Malade Nouvelle

Bonne Nouvelle är en tidskrift i pocketformat. Målsättningen enligt Facebook-sidan har varit att skapa lättillgänglig kvalitetslitteratur och ge läsaren en chans att upptäcka nya författare. Varje nummer har olika teman där ungefär hälften av novellerna är kopplade till temat. Jag har läst det första numret med tema skräck.

Jag gillar noveller och tycker att idén är bra, men det här första numret lämnar en del övrigt att önska. Urvalet kan inte ha varit särskilt högt för vissa alster är pinsamt dåliga. Pinsamt på nivån Skövde folkhögskolas experimentella skrivövningar. Det är alltså inte bara dåligt utan riktigt uselt.

Det finns förstås en del ljuspunkter. Jag gillar bitar av Micke Lindquist bidrag, som inte är noveller utan prosadikter. Dör lite för formuleringen Hon viftade bort nattens vodkarök och höll händer som aldrig blivit hållna.

Frostnatt av Jan-Erik Ullström och Tracy Millers hus av Erica Josefsson tillhör några av de mer välskrivna bidragen som kanske inte är så originella men ändå mycket trevliga. I Jakten av Malin Bergman Gardskär får vi följa en vampyr på jakt efter offer i Stockholms tunnelbana. Kul med en vampyrhistoria på en plats man har en relation till, och skickligt utfört om än inte exceptionellt på något sätt.

Det finns en del ljuspunkter alltså men inte tillräckligt många för att jag skulle lockas till att bli prenumerant, så jag blir inte direkt jätteförvånad när det bara verkar ha släppts fyra nummer sedan starten 2013. Lite synd ändå, för hade alla novellerna hållit samma kvalitet som de bättre i samlingen hade detta kunna bli något riktigt bra.

Stina

De osynliga

De osynliga av Charles Grant är en roman baserad på karaktärerna från Arkiv X. Scully och Mulder befinner sig i Louisiana för att utreda ett antal mystiska dödsfall där offren enligt vittnesuppgifter attackerats av en osynlig gärningsman. Inte särskilt förvånande är de snart en konspiration på spåren.

Det är tyvärr ingen särskilt engagerande historia och författaren skildar varken Scully eller Mulder särskilt väl, trots att han enligt dedikeringen av boken är ett stort fan av tv-serien. Jag har läst fanfiction med betydligt högre ambitioner och kvalitet än det här. För detta är inget annat än kisklitteratur i Arkiv X-kostym, utan större ambition än att ge spänning för stunden. Jag gissar att författaren snarare var ett fan av lättförtjänta pengar än av tv-serien i sig, men den dedikeringen kändes kanske inte lika klockren. Inte heller översättarens ambitioner verkar ha varit särskilt höga, att döma av en del märkliga uttryck och formuleringar.

Inget jag skulle rekommendera således, men om Sofia får slut på mysrysare och annan litteratur av tvivelaktig kvalitet kanske detta vore något.

Stina

Bokmiddag: En halv gul sol

I mitten av oktober samlades vi hos casa Möller för en afrikansk middag då det hade blivit dags för bokmiddagen på Alex temabok ”En halv gul sol”. Temat lästes så långt tillbaka som i december 2013.  Vi kombinerade middagen med ett lite feministiskt tema då författaren även gett ut boken ”Alla borde vara feminister” som jag fått i julklapp av Alex. Alla fick därför ett feministiskt citat ur boken vid sin plats och en begäran om att komma med förslag på ett feministiskt tema som skulle diskuteras under middagen. Gäster på middagen var förutom familjen såklart Stina, men även Kalle.

Jollof rice - godare än det ser ut ;-)

Till middag bjöds det på hembakat afrikanskt rågbröd, jollof rice och till efterrätt inte direkt en afrikansk efterrätt, utan mer en man-tager-vad-man-har-hemma-efterrätt, nämligen chokladpudding med bär och kokos. Lägg dessutom märke till den penisformade chilin som smaksatte huvudrätten.

Penischili - kanske inte så feministiskt, men egenhändigt odlad, samt stympad och hackad, av mig :)

Större delen av gänget, mer eller mindre afrikansk-inspirerat klädda

Ja, det är kalsonger bebisen har på huvudet. Fråga oss inte varför....

