås inte.
Stina
torsdag 18 augusti 2011
Skugg-gömman av Maria Gripe
Eftersom det är ungdomstema den här månaden, om än med övernaturliga förtecken, tänkte jag att det skulle passa bra med en recension av "Skugg-gömman" som jag läste för en tid sedan. Det är den sista delen i Gripes så kallade "Skuggserie". Jag läste, och älskade serien (särskilt de första delarna), när jag gick på mellanstadiet och när jag hittade Skugg-gömman på bibliotekets utrensning för bara en krona var det ingen tvekan om att jag måste ha den. Det jag fastnade för redan då var att serien var så välskriven, och med en mystisk ramberättelse, en hemlighetsfull borg och hemligheter som skulle nystas upp. Denna, den sista delen i serien, är dock mer vardaglig än övriga i serien, vilket är lite otippat med tanke på att Caroline, till skillnad från Berta, drogs till drama och nya upplevelser.
Serien utspelar sig mellan 1912-1914 och handlar om 14-åriga Berta och hennes vänskap med den två är äldre pigan Carolin. Berta är den jordnära av de två, medan Carolin inte drar sig för att tänja på sanningen och handlar utan att riktigt tänka efter.
I de tre första delarna är det Berta som är berätterskan, men i denna är det Caroline som för första gången får redogöra för sin syn på tillvaron.Hon har nu flyttat till Stockholm där hon utbildar sig till skådespelare. Boken är skriven som en slags biografi nedtecknad av Casrolin själv, och även om jag som sagt föredrar de tidigare böckerna i serien är det här en ungdomsroman av hög klass. Det som gör att den inte riktigt når upp i de anras nivå är även att den känns lite lösryckt på något sätt, till skillnad från de övriga tre som verkligen utgjorde en del av ett sammanhang.
Motivet både med skugga och speglar genomsyrar alla 4 böckerna, men kanske särskilt framträdande är spegelmotivet i denna sista bok, vilket kanske inte är så kontigt med tanke på dess titel. Det är nämligen i speglarna Carolin möter Saga, sitt andra jag, och även hennes andranamn. Det är främst den säregna mystik som Maria Gripe så naturligt väver in i böckerna som gjort att jag fastnat för dem. Ingen annan författare jag läst har riktigt lyckats med detta så bra som hon.
Serien utspelar sig mellan 1912-1914 och handlar om 14-åriga Berta och hennes vänskap med den två är äldre pigan Carolin. Berta är den jordnära av de två, medan Carolin inte drar sig för att tänja på sanningen och handlar utan att riktigt tänka efter.
I de tre första delarna är det Berta som är berätterskan, men i denna är det Caroline som för första gången får redogöra för sin syn på tillvaron.Hon har nu flyttat till Stockholm där hon utbildar sig till skådespelare. Boken är skriven som en slags biografi nedtecknad av Casrolin själv, och även om jag som sagt föredrar de tidigare böckerna i serien är det här en ungdomsroman av hög klass. Det som gör att den inte riktigt når upp i de anras nivå är även att den känns lite lösryckt på något sätt, till skillnad från de övriga tre som verkligen utgjorde en del av ett sammanhang.
Motivet både med skugga och speglar genomsyrar alla 4 böckerna, men kanske särskilt framträdande är spegelmotivet i denna sista bok, vilket kanske inte är så kontigt med tanke på dess titel. Det är nämligen i speglarna Carolin möter Saga, sitt andra jag, och även hennes andranamn. Det är främst den säregna mystik som Maria Gripe så naturligt väver in i böckerna som gjort att jag fastnat för dem. Ingen annan författare jag läst har riktigt lyckats med detta så bra som hon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)