Bokduell 12: Wisława Szymborska vs Henryk Sienkiewicz

Bokduell nummer tolv lästes faktiskt för endast en månad sedan, nämligen i mars i år. Det blev alltså polskt tema den här gången och då inte många polska författare vunnit nobelpriset blev det två helt olika böcker som stod mot varandra - den ena ett urval dikter och den andra en historisk mastodontroman. 

Vi börjar med Wisława Szymborska och hennes diktsamling "Aldrig två gånger". Det var en överraskande tunn bok på bara 67 sidor. De flesta av dikterna måste jag tyvärr bekänna att jag kände mig rätt oberörd inför. Kanske borde de egentligen läsas på originalspråket polska? Tur då att läsaren innan mig har strukit över felaktigheter (?) i översättningen och skrivit till hur det egentligen ska vara.

Tack för hjälpen du okände polsktalande:)

 

 

 

Och tack för upplysningen om att det finns många sjöar i Småland......

En av de dikter som ändå gjorde romanen värd läsningen var just den dikt som gett samlingen sitt namn, ”Aldrig två gånger”. Den var den enda som riktigt berörde och gjorde diktsamlingen värd att läsas:

Inget sker. Det händer aldrig
två gånger. Och därför är vi
födda utan erfarenhet och
dör utan vana.
…...

Inte en dag ska upprepas,
två lika nätter finns inte,
två helt lika kyssar,
två likadana blickar i dina ögon.
Den egentligen enda dikt förutom denna som kändes som nobelpristagar-material var ”Vid varje tillfälle”. Det var den dikt jag sett utdrag ur tidigare och det var för att jag visste att den skulle ingå i diktsamlingen som det blev just denna. Temat på dikten för oss för övrigt över till vår nästa bok i duellen, men först dikten:
 
Det kunde ha hänt.
Det måste hända.
Det hände tidigare. Senare.
Närmare. Längre bort.
Det hände inte dig.

Du överlevde, för att du var först.
Du överlevde, för att du var sist.
För att du var ensam. Bland folk.
Åt vänster. Åt höger.
För att regn. För att skugga.
För att solsken.
 
"Quo vadis" av Henryk Sienkiewicz står alltså härnäst på tur att recenseras. Det var en bok jag faktiskt trodde skulle kunna vara en riktig hit, men ehhh nej inte riktigt.... Den här 600-sidors mastodonten hör väl inte till något av det bättre jag har läst. Den är skriven så tidigt som 1895 (!) och där måste jag ändå ge en eloge till att den trots att den skrevs för så länge sedan ändå är ganska modernt berättad. Till minus-sidorna däremot hör att jag bitvis tycker att den känns lite som en kärlekshistoria från typ Allers/Allas, ni vet de där som går som följetong i tidningarna och handlar om hårdföra män som får hjärtat att banka hårdare hos väna ungmör... Eller vänta det låter kanske mer som Harlequin?!. Hur som helst så vet ni vad jag menar så vet ni också att detta inte direkt är något högt betyg..... Har dock för mig att jag läste inför researchen till månadstemat att den faktiskt från början publicerades som följetong i polsk tidning så det kanske kan varab därför jag lite får dessa vibbar.

Och handlingen då: Den här romanen utspelar sig i romarriket vid tiden strax efter Jesus död på korset och i centrum för handlingen är kärlekshistorien mellan krigaren Marcus Vinicius och den kristna barbarprinsessan (hon är ursprungligen från Lygien som är en del av Polen idag) Lygia som kommit till Rom som gisslan men genom sin fostermamma blivit kristen. Genom sin (egoistiska) kärlek till Lygia sätter Vinicius igång ett händelseförlopp som till sist slutar med att han och hans käresta dras in i händelserna kring förföljelserna av de kristna och deras grymme öde på arenan där de dödas på det ena sättet fasansfullare än den andra, och såväl män som barn och kvinnor dödas.

Till att börja med störs jag i läsningen av att författaren strör romerska termer omkring sig. Ex från första sidan i romanen: Han lämnade olaotekium,.....spännande kamp väntade i ephebierna, de stora gymnastiskalarna osv. Dock så är detta inget jag tänker på efter att läst en bit i romanen så antingen ger sig författaren och slutar strö dessa romerska uttryck omkring sig eller också tänker man inte på det efter ett tag. För det andra skulle jag vilja påstå att detta från början inte direkt kan sägas vara en kärlekshistoria utan snarare en skildring av hur stalkern Lucinius försöker tvinga den stackars Lygia att bli hans. Detta är dock inget författaren verkar finna konstigt, och inte eller Lygia som ju till sist blir kär i honom (av oklar anledning). För det tredje blir det ofta överdrivet i berättandet när de kristna är så läskigt goda att det inte riktigt går att tro på och kejsar Nero är så ond att han får Hannibal Lector att framstå som en gosig lekfarbror.

Gosig lekfarbror? Bild från: https://monstrumclassicum.files.wordpress.com/2013/10/hannibal.jpg

Lite mer nyanser tack så mycket! Då är det mer intressant att få följa vår unge hjältes morbror Petronius som mest av allt vill leva ett slappt liv utan tråkiga mellanspel och inte heller sticker under stol med detta. You are my man Petronius!

Sen kan jag inte säga annat än att till och med jag, som inte kunde bry mig mindre om det unga parets kärlekshistoria, inte kunde värja mig för det obehagliga slutet. Det går inte att läsa utan att bli  illa berörd och särskilt grymheterna mot barnen. Jag vill inte ens redogöra för det för att jag blir så förbannad och illa berörd. Och jag vet att det här är en påhittad historia, men den är ju baserad på verkliga händelser och personer och tycks vara historien ganska trogen. Så jag måste väl ändå medge att författaren faktiskt lyckas med konststycket att få miljöerna att kännas realistiska, faktiskt dra in sin läsare i handlingen och beröra dem. Däremot tror jag att man kanske ska vara kristen för att mer öppenhjärtligt, och kanske aningen mindre kritiskt, ta del av handlingen. Som icke-kristen kan jag meddela att deras brinnande tro känns aningen läskig faktiskt....

Till sist: Vad ”Quo vadis” står för? "Quo vadis Domine" som uttalas av aposteln Petrus i slutet av boken är latin och betyder ”Vart går du, Herre?”. Den som kan sin bibelhistoria känner säkert igen detta.

Men hur som helst så kan jag bara konstatera att det blir vår sistnämnda bok, som trots sina brister, vinner månadens duell. 1-0 till männen i år alltså. Dock blir totalställningen 9-3 till våra kvinnliga författare.


// Sofia