Och under middagen hann vi avhandla könskvotering (definitivt för!), hur snygg Sebbe var på en skala 1-100 (oklart hur det var ett feministiskt tema, men det var alltså Sebbes bidrag) samt om vi var feminister eller inte (dahhh!). Middagen avslutades med afrikansk (typ) dans av Kalle och mig samt lite you tubande framför musikvideor med afrikansk anknytning som tex Dr Alban (He he), Waka waka och en hel del annat.

Waka waka????

Om boken då? Jo, vi tyckte att den var helt ok, men kanske inte så bra så att vi riktigt förstår hypen kring den.

//Sofia

Tankar kring Nobelpriset i litteratur 2016.

För några dagar sedan vann Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. vi tar det igen, för några dagar sedan vann den amerikanske sångaren och låtskrivaren Nobelpriset i Litteratur. Beskedet måste sjunka in, så vi tar det en tredje gång; Den amerikanske protestsångaren, låtskrivaren och ikonen Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur. Senast en amerikan tilldelades nobelpriset var 23 år sedan, när Toni Morrison fick äran. Även det ett beslut som fick måndag att höja på ögonbrynen. 

Något som kanske får konspirationsteoretiker att höja på ögonbrynen är att 2012 mottog både Toni Morrison och Bob Dylan Presidental Medal of Freedom. Det högsta pris en civilperson i kan motta i USA. En snabb googling ger inte några användbara resultat, men någonstans i cyber-rymden finns det säkert ett foto föreställande inte bara USA:s förste rasifierade president, utan även två nobelpristagare i litteratur.

Men jag förhalar, i hopp om något vettigt att skriva. Jag som brukar göra mina åsikter hörda bär det kommer till Kulturelitistiska priser. Men jag förhalar, famlar efter ord, efter åsikter, efter något vettigt att skriva. Jag tillhör inte kultur-Sverige, men liksom den delen av medievärlden har jag svårt att bestämma vad jag verkligen tycker om De adertons utnämning. 

Ett säkert val? Populistiskt? 

Ja, varför inte. Att tilldela en person främst känd som sångare kan på ytan verka kontroversiellt. Även om motiveringen innehöll krystade fraser, så som "öronens poesi" och vissa kulturpersoner hävdar att det är självklart att Dylan är värd priset för lyrik, då ordet lyrik härstammar från grekiskans text/poesi för lyra. Och visst ligger det något i den förklaringen, en grundtanke att priset skall vara till för det skrivna ordet, vilket mediet än gäller. 2015 var även det ett förundrans år då priset för fösta gången gick till fakta och inte fiktion. En utnämning som sägs höja reportagebokens status inom det litterära fältet. 

Så det kanske är så vi kan förklara årets nobelpris i litteratur, som ett pris till den muntliga i stort, ett bevis på att även låttexter kan vara poesi. Ger vi den förklaringen måste vi dock ställa ytterligare en fråga; klarar sig texten utan kontexten? I det här fallet, musiken som kontext. För Bob Dylan har inte fått nobelpriset i litteratur för sin muntliga tradition, han har fått det i egenskap av poet. en skrivande poet. Och det är här jag tycker att resonemanget faller. Om det inte redan gjort det. 

Jag är mycket förtjust i Bob Dylans musik, i hans texter och tanken på ett mer tillgängligt litteraturpris. Men är jag förtjust i Bob Dylan som nobelpristagare, även med tidigare nämnda förutsättningar och frågeställningar? Nej. För hur mycket jag än gillar tanken och atmosfären i många av texterna anser jag att de faller platt i det viktigaste avseendet. Texterna klarar sig inte på egen hand. De är utkast till poesi och det är allt de är tänkta att vara. De är inte heller strikt kopplade till den muntliga traditionen, på samma vis som spoken word eller Estrad poesi. Inte för att låttexter är ett lägre stående medium i min värld, inte sagt att låtskrivare förtjänar statushöjningen. utan för att verken inte är tillräckliga för sig själv. Att läsa Dylans texter ger inte samma upplevelse av ett väl bearbetat litterärt verk, så som läsning av den faktiske poeten Leonard Cohen. Trots detta är jag inte heller helt negativ till valet av pristagare, så fler texter krävs för att utforska ämnet. Dessutom måste jag stänga biblioteket om 15 min och inlägget är långt nog som det är.

Vad tycker ni om Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur?